lördag 21 maj 2016

I en parallell dimension

Jag sitter här och inte i Göteborg som var tanken. Nu hade vi kanske sökt oss till centralstation, kanske suttit på O'Learys och väntat på mat eller liknande, som den gången för 3 år sedan. Då hade jag helt urlakad kommit i mål på 1:28. Min sämsta halvmaratid som jag har sprungit på ett lopp. Det var fasansfullt varmt och jag hade inte börjat tränat effektivt för en halvmara i mitt upplägg än. Men i mål kom jag och stolt får man vara ändå, Göteborgsvarvet är ändå ett lopp man ska springa, om man håller på med löpning. Förr eller senare.

Både 2014 och 2015 valde jag att aktivt att avstå Göteborgsvarvet, med respekt för min träning inför mitt första och andra marathon i och med Stockholm bägge gångerna. Det gick bra bägge gångerna - 2:52 och 2:48. När jag väl skulle se hur jag skulle lägga upp inför 2016, var nog Göteborgsvarvet rätt så givet den här gången. Jag var rätt så osäker om jag ville springa Stockholmsmaran tredje året i följd, något som jag nu aktivt har avstått och jag har en tid på 1:28 att fila ner ordentligt, då mitt halvmararekord ligger på 1:16.

Vägen dit har varit brokig, jag har slagit ett nytt mararekord i Rotterdam och sprang på 1:17 i Prags halvmara bland annat. För två veckor sen, som ni fick läsa i mitt senaste blogginlägg sprang jag på 35:17 i ett rätt så varmt Kungsholmen runt. Både innan, under och efter, så kändes det kroppsligen bra. Sen på kvällen krackelerade precis allting. Jag började få ont i halsen, inte sådär våldsamt, men tillräckligt. När jag väl försökte sova, så hade jag svårt att sova och fick kallsvettningar. Jag var helt däckad sedan under söndagen. Det blev inledningen på en 5 dagar lång vila från all träning. Ni som har följt min blogg vet att jag sällan vilar mer än nödvändigt, trots den här långa vilan, blev det inte så bra som jag hade hoppats på. Det blev förvisso bättre, men inte tillräckligt. Trots det valde jag att jag köra 3 löppass på 3 dagar under nästkommande helg samt följt av ett nyskapat intervallpass på tisdagen.

Det kändes som att jag var på väg att bli frisk, även om det inte var på topp. Jag sprang MilSpåret under torsdagen, för att se var jag stod och för att få ett bra pass inför Göteborgsvarvet idag. Det blev 36:30 och det var väl minst sagt sådär, kroppen var inte alls som jag ville. Under fredagen kändes det ändå okej, snorig, men i övrigt okej. Till slut krackelerade det återigen med hosta och allt. Jag hade ändå som mål att springa Göteborgsvarvet. Tidig sänggång och bra med sömn skulle fixa den sista delen. Det gjorde det inte. När jag vaknade kändes det bra och jag hade sovit bra, men efter 10 minuter, så kom hostattackerna och det var bara att kasta in handduken.

Trots att jag har varit vaken i över 10 timmar, har jag i stort sett inte gjort någonting vettigt. Dels har jag varit ledsen över att ha missat loppet, men sen också känt mig arg över att blivit sjuk igen. Under hela dagen har jag kollat på klockan många gånger, för att rent mentalt sätta mig in i var jag hade befunnit mig längs den resa som var tänkt. På Arlanda Express, på flyget, på väg till Expo, på startlinjen, i mål, på tågstation och så vidare. Det är smärtsamt, samtidigt som det alltid finns löpare som blir krassliga eller skadade och missar lopp överallt, de gärna hade sprungit. Det som är mest tråkigt, är att jag hade sett fram emot det så mycket, nu med start i elitled och med ordentligt med träning. Nu dröjer det minst 1 år innan det blir dags igen.

Samtidigt, så inser jag att jag behöver bli frisk. Vilopulsen är i nivå med hur jag brukar ha, men det är den där hostan och jag hoppas att det blir bättre. Det är jag är stilla, som jag saknar löpningen mest. Men som sagt, om 1 år, hoppas jag få chansen att springa i Göteborg. Frisk, stark och vältränad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar