764 dagar

Det tog 764 dagar sen sist. Det är en väldigt lång tid beroende på vad du mäter. Det är definitivt inte när jag senaste skrev ett blogginlägg (det är nämligen bara 164 dagar sedan jag senast skrev ett).

Det har hunnit hända väldigt mycket sedan sist i världen och på den personliga biten sedan jag skrev något senast. Bara under 2016 skrev jag 18 inlägg om jag jämför med 2012 (70) 2013 (161) 2014 (140) och 2015 (101), så är det väldigt lite. Det kändes som att många inlägg påminde om varandra och det var definitivt inte alls lika kul att skriva om löpningen. Det fanns dessutom perioder under 2015 och 2016, då jag var vansinnigt trött på löpningen. Till slut ville jag, istället för att fokusera att skriva om den, bara springa och försöka komma tillbaka till en härlig löparglädje. Därför kände jag att bloggen fick vila, men den har officiellt inte stängts av och jag betalar fortfarande för att ha kvar domänen. Ifall jag ville skriva lite smått igen och det tänkte jag göra idag.

Apropå att vara trött på löpningen, så har det varit några tuffa vintermånader nu. Träningspassen har varit tunga och det är inte mycket glada miner när det kommer till löpningen. Trots det har jag kört en inomhussäsong med några 3000 m-lopp sedan gjorde jag äntligen min debut på 1500m. Det loppet var inte alls lika anmärkningsvärt, då slår nog Kalle Berglunds lopp i inomhus-EM igår mitt eget. Igår blev det EM-silver, ett stort grattis. Jag är inte där. Än.

3000 meter, ja. En tuff distans, som jag aldrig riktigt har tränat hårt för. Jag har lagt på mil efter mil för att vara redo när jag väl gör min utomhusdebut för säsongen, när det kommer till tävlingar. I början av 2014, sprang jag dock ett del intervaller i Västerås för att anpassa mig just till 3000 meter. En kul period i mitt liv. Västerås, ja. Det ska jag beta av i ett annat inlägg, en rolig anekdot har jag därifrån förra året.

För två veckor sedan sprang jag mitt troligtvis sista inomhuslopp på 3000 meter för denna säsong. I Sollentunas nya friidrottshall. Även om loppet fanns i min kalender, så hade jag inte riktigt räknat med det till 100%. Jag var inte särskilt sugen på något tävlingslopp för tillfället, några timmar tidigare hade jag dessutom spelat innebandymatch. Numera spelar jag i ett nytt lag, bara det är spännande. Så jag kände mig tveksam till att åka, men det gjorde jag. Tur var väl det. 

15 januari 2015, då slog jag nytt personbästa på 3000 meter. När jag oväntat en fredag kväll i Huddinge, sprang i mål på 9:26. Jag hade dessutom medvetet valt att missa På Spåret på TV. Jag var rätt så seg minns jag efter veckan. Sedan dess har gjort ett antal försök att utmana om det rekordet, men aldrig varit nära. Jag trodde inte att jag skulle vara nära lördagen den 18 februari 2017 heller. Jag gjorde min uppvärmning och den var väldigt liten. När väl starten gick av, så väntade jag hela tiden på att låren skulle bli trötta. Mest pga innebandyn tidigare under dagen, men så blev det inte riktigt. Jag hamnade i ett bra löpgäng, där jag för det mesta var tvåa i heatet.

Trots väntan på att bli trött, så kom den aldrig. Jag gjorde dessutom en bra mittkilometer, där jag alltid brukar tappa en del och får tufft att jobba tillbaka det under den sista kilometern. Under det sista varvet, blev jag passerad av flera stycken och sedan även i den sista kurvan. Jag ville dock visa att det fanns krafter kvar, så jag drog till med monsterspurt och jag slog flera antagonister på raksträckan. Så pass att jag trots att jag hade blivit passerad av många, blev tvåa. Bara sekunden efter vinnaren, 4 hundradelar för trean. Vilket race. Tiden? 9:20. Nytt rekord med 6 sekunder, helt otroligt. Det fanns ingenting som tydde på att det skulle bli så. Men så blev det och helt galet. Det här loppet fick mig utan tvekan att uppskatta löpningen. Trots en otroligt tung vinter, så visar jag att jag är att räkna med. 764 dagar sedan senast, men nytt rekord på 3000 meter. Jag springer vidare...

Det här var nästa mirakel skedde...

Nu hände det igen - chans till revansch

Nästan 3 månader sedan jag skrev ett blogginlägg. Jag tror att de flesta har utgått från att bloggen är död i och med detta. Inte ens jag själv har kunnat beskriva bloggens status. Men eftersom jag skriver ett nytt inlägg, får vi säga att den har varit vilande. Anledningen att jag skriver just idag, är att Lidingöloppet har varit idag och jag var inte med. Meningen var att jag skulle vara med, men jag blev väldigt krasslig fort. Från att jag kände mig som vanligt igår morse, till att jag fullständigt blev väldigt illamående, dålig och sov i stort sett ingenting den gångna natten, gick fort.

Självklart är jag ledsen att jag inte sprang, jag hade sett fram emot detta. Jag har sprungit 2014 (2:07) och 2015 (2:03). Det är ett trevligt lopp som kräver sin mentala kämpavilja för att lyckas. Den främsta anledningen att jag sprang förra året och hade tänkt att springa nu, var att jag inte fick någon plats i Berlinmaran. Vilket självklart är trist. Framförallt när jag har gjort bra resultat och trots det inte fått någon plats efter lotteriet, när andra halvdana figurer får möjligheten. Bitter, självklart.

Jag uteblev från Göteborgsvarvet tidigare i år, samma känsla hade jag då. Jag var sugen på att fint resultat, efter 2013-loppet. Men då slog krassligheten till med råge. Jag har trots allt sedan senaste blogginlägget, sprungit in på nya rekord på 10 km och 5 km samt i förra helgen sprang jag in på nytt rekord på halvmaran i Köpenhamn. Formen har med all rätt varit god. Samtidigt skulle jag på 15 dagar springa två halvmaror (varav den i Stockholm var minst sagt het och tuff) och Lidingöloppet på det. Kroppen fick helt enkelt stå tillbaka den här gången. Redan timmar efter halvmaran i Stockholm blev väldigt dålig och var liggandes hela kvällen. Att jag 8 dagar efter det, slog nytt rekord på en ny halvmara utan att känna detta, var anmärkningsvärt.

Det svider att missa LL, men samtidigt har jag sprungit det förut och jag vet att det kommer fler möjligheter. Jag hoppas krya på mig snabbt för att sedan ge mig själv chansen till att revanschera mig i Hässelbyloppet, ett lopp jag historiskt sett har haft tufft för. Varför vet jag inte. Just nu vet jag dock att jag är enormt sugen på att springa, men mitt bättre vetande låter mig vila och jag vet att jag kommer tillbaka i god form igen.

En annan väg tagen - 5 tävlingsmil på 11 dagar del 1 av 2

Nu var det verkligen länge sedan jag bloggade. Över en månad sen. Lusten har inte funnits där helt enkelt och då bloggar jag inte. Jag tvingar inte fram en massa blogginlägg som förr. Sedan blev jag rätt "off" efter att ha missat Göteborgsvarvet pga att jag var riktigt krasslig. Dessutom har jag i år medvetet valt att inte springa Stockholmsmaran. Även om det jag funderade på det i månader, men till slut kom aldrig det där suget till en. Då blev det ett beslut, vill jag inte, så springer jag inte. Att träna för en mara kräver sitt psyke och efter att ha slagit nytt rekord i Rotterdam i april på den distansen, så kände jag verkligen inte att jag var beredd att springa just nu igen.

Sedan började jag när krassligheten hade släppt, att träna hårt igen. Träna hårt för att springa tävlingsmil igen. Det var ingen hemlighet att jag vill upp på samma nivåer som förra säsongen där jag sprang under 35 minuter och till slut sprang i mål på 34:27 i Karlstad Stadslopp, mitt nuvarande rekord på milen. Jag hade sprungit i mål på en väldigt varmt Kungsholmen runt i början på maj, på tiden 35:17. Hade det inte varit så varmt, så hade det kanske blivit under 35 minuter. Men det var också då min krasslighet tilltog, på kvällen och det blev bara värre. Sedan blev det bättre och sedan blev det sämre igen. Det fanns ingen hejd i det hela, men till slut blev det bra och jag började, som skrivet, att träna hårt igen.

Uppläget såg ut såhär:
11 juni - Söder runt (mil)
14 juni - MälarEnergi Stadslopp (mil)
18 juni - Karlstad Stadslopp (halvmara)

Sedan blev det inte riktigt som man tänkt sig, utan det blev ändringar. Efter att det hade rått mycket oklarheter kring SM-milen den 15 juni, så visste jag inte förrän några timmar innan loppstart att jag fick springa det som jag hade tänkt mig. Men vi kommer till det. Söder runt sprang jag på 35:34, någonstans efter den andra halvan började må riktigt illa och ville spy rätt ut. Vilket sänkte min fart betydligt, så pass att jag hade starka funderingar på att bryta loppet än att hanka mig fram i slutet. Så blev det inte, utan jag tog mig i mål. Rejält så missnöjd, med tanke på att en bra första femma och en indikation på att jag var tillbaka.

Dagen efter tränade jag ett längre pass, som trots dagen innan, gick relativt snabbt. På tisdagen åkte jag till Västerås, för min femte raka start i MälarEnergi Stadslopp. Den här gången, istället för 5:an, blev det en 10:a. Jag pressade mig väldigt hårt och sprang i mål på 34:30, 4 sekunder från nytt rekord. Sedan var det väl lite tveksamt om hela banan var 10 km, men inte långt ifrån och enligt gps-klockan var farten ändå snabbare än i Söder runt och det fick duga att jag återigen hade börjat närma mig toppformen.

Mindre än 24 timmar senare, åkte jag på vinst och förlust till Rålambshovsparken. Jag fick starta i första ledet på SM-milen och nu kunde uppladdningen på riktigt börja, 1,5 timme innan start. Jag kände av tröttheten från loppet i Västerås i benen, men värmde upp och tänkte att det var bara att köra. Jag hängde på riktigt bra i början och fick en snabb start för att det fanns många snabb löpare. Jag tvärdog inte, men jag kände ganska omgående att jag inte hade den där starka extraväxeln man kan ha ibland. Samtidigt så pendlade jag nog att det skulle bli mellan 35 och 36 någonstans, även om jag på förhand att hade hoppats ner på låga 35. Sedan kom den där Västerbron (något som jag mästrar ganska bra under maran), då var det riktigt påtagligt hur trött jag var från dagen innan. Det kändes som den var evighetslång. Till slut kom vi av den och det var bara att försöka och försöka.

Mot slutet, trots att ett illamående börja komma smygandes, så tog jag in som tusan och fick till en av mina patenterade monsterspurter. Det blev 35 blankt och det får man under omständigheterna var nöjd med. Sedan var det bara att ladda om för nästa lopp den 18 juni, som inte skulle bli en halvmara utan en mil istället. I jakten på det där förbannade rekordet, jag hade sprungit Karlstad 3 gånger tidigare och hade slagit ett nytt rekord varje gång. Fjärde gången gillt med andra ord.

Väl på plats i Karlstad, så kändes det bra. I kroppen i varje fall. I sinnet var jag ganska trött och kände mig inte alls redo för att springa återigen. Jag var trött, för att jag inte hade sovit tillräckligt och jag var inte taggad som jag borde. Samtidigt försökte jag intala mig själv att allt var möjligt. 2015, när jag sprang in på dåvarande rekordtiden 34:27, så lyckades jag med en negativ split. Jag sprang den andra halvan snabbare än den första. Det har aldrig hänt varken innan eller efter. Skulle det ske igen nu?

Del 2 kommer i nästa blogginlägg, som inte ska ta en månad att vänta på...

I en parallell dimension

Jag sitter här och inte i Göteborg som var tanken. Nu hade vi kanske sökt oss till centralstation, kanske suttit på O'Learys och väntat på mat eller liknande, som den gången för 3 år sedan. Då hade jag helt urlakad kommit i mål på 1:28. Min sämsta halvmaratid som jag har sprungit på ett lopp. Det var fasansfullt varmt och jag hade inte börjat tränat effektivt för en halvmara i mitt upplägg än. Men i mål kom jag och stolt får man vara ändå, Göteborgsvarvet är ändå ett lopp man ska springa, om man håller på med löpning. Förr eller senare.

Både 2014 och 2015 valde jag att aktivt att avstå Göteborgsvarvet, med respekt för min träning inför mitt första och andra marathon i och med Stockholm bägge gångerna. Det gick bra bägge gångerna - 2:52 och 2:48. När jag väl skulle se hur jag skulle lägga upp inför 2016, var nog Göteborgsvarvet rätt så givet den här gången. Jag var rätt så osäker om jag ville springa Stockholmsmaran tredje året i följd, något som jag nu aktivt har avstått och jag har en tid på 1:28 att fila ner ordentligt, då mitt halvmararekord ligger på 1:16.

Vägen dit har varit brokig, jag har slagit ett nytt mararekord i Rotterdam och sprang på 1:17 i Prags halvmara bland annat. För två veckor sen, som ni fick läsa i mitt senaste blogginlägg sprang jag på 35:17 i ett rätt så varmt Kungsholmen runt. Både innan, under och efter, så kändes det kroppsligen bra. Sen på kvällen krackelerade precis allting. Jag började få ont i halsen, inte sådär våldsamt, men tillräckligt. När jag väl försökte sova, så hade jag svårt att sova och fick kallsvettningar. Jag var helt däckad sedan under söndagen. Det blev inledningen på en 5 dagar lång vila från all träning. Ni som har följt min blogg vet att jag sällan vilar mer än nödvändigt, trots den här långa vilan, blev det inte så bra som jag hade hoppats på. Det blev förvisso bättre, men inte tillräckligt. Trots det valde jag att jag köra 3 löppass på 3 dagar under nästkommande helg samt följt av ett nyskapat intervallpass på tisdagen.

Det kändes som att jag var på väg att bli frisk, även om det inte var på topp. Jag sprang MilSpåret under torsdagen, för att se var jag stod och för att få ett bra pass inför Göteborgsvarvet idag. Det blev 36:30 och det var väl minst sagt sådär, kroppen var inte alls som jag ville. Under fredagen kändes det ändå okej, snorig, men i övrigt okej. Till slut krackelerade det återigen med hosta och allt. Jag hade ändå som mål att springa Göteborgsvarvet. Tidig sänggång och bra med sömn skulle fixa den sista delen. Det gjorde det inte. När jag vaknade kändes det bra och jag hade sovit bra, men efter 10 minuter, så kom hostattackerna och det var bara att kasta in handduken.

Trots att jag har varit vaken i över 10 timmar, har jag i stort sett inte gjort någonting vettigt. Dels har jag varit ledsen över att ha missat loppet, men sen också känt mig arg över att blivit sjuk igen. Under hela dagen har jag kollat på klockan många gånger, för att rent mentalt sätta mig in i var jag hade befunnit mig längs den resa som var tänkt. På Arlanda Express, på flyget, på väg till Expo, på startlinjen, i mål, på tågstation och så vidare. Det är smärtsamt, samtidigt som det alltid finns löpare som blir krassliga eller skadade och missar lopp överallt, de gärna hade sprungit. Det som är mest tråkigt, är att jag hade sett fram emot det så mycket, nu med start i elitled och med ordentligt med träning. Nu dröjer det minst 1 år innan det blir dags igen.

Samtidigt, så inser jag att jag behöver bli frisk. Vilopulsen är i nivå med hur jag brukar ha, men det är den där hostan och jag hoppas att det blir bättre. Det är jag är stilla, som jag saknar löpningen mest. Men som sagt, om 1 år, hoppas jag få chansen att springa i Göteborg. Frisk, stark och vältränad.

Vilka jävlar var det som kom före?

Idag sprang jag ett lopp. Jag tänkte att jag skulle göra något otippat efter det. Nämligen skriva om det. Jag kanske inte ska skriva särskilt mycket om loppet som sådant, utan något gör att jag ska vara glad och nöjd över min insats. Det var varmt som attan och det svårt att sia om var dagens mil i Kungsholmen Runt skulle ta mig rent tidsmässigt. Det blev till slut en 20:e plats och tiden 35:16. Ingenting att skämmas för. Absolut inte. Jag behöver dock se till att mitt oändliga ego är intakt, så jag har kollat upp samtliga 19 som kom före mig. Vad har de för meriter? Vilka tror de att de är? Varför kommer de före mig i mål? Häng med.

19. Victor Carlsson, 1990, LK Spring Åmål, 35:07
Sprang i Rotterdam Marathon som jag, där sprang han mer än 4 minuter snabbare än mig på tiden 2:41:09.

18. Filip Ainouz, 1984, IK Linnéa, 34:50
Sprang på 1:17:28 i Stockholm Halvmara förra året. En småtuff halvmara, där jag inte varit under 1:20 än.

17. Tobias Persson, 1988, Falu IK, 34:45
Sprang tidigare i år halvmaran i Säter på finfina 1:15:03.

16. Gunnar Hirschfeldt, 1978, Turebergs FK, 34:44
Sprang förra året New York Marathon på 2:45:27, alltså en tid som är bättre än min PB på samma distans. Slog mig även i Storängsözet, när han sprang 16:15 på 5 km inomhus.

15. Stefan Stojanovic, 1998, Hässelby SK, 34:31
Har sprungit hemma ett antal USM-medaljer och har bland annat tiden 9:06 på 3000 meter inomhus.

14. Johan Falk, 1987, -, 34:28
Det var svårt att hitta korrekt info gällande den här löparen, för inte är det filmsnuten Johan Falk vi pratar om. Vad jag vet. Däremot hittar jag en Johan Falk som sprang Stockholm halvmara förra året på 1:16:27. Alltså några sekunder bättre än mitt PB på samma distans på denna småtuffa bana.

13. Sandra Eriksson, 1989, Finland, 34:27
Den enda kvinnliga löparen som lyckades slå mig idag. Men vilken löpare sen. Har det finska rekordet på 3000 meter hinder, sin främsta distans. Har utsetts till årets friidrottare i Finland tre gånger. Har tävlat för Finland i VM, EM och OS. Som dessutom ska springa i kommande Rio-OS.

12. Daniel Alemu, 1997, Spårvägens FK, 34:24
Svårt att hitta något om denna unga löpare. Men är ung och tillhör Spårvägen, det säger en del. Han har också vunnit SM-guld i terräng i klassen P19/lag.

11. Nils Spetz, 1991, Spårvägens FK, 34:12
Sprang Hälsoloppet på 33:06 förra året och sprang även Lidingöloppet på 1:58:01.

10. Johan Svensson, 1980, Fredrikshofs IF, 34:04
Sprang för 1,5 år sedan Lidingöloppet på 1:56:09 och förra året Berlinmaran på 2:43:51.

9. Niklas Andersson, 1978, Hässelby SK, 34:02
Sprang förra året 33:37 på Hässelbyloppet, men även 1:13:52 på Kungsholmen Runt halvmara. Men det mest imponerande är ändå tiden 1:13:09 på tuffa Göteborgsvarvet 2012.

8. Robert Höckerstrand, 1987, Goldrunners, 33:45
Slog enligt research nytt rekord idag, grattis! Sprang även 1:15:28 på Berlins halvmara förra månaden.

7. Merih Hagos, 1998, Eskilstuna Friidrott, 33:41
Hittade inga tidigare resultat, men tillhör samma förening som ettan och tvåan i loppet. Så de tränar nog tillsammans får vi utgå ifrån.

6. Markus Bohman, 1994, IF Linnéa, 33:37
Sprang Premiärmilen i år på den ännu bättre tiden på 33:14.

5. Tom Honig, 1991, IF Mantra Sport, 33:37
Sprang väldigt mycket fortare i Hässelbyloppet i höstas med tiden 31:34.

4. Robin Leandersson, 1988, Spårvägens FK, 33:19
Har sprungit Änglamilen på 31:15 förra året och han sprang också Kungsholmen Runt, fast halvmaran. Då blev det 1:11:04.

3. Ebba Tulu Chala, 1996, Huddinge AIS
Har kommit trea på Stockholm halvmara med tiden 2014 med tiden 1:07:15, Kungsholmen Runt kom han tvåa förra året med 29:49. Finns fler fina resultat om man vill kolla det.

2. Nasir Dawoud, 1991, Eskilstuna Friidrott, 30:01
Har många fina resultat i en hel del lopp. Tog SM-brons i och med SM-milen 2015 då han sprang i mål på tiden 29:54.

1. Abraham Adhanom, 1977, Eskilstuna Friidrott, 29:45
Vinnaren av årets Kungsholmen Runt. Vann SM-guld i och med SM-milen 2015. Är regerande svensk mästare på 5, 10 och halvmaran. Har även ett flertalet SM-guld i terränglöpning. Värdig vinnare får man väl ändå säga.

---

20. Andreas Åkesson, 1987, Saltsjöbadens IF, 35:16
Enligt han själv världsmästare och en utav få "motionärer" i Sverige som springer så många lopp som han gör. Letar fortfarande efter formen, men enligt kort kommentar efteråt så var han nöjd. I framtiden hoppas han att slå flera stycken av de som kom före han idag, ingen ska gå ostraffad ur detta.

Next step

Det blir ett kort inlägg. Nu fixar och donar jag inför att åka till Rotterdam idag, imorgon ska det springas en mara. Spännande, som det är lite läskigt. För en mara är lång och det kommer att bli tufft, samtidigt hoppas jag att jag har den där energin som krävs. Men taggad är jag, utan tvekan. Senast jag sprang en mara, var när jag avslutade utesäsongen förra året och då blev det 2:46 på Frankfurtmaran. Så vi får se vad morgondagens tripp tar oss. Den som lever får se. Det var allt, nu packar jag vidare.

Tredje gången gillt

Jag vet, jag ligger efter mitt rapporter. De kommer att komma, men inte inom de närmsta dagarna. Imorgon åker vi återigen till Prag (för nionde året i rad!), som ni förstår har vi en stor förkärlek för den här staden. Det är någonting med atmosfären som gör att man vill komma tillbaka. Miljön och hemmakänslan. Det är få ställen utomlands som man känner sig hemmastadd, men Prag är definitivt där man får ny energi. Jag gillar självklart att resa, men samtidigt så gillar jag känslan att få koppla av och spinna loss på nya idéer som jag vill ta med mig. Hemma och på jobbet så går det inte att koppla av på samma sätt. Jag läser mail, jag funderar på hur jag ska tackla morgondagen på bästa sätt, när jag väl är på jobbet, så är det hundra olika intryck och uttryck att behandla. Jag har aldrig varit på gränsen att känna mig utarbetad (tack och lov), samtidigt måste man hitta sina tillfällen att ladda om. Nu gör jag det.

Det är också tredje året i rad, som jag ställer upp i Prag halvmara. Den här säsongen har jag valt att inte brösta upp mig alltför mycket i inledningen av säsongen, av den enkla anledningen att jag själv inte vetat var jag befinner mig - varken mentalt eller fysiskt. Samtidigt fick jag lite bekräftelse för över en vecka sedan, när jag sprang 5000 meter inomhus och i måndags sprang jag första tävlingsmilen sedan oktober förra året. Det kändes som ett fint steg i rätt riktning. Därför är jag inte alls orolig, när jag väl ställer upp om mindre än 1,5 dygn på startlinjen. Jag gör det med tillförsikt, man måste vara ödmjuk inför uppgiften. 2014 sprang jag på 1:18:45, då var det ett härligt och glassigt rekord. 2015 sprang jag på 1:18:52, alltså bara sju (!) sekunder långsammare. Då hade jag blivit lite småkrasslig, jag hade problem med ett och annat innan. Så jag var nöjd, men då var jag nästan 2 minuter från det dåvarande rekordet. På ett år hade det alltså hänt rätt så mycket.

Så, vad är det som gäller för lördagen? Det som gäller är att jag springer så bra jag bara kan och får njuta, sedan vill jag självklart dyka under 1:18:45 och sedan får vi se vad som händer. Har jag en bra dag, kroppen är med och känslan också, så är allt möjligt.