Vi har ett mål

Det har varit tyst här. Jag har inte lagt ner bloggen och jag har inte lagt ner löpningen. Samtidigt så har jag skrivit om tidigare att jag har dragit ner på antal inlägg drastiskt och nu för tiden är jag ganska noga att skriva, när jag faktiskt har något att skriva. Förr i tiden, så följde jag många andra löparbloggar och ströläste överallt för att få en bild hur man kunde uttrycka sig och vad andra tänkte kring löpning. Samtidigt så ska jag vara ärlig, så var det mycket som jag var skräp. Ren smörja. Jag tror säkert att det finns en del som tycker att många av mina inlägg är skräp också. Varför säger jag såhär då? Jo, för hur intressant kan det egentligen vara med löpning? Hur varierat kan man skriva? Förvisso kan man skriva om olika lopp, vilket jag gör. Men egentligen så är det samma uppbyggnad med få variationer. Du kan skriva om din progression, hur det blir bättre, varför du blir bättre och dina tankar kring detta. Ackompanjerat med bilder. De flesta löparbloggar sticker inte ut och någonstans där tröttnar jag.

Det kom in annat i livet som tog mera plats än mitt eget bloggande. Så är det. Jag tycker om att skriva av mig, att få faktiskt ner mina många tankar som snurrar runt och faktiskt se vad jag tänker i en någorlunda strukturerad form. Det är också ganska kul att gå tillbaka i tiden för att se, framförallt i början, hur jag tänkte kring löpning och där jag låg då rent prestationsmässigt. I början läste jag mycket hur andra gjorde, både på forum och på bloggar. Nu skiter jag rätt så mycket vad andra säger. Jag har hittat min väg och den är uppenbarligen en vinnande koncept. På liten träningsmängd så har jag nått fina resultat, det talar för sig självt. Kalla det storhetsvansinne eller vad ni vill. Löpningen handlar om det mentala och att våga tro att du kan spränga gränser. Varje gång jag ställer mig på startlinjen, så i de flesta fall har jag öppnat upp möjligheten för att öppna dörren till ett nytt rekord. Jag värmer upp på mitt sätt, jag bär hörlurar och jag tillhör min egen art. Trots detta, är jag ganska glad ändå.

Så vad händer nu? Jag har tränat på, fram och tillbaka utan några större träningsresultat. Nu har jag problem med en ljumske och allt vad det innebär. Det är inget som kommer att gå bort automatiskt, utan jag får se om det kommer att påverka i det långa loppet. Jag och skador, har gått hand i hand sedan i början. Samtidigt börjar det torna upp sig ett nytt lopp. Äntligen, nu kan jag träna mera strukturerat och planerat. Det är nämligen inomhusdebut den 6 januari i Eskilstuna. Jag kan inte lova att jag står på startlinjen med tanke på de smärtor och krämpor jag upplever just nu, men jag kommer göra allt vad jag kan. Nu har jag sprungit 4 pass på 4 dagar, sedan blir det ett femte raka pass under morgondagen innan jag tar en minisemester utanför Sverige. Då kommer jag att ladda upp mentalt från precis allt och förhoppningsvis kan kroppen få lite välförtjänt men kort vila. När jag är tillbaka, så kommer jag att sammanfatta 2015. Ett löparår få kan matcha.