Jag ska vara tacksam. Jag har en fint naturreservat nära inpå, med olika vägar att ta. Som leder ut till andra möjligheter att springa där man vill. Det finns t o m vägar som jag ännu inte har utforskat, men jag har varierat mig så pass både på medeldistans såväl som på långdistanspassen så mycket det bara har varit möjligt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det blir "samma" efter ett tag. Jag gillar skogen väldigt mycket, samtidigt som när jag kör mina riktigt långbänkar flera gånger under en väldigt kort period, så blir man trött. Jag är dock lyckligt lottad i den mån att jag faktiskt har den här möjligheten. Framförallt när det både varmt och solen lyser sent in på kvällen, så finns det inget bättre än att köra en klassisk mil med träden och pippifåglarna som sällskap.
När nu mörkret tränger sig på desto mer, så blir det endast asfaltsrundan under vardagskvällarna. För att det är för mörkt, även med pannlampa tycker jag, för att springa i skogen. Den är förvisso snabb, men ibland är den bra väl tråkig. Även om det springs bland Sveriges dyraste villor och hem, så tröttnar man på det också. Den där klassiska asfaltstian är ett pass som springs till en punkt och sedan springs i stort sett nästan samma väg tillbaka. Sedan går det att förlänga det här passet, då jag springer i en loop på 1,5-2 km beroende på hur långt passet ska vara. Jag har sprungit 6 loopar om jag minns rätt, inför ett viktigt lopp (vilket det nu var?) och det var sjukt tråkigt. Samtidigt, så gör man det som krävs som mycket bekant.
Den här veckan har jag delvis hittat en ny löpväg. Den har inte varit okänd alls för mig, jag har vetat om att den har funnits där. Samtidigt så vill jag vara "järv" och prova något nytt, få lite andra intryck och bara skaka om löpningen lite. Den går lite på tomgång och det är nu under december, som jag kommer att varva upp lite igen, för inomhussäsongen. Det var en 3 kilometer sträcka som löps över en bro, en fin kyrka och "lugnare" sträcka. Den har dock sina utmaningar med backar, samtidigt så gödde det min tävlingsnerv något. Då jag sprang nästan identiska pass tisdag och torsdag, så jag vill tävla mot mig själv. Det gick bra och det gav mig lite "fighting spirit" inför framtiden. I en tid, då löparpeaken känns långt bort, så gäller det att hitta det där lilla för att visa att jag finns kvar på kartan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar