Imorgon är det dags igen, det är i varje fall tanken. Jag har tränat ganska hårt sedan Hässelbyloppet för att vara redo för mitt livs första inomhuslopp. Det hade jag inte tankarna för 2 månader sen, men min abstinens efter att få springa ett lopp igen har varit för stor. Därför kommer jag om allt går det som det ska göra inomhuspremiär på 3000 meter i Vinterspelen i Örebro. Tävlingsnerven behöver födas och det ska bli kul att få möjlighet att få springa med ett tydligt mål i sikte igen. Jag kommer att vara borta i 11 timmar ungefär för att springa i 10 minuter, idiotiskt egentligen. Vad gör man inte för att få utnyttja möjligheten att göra allt man kan göra nu, innan man passerar zenit.
Faktiskt har jag varit i en bättre form än jag var inför Hässelbyloppet, förutom den här veckan, då har jag haft två mindre bra pass. Att jag dessutom har dragit på mig ett knä som krånglar samt att jag har blivit småsjuk (kollegor på jobbet som inte är toppform om man säger). Ungefär som vanligt med andra ord, när det kommer till mig och mina lopp. Det är sällan samtliga förutsättningar är på topp, alltid är det något som sviktar. Vilket betyder att jag slår i underläge mot mig själv imorgon. Med tanke på brevhögen som växer hemma hos mig, där flertalet brev är från Örebro, så bara måste jag ställa upp.
Apropå morgondagens lopp så blir det glest med folk. 6 personer är anmälda (män och kvinnor). Däremot är det ingen dålig kvinna som står på startlinjen. Hon heter Gabriella Samuelsson och är jämngammal. Däremot har hon rekord som vida överstiger mina rekord på samtliga distanser. Jag hoppas helt klart få bra draghjälp imorgon.
Cirkusen rullar vidare.
