Tredje gången gillt

Jag vet, jag ligger efter mitt rapporter. De kommer att komma, men inte inom de närmsta dagarna. Imorgon åker vi återigen till Prag (för nionde året i rad!), som ni förstår har vi en stor förkärlek för den här staden. Det är någonting med atmosfären som gör att man vill komma tillbaka. Miljön och hemmakänslan. Det är få ställen utomlands som man känner sig hemmastadd, men Prag är definitivt där man får ny energi. Jag gillar självklart att resa, men samtidigt så gillar jag känslan att få koppla av och spinna loss på nya idéer som jag vill ta med mig. Hemma och på jobbet så går det inte att koppla av på samma sätt. Jag läser mail, jag funderar på hur jag ska tackla morgondagen på bästa sätt, när jag väl är på jobbet, så är det hundra olika intryck och uttryck att behandla. Jag har aldrig varit på gränsen att känna mig utarbetad (tack och lov), samtidigt måste man hitta sina tillfällen att ladda om. Nu gör jag det.

Det är också tredje året i rad, som jag ställer upp i Prag halvmara. Den här säsongen har jag valt att inte brösta upp mig alltför mycket i inledningen av säsongen, av den enkla anledningen att jag själv inte vetat var jag befinner mig - varken mentalt eller fysiskt. Samtidigt fick jag lite bekräftelse för över en vecka sedan, när jag sprang 5000 meter inomhus och i måndags sprang jag första tävlingsmilen sedan oktober förra året. Det kändes som ett fint steg i rätt riktning. Därför är jag inte alls orolig, när jag väl ställer upp om mindre än 1,5 dygn på startlinjen. Jag gör det med tillförsikt, man måste vara ödmjuk inför uppgiften. 2014 sprang jag på 1:18:45, då var det ett härligt och glassigt rekord. 2015 sprang jag på 1:18:52, alltså bara sju (!) sekunder långsammare. Då hade jag blivit lite småkrasslig, jag hade problem med ett och annat innan. Så jag var nöjd, men då var jag nästan 2 minuter från det dåvarande rekordet. På ett år hade det alltså hänt rätt så mycket.

Så, vad är det som gäller för lördagen? Det som gäller är att jag springer så bra jag bara kan och får njuta, sedan vill jag självklart dyka under 1:18:45 och sedan får vi se vad som händer. Har jag en bra dag, kroppen är med och känslan också, så är allt möjligt.

Ge mig en smäll som jag kommer att minnas

Så var vi där igen, lite oväntat minst sagt. Jag gör, om inget förutsätt händer, min utedebut för 2016 imorgon. Det är min femte tävlingssäsong som drar igång, det är helt galet att tiden går så fort. Samtidigt har jag lärt mig ett och annat, om löpning, mig själv och livet som aldrig kommer att gå att sammanfatta i ett blogginlägg. 25 oktober 2015, det var ett tag sedan. Det var över ett halvår sedan, då sprang jag mitt sista lopp för utesäsongen 2015. Då slog jag nytt rekord på maran, när jag sprang i mål på 2:46 på Frankfurt Marathon. Det var som sagt en evighet sedan och det har hänt en hel del sedan dess.

Jag har haft den tuffaste vintersäsongen någonsin. Självklart skiljer den här vinterträningen från de två första åren jag körde vinterträning (2012-2013 och 2013-2014). Nu däremot vet jag hur hög min högstakapacitet kan vara och jag vet hur mina pass bör se ut, både längdmässigt och även resultatmässigt. Inget av detta har levt upp till mina förhoppningar, utan jag har fått fajtas med både motivation och rent allmänt. 2015 års löpsäsong var helt galen på många sätt, jag slog många rekord och jag ökade min träning på bästa möjliga sätt. Det gav precis det rekord jag ville. Jag hade en halvhyfsad inomhussäsong på 3000 meter, som inte var på den nivån jag hade önskat och jag hade en 5000-meterslopp i tisdags som var fullt godkänd.

Samtidigt som jag varvar upp inför morgondagens mil, så tränar jag för längre distanser. Jag har gradvis försökt att varva upp för halvmaran nästa helg och maran för helgen efter. Därför har jag i fredags och igår, kört två 34 km-pass och det blir ytterligare ett sådant på tisdag. Därför blir dagens vilodag välbehövlig, samt att jag får chansen att testa min kropp i tävling imorgon och se var jag står. Att åka ända till Enhörna för att tävla under annandag påsk var inte vad jag har väntat mig, när jag lade upp säsongen. Samtidigt är jag sugen på att tävla ute igen och med tanke på vårvädret börjar göra intåg på riktigt, så är det dags att göra sitt bästa. Under 36 minuter (beroende på hur banan ser ut i övrigt) vore ett fint besked.

Long time, no see!

Inte ett blogginlägg på nästan en månad. Det är ett nytt rekord. Det passar ju mig som letar efter nya rekord att slå. Skämåtsido, så har jag inte haft någon stor lust att skriva. Jag prioriterar annat i livet och jag måste balansera olika delar, åtaganden och tankar på bästa sätt för att ha en stor livsenergi. Det som däremot inte har förändrats, är att jag fortfarande springer. Jag försöker sakta men säkert att ladda upp inför utesäsongen som börjar om mindre än 2 veckor. Det är läskigt, för det känns egentligen mentalt så långt bort. Jag har gjort om min träning lite för få in lite mera positiva träningsresultat. Istället för att vänta på att skogen ska bli ledig från alla hala isfläckar, har jag valt att förlägga långpassen på asfalt också. Inget som är bra för kroppen, men i ett försäsongsskede måste jag prioritera.

För det har under en period gått i stå med en hel del pass. Passen har inte varit så bra som jag hade hoppats, varken känslan eller rent tidsmässigt. Men att jag flyttade långpassen (16-30 km) till asfalt, har gjort att jag har förbättrat mina resultat och då får jag ändå backar med i passen också, men till syvende och sist handlar det om att jag känner mig mera positivt stark. Jag drog av en 3-milapass i lördags. Jag kan inte säga att jag gjorde det med ett leende, men det kändes som att jag var på väg någonstans. Löpningen handlar i mångt och mycket att du sköter din träning, samtidigt som jag måste få in positiva signaler som jag kan starta säsongen med. Rekorden har duggat tätt sedan jag började med löpning för snart 4 år sedan. Jag inser att jag, den här säsongen, kommer att få slita hårt för att nå min toppnivå. Jag förstår det nu.

Jag sprang ett intervallpass i förra veckan. Första intervallpasset sedan jag avslutade min tävlingssäsong i oktober. Jag ändrade om lite i mitt upplägg i dessa intervaller. Med ett bra resultat, då jag kände en fin känsla när jag sprätte runt på löparbanan. Återigen kände jag den där känslan att allt är möjligt och att jag var på åt rätt håll.

Imorgon avslutar jag en säsong, samtidigt som en annan börjar. Jag ska springa 5 kilometer inomhus i Huddinge. Jag har sprungit 16:33 så sent som förra året. Det blir nog tufft att nå ner dit, men under 17 vore ett bra resultat att fajtas mot. Det var tuff i vintras att springa 3000 meter. Jag fick ingenting gratis och rent mentalt eller fysiskt så var jag inte alls där jag borde vara. Jag hade helt enkelt inte slitit lika hårt i min träning, så då blir det inte heller ner mot rekordnivåer. Nu går jag åter in med en bra känsla med en gnutta positivism. Låt detta bli ett fröjdfullt lopp att bygga vidare på.