Andreas Åkesson feat. Lennart Klingenstierna

Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.

Nu är det dags för den fjärde personen ut i min intervjuserie. Läs när han berättar om när hon gjorde en magisk insats i Arenamilen, varför han stängde ner sin blogg tidigare, varför han mår så bra och ger dig tips som precis har börjat med löpningen. Mina damer och herrar, ett nöje att få presentera: Lennart Klingenstierna. 

"Det var en tid som inte finns, och den tid som finns. Den tiden finns framför oss."

Berätta vem du är och hur du kom i kontakt med löpningen?

Ja, vem är jag. Det undrar jag också. När jag var 20 år gammal var jag en ganska vilsen person som inte visste vad jag ville bli, studera till, eller arbeta med, men sprang det gjorde jag. En hel del också. När jag var 30 år gammal var jag inte lika vilsen. Då var jag Civilingenjör från KTH och hade fast jobb, lägenhet i stan, stadig relation med min blivande fru, och barn på väg. Sprang, det gjorde jag fortfarande. En hel del också. Nu är jag 43 år gammal, gift, har 2 barn med villa och SUV. Springer, det gör jag fortfarande. En hel del också. Löpningen kom jag alltså i kontakt med i sena tonåren när jag var lite vilsen och inte riktigt visste vad jag ville här i livet. Minns faktiskt inte exakt vad som fick mig att börja springa, men jag började med sporadiska, ganska korta rundor. Rundorna blev mer och mer regelbundna, och med tiden märkte jag också att jag blev bättre och bättre vilket var en känsla jag trivdes med. Sen dess har löpningen hängt med mig som en röd tråd genom livet så jag tror nog att jag springer när jag är 50 år gammal också.

Spännande att läsa. Du är 43 nu och tror att du springer om 7 år också. Vad är ditt mål med löpningen?

Japp, det tror jag. Så länge jag är hel och frisk så tror jag att jag kommer att springa. Löpningen håller mig ung, vital och alert och jag trivs med den känslan. En god fysik och kondition underlättar också när jag gör andra saker jag tycker om som tex fjällvandring och att åka slalom.

På lite kortare sikt är min målsättning att springa lite fortare än vad jag har gjort hittills. 37 minuter på milen och 18 minuter på 5 kilometer är tidsmålen, men på längre sikt är min högsta prioritet att hålla mig frisk och i en god fysisk kondition så att jag kan fortsätta att leva ett aktivt liv många år framöver.

I min ålder har jag sett vänner, föräldrar till barns kompisar och grannar blir sjuka, rullstolsbundna och i något fall dött (i cancer) och det har fått mig att fundera på vad som är viktigt här i livet. Jag har nått en punkt i livet där jag inser att varken jag eller någon annan är odödlig, och att en god hälsa inte är en självklarhet. För mig är det absolut viktigaste att jag och min familj är friska, har en god hälsa och kan leva det liv som vi vill leva, och för att uppnå det är träning en bra början.

Det låter som en sund inställning. Vilket är ditt absoluta bästa lopp? Berätta om det.

Mitt tidsmässigt bästa lopp är nog Lidingöloppet 1995 då jag sprang på tiden 2:11:31, men mitt mest minnesvärda lopp är Arenamilen 2013 då jag sprang 10 000 meter på 38:50.

Inför Arenamilen 2013 hade jag presterat dåligt där jag bland annat, så sent som sju veckor innan loppet, hade sprungit Premiärmilen på 42:06. Ett resultat som ledde till att jag utmanade mig själv på bloggen med målsättningen att jag skulle ”förbättra min miltid med 3 minuter och sju sekunder på sju veckor”. Jag bloggade flitigt kring den målsättningen samtidigt som jag märkte på besöksstatistiken (ca 10 000 besökare/mån) att det var många som följde mig.  Att ”förbättra min miltid med 3 minuter och sju sekunder på sju veckor” är så klart en lockande, kittland, tuff och svår målsättning som jag egentligen aldrig riktigt trodde på själv, men det var ändå en väldigt bra målsättning som också gjorde sig väldigt bra på bloggen. Trots att jag själv kände mig lite osäker på om jag verkligen skulle klara av det så satsade jag seriöst och lade upp ett träningsprogram med syfte att klara av min målsättning. Träningsprogrammet jag definierade bestod av distanspass varvat med långa intervaller och backpass, kompletterat med många ”träningstävlingar”.

Inför loppet var jag väldigt nervös eftersom jag visste att många följde min satsning på bloggen och jag visste också att det fanns några som hade tagit sig till Vallentuna IP för att se hur det gick. När vi startade gick jag ut lugnt och lade mig bakom en löpare och höll mig där tills vi passerade 5 000 meter på ca 19:40. Jag låg alltså här några sekunder efter min tävlingsplan samtidigt som jag redan flåsade ordentligt. Jag var faktiskt redan här väldigt trött, men jag upplevde att det fanns en press på mig att prestera så jag tänkte att jag måste satsa allt jag kan så jag ökade tempot och sprang om löparen framför mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men även fast jag ökade tempot kände jag mig starkare och starkare för varje varv. När det var två varv kvar kände jag att jag kommer att klara min målsättning och då slappnade jag av ordentligt och lyckades avsluta riktigt starkt. Det kändes som att jag bars fram av en osynlig kraft.

Än idag funderar jag ofta på hur det egentligen gick till när jag lyckades hålla ihop loppet. Jag var väldigt trött redan efter 5 000 meter på 19:40 så förstår jag inte hur jag lyckades avsluta den andra halvan på ca 19:10. Arenamilen 2013 är den prestationen jag värderar högst och det känns som att prestationen omges av lite mystik där jag själv inte riktigt förstår hur det gick till. En riktigt rolig upplevelse.

Fantastiskt härliga svar. Om vi vänder på steken, när var du som allra tröttast på löpningen? 

Jag är inne i en väldigt negativ period just för tillfället, och så less som jag har varit på löpningen under december 2014 och början av januari 2015 har jag nog aldrig varit. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Efter ett skadeavbrott på ca 3 veckor ska jag nu försöka hitta tillbaka till glädjen som jag vet att löpning kan ge. Första steget är att komma in i träningsrutinen med 6 lättare pass per vecka, och sedan successivt öka belastningen och ansträngningsgraden i passen.

Apropå tråkiga perioder. Jag upplevde att det var tråkigt när din blogg försvann under en längre period. Varför blev det så?

Det blev lite stökigt och tråkigt runt bloggen. Därför stängde jag ner den. Det blev stökigt och tråkigt för att jag ofta valde att gå mot strömmen och skrev saker/åsikter som inte följde den allmänna uppfattningen, och det kostade mycket energi. Min strategi var ofta att skriva något i blogginlägget som jag visset att andra skulle reagera på och kommentera. När dessa kommentarer kom så gav jag ofta den som kommenterade ”rätt i sak” med hjälp av en egen kommentar i kommentarsfältet och detta ledde till att det hela tiden hände väldigt mycket kring bloggen. Det var väldigt kul, men samtidigt väldigt jobbigt och på slutet upplevde jag att jag tappade kontrollen.

Strax innan jag stängde ner bloggen upplevde jag också att det blev lite smutsigt med lögner och svek, och jag tycker än idag att vissa personer borde skämmas. Jag tror att jag fick se vissa personers verkliga ”jag”. Dock vill jag inte ha något ogjort för jag lärde mig väldigt mycket. Framförallt hur media fungerar och hur saker kan kontrolleras och uppfattas samt hur fort saker glöms bort. Jag lärde mig också att oavsett VAD du tycker så kommer du att få kompisar. Det är alltid någon som håller med dig så var inte rädd för tycka något.  Jag lärde mig också väldigt mycket retorik samt hur saker och åsikter ska uttryckas på bästa sätt för att få genomslag. Jag lärde mig också vikten av att stötta sina vänner när de kan ha det lite svårt vilket jag nu för tiden ofta tänker på.

Det var en rolig tid. En tid som fanns då. Innan tiden som finns nu. Det var en tid som inte finns, och den tid som finns. Den tiden finns framför oss.

Alltid lika spännande och unika svar från dig. Vad ser du dig själv med din löpning om 5 år? Var är du då? Vad har du uppnått med din löpning?

Ingen aning. Känner att jag har gjort det mesta just nu. När jag läser vad andra planerar att göra, som till exempel att springa New York Marathon eller ett lopp i fjällen, så tänker jag lite ”been there, done that”. Just nu känner jag inte att någonting lockar så jättemycket. Det viktigaste för mig är att jag är frisk. Är jag frisk om 5 år så är jag nöjd. Om 5 år ser jag alltså mig själv som en frisk löpare som har gjort det mesta.

Det låter sunt. Du som ändå har sprungit några år nu. Om du nu skulle få ge tre tips till de som ska börja löpa, vilka skulle bli dina tips?

1.       Gå in i löpträningen med rätt förväntningar. Förvänta dig inte att det är kul att träna löpning och lyssna inte på dem som säger att ”det är kul att träna löpning”. Att träna löpning är inte kul i den bemärkelsen, och det tar ett tag att lära sig uppskatta löpningen vilket innebär att belöningen kommer senare som en välbefinnande, sund och nyttig känsla. Med tiden kommer du vilja eftersträva den känslan tillsammans med andra upplevelser och behov som löpningen ger och tillfredsställer, tex naturupplevelser, egen tid, bli av med frustration, få balans mellan psykisk trötthet och fysisk trötthet, etc, etc.

2.       Anmäl dig till ett lopp, helst en maraton. Det är en klyscha, men utan ett konkret mål så blir det svårt att hålla motivationen uppe den första tiden. Det tar som sagt ett tag att lära sig uppskatta löpningen. Ett maraton är också bra för om man lyckas genomföra den så känner man sig så fruktansvärt bra och nöjd med sig själv samtidigt som ett första maraton ofta blir ett minne för livet. För att få en långsiktig relation till löpningen tror jag att det är bra att associera löpningen tillsammans med känslan och livsupplevelsen som en mara ger.

3.       Läs min blogg, och om du redan gör det så är mitt tredje tips att ”skynda långsamt”. Löpning är en idrott där många drabbas av skador och för att undvika det så börja gärna med ”springa-gå-metoden” tills du klarar ca 30 minuter löpning (ca 5 km). Öka sedan distansen succesivt tills du klara ca 60 minuter löpning. I början är det viktigare att springa än att springa fort.

Tack Lennart för att du ställde upp, vill du fortsätta följa löparbloggvärldens svar på Twin Peaks  så gör du det här.

Är du intresserad av att läsa fler intervjuer från säsong 1 och säsong 2, så hittar du de här:

Säsong 2:

[20/7] Charlotte Karlsson

[15/10] Kim Karlsen

[7/12] Josephine Ambjörnsson

Säsong 1:
[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist 

[28/1] Cecilia Kleist 

[14/2] Frida Södermark

[27/2] Johnny Sellvén

[9/3] Fredrik Uhrbom