När lyckan fann en väg hem!

Jag hintade om något för några inlägg sedan att jag skulle skriva en sak om det löste sig. Till slut har den saken löst sig. Jag gav mig ut på en löptur för 2,5 vecka sedan, en måndag. En sådan där iskall dag, då det känns i ben och märg att vindarna inte bara viskar ens namn utan även gör allt för skapa en kamp om liv och död. Nåja, nästan. Det känns som evigheter sedan solstaden Karlstad gav mig evigt liv i dess soldränkta energi, som fick mig att spä på min kärlek för löpning. Löpning och värme är något som går hand i hand.

Det var samma löptur, som jag skulle springa med mina nya löpskor och jag var helt överexalterad för den sakens skull. Jag knöt mina skor och sprang sedan iväg, på uppvärmningen så gick ena skosnöret upp och jag hade mina löparhandskar på mig. Jag slängde av mig handskarna och mina nycklar. För när jag är ensam hemma och inte min sambo är där, så är jag nödgad att ta med mig hela knippan. Det ger mig dessutom en mer naturlig pendel, då jag håller nycklarna i handen.

Jag fick helt enkelt lägga nycklarna bredvid handskarna och knyta den ena skon. Nu är det konstaterat att det var där och då mina nycklar lämnades kvar, men min minnesförlust sade mig ingenting efteråt. Min GPS-klocka gick inte igång heller, så det fick bli att springa utan och inte ens 1 kilometer tog det innan jag fick knyta samma sko igen (Hur jävla svårt kan det vara?). Jag misstänkte att det kunde även varit här jag lade ifrån mig nycklarna, men så var det inte. Kort efter löpturen hemma hos föräldrarna på middag, som jag hade sprungit till, så var jag helt frågande var mina nycklar var. Jag tänkte det värsta, jag sprang till första och andra stället, letade febrilt efter nycklarna. Jag hittade inga alls. Det här var alltså inom en timme efter avslutad löptur, som jag var ute. Med mycket ilska fick jag låna ett par extranycklar och hela den måndagen var helt förstörd.

Jag fick ångest deluxe, ingen behövde förklara hur urdumt det var att helt enkelt glömma nycklarna mer än jag. För det var så himla jobbigt, jag började redan höra mig för kostnaden för att byta ut lås. Inte alls kul med tanke på att jag hade en hel del utgifter under den kommande tiden. Jag kollade även ICA och jag kom även på att jag hade en nyckelbricka som betydde att man kunde lägga på brevlådan, jag bestämde mig för att ha lite kyla i magen. Jag skrev även lappar som kunde sättas upp i området. Även mina pensionärsföräldrar tog promenixer för att hjälpa mig att leta när jag var på jobbet.

Till slut en vecka senare, kom samtalet som lyfte upp hela starten på veckan. Nycklarna var hittade och hade lagts på brevlådan bara ett par dagar senare, hon hade sett en av mina lappar och ringt mig. Jippi, tänkte jag. Då kommer de snart, men dagarna gick utan att jag fick se några nycklar komma till mitt jobb. Jag ringde nyckelföretaget flera gånger för att fråga, även posten fick höra min frustrerande röst. Varför kom de inte fram? Hade de fastnat på vägen, men till slut, efter mycket om och men, så fick jag nycklarna i min hand tidigare idag. Jag var lycklig som ett barn. Glädje helt enkelt. Jag var så glad, så det var som att träffa en gammal vän du inte hade trott skulle få se igen. Lovely!

----

Löpningen då?

I måndags sprang jag 10 km asfalt, ganska seg i kroppen och det blev 3:55/km i snitt (39:11). Inte helt nöjd, men inte missnöjd heller. Det var skönt att få det gjort.

Under tisdagen så körde jag egna kroppsövningar hemma, jag började även känna mer att jag började bli än mer krasslig. Hängig, sjukdomskänsla samt ont i halsen.

Det hindrade dock inte mig för att under onsdagen för att springa direkt efter jobbet, det var dock väldigt tveksamt ifall jag skulle göra det. Så blev det dock. 10 km asfalt igen (standardpasset på vardagar nu för tiden), den här gången blev det väldigt överraskande snabbare. 3:51/km i snitt (38:35). Ett pass som jag var mer än nöjd med tanke på hur jag kände mig, det är helt sjukt att jag kan tycka att sådana här fina pass är helt okej. Jag har läst mina träningspass från ungefär samma tid förra året med hjälp av min blogg. Wow! Vilken skillnad, det får dock bli till ett annat blogginlägg.

Ikväll har det blivit en seg innebandyträning. Inget att rapportera om. Snart sova. Ska bli gött.

Byta spellista - Ytterligare en framgångsfaktor?

Ibland så märker man att man har tagit sig till nästa platå, lyft både sin lägsta- och högstanivå. Det är en otrolig känsla och det finns många små små detaljer som jag filar på för att det ska ske. Nya skor kan vara en, att pressa sig ännu mer är en annan. Att förbättra sina kostvanor och äta mer av något, samt under ett visst tidsfönster i synk med när träningspasset ligger är en annan. Hur jag har tränat dagen innan. Det finns som sagt många anledningar till att man går vidare i sin utveckling. Det finns löpare, som stagnerar och som inte kommer någon vart.

En väldigt enkel anledning är man kör samma pass i samma tempo och reflekterar varför det inte blir bättre? Den är rätt så självklar. Jag har själv "fastnat" när jag sprang min mil på runt 38.XX-tid i början av min karriär och var frustrerad att jag inte kunde göra samma fina utveckling i 10 km, som 5 km. Några anledningar var att jag tränade ännu hårdare vid snabbdistanspassen, utöver det så ökade jag passen från 2 till 3 gånger i veckan samt ökade successivt mängden. Jag tror t o m att jag började äta ett väldigt stadigt mellanmål vid maj månad (samma månad då jag gick under 38 minuter på milen också). Små detaljer som hela tiden pekar på en utveckling, jag är glad att få vara medveten kring detta och har möjligheten att fortfarande med enkla medel att lyfta mig.

En annan faktor som hände efter sommaren, var att jag bytte Ipod att springa med. Från min senaste Ipod med runt 65 låtar (som jag hade kört sönder fullständigt under alla otaliga löpturer), så började använda en Ipod version äldre med 350 låtar. Låtar som jag helt hade glömt bort att jag gillade överhuvudtaget och som gav en "fräschetskänsla" till min löpning och gav en nytändning som fick mig att pressa mig ännu hårdare. För jag var väldigt trötta på den lilla och slutkörda spellistan på min nya Ipod. Jag tror knappast att det är en slump att mina bästa träningspass har kommit de senaste månaderna, i samband med att jag har bytt Ipod och spellista. En till faktor som jag har lyckat slipa fram under resans gång. Vad blir nästa detalj att finputsa för att bli ännu bättre?

Kallt så in i h-vete!

Nu märks det att vi kryper in under nollan. Jag har försökt att vara spartansk klädd hela hösten för att bevara "fartkänslan" och friheten av att springa som jag vill. Det innebär alltså underställ på över- och underkroppen samt tävlingströja och shorts. Mössa och handskar på detta, det har fått mig att känna mig "speedig" så mycket som möjligt. Jag har inte varit särskilt intresserad av att ha på mig jacka och långbyxor, inte än i varje fall. Igår var jag ute på ett längre pass (13,3 km), jag kanske inte såg ut som han på bilden direkt. Däremot så sved det överallt kändes det som, det var dessutom under nollan såklart. Sötebrödsdagarna med att vara spartansk klädd är uppenbarligen över.

Hur gick passet då? Som väntat skulle det bli ett lugnare pass. Jag hade dock illamående hela passet. Kanske för att jag hade ätit ganska kort inpå? Fy fasiken, vad jobbigt att vara illamående redan vi starten av passet och det gick knappast ner heller. Det blev dock klart godkända 4:19/km på 13,3 km alltså. Vi får se hur påpälsad jag bör vara nästa pass helt enkelt.

Oknuten sko. Något nytt och spännande?

Det har varit ganska lugnt sedan lördagens debut på 3000 m. Under söndagen blev det i och för sig mycket innebandy. Två SIL-matcher, en vinst och en oavgjord mot serieledaren. Alla som vet hur SIL-innebandy spelas, vet att det är sällan några lugna stunder ute på plan, vilket betyder att jag får stor användning för min löpkapacitet. Jag var inte alls trött över loppet dagen innan heller. Däremot var det otroligt segt att gå upp tidigt på en söndag, inte heligt alls.

Timmar senare var det dags för match på "vanlig" innebandyplan, jag fick spela center. Andra gången på typ 10 år som jag spelade den positionen (är oftast back, någon gång forward), en otroligt svårbemästrad roll om man är ovan som jag. Det känns som att man aldrig är på rätt plats egentligen utan studsar omkring överallt på planen i jakt på att någon gång stå rätt. Jag själv är nöjd med min insats, trots förlust, är jag inne på ett mål framåt och inte alls är inne på något bakåt. Samtidigt lyckades jag springa slut på den sista juicen i kroppen som fanns kvar. Det är mer än godkänt i min bok, sen må det vara så att andra är av andra åsikter uppenbarligen.

Under måndagen var det total vila. Skönt det, de få dagar det dyker upp. Dagen efter, så blev det enkla styrkeövningar. Idag blev det däremot comeback ute och det med mina nya skor återigen. Jag gjorde premiär med mina nya bekantskaper måndagen i förra veckan, förutom lite ont, så var det som väntat goa att springa i. Under sista träningspasset inför och under själva loppet, så sprang jag i mitt vanliga par för att inte äventyra något. Så då var det alltså andra gången jag tog med dem på en tur. Med tanke på att jag är småkrasslig och just i detta nu inte har något lopp i närheten att satsa mot, så hade jag inte förväntat mig några stordåd. Kanske på 4:00/km eller strax över.

Det blev betydligt bättre än så. Det blev 3:51/km i snitt och jag tog inte ens i, skönt att veta att kroppen ibland vill ut och leka. Jag fick dock knyta skon en gång under passet, men snöret gick upp igen och då sprang jag mer än halva passet med en oknuten sko. Otroligt oskönt, men det gick det med. Det hände någon i förra veckan under min premiär med dessa skor och när samma snöre gick upp, en tråkig sak och som har fått mig att vara irriterad över det. Dock så tror jag att det kanske får sin lösning snart på den irritationen som uppstod då. Om det blir så, berättar jag gärna vad som händer i förra veckan som gav mig en hel del ilska och huvudbry. Vilket gjorde att jag inte hade lust att knyta min sko mer än en gång idag. Så var det inget mer med det. Förutom att jag är väldigt glad över passet. Jag sitter och myser nu helt enkelt.

Vinterspelen 2013 - En epilogisk debut värd att minnas

                  Datum: 16 november 2013 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:48 (nytt PB!)

Oj, det var så längesedan som jag skrev en race report, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Efter Hässelbyloppet i mitten av oktober, så kände jag en stor saknad av att inte ha något lopp i närstående framtid att se fram emot. Det var tomt, det fanns ingenting. Nästan ett halvår till nästa lopp, det var helt oacceptabelt. Jag började mitt i all desperation att söka mig fram efter fler utomhuslopp i Sverige, men inget lockade. Jag gjorde detsamma med utländska lopp, men inget som riktigt passade.

Det var då efter en stunds letande, kom fram till vad min nästa steg var - inomhuslopp. Man behövde bara vara ansluten till en friidrottsförening och det gjorde jag, så att jag fick tillgång till några lopp under vintern som ska hålla tävlingsnerven levande. Till slut hittade jag 6 stycken 3 km-lopp, en distans jag aldrig har tävlingssprungit på eller ens tränat på. Jag har sedan 5 km som min favorit, då det känns som långdistansens 100 m. Däremot 3000 m, det skulle bli häftigt.

Inför: Jag hade en stentuff helg framför mig. En heldagsutflykt under lördagen för att springa runt 10 minuter, sen under söndagen skulle 3 innebandymatcher vänta mig. Jag kan väl med lätthet säga att det skulle givetvis bli kul med samtliga aktiviteter, men lite betungande ändock med allt flängande hit och dit. Jag hade dessutom haft problem i knä och varit lite småhängig. Jag gick i lagom tid under lördagen, det var dags att plocka ihop alla prylar som behövdes, det var ett tag sedan jag tävlingssprang. Allt kom med förutom hårjoxet (den behövdes självklart extra, när mitt hår var som ett penntroll bara timmar senare att jag hade använt det). Väl på tåget, så var vi på väg mot Örebro. Äntligen, jag tycker det är trivsamt att få åka till nya städer och få springa på ny mark. Med mig hade jag också ett TV-spel, som jag hade spelat längre och jag var vid slutbossen. Alla som har sett mig möta en jävligt svår slutboss i ett spel, vet att jag är på min sämsta sida då. Vi var dock på ett SJ-tåg, så jag fick vara dämpad och efter nästan 1 timmes nötande så klarade jag den. Första steget på väg mot en framgångsrik dag kanske?

Örebro slott!

En "King" stödjer en annan King!

 Mot slutet av tågresan så intog jag som vanligt en medhavd kycklingssallad, utan större intresse idag. Väl på plats så strosade vi runt i Örebro, för att kolla om det fanns någon närbelägen restaurang till järnvägsstation vi kunde äta på. Eftersom vi inte hade alltför mycket tid att spela på sen efter loppet. Vi pekade ut O'learys som troligt mål, det finns alltid en stor sannolikhet. Dessutom passerar vi mysiga Örebro slott och jag gör min samhällsinsats, jag stödjer en lokal bokhandlare genom att köpa en av deras böcker. Jag läser den i helgen som belöning för ett bra lopp, tänkte jag.



Väl på plats ute i ingenstans efter en kortare busstur, så tornar friidrottshallen upp sig. Fräsch utanpå, konstaterar jag. Ännu fräschare inuti. Helt magiskt. Jag har aldrig sprungit i en friidrottshall tidigare, så allt är en jättestor upplevelse för mig. Jag har tidigare sett på bilder vad doserade kurvor innebär, men att kurvorna skulle luta så mycket och vara så höga. Jag tog på mig hörlurarna för uppvärmningen och värmde borta vid uppvärmningsbanorna, allt kändes så himla lyxigt. Som om jag skulle representera Sverige i inomhus-EM eller så, med tanke på att jag har varit på några mindre "lyxiga" lopp utomhus. Uppvärmningen kändes helt ok. Jag fick dessutom pricka av mig, vad fan är det tänkte jag? Jag hade turen att jag passerade anslagstavlan och förstod att jag skulle skriva under. Vad mycket nytt man lär sig. Vårt lopp var även dagens sista fylld med ungdomsprestationer, man sparar det bästa till sist för alla prestationssugna fans. Det började närma sig för start. Jag var väldigt nervös och visste inte riktigt var jag stod rent prestationsmässigt. Sen ljöd signalen. Nu hade 15 varv framför mig.

Uppvärmningen gick så snabbt, att fotografen inte hängde med!

Under: Jag drog på rätt bra, men ville inte springa alltför snabbt med tanke på att jag hade många varv framför mig. På tal om framför mig, så hade jag en duktig löpare som drog på rätt bra i början. I omklädningsrummet hörde jag att han skulle sikta på 3:01-tempo eller något liknande, helt otroligt att man kan veta det på förhand. Eftersom det satt en stor TV-skärm med tiden och även vid mål fanns en klocka, så kändes GPS-klockan rätt så onödig på armen.

Målet var att springa första 200 m under 40 sekunder, sedan skulle jag under 1:20 efter 400, sådär fick jag mentalt hålla på. Jag tror att jag passerade första km på 3:10-3:15, inte för snabbt, inte för långsamt. Sedan märkte jag att avståndet mellan mig till trean och fyran började minska lite för varje varv. Även min ork började tryta bara lite. Jag hade dessutom valt att springa utan hörlurar (ser du, Staffan!) för att inte verka helt som en rookie, även om jag nu var det på den här distansen. Det var riktigt jobbigt ändock att springa utan lurar, då jag hatar min egen andning och även andras för den delen.

Ett av alla otaliga varv!

 Jag låg på i ett bra tempo och var fortfarande under den magiska 3:20 i snitt, för att kliva under drömgränsen på 10 minuter. När det återstod 3-4 varv kvar, så var avståndet ännu mindre ner till 3:an och 4:an. Det var antagligen två vana löpare på den här distansen, som hade disponerat krafterna alldeles rätt. På sista varvet för min del, så var de precis i ryggen och flåsade. Trots att jag var märkbart trött av att ligga i ett sådant här högt tempo, så lyckades jag precis innan sista kurvan att gasa på utav helvete och på målrakan, så är det nästan världsrekordfart på mig och jag håller undan de hungriga vargarna bakom mig. Loppet är slut. Debuten avklarad.

Här påbörjas min välkända monsterspurt!

 Efter: Jag kom i mål. Känslan att ta ut sig det sista man gör på ett lopp är helt fantastiskt, jag älskar den känslan. 3 km är nästan som 5 km, men ännu snabbare och det var en udda känsla på en bana med doserade kurvor. När man äntrar kurvan är det lite tungt, men när man är på väg ur den, så får man en bra skjuts. Tiden då? 9:48. Jag klarade drömgränsen med 12 sekunder. Helt jävla otroligt, jag levererar återigen när det krävs som bäst.

Yay! Ge mig silvermedaljen nu!

 Efteråt blir det prisutdelning på pall (första gången på en sådan) och en silvermedalj får jag ta med mig hem. Känslan av att man har gjort något riktigt bra återigen, är så himla god. Alla som håller på med löpning vet vad jag pratar om. Trots knapp tid till bussen tillbaka till Örebros centrala delar, så kan jag nästa flyga på mål ut från hallen.

Vi lämnar Örebro nöjda för den här gången!

När vi väl går förbi O'learys är det tvärfullt, tråkigt nog. Precis bredvid ligger en grekisk restaurang, som inte alls var att klaga på. Vi åt goda köttbitar samt en ypperligt god klyftpotatis, alltid lika gott att få i sig något riktigt gott som detta efter ett framgångsrikt lopp. Återigen så blir det förseningar på vägen hem med SJ (det har blivit fler än brukligt när man åker hem efter ett lopp), men det gör egentligen inte så mycket. Jag har sprungit under 10 minuter på 3000 m i min debut. Jag kan leva med det.

*Knack* *Knack* "Vem där?" *Din formtopp!" "Välkommen in"

Imorgon är det dags igen, det är i varje fall tanken. Jag har tränat ganska hårt sedan Hässelbyloppet för att vara redo för mitt livs första inomhuslopp. Det hade jag inte tankarna för 2 månader sen, men min abstinens efter att få springa ett lopp igen har varit för stor. Därför kommer jag om allt går det som det ska göra inomhuspremiär på 3000 meter i Vinterspelen i Örebro. Tävlingsnerven behöver födas och det ska bli kul att få möjlighet att få springa med ett tydligt mål i sikte igen. Jag kommer att vara borta i 11 timmar ungefär för att springa i 10 minuter, idiotiskt egentligen. Vad gör man inte för att få utnyttja möjligheten att göra allt man kan göra nu, innan man passerar zenit.

Faktiskt har jag varit i en bättre form än jag var inför Hässelbyloppet, förutom den här veckan, då har jag haft två mindre bra pass. Att jag dessutom har dragit på mig ett knä som krånglar samt att jag har blivit småsjuk (kollegor på jobbet som inte är toppform om man säger). Ungefär som vanligt med andra ord, när det kommer till mig och mina lopp. Det är sällan samtliga förutsättningar är på topp, alltid är det något som sviktar. Vilket betyder att jag slår i underläge mot mig själv imorgon. Med tanke på brevhögen som växer hemma hos mig, där flertalet brev är från Örebro, så bara måste jag ställa upp.

Apropå morgondagens lopp så blir det glest med folk. 6 personer är anmälda (män och kvinnor). Däremot är det ingen dålig kvinna som står på startlinjen. Hon heter Gabriella Samuelsson och är jämngammal. Däremot har hon rekord som vida överstiger mina rekord på samtliga distanser. Jag hoppas helt klart få bra draghjälp imorgon.

Cirkusen rullar vidare.

Upp som en sol, ner som en...sol!

Ibland flyter livet på, utan att man har möjlighet att reflektera hur bra man har det. Sedan så kommer många mindre roliga saker på löpande band och man drömmer sig bort mot en tid, då det var "Hakuna Matata", som de i Lejonkungen säger. Inga bekymmer och besvär. Nu är det är det mycket fokus på allt annat än löpning och jag känner att jag snart är nere i en "down-period", där jag inte njuter ett endaste dugg av att springa. Något jag har gjort varje vecka hela året. Alla häftiga och trevliga upplevelser från Kungsholmen, Karlstad, Berlin och Stockholm känns som en svunnen tid som har flytt.

Allt det bra som jag har varit med om i utomhusloppen och hur bra jag har fått känna mig, det har varit helt magiskt och är något jag aldrig kommer glömma. Minnen som kommer att följa mig genom min själ tills jag blir gammal. Jag kommer igen. Det lovar jag. Jag älskar att ha värme som kramar om mig innan startpistolen ljuder och jag är på väg mot ett nytt oskrivet äventyr.

---

Hur har veckan varit?

I måndags skulle jag springa sista distanspasset på ett tag. Kroppen ville dock annorlunda. Det blev 39:56 på 10 km asfalt. Givetvis är det i vanlig persons ögon, ett jättebra träningspass. Jag hade däremot hoppats på betydligt bättre. Låren dog tidigt i passet och det var bara anpassa sig efter det.

Under tisdagen var det innebandyträning. Alltid skönt att ha möjlighet att vara med olika typer av träning, så att man inte tröttar ut sig själv mentalt.

Till onsdagen blev det precis som tänkt. Ett lugnare pass på 9 kilometer, som avverkades på 39:30. Både i måndags och onsdags så ville inte GPS-klocka komma igång. Mycket märkligt då klockan har varit väldigt pålitlig den senaste tiden. Jag var dock fruktansvärd otaggad den här dagen. Igen. Illa.

Idag har det blivit innebandy återigen. Däremot är det något nytt som gäckar mig. Efter löpasset igår, så kände jag av mitt ena knä och det kändes inte alls så bra. Idag hade det inte blivit bättre, det resulterade att jag inte våga maximera mina löpningar på träningen eller gå in för fullt i närkamper. Jag får hoppas att det blir bättre snart.

Imorgon blir det totalvila, med tanke på det som väntar i helgen. En monsterhelg med många aktiviteter.

Mina nya vänner!

 

Dessa ska hjälpa till att lyfta mig till nya höjder. Jag är i extas!

Tiden flyger fram - Så även jag!

Tro inte att jag tar några onödiga vilodagar, det gör jag inte. Business as usual som det så fint heter. Veckan började med att under måndagen sprang jag mitt fjärde snabbaste milpass på träning på 38:09. Det är sjukligt att jag ligger och tuggar på i riktigt höga tider. Då pratar vi ändå att vi är inne i slutet av oktober och november, då slår jag till med dessa tider? Mitt redan stora ego växer ytterligare tack vare detta. Mycket kul.

På onsdagen tog jag allt mitt pick och pack, åkte direkt efter jobbet ut till en smällkall och frostig löparbana. Det var tufft och tungt, men likväl gjorde jag ett riktigt bra pass ändå trots de tråkiga förutsättningarna. Det blev en 2,2 km uppvärmning, följt av pyramidintervaller (200 - 400 - 800 - 1000 - 1000 - 800 - 400 - 200). Varenda steg av de längre intervallerna är förjävliga, alla tankar går mot att jag vill lägga ner med löpning och sätta mig framför titta samt käka chips. Fast man mår alltid som en prins när man är färdig med dem.

På väg hem så tog jag på ryggsäck och en matkasse, det var min nervämning på 2,5 km hem. Helt galet tungt och jag undrade om jag ens skulle orka hem. Jag vet att jag har läst att den tyske landslagsanfallaren i fotboll; Miroslav Klose, hade en blyväst för att träna att hoppa upp ännu högre när han inte hade en. Ungefär så kändes det. Hem kom jag och jag kunde njuta hela kvällen över det här passet, men jag tänker nog både en och tre gånger innan jag springer banintervaller när det är så här frostigt ute.

Igår så var det innebandyträning, 1 minut in på tvåmålsspelet, så fick jag en klubba mellan benen som låste fast benen och jag föll handlöst framåt. Jag klarade mig utan några större skador, men skrapsår och redigt ont vid vrist, knä och armbåge blev det. En smärta som dock gjorde mig återhållssam i en del situationer för resten av kvällen, är man en vikingakämpe, så kan jag inte bara stiga av och se på. Det går bara icke.

Imorgon väntar ett längre pass men det ägnar jag inte någon större tanke åt nu. Mina tankar går åt hur jäkla skönt, det ska bli att krypa ner i varm säng och få sova. Sömn är coolt!

 

Bloggen avslöjar: Ny blogg hos Nacka Värmdöposten

Foto: Jenny Frejing

Det händer saker återigen och det är alltid kul. Något som har varit aktuellt under en längre tid är att jag är ny bloggare hos den lokala tidningen Nacka Värmdöposten (nvp.se). Sedan i början av oktober har jag börjat blogga om min satsning mot mitt första maraton med fokus att det ska vara lokalt med tanke på tidningens läsekrets. Något som känns väldigt eggande helt klart att få den möjligheten att få skriva i ett annat sammanhang. Det är absolut inget som kommer att störa den "vanliga" verksamheten här på denna blogg. Det kommer att rulla på som vanligt på här.

Igår dök det upp en artikel på deras webbsida angående mig själv som ny bloggare som ni kan läsa här. Den lokala tidningen delades ut idag och där finns även samma intervju med. Jag har en fin relation med både nationella och internationella fans sedan jag började min löpkarriär, det är nu dags att jag börjar fördjupa min relation med de lokala fansen också i mitt närområde.

Så nu följer ni mig på den här bloggen och via nvp.se/maratonbloggen!

Pepparkakssjukan slår till igen!

Nu är den här igen, precis som förra året. Pepparkakssjukan. Vad tusan är det undrar ni? Jo, det är nämligen så att jag är väldigt förtjust i julen av olika anledningar. Däribland att kunna intaga julmust och pepparkakor i större mängder. Igår när jag skulle handla det vanliga, så slank en paket med pepparkakor med. Det var inte meningen och fanns inte på listan, men så blev det ändå. Väl hemma med paketet i min hand, så ställde jag undan det och bedyrade att den inte skulle öppnas under dagen. Ni vet den där sedvanliga gången från vardagsrummet ut till köket för att man ska göra något annat, så sneglar man mot pepparkakorna. Tror ni att jag låter pepparkakslådan förbli oöppnad?

Såklart inte. Bara en kan jag ta. En till och ytterligare en. Det går bara inte att motstå att mumsa i sig pepparkakorna helt enkelt. Förbannade jävla pepparkakor.

---

Efter att ha mumsat i en del av pepparkakorna var det tänkt med ett längre pass på 13 km i 4:10-fart. Jag var rätt så sliten och trött, så jag kände att det skulle bli skönt med ett längre pass och inte behöva trycka på för fullt som jag har gjort under snabbpassen. Det blev bättre än vad jag hade trott, jag fick tiden 52:58 på 13 km asfalt vilket ger 4:04 i snitt, väldigt överraskande med tanke på hur jag kände mig på förhand. Helgpassen brukar tendera att vara lite segare. Jag är mer stillasittande under dagen, gör mindre än en vanlig arbetsdag, där jag är aktiv och mycket rörlig.

Mycket nöjd med passet, därför tog jag alldeles nyss en pepparkaka som en belöning. Fasiken, inte nu igen!

Steg för steg är jag på banan igen!

Det rör sig sakta både framför och bakom kulisserna i min löparvärld. I morse gjorde jag något jag i stort sett inte fått göra förut, men det är något som kommer att vara hemligt tills vidare vad det handlar om. Vem vet vad det kan vara? Flera saker är på gång, så kugghjulen rullar på ändå. Trots lågsäsong när det kommer till löpning och mitt ett sorgearbete, så kommer jag och löpningen inte att ses mindre.

I onsdags var ju ute och sprang, det blev mitt tredje snabbaste träningspass någonsin på milen. 37:45. Jag kände mig rätt seg i benen och var av förklarliga skäl inte med mentalt i matchen. Jag drog på rätt bra i början, normalt brukar min trötthet i benen komma efter 3-4 km och jag får anpassa passet efter det. Nu kom det ingen större trötthet i benen och då var det helt enkelt bara att trycka på hela vägen igenom hela passet. Ni som löper, känner nog igen detta. Ett pass där det är bara du och ingenting annat som bestämmer hur snabbt det ska bli. Jag kände mig mäktigare än någonsin, samtidigt som jag dedikerade detta pass speciellt för någon. Mitt extrema tävlingspsyke har hjälpt mig många gånger förut, så även den här gången. Imorgon blir det ett längre pass, det ska bli skönt att inte behöva jäkta den här gången.