lördag 28 juli 2012

10 dagar kvar tills omstarten...


Äntligen har jag fått springa ute igen. Det blev 2 pass med 8.7 km i torsdags och 11.8 km (längsta passet hittills) idag. Så strax över 2 mil får ändå ses som hyggligt, även om det var jäkligt varmt idag och jag sprang fel, vilket var lite snöpligt. Nåväl, kul att man börja få upp ångan igen och det börjar närma sig för tävling. Men först åker jag återigen på en resa och är borta 5 dagar, förhoppningsvis kan jag åtminstone göra ett kortare utomhuspass. Löpband är inget för mig, ska inte vara helt omöjligt att hitta alternativ.

Hur ser det ut under hösten, vilka lopp hade jag tänkt att springa?

Hösten 2012:
7 augusti - KK-joggen - Katrineholm - 5.1 km
11 augusti - Telge Stadslopp - Södertälje - 5 km
18 augusti - Oklart - 10 km
25 augusti - Stallarholmsloppet - Stallarholmen - 5 km
29 augusti - Hälsoloppet - Huddinge - 5 km

1 september - Järnaloppet - Järna - 5 km
8 september - Sicklaloppet - Nacka - 10 km
8 september - Kistaloppet - Kista - 10 km
9 september - Sparbanksloppet - Norrtälje - 5 km
15 september - DN Halvmarathon - Stockholm - 21,098 km
22 september - Solsidan Runt - Saltsjöbaden - 5 km

6 oktober - Solviksloppet - Bromma - 4 km
7 oktober - Hellasloppet - Nacka - 5/10 km
13 oktober - Å-Stadsloppet - Örebro - 5 km
14 oktober - Hässelbyloppet - Hässelby - 10 km


Med stor reservation för att något/några lopp kan falla ur schemat

Hela 15 lopp står på listan och vi får väl se hur många utav dessa jag springer. Men det är alltid extra taggande att något att kämpa mot, framförallt när de där sista kilometrarna ska springas under träning eller när det kommer att bli kyligare ute.

Så efter 9 lopp under våren 2012, så kommer showen att rulla vidare under hösten. Karavanen kommer att packad med jävlar anamma, vinnarinstinkt och ett mål - att slå nya rekord.

På återseende.


torsdag 26 juli 2012

Pausuppdatering - Still counting...

 

Vad händer under halvtid?

Nu har man kommit hem efter en härlig semester i Hong Kong. Ibland måste man helt klart att åka iväg och bara ta det lugnt från vardagen. Men bara för att man har åkt iväg innebar det inte att jag kopplade helt i min uppladdning för höstsäsongen. Å nej, hotellet hade ju ett löpband och det utnyttjade jag ett par gånger. Jag tyckte tidigare att löpband var något kul, men efter att jag har börjat löpa både lopp och tagit långa träningsvägar, så tyckte jag att det var hur monotont och tråkigt som helst. Men det blev 3 mil totalt på 1,5 vecka, helt okej i varje fall. Nu är det gjort och jag hoppas att jag har någorlunda konserverat något av det som var min formtopp i och med Musköloppet.



Inte nog med att man fick en underbar resa, i den här resan så fick Hong Kong Tropisk Cyklonsignal nr. 10, den andra signalen på 28 år och det var inte lite obehagligt när regnet intensifierades och vinden piskade stark mot fönster. Jag trodde inte alls att jag skulle gå att sova den natten, men jag lyckads ändå till slut sova nästan 8 timmar och det får jag säga är godkänt. Då har man varit med om det också.




Under den här trippen till Hong Kong, har jag ofta tänkt på kommande lopp och efter min egen sammanfattning fortsatt tänka på loppen och hur det känns som en tid för länge sedan. Sedan att det trots allt bara var mindre än 3 veckor sedan jag sprang mitt senaste lopp. Jag är helt enkelt "hooked" på det här med att springa lopp och räknat ner till nästa lopp. Officiellt gör jag min "höstdebut" den 7 augusti i Katrineholm och KK-joggen. Det blir inte kvartsmarandistansen utan 5,1km-banan. Varför kan man fråga sig? Eftersom jag kommer att åka på en ytterligare resa innan jag börjar köra igång på allvar med min höstsäsong, känner jag att det är lagom att börja så. Så det är alltså bara 12 dagar kvar tills det är dags att tävla igen. Under hösten har jag räknat med att springa någonstans mellan 13-15 lopp beroende på andra faktorer, men det kommer att bli en härlig höstsäsong och jag hoppas att jag kommer att njuta av varenda minut som jag har gjort under våren.

Nu ska jag äntligen få träningsspringa ute igen, det var ett tag sedan. Det blir gött...

fredag 13 juli 2012

Sammanfattning av första halvek


Sammanfattning av 2012 - del 1


Jaha, då ska man försöka ge sig på en sammafattning utav min första halvlek när det kommer till löpningen. Eller när jag helt enkelt att har börjat springa lopp. För jag har joggat i flera år innan det här, även hållit på med korpfotboll och innebandy. Så helt färsk är jag då inte. Men nu är det dags att plita ner lite, det som blir min redovisning för den här gången då.

Det roligaste har varit......att känna att man klarar av att löpa och att man kan få bra tider om man bara tar i. Det har även inneburit att jag har lagt om mina löparrutiner vid träningen och att jag alltid har ett mål framför mig hela tiden när jag är ute och tränar. För att vara ärlig, är det ofta det känns tråkigt och blasé att bara springa och springa. Jag har inte sådär våldsamt många olika sträckor från där jag bor, även om jag trots allt har börjat utforska lite vidare sträckor och hittat bra träningsunderlag. Men jag har också hittat mål att sätta upp hela tiden. Om jag är ute och tränar, kanske jag ska bättra på mina heltider, men även kilometertider och även hur lång sträcka jag ska springa.

Jag har även satt upp att jag ska slå mitt rekord ett par gånger den här halvan, vilket jag har gjort. Det ger mersmak att ha personliga målsättningar, utöver att få en bra placering och genomföra ett bra lopp. Dessutom har jag fått se ställen, både i och utanför Stockholm, som jag i normala fall aldrig åka till.

Det jobbigaste har varit...
...att även om det kan vara jobbigt, så är det dessa resor. Att för att snabbt som attan från sitt jobb, ta sig ända till Söderköping, för att åka hem igen och lägga sig, för att på nytt jobba kan vara svårt. Eller att åka 2,5 timme kommunalt så långt det bara går med SL ända till Muskö, när man har klivit upp tidigt som det bara går känns det som. Fast när man väl har sprungit loppet, så kan man leva på det länge och all denna restid och väntan, gör det faktiskt värt det.

Jag har även fått lägga om mina rutiner med kost, träning och mental inställning. Själva transitperioden, har självklart naggat mig i kanten, bekväma vanor har försvunnit och ersatts av mer sundare vanor i slutändan. Men perioden däremellan har varit jobbigt emellanåt.

Bästa känslan har varit...
...att slå rekod. Att utmana sig själv och faktiskt slå sitt eget personbästa. Att få springa ett lopp med andra människor på en bra bana är bland det bästa jag har gjort i mitt liv och det ger enorma kickar, när man inser att man har vissa förutsättningar för att kunna göra bra resultat ifrån sig.

Sen måste jag nämna att känsla att inte bara springa med människor är skön, men framför allt att ha mycket publik och en bra tillställning runtomkring peppar en något oerhört. Man får den här härliga "här och nu"-känslan, att det här loppet går bara en gång om året. Så din chans är nu, det är en känsla värt det mesta här i livet. Sen så har vi det här, som också känns belönande i sig...

Medaljer. Det är härligt att få. Notera den oerhört pimpiga Skärholmsmedaljen!


Bästa loppet jag har sprungit...
...Mälarenergi Stadslopp i Västerås. Jag slog mitt rekord med över 50 sekunder, det var trevlig bana och det var mitt första lopp utanför Stockholm. Skönt väder och god mat efteråt. Det var ett jäkligt bra dag helt enkelt.

Men också är Trosa Stadslopp är en till favorit. Nästan milen (8.9 km), så går jag in med enorm trötthet i huvudet och en påbörjad semester. Jag gör ett resultat jag känner mig helnöjd med. Och vilken folkfest det var, helt klart det största lopp jag har sprungit i min korta karriär. Det kändes som att samtliga människor i Trosatrakten hade gått man ur huse för att bevittna loppet.

Vårsäsongen 2012:



Totalt 9 lopp har det blivit såhär långt, med det knyter jag upp säcken för vårsäsongen och går raskt över till...

---

...framtiden!

Okej, det var lite väl långt fram. Vi backar tillbaka lite till 2012 där jag tänkte bara gå igenom mina förväntningar och mål inför höstsäsongen som kommer. Jag kommer att ha ett litet "sommarlov" på minst 2 veckor, när det kommer till lopp. Så jag har valt att dela in det här löparsäsongen i två brejk, som ni har märkt.

Förväntningar: Jag har fått helt klart mersmak att springa lopp och jag har dessutom fått ökad förståelse för alla hälsomänniskor där ute i världen. Jag har alltid någonstans djupt inne mig alltid älskat att springa, det är för mig en frihet och att jag nu kan kombinera det med lopp, är alldeles underbart. Jag kommer att försöka skaffa mer min information hur jag ska förbättra mig själv och våga utmana mig själv ännu hårdare än vad jag gör idag.

Efter mitt brejk, så kommer jag att springa mellan 10-13 lopp till under 2012 och det kommer att vara av varierande längder. Jag har som ett led i min medvetenhet kring löpningen, valt att sätta upp några mål som kommer att göra min fokusering klar.
Dåså, mina mål för höstsäsongen 2012 lyder:



1. Jag ska förbättra mina kostvanor
Jag har stundtals varit hungrig och inte haft rätt energi i kroppen vid vissa lopp. Att äta bättre och att söka information hur man utformar vissa måltider, skulle kunna öka min energi och jag skulle kunna prestera ännu bättre vid lopp och träning.
2. Att springa milen 
Jag har fortfarande inte sprungit en mil, även om Trosa Stadslopp (8.9 km) har varit närmast. Men jag har spanat i några lopp som komma att vara intressanta att springa 10 km på.

3. Att springa milen under 40 minuter
Även om den här punkten har väldigt nära förbindelser med punkt nummer två, så kommer jag förhoppningsvis att kunna springa under 40 minuter på milen inom kort. Det är ett drömmål, som ska passeras.

4. Att springa 5 km under 18 minuter
Jag var väldigt nära vid Musköloppet att springa under 18 minuter, men det finns goda förhoppningar att i höst att nå denna målsättning.

5. Jag ska blogga ännu mera 
Varför bloggar jag egentligen? Jag har läsare, som kikar in och tittar på bloggen. Men jag skriver främst för att kunna sammanfatta mina lopp och tankar som har med löpning att göra. Det är som en dagbok, så andra också är fria att läsa. Men jag ska försöka blogga mera och ta egna foton, så att jag förstärker mina egna tankar och uttryck.

Sådärja. Det var ett långt inlägg, men har ni läst såhär långt, så är det riktigt bra. För min egen del åker jag bort ett tag, vi får se om jag slänger in något blogginlägg under den tiden. Annars kommer mitt nästa lopp att vara 28 juli eller 7 augusti.

Vi hörs, alla läsare!






       







      Täbyloppet - Jag har så j*vla ont...

      Datum: 27 maj 2012 Distans: 5 km Plats: 7 Tid: 20:07

      Mindre än 1 dygn efter HalvTolvan skulle jag befinna mig på plats i Täby för att springa nästa lopp (det tredje i ordningen). Egentligen uridiotiskt, särskilt när jag både hade spytt och var helt utpumpad efter loppet samt att jag inte hade "löpt" så länge. Det var därför med mycket grus i ögonen och en hel del trötthet, som jag slog upp ögonlocken söndagen 27 maj för att åka iväg...

      Så här kände jag när jag steg upp idag...

      Innan: Jag är en väldigt entuastisk människa när det kommer till nya saker jag börjar gilla. Jag läser, googlar och försöker insupa mig allt som har med ämnet att göra. I det här fallet, har jag knarkat sönder forum och artiklar om löpning (nåja...) och tyckte att två lopp på två dygn. No problemas, jag behövde bara lägga mig i ett iskallt bad efter HalvTolvan och jag skulle vara fit for fight för Täbyloppet. Kroppen hade någorlunda återhämtat sig efter HalvTolvan, när det var dags att åka långt ut på Täby och till ett ställe som inte var mycket för världen, innan man närmade sig tävlingsområdet. Trött, något sliten och jävligt toanödig anlände man för att hämta ut nummerlapp och *tada* premiär för en chip att ha runt skosnörerna. Inte alls krångligt, man var mest bara orolig att den skulle falla av.


      I jämförelse med de två första loppen i Skärholmen och Bromma, så var det faktiskt inte lika mycket drag kring det här loppet. Det fanns såklart olika sorters lopp och det var en del människor, men inte vad man var van vid, den där härliga pulsen som återfanns i de två tidigare loppen. Sen att värmen var outhärdlig och att det var mitt första terränglopp, rent mentalt la jag på massa onödiga hinder i huvudet. Men så var det dags igen att ställa sig vid startlinjen och släppa in dessa fjärilar i magen igen.


      Under: Redan från början kände jag av gårdagen. Jag tvekade själv att ens ställa upp när jag vaknade och jag var osäker ifall jag skulle kunna genomföra loppet. Men när startskottet gick, så sprang jag på. Första klungan försvann ganska omgående snabbt, men jag försökte hålla någorlunda tempo. Men gud vad jobbigt det var att ha påträngande träningsvärk samtidigt som man ska löpa terräng märkte jag. Efter dryga 2 km, så kände jag, att nej, nu ger jag upp. Stopp och belägg, nu säger kroppen ifrån.

      Det var t o m under en kort sträcka, där jag nästan slutade jogga och började gå. Men jag knöt näven och tänkte att Andreas ger aldrig upp och så inte denna dag. Det blev lite skönare att springa bland träd, där solen inte lyckades penetrera tillräckligt för att krama ur ytterligare svettdroppar. När det återstod c:a 1,5 km kvar, så började spykänslan att göra sig påmind denna gång och jag försökte göra allt jag kunde för att tränga bort den. När jag löpte under bron, som jag hade löpt i början av loppet, förstod jag att började närma mig mål. Sen såg jag det stora fältet och gjorde allt för att fajtas med spykänslan när jag sprang in på slutsträckan. Jag försökte springa på som bara jag kunde och tillslut, lyckades jag passera mållinjen samtidigt som jag hörde mitt namn i högtalarna.

      Jag var helt jävla slut, nu ger jag upp och avbryter min korta löparkarriär kände jag...

      Efter: ...men allt ändrades, när jag fick en fin medalj samt lite energidryck för att komma åter på benen. Jag fick tiden 20:07, då trodde jag att jag hade slagit min tid i Skärholmsloppet. Då den första tiden i Skärholmen var på 20:10, men nu efteråt har jag förstått att jag var 2 sekunder segare och fair enough, jag var inte alls i toppform och lyckades sånär gå under 20 minuter. Helt okej, får jag nog ändå säga.

      Just dessa tre första lopp har varit något av en hård prövning på mig både fysiskt, men framförallt psykiskt. Orkar jag åka långa sträckor för att springa lopp, som kräver en hel del av en, både under själva loppet, men även under månader av förhöjda träningsperioder? Jag är en vinnarskallare, sedan min tid i lagsportens värld och jag älskar att göra bättre ifrån mig, gång på gång.


      Jag bestämde mig helt klart om det var värt att satsa på att löpa vidare i min medverkan under Mälarenergi Stadslopp, hur det gick kan ni läsa på länken och som ni kanske har förstått, så älskar jag att löpa.

      Om loppet: Loppet kändes rent arrangörsmässigt lite avslaget och banan, kändes som en normal slinga som du springar i skogen. Det behöver i sig inte vara negativt, men varje lopp har oftast sina småsaker som man kommer ihåg de extra för. Men detta lopp har endast oinspirerande sträcka samt en påträngade sol. Men med det sagt, så är det ingen omöjlighet att jag återkommer under nästa års lopp.

      ---

      Nu har jag skrivit om mina tre första lopp, snart kommer en sammanfattning av vårsäsongen och mina tankar inför höstsäsongen som komma skall.


      torsdag 12 juli 2012

      HalvTolvan - Med spyan i handen...

      Datum: 26 maj 2012 Distans: 6km Placering: 3 Tid: 22:58


      Direkt efter att jag kommit hem från mitt första lopp i Skärholmen och såg och förstod att jag hade gjort en bra tid. Så började att scanna av alla tänkbara löparkalendrar, för att få möjlighet att springa ett nytt lopp inom kort. Valet föll på Tolvanloppet, eller, rättare sagt Halvtolvan för min del. Vilket innebär 6 km. Jag skulle allt visa alla att mitt första lopp inte var någon tillfällighet, jag ville så gärna visa att jag gärna springer fler lopp och gör det bra såklart.


      Innan: Att gå upp och åka ut till Bromma och förhoppningsvis göra bra ifrån sig var dagens agenda. Jag hade nästan spytt på Skärholmsloppet, som var på 5 km och nu ska jag springa ett lopp som var 1 km längre. Hur skulle det gå? Nu visste jag hur ett lopp arrangeras och hur det går till, jag kände mig bättre mentalt förberedd. Det blev en del att man strosade runt en tid innan loppstart och under vägen, gick jag förbi Ola Wenström med fru (?). Jag tänkte först att det var han, men sen hörde jag hans karaktäristiska röst som ekar i Champions League-studion och då var jag säker.

      Idag hade jag dessutom tagit med mig min iPod, för jag har ju alltid sprungit med musik i vanliga fall. Det skulle om möjligt hjälpa mig att springa ännu bättre och koppla bort allt var trötthet hette. Dessutom märkte jag under Skärholmsloppet, att jag hann tänka för mycket, när jag inte hade musik i öronen och det känns som störande. Vid starten var det uppvärmningsgalej med Friskis & Svettis, det var inget för mig. Jag drog upp min egen volym, gick in i min bubbla och började fokusera på att göra ett sån't bra lopp som möjligt. Jag bufflar mig fram i startfältet. Jag har inte tänkt att bli nersprungen och dessutom är jag bannemig inte så himla långsam heller, vad det lider.

      Under: Det tog inte lång tid innan jag började tänka, varför jag gör det här? Åka tidigt på en lördag för att springa ett lopp. Jag orkar inte, jag pallar inte och jag har annat för mig. Men dessa tankar spolade jag bort snart i min eufori, att bara springa och njuta av omgivningen. Det var  mycket människor överallt och det känns alltid extra kul att springa då. Det var ett fint område att springa också, med fina hus och bra natur.

      Med musik pumpandes i mina öron, så försökte jag köra hårt. Men det märktes att jag fortfarande inte var helt inne det här med det höga löpartempot, för det kändes rätt så bra i min kropp och framförallt i mina ben att det här var fortfarande lite väl nytt. Men det var bara att pinna på, när jag tillslut började se 4 km, så tänkte jag först "Åhh, nu närmar det sig". Men vid en andra tanke, kom jag på mig själv, att det var faktiskt 2 km kvar. Dumma sträcka, tänkte jag. Men det var bara att köra och jag höll ett bra tempo.

      Som jag tidigare skrev, så var det extra kul att springa med så mycket folk ute och det var faktiskt kul att "klatscha" händer med de mindre barnen som stod och hejade ivrigt längs väggrenen. Sådan känsla går inte av för hackor. När det återstod dryga kilometern, kom den där äckliga spykänslan krypandes. Fyfan, jag kommer att spy tänkte jag och den sista raksträckan. Så gick jag längs fina hus och häckar, letade ett ställe där jag kunde gå in och spy. Men på något sätt tog jag mig i kragen och fortsatte att springa. Nej, jag kunde inte hålla emot. Jag spydde direkt i handen, samtidigt som jag sprang på. Jag blev förvirrad fram mot slutet, frågade efter målet och när jag till och med hade passerat mål, så frågade jag en funktionär "VAR ÄR MÅLET?". Då visade det sig att jag redan hade gått in. Nåja, fair enough. Jag kom in som trea i HalvTolvan, helt ok, för sitt andrarace.

      Efter: Jag var trött och jag hade spytt. Men likförbannat, så hade jag kommit i mål och jag fick rätt snart veta att jag hade kommit in som 3:a och med tiden 22:58. Under 23 minuter på 6 km, med snabb huvudräkning fick jag fram att det hade inneburit klart under 20 minuter på 5 km. Fasen, va gött, nu har jag gjort det igen. Kommit i mål och gjort det bra. Att springa kunde vara så kul.

      Att åka Nockebybanan hem med en medalj runt halsen kändes stort, men det var inte mycket vila tills nästa lopp. Dagen efter var det dags igen...

      Om loppet: Mycket stånd och mycket publik, det var hejdundrade drag kring det här loppet. Den var lättlopp och kändes väldigt kul. Jag förstår varför många deltagare söker sig till det här loppet. Enda minuset är att det inte är 5 eller 10 km, att det är de "vanliga" sträckorna. Men det kan jag leva med.

      

      onsdag 11 juli 2012

      Skärholmsloppet - Det var en gång...

      
      Distans: 5 km Plats: 60 Tid: 20:05


      En liten tanke flög in i mitt huvud den 16:e maj när jag var i Västerås, jag ska bannemig springa ett lopp när jag satt på en restaurang i Västerås. Flippade upp min mobil, för att scanna av vilket lopp i Stockholm, som var härnäst. Det var Skärholmsloppet under lördagen 19:e maj 2012. För er, som inte känner till vem eller hur jag är, så kan jag vara väldigt impulsiv emellanåt. Ni vet, få en så'n där snilleblixt att detta ska göras. Så, hur fasen skulle det gå, när jag intalade mig själv att jag skulle springa 5 km i Skärholmen en varm vårdag?

      Inför: Jag visste inte vilka känslor jag skulle ställas inför. Precis som man kan uppleva inför saker du faktiskt inte har någon aning, så vet du inte heller hur dina tankar ska gå. Jodå, jag visste att man skulle springa en sträcka på så kort tid som möjligt, tillsammans med andra löpardårar. Men hur är allt runtomkring, hur lång tid innan måste jag vara för en efteranmälan? Kommer jag att få en så'n där häftig nummerlapp, kommer den att sitta kvar under loppet? Va, sitter det ett chip i nummerlappen? Coolt. Var är starten? Aha, där. Jösses, det verkar vara en del deltagare och folk som är här idag. Kommer jag att bli påsprungen? Kommer jag ens i mål? Fasen, va gött, det hade varit att sova lite extra. Det är ju trots allt lördag.

      Mina tankar var fram och tillbaka timmen innan loppet. Jag var helt tom i huvudet. Det mentala spelet hade jag ingen aning om hur det skulle gå tillväga. Jag hade laddat upp med hemmagjord macka, kexchoklad och powerade. Det skulle nog gå bra. Men när det väl strax var dags för starten, blev jag så in i h-vetes nervös. Jag ska springa, bland massa folk. Det är på riktigt. Hur är min form egentligen? PANG! Där slutade tombolan med alla mina tankar att flyga runt och istället var det dags att göra det jag var där för, att springa.

      Under: Jag satsade på att springa förbi en hel del via trottoarkanten, så att jag inte skulle hamna mitt i den sega kaksmeten. Det var faktiskt ohyggligt varmt, men det var bara att köra och det var underbar känsla att känna, när man faktiskt kände att ja, det går faktiskt att springa här med. Men jag som ändå har joggat och sportat i bra många år, förstod att det fanns en skillnad på att jogga och på att löpa. Tempot var så mycket högre här. Skulle jag orka hela vägen? Efter att man har passerat 2 km, började jag tycka att det var en evighet kvar. Men jag fortsatte att ändå hänga på rätt bra och det var nog inte omöjligt att kanske komma ända in i mål denna ljuvliga dag.

      När det återstod 1 km kvar, så kändes det fantastiskt att känna att loppet snart skulle vara över. Men med en överhängande spykänsla, så var det inte bara tid och placeringar som jag hade att slåss mot. Jag hade också den interna fajten med spyan. Satan, vad pinsamt det skulle vara att spy nu, när man började närma sig. Är det något jag kan säga er, så är det faktiskt att det är en obehaglig känsla att ha hängande över sig när man ska springa.

      Jag passerade några linneklädda föreningsgossar under den sista sträckan. Skönt att ändå ha lite kraft kvar i benen, sen ser jag alla människor och målgången. Yiiiha. Nu jävlar, nu började det närma sig och in kommer jag inspringandes i lagom takt och passerar mål. Jag gjorde det och det helt utan att spy ner mig vid målgången.

      Efter: Bara ett par sekunder efteråt, försökte jag springa från folkmassan och målgången. Jag behövde SPY omedelbart. Jag stod halvt ihopkrupen och försökte nästan starta att få ur mig något, men på något sätt lyckades jag hålla hela innandömet på plats. Jag klarade det. Mina lår brann efteråt. Fasiken, jag hade klarat av det här och jag kände av det. Ruggigt bra känsla. Jag hade fått en medalj också, som man tydligen får vid målgång. Och den var stor och pimpig. Tiden hade jag ingen aning om vad jag hade fått, jag visste inte ens vad för tid jag skulle satsa på.

      Det var trots allt mitt förstalopp och det kom en otrolig behaglig känsla efteråt, det kändes nästan som att jag hade bestigit Mount Everest. Störtskön känsla. Inte ens att en tunnelbana som tog över en timme extra på sig att komma till rätt station drog ner den känslan.

      När jag kom hem, såg jag att min tid var 20:10, som senare ändrades till 20:05. Oj, så nära under 20. Men det var inte en dålig tid. Verkligen inte. Dessutom kom jag på 60:e plats. Bra där, Andreas!

      Om loppet: Jag hade noll koll på hur ett lopp skulle skötas, så allt var helt nytt för mig. Skärholmsloppet var lika nya dem. Men jag tycker att det var ett bra arrangemang och en trevlig bana. Dessutom ett extra plus för den pimpiga medaljen. Jag kommer helt klart hit nästa år och försöker kapa den här tiden.

      

      söndag 8 juli 2012

      Musköloppet - Långt ut av bara helvete, men ack så skönt

      Distans: 5 km Plats: 8 Tid: 18.03 (nytt rekord)


      Inför: Jag var mentalt ambivalent efter torsdagens lopp i Norrtälje. Jag hade sprungit på en bra tid, några sekunder från mitt rekord, trots att jag inte alls var i bästa form och att jag tidigt i loppet fick ont i låren. Så hemresan som var lång kändes ändå okej, trots att jag ändå var nära att slå mitt eget rekord. Nu var det dags för sista (och nionde) loppet inför uppehållet som kommer att vara i några veckor. Trots att jag bara sprungit 8 lopp totalt, så kände jag mig mentalt sliten att behöva gå upp tidigt på semestern och ta mig ända till Muskö. Långt ut som det bara går på en SL-biljett känns det som. Jag hade som vanligt med tidiga lopp inte ätit tillräckligt bra, så jag kände mig hungrig och extra seg. 

      Jag hade inför det här loppet läst att det var backigt och att man inte skulle räkna med att slå något personligt rekord. Jag som väldigt gärna hade velat att göra ett bra sista lopp innan jag tar ett break. Menmen, det var bara att göra sitt bästa utifrån de förutsättningar man hade rest till Muskö. Väl på plats, så låg starten vid vattnet och det kändes verkligen som att vara på landet, långt ifrån allt var stress och storstadskänsla hette. Med tanke på att det var väldigt hett i luften, så valde jag att byta om till en "lättare dress", för att inte bli alltför nerdragen av tunga kläder.

      Det var sedermera nära starten närmade sig att ställa i ordning träningsklockan och sätta på den flödande musiken.

      Under: Som vanligt var det pirrigt strax innan det skulle börja, en väldigt härlig känsla när allt kommer omkring. Man blir väldigt fokuserad på den stundande uppgiften. Det är bara att insupa det allvar som det på sätt och vis ska inträffa.

      När ljudtutan tjöt, så var det bara att sedermera att göra en bra första km som gällde för att haka på de mer erfarna löparna längre fram. Efter den första kilometern, hade jag en bra känsla. Men sedan så började den jobbiga tröttheten i låren slå till igen (hej då, stadig frukost) och jag börja förstå vad de menar med en knepig bana. Den går upp och ner, upp och ner och så vidare. Jag fortsätter att hänga på i så bra tempo, som möjligt. När det återstår lite mer än 1 km kvar, så springer vi i ett skogsparti med leriga vägar. Nu börjar det bli tufft, allt detta toppas med en svår backe med kurva som grädden på moset. Den suuuuger verkligen musten ur en. Men på något vis, då jag vet att det inte är mycket kvar av banan, så får jag lite extrakraft och börjar köra på hårt.

      När jag ser bekanta omgivningar och att jag börjar närma mig mål, har jag inte mycket till kräm kvar för en spurt och jag springer in. Jag kollar snabbt på klockan vad jag får för tid, jag har fått tiden 18:07 (som sedan korrigeras till 18:03). Ett nytt personligt rekord med 22 sekunder. Fantastiskt!

      Efter: Att åka ut i över 2,5 timme för att nå Muskö för att springa ett lopp som varar under 20 minuter på ens semester kan egentligen bara vara ren dumhet. Hade något sagt allt detta för 2 månader sedan, då hade jag sagt att den personen hade skämtat å det grövsta. Men allt handlar om inställning, jag går upp tidigt och åker långt för att trots min dåliga frukost, slå ett rekord. Känslan är oslagbar och trots att jag inte vinner loppet, så har jag slagit mig själv och visar på nytt att jag kan om jag ger allt. Givetvis känns det lite snopet att vara fyra sekunder från att gå under den nya drömgränsen - 18 - men det gör inget. Trots att jag bara har löpt nio (9) lopp och har ingen större löparerfarenhet egentligen, så har jag funnit ett nytt intresse, som förhoppningsvis varar länge.

      ----

      Nu kommer jag inte att springa något lopp på åtminstone 3 veckor. Men jag kommer att uppdatera bloggen minst fyra gånger innan jag har tänkt att lämna landet och koppla av från allt.

      Det kommer att bli tre rapporter om mina tre första lopp den här säsongen och det kommer att bli en sammanfattning av säsongen hittills och framåtblickande.




      fredag 6 juli 2012

      Roslagsnatta - Nära rekord igen...

      Roslagsnatta - NT-loppet
      Distans: 5 km Plats: 35 Tid: 18.33

      Inför: Det har gått 6 dagar sedan Trosa Stadslopp. Då var jag mycket trött innan det loppet, efter att ha sovit för lite kombinerat med en sista arbetsvecka. Att gå på semester genom att åka till Trosa för att springa mitt längsta lopp hittills var en utmaning värd namnet. Men det gick bra och jag fick blodsmak för att springa milen framöver.

      Jag hade förberett mig i vanlig stil. Problemet var att jag väldigt kissnödig ofta, så jag var och lättade på trycket tre gånger kort innan loppet. Även om jag brukar vara rätt coolt nervös innan loppen, så var det här löjligt. Någonstans i min kropp, så var något inte helt hundra. Min gylfknapp på byxorna flög av också timmen innan loppet, men det skulle inte vara någon fara med det. Men tecknen på förhand talade inte om någon superlopp. Dock hade jag läst att loppet var lättsprunget och jag hade sett resultatlistor som talade för snabba tider i det här loppet.

      Eftersom vi var ända ute i Norrtälje för att springa loppet, så tog det lång tid att med kommunala medel att nå loppet och väntan efter nummerlappen var en timme. För lång väntan irriterade innan startskottet skulle gå.

      Nåväl, nu kör vi. Dags för det åttonde loppet.
      Redan efter 1,5 km kände jag att tyngden i benen började komma... (I blå dress)
      Under: Det är lite roligt att jag fortfarande har den där nervösa känslan innan startskottet går. Men det är det som får mig att bli extra fokuserad inför den stundande uppgiften som jag har framför mig.
      Jag kände redan efter en dryg halv kilometer att jag var tung i benen, men det var vi runt 1,5 km som jag kände att det skulle bli jobbigt att slå ett nytt rekord. Dessutom verkade det vara en liten differens mellan min klocka och hur loppets km-skyltar satt. Jag hoppades bara att det inte skulle vara avgörande vilken tid det skulle bli och om jag skulle slå mitt personliga rekord; 18.25. Banan var någorlunda lättsprungen och innebar faktiskt att man sprang den i minst två varv, trots att den bara är 5 km. Så två utav dessa varv var den en backe som tog lite kraft, men annars så fanns det inte mycket att klaga på i övrigt.

      Första km-tiden blev 3:12, väldigt bra får jag säga. Trots att jag inte var hundra idag, så var det min bästa kilometertid hittills, som skvallrar vilken utvecklingspotential som finns kvar i mig. När det återstod 2 km av loppet, så var det väldigt tunga ben som försökte och försökte. Men idag ville det sig inte riktigt hela vägen, kroppsmässigt. Jag har inga nära framför mig, när jag går mot mål och jag har inte heller några krafter att spurta.
      Efter: Jag är trött, jag orkar inte mer efter loppet och jag har inte den där energin kvar som jag brukar ha efter mina lopp annars. Jag har faktiskt ingen aning vad det blev för totaltid, då jag har ställt in min klocka på att visa (främst) kilometertider. Tiden blev 18:33. Min klocka visade att jag hade sprungit 5,06 km. Alltså 60 meter extra. Eftersom banan inte är kontrolmätt av någon officiell banmätare, så kan det inte vara omöjligt att det är så. Enligt min klocka hade jag 18:18, så tekniskt sett hade jag kanske slagit mitt rekord. Men det är lika för alla och 18:33 är den tid jag fick helt enkelt.

      Jag vet faktiskt inte hur jag skulle känna mig inför den tiden. Det innebar att jag var 9 sekunder från nytt rekord. Men samtidigt, så måste jag vara ödmjuk och ändå tänka att jag var seg i benen vid start och hade mycket svårt att göra bra tider ifrån mig i slutet av loppet. Så då är det ändå en bra tid. Det betyder att vid en toppenbra dag rent kroppsmässigt att jag hade gått under 18 minuter i detta lopp. Jag blir lite missnöjd över det faktum att jag var nära att slå nytt rekord, men lyfts upp av att jag verkar ha mera att ge i 5 km.

      Tänk att jag bara sprungit 8 lopp, varav 6 har varit 5 km-lopp och jag har ett rekord på 18.25. Det får jag var väldigt glad över. Jag är glad att jag har joggat under många år och spelat innebandy, att jag redan från början hade goda förutsättningar över att ha en god grundkondition. Sedan väntade ju en lång resa hem. 

      Nu är det bara 15 timmar kvar tills denna sida av mitt "sommarlov" får sig ett avslut i och med Musköloppet. Ett lopp som har på bloggar och forum beskrivits som kuperat och svårt att slå ett personligt rekord. Så, då kanske jag inte ska ha för höga förväntningar slå mitt rekord. Däremot ska jag bannemig göra en bra tid under 20 tycker jag.