Asics Stockholm Marathon 2014 - Nu vet jag!

Datum: 31 maj 2014 Distans: 42195 m Placering: 158 Tid: 2:52:07 (nytt PB!)

19 maj 2012 - Skärholmsloppet (5 km) - 20:05
31 maj 2014 - Asics Stockholm Marathon - 2:52:07

Någonstans långt långt bak i tiden så börjar embryot, till det som jag ska skriva om idag, att växa. Jag har nog tjatat ögonen ur er, framförallt för er som har följt min blogg länge. Under en kort visit i Västerås, under en lunch, bestämde jag mig för att jag skulle springa ett lopp. Fullständigt hänsynslös och impulsiv som jag är, så slängde jag mig på min mobil för att kolla när nästa lopp i 08-området skulle gå av stapeln. Passande nog var det Skärholmsloppet som skulle ske två dagar senare. Jag hade förvisso joggat tidigare, om än i korta doser (5-6 km, 2 gånger i veckan), men det här var något helt annat. Nervös som bara den, när jag skulle hämta ut nummerlappen. Jag visste ingenting om den här världen. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle sätta på nummerlappen ordentligt.

Det där gick ganska bra, uppenbarligen, eftersom jag sitter vid datorn två år senare och skriver på det här inlägget. Men om vi fortsätter titta i backspegeln, så kan vi också se att bara en kort tid senare efter Skärholmsloppet, så går Stockholm Marathon av stapeln. I ett helvetiskt kallt och ruggigt regnväder. Första säsongen för mig, är det inte ens meningen att jag ska springa en halvmara ens, men så blev det. Med den äran. Någon månad efter halvmaran i Stockholm 2012, så bestämmer jag mig lite försiktigt att om jag ska springa en mara, så måste jag vara redo på alla plan. Fysiskt och mentalt. Därför får debuten ske först 2014, först måste jag bemästra både milen och halvmaran innan det är dags för någon ytterligare påhitt från min sida.

När 2013 års mara går, så tittar jag lite drömmande att det är ett år kvar tills det är dags för mig. Kommer det ens att gå? Kommer jag ha kapaciteten att springa som jag vill då? Självfallet måste man springa en mara, om man vill vara en ordentlig löpare och Stockholm Marathon är givetvis skådeplatsen för detta spektakel. Jag får inte den avslutningen på höstsäsongen 2013 som jag vill, snabbt börjar jag kolla vad nästa fix för mig kan vara. Inomhuslopp - ja. 3000 meter - ja. Perfekt. Jag drar till Norrköping, Örebro och Huddinge för att njuta och hata allt som har med 3000 meter inomhus att göra. 

I samband med årsskiftet börjar även min långdistansträning mot det som ska kulminera i maran. Jag trycker på i passen för att springa längre och längre, en gång i veckan. 16 till 18 till 20 till 22 till 25 till 28 till 30 till 32 och till slutligen 35 km. Samtidigt som jag gör det, så ökar jag mängden pass från 2 till 3 eller 4. Inte bara det, så flyttar jag fram gränserna för att öka intensiteten på flera pass. Utomhussäsongen börjar strålande, jag slår nya rekord på milen och halvmaran i framgångsrik stil. Jag får en dipp i samband med Riga halvmara, som jag får skylla på andra faktorer, men samtidigt finns det där ändå inför det här stora loppet som jag har väntat i 1,5 år på egentligen. 

Inför: Jag har sprungit nästan 60 lopp på 2 år, jag kan inte påstå att jag blir nervös eller oroar mig alltför mycket egentligen. Däremot när vi börjar närma oss den här typen av lopp, något nytt och stort. Så vill man självfallet inte skada sig, träna optimalt, äta som man ska, sova ordentligt och inte bli sjuk. Alla små tecken på minsta rubbningar inför maran har varit oroväckande, inte har jag lust att vänta 1 år till på att visa mig på den stora arenan. Dessutom gjorde sig väderprognoserna på förhand, något illavarslande. 

 

Ett nummer för ett nummer!

Med snälla arbetskollegor på jobbet, gjorde att jag fick åka från jobbet relativt tidigt under klämdagen. Jag styrde kosan mot Stadion, efter en längre gångväg nådde jag platsen för att hämta ut nummerlappen. Det var inga konstigheter, jag hade på förhand aviserat att jag ville byta grupp från C till B, med tanke på min tid på halvmaran i Prag, så blev det så. Jag gick igenom "expot" och det var med tanke på hur högt det här loppet rankas av många, en ganska tråkig del att skriva om. Det fanns inte mycket. Jag jämför det med Berlins halvmara som hade minst 2 stora hangarer fyllda. Även om jag sällan köper något eller är intresserad, så kan det ändå vara kul att få kika lite smått. 

 

Så här trångt är det väl inte i starten hoppas jag?

Innan jag åkte hem, så köpte jag Mario Kart 8. Ett perfekt och lättjefullt spel att spela, dagen innan. Jag kolhydratladdade utav bara helvete. Jag åt godis, Daim, Snickers, glass, rostat bröd med mycket marmelad, O'boy, läsk och jag har säkert inte tagit med allt. Jag tror aldrig att jag har kolhydratladdat på detta sätt 2 dagar innan lopp. Det är nu eller aldrig, jag ska orka hela vägen. På morgonen blev det vanlig frukost med müsli, smörgåsar och banan. Givetvis så får jag inte glömma bort att nämna att jag pumpade mig full av rödbetsjuice, så det nästan sprutade ut ur öronen på mig. På plats vid start, så gick jag som vanligt in i mitt biktbås. Vad hade jag för mål med dagen? Under 3 timmar givetvis. Jag tog på mig band för sub 2:50 och sub 2:55, så jag hade två bra riktmärken.

 

Min bikt!

Jag gjorde korta uppvärmningsturer i startfållan, innan den började att växa alltför stort. Jag tog chansen och gick till biktbåset en sista gång, med tanke på att mitt sista långpass slutade i fyra toapauser, så ville jag undvika det till varje pris. Inte vill jag sätta mig på broräcket på Västerbron och göra mitt? Kort innan start, så vet jag inte riktigt vad jag tänkte på. Jag var helt tom i huvudet. Jag var inte stenhårt fokuserad, men inte för flamsig över det hela. Däremot intalade jag nog mig själv att jag skulle klara en mara. Strax innan skottet fyrades av, så kom en härlig regndusch och det var allt. Sedan var det där "hemska vädret" jag hade oroat mig för, borta. Nu kör vi!

 

Jag är fånge i maratillståndet nu!

Under: Alla distanser har sin charm och sina strategier hur man lägger upp loppet på absolut bästa sätt. Under min allra första mara, så fick jag nästan hålla i mig själv för att inte rusa för hårt och att försöka springa så kontrollerat som det bara gick. Jag kan påstå att jag fick lite ångest när jag passerade första kilometerskylten. Oj då, över 41 kilometer kvar. Jag kunde dock direkt säga att jag kände mig hyggligt löpvillig i kroppen och jag verkade ha hittat en takt, som passade mig alldeles utmärkt.

 

 

Jag hade precis som under Prags halvmara, bestämt mig för att jag skulle dricka vatten så gott det gick vid alla vätskestationer. Det är inget jag ville tumma på överhuvudtaget. Jag hade dessutom med mig gel som i Riga senast, då jag inte lyckades få i mig ett skvatt. För att ha något att se "fram emot", så hade jag klart mig när och var jag skulle ta gelen. Inte nog med detta, så vill jag minnas något annat jag gjorde under loppet. Jag sprang in i alla duschar, fick en härlig framtidsblick om att jag var hemma och duschade av mig efter ett hårt lopp. Första 5 gick på 19:02, fullständigt kontrollerat.

 

 

Andra femman gick också härligt kontrollerat till, jag kände mig riktigt stark och hade hur mycket energi som helst. Den springs nästan på under 20 minuter, det är väl Västerbron som drar upp tiden där. Jag kan med lätthet påstå att Västerbron faktiskt inte var så jobbig, som jag hade målat upp den som. Vi fick väl se om jag tyckte samma sak, andra gången jag skulle passera den? Efter c:a 10 km, så började faktiskt att gråta lite smått. Att jag på bara 2 år gått från ingenting till att springa en mara av den här kalibern, jag måste säga att jag är stolt med vem jag är. Inget slår den känslan.

 

 

 

Hela vägen till 16.5 km, då vi hade sprungit första varvet, så kände jag mig oerhört fortsatt stark. Den tredje femman gick också på under 20 minuter. Ärligt talat så är det här som jag förstår vad kontrollerat löpande går ut på. Allt lära sig hålla igen lite, för att spara till senare. Men jag såhär i efterhand, så tycker jag att borde tryckt på ännu mera första varvet, bara för att. Eftersom det var den första maran, så är det inget man vågar.

 

 

Strax efter första varvet, ska man ut på Djurgården och röja lite. Jag har förstått att många upplever det som ett tråkigt parti. Vid halvmarapasseringen, hade jag sprungit på 1:23:35 (alltså snabbare än vad jag sprang i Riga halvmara totalt sett). Strax efter halvmarapasseringen så serverades saltgurka. Jag förstår varför man har den, men vem i hela fridens namn, vill gnaga på en saltgurka efter att man har nått ett tillstånd i huvudet, när man delvis längtar efter ett liv efter döden? Även om partiet ute på Djurgården är trevligt och fridfullt, så är det lite halvtråkigt. Helt plötsligt så tappar man den där härliga folkfesten. För det måste jag säga, vilket publikstöd, det tog aldrig slut inne i stan. Sen var jag hemskt glad när vi kom ut i verkligheten och passerade Skansen och Gröna Lund. 

 

 

Det var väl efter 25 kilometer som jag började bli orolig på riktig, hur skulle kroppen ta det hela och skulle jag få känna på den där kända "väggen"? Jag tror inte att jag vid fullt medvetande egentligen när vi kom tillbaka till "stan" igen. Utan jag gick på repeat och i mina lurar så lyssnade jag på folk som pratade om TV-spel. Såhär efteråt, minns jag egentligen ingenting vad som sades. Vid 30 kilometer, så förstod jag att för första gången kunde släppa sub 2:50 helt. Inte för att jag hade trott på det själv, men jag var glad att jag använt mig av det bandet och kunnat haka mig fast så länge det gick. Nu var det självklara målet att komma under 2:55, det skulle givetvis fixas. Men vid slottet, alltså efter 30 kilometer, så upplevde jag inte "Väggen", men jag förstod att det här var en minivariant av densamma. Det blev så tungt att röra sig, samtidigt som jag hade energi kvar. Jag hade bara lite mer än en mil kvar, nu var det faktiskt bara att köra ändå i kaklet.

Vid Västerbron del 2, så skulle jag få uppleva de många pratar om, trodde jag. Jag tyckte nästan att det var lättare andra gången, jag var inte orolig för någonting i världen. Vid Norr Mälarstrand så passerar Staffan mig. Han hinner ikapp och förbi, peppar mig så gott det går och jag tycker att det ser riktigt bra ut för hans del. För egen del, kämpar jag så hårt att jag kommer till en gräns där jag förstår vad en mara handlar om. På riktigt. Strax därefter ser jag både pappa (som jag har sett tidigare) och överraskande att min sambo helt plötsligt finns på plats, med bara några kilometrar kvar, så får jag inte ge upp och aldrig sluta tro på en själv.

 

 

Någonstans tror jag att kroppen ska gå sönder, men jag är verkligen tränad för detta och när jag har lite mer än 2 kilometer, så njuter jag att eländet kommer att ta slut. Jag kommer att få springa in på Stadion som en vinnare och jag kommer aldrig att glömma den här dagen. En stor oro som har pulserat inom mig, är när jag ska få kramp, med tanke på att jag fick det under mina tidigare halvmaralopp framåt slutet. Mycket riktigt får jag kramp med mindre än 1 km kvar, men det gör inget. Jag gör som jag gjorde under Berlins halvmara, jag "stampar" bort den. När jag äntligen äntrar Stadion. Vilken känsla. Vilken glädje. Även om jag är totalt borta rent mentalt, så har det verkligen gått långt från att vara en nervös nobody utanför Skärholmens centrum till att springa in på en 2:52-tid på Stadion i sin första mara. Jag saknar ord. Inte ens magiskt räcker till.

 

 

Efter: Det kommer nästan omgående när du har passerat mål. Den där hemska känslan i benen. Totalt söndersprungna. Det skiter jag fullständigt i, jag har gjort något, som jag fnös åt förra många år sedan. Att springa marathon. Den lycka jag kände inombords visste inga gränser, vartenda steg jag tog bort från mållinjen, var stora glädjeskutt med de här benen mätt. Det godaste som jag visste att få, var vatten. Inget slår vatten, när man har tagit ut sig fullständigt. Jag tycker medaljen såg helt okej ut, men jag tyckte den inte var bland de bättre jag hade fått, faktiskt. Ganska en liten petitess i sammanhang, men med tanke på hur mycket man betalar för att få springa...

Jag är G L A D!

Fotografering, ros och bara ett stort leende fortsatte att sväva tillsammans med mig uppe i himlen. Jag var glad för allt stöd jag har fått från olika håll och kanter längs med banan. Syrran hade även tagit fina bilder längs banan, som användes i detta inlägg också. Efteråt längtade jag mest att få komma hem, att få lägga sig i ett varmt bad och att få låta intrycken sjunka in. Även om jag älskade att springa det här loppet, så hade jag ingen större lust att stanna kvar utan jag behövde ett brejk från allt. 5 månaders träning för en mara var äntligen över och den hade gett resultat med råge. Jag var trött på allt som hade med löpning att göra, inga tankar ägnades åt något lopp i framtiden överhuvudtaget. Någonstans konstaterar jag att jag inte har tagit i för fullt, utan att det finns mer potential där. Nu vet jag hur det känns att springa en mara, nu vet jag att det här var inte det bästa jag kunde prestera heller. Bakom nästa magiska dörr, så finns det nya fina prestationer. Men det är något för framtiden det.

 

Efter mycket krånglande för att komma ner i det varma badet, så passerade hela loppet revy. Hade jag verkligen sprungit en mara? På den tiden? Hade det hänt eller var det bara en dröm? Är jag verkligen så duktig på att springa? Efter det kanske skönaste badet i mitt liv, som jag har badat ensam. Så halvgick jag som en gamling i till köket, öppnande den där chipspåsen som jag hade köpt bara för det här tillfället. Det var typ 1-2 år sedan jag åt chips senast, jag lät den härliga grill chipsiga andedräkten fylla min mun. Kom ihåg. Jag är bara en helt vanlig kille. Som är en okej löpare.

19 maj 2012 - Skärholmsloppet (5 km) - 20:05
31 maj 2014 - Asics Stockholm Marathon - 2:52:07