Vinthundsvintern 2016 - Arg som ett b...vinthund!

Datum: 30 januari 2016 Distans: 3000m Placering: 9 Tid: 9:43

Ni märker att jag skriver ännu mera sällan. Jag har lyft upp anledningarna ett flertal gånger. Nu har jag kommit till ett läge, där jag helt enkelt inte finner någon glädje i att skriva. Det är nog inte skrivandet i sig som är problemet. Utan det är hur arg eller rättare sagt besviken jag är på min nuvarande träningsform. Det har varit tråkigt underlag och vädret har inte gjort sitt bästa, samtidigt känns det som att jag inte ligger där jag bör ligga rent träningsmässigt vid den här punkten. Jag kan inte förklara varför, mina förberedelser ser likadana ut, ingen stress att tala om på jobbet eller någonting annat som är annorlunda. Nu vet jag inte exakt hur mina pass vid samma tidpunkt såg ut förra året, men jag kan inte tänka mig att särskiljde sig särskilt mycket från hur det såg ut då.

Samtidigt är jag oerhört glad att jag inte ger upp. Bloggandet är för tillfället inte det viktigaste för mig, men löpningen finns alltid där. Ibland ser jag små ljusglimtar i min löpning, stötvis och sedan försvinner de där glimtarna vid nästa pass. Jag inser att jag inte kan slå rekord vid varje träningspass eller att det är nu jag ska vara som mest tränad. Jag får vara glad att jag genomför träningen så gott jag kan och sedan får jag ta det steg för steg.

Inför:
Ärligt talat så var det så pass länge sedan jag sprang det här loppet, så har jag inga speciella minnen inför loppet. Jag har dessutom inte skrivit upp några tankar heller, som jag brukade göra. Det är nya tider nu. Där jag inte behöver bloggen på samma sätt som förr i tiden. Det här är dock ett sätt för mig att ge extra liv och betydelse för min löpning. Det är många som pausar sin löpning under vintern eller springer inomhus på löpband. Det är inget för mig, jag har vintertränat tre gånger tidigare och det har blivit rätt så bra.

Tillbaka här igen då.

Senaste gången jag var på plats i Sätrahallen, så gjorde jag revansch i slutet på min inomhussäsong 2015. Då sprang jag på 9:33. Om alla bitar skulle falla på plats, så skulle det finnas chans att jag skulle kunna barka åt det hållet den här gången också. När jag hade betalat för mig, så ville jag gärna veta vilken grupp jag skulle springa i. Eftersom det var flera stycken. Jag blev hänvisad att haka på någon funktionär, upp för en trappa och sedan tillsagd att vänta. Jag väntade, väntade och väntade. Till slut blev faktiskt så pass irriterad och antog att jag hade blivit bortglömd. Så jag fick grabba tag i en annan funktionär, som lyckades kolla upp den nästan omgående. Dåligt gjort.

Såhär social och taggad var jag.

Väl på plats, så försökte jag värma upp så gott jag kunde. Vad det nu kunde innebära. Det är något jag måste bli bättre på, framförallt i framtida inomhuslopp. Sedan de där obligatoriska toabesöken. Jag skriver alltså i plural, för jag går hela tiden för att vara säker på att jag fått ut den där extra tyngden. Sedan blir det dags att göra sig redo för A-heatet. Sen så är det bara att köra.

Under:
Loppet finns som sagt inte i mitt medvetande alls. Det är ett tufft lopp, då jag inte alls är så bra tränad som jag var vid samma tidpunkt förra året och jag lever på känslan att det ska gå ändå. Sedan när jag förstår att det inte är så enkelt, blir jag arg för den sakens skull. Sedan är det ett lopp, som blir svårt för mig att kontrollera. Jag hamnar återigen ingenmansland, jag har ingen som eldar på mig bakifrån och jag har ingen att försöka komma närmre. Allt det här orsakar att det inte blir så mycket snabbare än såhär.

Innan starten frågade den duktiga löperskan Louise Wiker vad jag skulle springa på idag, runt 9:30 tror jag att jag sa. "Bra, då hänger jag på", tyckte jag att hon sa. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss för någon. Inte nog med detta, friidrottsoraklet A Lennart Juhlin var åter på plats för att se lite magi. Den magin hade jag nog skitit ut helt klart. Inget sådant idag.

Det som bekymrade mig mest i det här loppet var att jag saknade finish. Alltså förmågan att avsluta starkt, den där spurten. Det kan ha sin orsak att jag knappt har tränat intervaller, något som jag måste få in i min träning. 3000 meter är ingen söndagspromenad för den som vill prestera bra och det vill jag. Turen i oturen är att loppet är så pass kort, så jag hinner inte få någon dödslängtan innan mållinjen klipper underifrån.

Efter:
Tiden blir 9:43. En av de sämre tiderna jag har presterat på 3000 meter. Jag känner mig rätt så besviken, då jag under Scandic Indoor hade 9:33. En tid som skvallrade om att jag var redo att pressa mig själv ytterligare. Det gjorde jag inte i Västerås, i tävlingen efter, då det blev 9:36. Där hade jag dock inte som i Huddinge, ryggar att klättra på och jämnare spridning. Besviket och rätt så arg, så lommade vi stilla därifrån. Jag har nog haft miljontals tankar om att bara sluta springa, sådär tvärt i ett lopp och lämna allt som har med löpningen att göra.

Ja, jag var inte särskilt glad.

Den känslan är hemsk att känsla att man ha, samtidigt är det sunt att jag inte känner att jag behöver göra något som jag har tröttnat på. Samtidigt ger löpningen mig mycket annat än bara massa rekord, jag har sett vad som finns vid regnbågens slut när det kommer till löpning. Det är fantastiskt. Fler borde pröva på.

Sedan skulle det bli dags att ladda om för ett nytt lopp nästan två veckor senare. Samtidigt får jag vara tacksam att trots att jag inte ligger där jag ska ligga, kan göra sådan här resultat som många kämpar hårt för att nå. En hög lägstanivå är nog så viktig att känna att man har. Sen finns det också en högstanivå, som ska utvecklas också. Ett steg i taget.