fredag 25 december 2015

Vi har ett mål



Det har varit tyst här. Jag har inte lagt ner bloggen och jag har inte lagt ner löpningen. Samtidigt så har jag skrivit om tidigare att jag har dragit ner på antal inlägg drastiskt och nu för tiden är jag ganska noga att skriva, när jag faktiskt har något att skriva. Förr i tiden, så följde jag många andra löparbloggar och ströläste överallt för att få en bild hur man kunde uttrycka sig och vad andra tänkte kring löpning. Samtidigt så ska jag vara ärlig, så var det mycket som jag var skräp. Ren smörja. Jag tror säkert att det finns en del som tycker att många av mina inlägg är skräp också. Varför säger jag såhär då? Jo, för hur intressant kan det egentligen vara med löpning? Hur varierat kan man skriva? Förvisso kan man skriva om olika lopp, vilket jag gör. Men egentligen så är det samma uppbyggnad med få variationer. Du kan skriva om din progression, hur det blir bättre, varför du blir bättre och dina tankar kring detta. Ackompanjerat med bilder. De flesta löparbloggar sticker inte ut och någonstans där tröttnar jag.

Det kom in annat i livet som tog mera plats än mitt eget bloggande. Så är det. Jag tycker om att skriva av mig, att få faktiskt ner mina många tankar som snurrar runt och faktiskt se vad jag tänker i en någorlunda strukturerad form. Det är också ganska kul att gå tillbaka i tiden för att se, framförallt i början, hur jag tänkte kring löpning och där jag låg då rent prestationsmässigt. I början läste jag mycket hur andra gjorde, både på forum och på bloggar. Nu skiter jag rätt så mycket vad andra säger. Jag har hittat min väg och den är uppenbarligen en vinnande koncept. På liten träningsmängd så har jag nått fina resultat, det talar för sig självt. Kalla det storhetsvansinne eller vad ni vill. Löpningen handlar om det mentala och att våga tro att du kan spränga gränser. Varje gång jag ställer mig på startlinjen, så i de flesta fall har jag öppnat upp möjligheten för att öppna dörren till ett nytt rekord. Jag värmer upp på mitt sätt, jag bär hörlurar och jag tillhör min egen art. Trots detta, är jag ganska glad ändå.

Så vad händer nu? Jag har tränat på, fram och tillbaka utan några större träningsresultat. Nu har jag problem med en ljumske och allt vad det innebär. Det är inget som kommer att gå bort automatiskt, utan jag får se om det kommer att påverka i det långa loppet. Jag och skador, har gått hand i hand sedan i början. Samtidigt börjar det torna upp sig ett nytt lopp. Äntligen, nu kan jag träna mera strukturerat och planerat. Det är nämligen inomhusdebut den 6 januari i Eskilstuna. Jag kan inte lova att jag står på startlinjen med tanke på de smärtor och krämpor jag upplever just nu, men jag kommer göra allt vad jag kan. Nu har jag sprungit 4 pass på 4 dagar, sedan blir det ett femte raka pass under morgondagen innan jag tar en minisemester utanför Sverige. Då kommer jag att ladda upp mentalt från precis allt och förhoppningsvis kan kroppen få lite välförtjänt men kort vila. När jag är tillbaka, så kommer jag att sammanfatta 2015. Ett löparår få kan matcha.


söndag 13 december 2015

Den där galenskapen



Det är så förbannat monotont. Jag springer, springer och springer. Det är några få olika vägar jag ta, men det rullar på. Ingenting skiljer sig egentligen, i varje fall inte mycket. Jag försöker komma ihåg att ladda klockan, fyller på ipoden med ny poddar och se till att ha bra koll på var mina löparkläder finns. Med tanke på att det blir kyligare för varje dag som kommer, så gäller det att tänka lite extra på vilka plagg som ska bäras. Redan innan veckan är kommen, så är den uppritad. Det finns i varje fall en grundstruktur; springa tisdag, torsdag, lördag och söndag. Så har det sett ut under stora delar av den här säsongen. Sedan har farten och distanserna varierat. Framförallt när vi verkligen är i lågsäsong, så har långpassen på helgerna, både blivit kortare samt långsammare. Det är ett naturligt steg.

Ibland har jag sjukt ont i ljumsken efter ett pass, någon annan gång har jag problem med foten. En tredje gång är det magen som är i krångel. Ibland har jag ingen ork eller lust. Som idag, trots att jag var påpälsad, så frös jag så förbannat om händerna och jag hatar verkligen den känslan. Jag är synnerligen dålig på att komma ut i tid på helgerna. Jag har koll via internet när solen går ner och när jag bör vara ute, men jag lyckas sällan springa ut när det är precis lagom. Utan det hinner oftast bli riktigt mörkt efter halva passet. I skogen, dessutom. Har jag otur, ligger det ett nerblåst träd och jag får ta en krånglig väg genom en skogspassage för att komma förbi. Jag känner mig rätt så ensam under mina asfaltspass bland dyra villor, där jag nöter samma pass om och om igen. Har jag otur, så kommer jag att ha värk i hela kroppen. Framförallt om jag nöter två långpass i rad.

Fast den där känslan. Alltså. Det går inte komma ifrån att förvisso gör jag det här för att bli ännu bättre. Även om inte december månad inte känns som den månad jag är i som mest formtoppad i. Samtidigt gör jag det för att hålla mig i god form och det här är en enkel träningsform. Ha på dig vettiga kläder och ett par bra skor, ut och kör. Den friheten är oslagbar. Jag får vara helt ensam med mina tankar. Ibland är det här en omställningsrit från att jag kommer hem från arbetet, till att jag kan sjunka ner i soffan. Spela TV-spel, kolla på match eller ta det lugnt med familjen. Att bli av med den där energin, samtidigt som jag håller mig i god form. Även om jag upplever att jag har långt kvar till idealformen, så är jag glad att jag fortsätter nöta pass som är en bit från vad jag tänker mig. Den där karaktären byggs på och på. Jag älskar löpning. Kort och gott.

tisdag 8 december 2015

Vi ser december, vi ser förkylning och annat smått



December är en månad som jag gillar på fler än ett sätt. Jag fyller år då (även fast jag inte är så värst förtjust att fylla år längre) och det vankas mot jul. Tyvärr, för oss som bor i 08-området, så finns det ingen snö att tala om. Det ser så vackert ut när man tittar ut och det finns snö överallt. Fast å andra sidan, ska man se det i löparperspektiv, så är det skönt att snön inte har kommit. Även om jag ändå ger mig ut i spåret, så är det sällan särskilt kul att pulsa runt på oplogade skogsvägar. Fruktansvärt kallt kan det bli också och jag har knappast någon god fingertoppskänsla när det kommer till rätt klädsel. Jag har haft en succéartad säsong som jag kommer att sammanfatta i min årsredovisning i slutet av månaden, jag har *peppar* *peppar* varit ganska så förskonad från det mesta av krassligheten.

December medför också att förkylning. Det kommer som ett brev på posten. Det var så pass kraftfullt så att jag ställde in ett av mina helgpass i förrförra veckan. Inte alls kul, samtidigt som jag får närmast spader av att bara glo för att kurera mig. Ni som har följt bloggen konstant sedan ett par år tillbaka, vet att jag har ytterst svår att vila. Är jag krasslig, springer jag ändå. Även om jag vid vissa tillfällen kände själv att jag borde låta bli. Sedan kom en födelsedag, min egen. Så den dagen fick vara "helig". Egentligen hade jag gärna sprungit då också, precis som jag kan göra vid juletiderna. Dock var det en vardag och tiden var knapp, så jag fortsatte att kurera. Långsamt började jag börja bygga upp pass igen. Förkylningen började stadigt bli lite bättre.

Sen sitter jag här. Nu har det blivit värre. Nu känner jag mig lite mera krasslig och helt plötsligt fick jag en mindre huvudvärk (sån't får aldrig jag). Jag kände mig allmänt nere, samtidigt som jag hade en tia att springa. Jag tvekade länge, innan jag bytte om och sprang. För springa gjorde jag. Så länge jag inte har ont i halsen eller är febrig, så kör jag. Så blev det också. Huvudvärken försvann och jag kände mig inte fullt lika krasslig efteråt. Nog kände jag mig trots allt lite ynklig och hade velat krypa in under täcket. Det ska jag äntligen göra strax också. Vi får se hur jag känner mig imorgon, med innebandy och allt. Nu får vi se hur länge det här håller i sig. Min kropp och hjärna är sällan överens om det här, jag vet bara att det kan bli olidligt...