Inlagda Gurkspelen 2016 - Ett kärt återseende

 Datum: 24 januari 2016 Distans: 3 km Placering: 6 Tid: 9:36

Livet är kort. Därför gäller tycker jag åtminstone att det känns viktigt att få uppleva lite olika saker och ting, ibland måste man våga bryta tankemönstret. Vilket var precis det jag gjorde när jag åkte till Västerås ett flertal gånger under början av 2014. Jag ville hitta en inomhusbana att springa på, då de i Stockholm inte passade mig rent tidsmässigt när de var tillgängliga för mig. Därför tog jag tillfället i akt och åkte till Västerås. Ni vet, tåg och allt, som jag gillar. Inga konstigheter med det. Sen var det skönt att få ett brejk från stressen hem efter jobbet och kanske få ägna tankar åt mig själv.

Västerås ligger oavsett varmt om hjärtat. Rent löparmässigt. Det var här idén om att börja springa lopp tog fart och det var även här jag har sprungit 4 lopp i MälarEnergi Stadslopp 4 år i rad. Samtliga på 5-komdistansen med goda resultatet. Det är även här det gällande rekordet på 5 km utomhus (16:38) finns. Innan allt det här kom till, så hade jag inte varit i Västerås tidigare och jag hade ingen erfarenhet att tala om när det gäller städer ute i Sverige. Västerås var det första stoppet i mitt nya liv och kommer betyda mycket för mig i hjärtat när tiden fortsätter att tala.

Inför:Jag tvekade lite med att springa det här loppet. Dels för att jag inte var sådär våldsamt sugen att åka en bra bit för att springa 3000 meter, jag avstod Örebro Indoor Games tidigare i år av just den anledningen. Men med tanke på att Scandic Indoor Games (9:33) gick oväntat bra, så valde jag att mobilisera kraft och energi för att ta mig till Västerås. Dessutom lockade det såklart att jag hade tränat i hallen och var sugen på att återse den gamla slitna friidrottshallen där jag delar fina minnen och tankar. Det som däremot fick mig att också tveka var att vi skulle komma dit och var där i över 1,5 timme innan start, tåget efter skulle innebära för tajt inpå oavsett.

Tillbaka!

Väl på plats i ett ruggigt och snöslaget Västerås, så visade sig det där med tidsaspekten inte var några större konstigheter. Jag prickade av mig, tog min nummerlapp (då jag såg den på långt avstånd och ingen var på plats, så "snodde" jag åt mig den) och var liksom färdig för tillfället. Självfallet blev det obligatoriska toabesök, märk att jag skrev detta i plural. Sedan så gick jag från hallen till Jensens (stället vi har ätit på varje gång vi har varit i Västerås, det var även där jag fick snilleblixten att springa lopp). Där gjorde vi upp vår beställning och beställde till en exakt tid, för att det skulle vara tajt om tid efter loppet. Sen var det att gå hela vägen tillbaks till hallen igen. På så sätt, så slog vi effektivt sönder tid och det blev inte tu tal om att jag skulle bli en tidszombie.

Du är dig lik.

Sedan var det dags att byta om, göra sig redo och mentalt ställa sig in på det som komma skulle. Problemet var dock att jag var inte sådär särskilt sugen på att springa. Nu brukar det i och för sig vara så inför de flesta lopp, men jag hade liksom inte det där jävla anammat som tände till när det började närma sig loppstart på riktigt.  Jag gjorde några tappra uppvärmningsförsök i mitten av hallen, men det var verkligen halvhjärtat. Sedan var vi där, på startlinjen, som så många gånger förr. Det handlade om att springa och det har jag ju gjort förut.

Är såååå taggad...

Under:Starterna är av akademisk karaktär, det blir oftast en liten rivstart och sedan utkristalliserar sig hur det faktiskt ligger till rent kapacitetsmässigt bland de löpare som är på plats. Jag försökte att snabbt lägga fokus på min nya mentala plattform för 3000 meter. Dela in loppet i 2-varvstekniken för att det ska bli enklare rent psykiskt att springa samtidigt som man inte upplever loppet lika mastigt. För det är förvisso kort, men samtidigt försöker man trycka på så mycket man bara kan. Det är väldigt hårfint, det är inte direkt många sekunder som behövs för att förstöra ett sådant här lopp.

Det går så snabbt.

Det tråkiga för mig i det här loppet, förutom att den där verkliga sköna energin inte riktigt infinner sig alls i loppet, är att jag hamnar i ingenmansland. I början så drar jag med en duktig herre vid namn Johan Södersten, han ligger en bit före mig och jag knappar in, utmanar han och passerar Södersten. Till slut svarar han och passerar mig istället, sedan så blir det ingen mer match för min del. Jag hamnar i ingenstans. Jag har egentligen ingen speciell blåslampa, för någon försöker komma bakifrån och utmana mig. Jag har inte kraft för att utmana Johan något mer och han har redan börjat försvinna längre bort på banan.

Då kan jag tyvärr inte ta i det det är lilla extra som behövs, för att jag ska kapa ett par sekunder i ett sådant här lopp. Samtidigt ägnar jag inte en halv dag i Västerås för att pissa bort. Varenda inomhuslopp efter Norrköpingsfloppen, så är jag noga med att det aldrig ska bli så dåligt. När vi väl börjar springa in på de sista varven, så lägger jag på ett litet kol. Inte tillräckligt för att få den där överlägsna spurten, men tillräckligt för att känna en viss tillfredställelse.

Ser ut som döden själv. Galen bild. Foto: Carl Wistedt

Efter:Tiden blir till slut 9:36. Inte dåligt, inte jättebra. Även om jag någonstans innerst inne, hade vågat hoppas på lite bättre. Samtidigt som jag tar en välförtjänt dusch, så ger jag mig mentalt klappar på axeln. Att jag ger mig chansen att springa dessa lopp, som i det stora hela i betyder särskilt mycket. Jag får pröva mina gränser och min fysiska kapacitet på ett sätt, som är få förunnat. Det är inte alla som kan stoltsera att man får den möjligheten att göra det.

Lite glad får man väl ändå vara, antar jag.

Sedan blir det såklart kött och pommes på Jensens. Mat är nästan alltid som godast när man har tagit ut sig och kroppen behöver påfyllning. Efter att ha fått i sig rättmätigt föda, så bestämmer jag mig lite oväntat, för att fylla på med mjukglass. Det är inte så ofta man får chansen att äta mjukglass och det har nog bara skett i samband med lopp de senaste åren, men det gör inte det mindre gott för det. Det smakade ljuvligt den här gången också får jag erkänna.

På tåget hem konstaterar jag att besökt i numera Westinghouse Arena (dåvarande Quicknet Arena) var kärt. Det var härligt att se den slitna hallen, jag kände till och med vaktmästaren som jag hade sett 2 år tidigare. Jag fyllde på mitt förråd med glada minnen igen från Västerås och fortsätter min löparvandring...