Here we go again, långpass! Helsingborg nästa!

Ytterligare ett långpass väntade i faggorna. Det är helt enkelt för att jag nästa vecka åker jag bort i 1 vecka och för att få in så mycket kvalitativa pass, så väljer jag att köra lite hårdare innan det. Framförallt när jag inte för så länge sedan kom hem från en annan resa. Idag hade jag ingen träningsvärk, så när jag väl körde igång, så tog det inte lång tid innan mitt klassiska illamående gjort sig påmint igen. Något som kom i slutet på förra säsongen och fanns i början av denna, men som försvann lika spårlöst som den dök upp. Kan jag ha ätit för tätt inpå eller vad är det frågan om? Trots att jag öppnade i en bra takt, så orkade jag inte hålla samma höga tempo som i måndags tyvärr. Framförallt inte när illamåendet var så starkt, men precis som förra gången så försvann mitt illamående vid 6 km. Så jag kunde få njuta lite av passet.

Trots att jag inte kunde hålla mitt höga tempo, så körde jag på rätt bra ändå och målet var att det skulle bli längre än i måndags som var 12.5 km. När passet var slut hade jag sprungit 13.5 km, vilket är nytt träningsrekord. Jag har bara sprungit 13 km som längst, förutom de halvmaralopp jag har sprungit i då. Det blev faktiskt fullt godkända 4:11/km i snitt. Precis som i måndags, var kroppen rätt sömning efteråt och seg. Det var dock en skön känsla att pressa sig och fick njuta av det efteråt. Nästa pass är redan på fredag igen. Antingen blir det ett vanligt distanspass eller banintervaller, humöret för dagen får avgöra helt enkelt.

---

Imorgon flyger jag till Helsingborg. Där är det återigen dags för IFK Göteborg att spela i europasammahang igen. Det är kval till Europa League och ett slovakiskt lag kommer på besök. Av diverse anledningar, där ibland dam-EM, så är matchen flyttad till Helsingborg. I den staden har jag aldrig varit i, så det ska bli kul att se sig omkring i den och få sova gott i en hotellsäng. Låt oss hoppas av IFK skärper sig från helgens fiasko.

Ingen mer tävling i år?

Så var det dags, förutom mina "vanliga" problem med axel och illamående, så åker jag på riktigt jävla halsont. Jag fick det sent under onsdagen, jag började känna det mer efter mitt löppass. Jag trodde i min iver, att jag kunde sova bort det. Men det blev bara värre under torsdagen, så att efter jobbet, så spenderade jag invirad i täcken, filtar och med alla kläder på i både soffa och säng. Jag frös så in i h-vete och samtidigt hade jag nästan en feberliknande känsla i huvudet. Jag gick och lade mig rekordtidigt, innan klockan tio. Det har inte hänt sen, jadu, det var nog bra många år senast. Jag skulle upp rätt så tidigt ändå, nu under fredagen har den värsta sjukdomskänslan som däckade mig under torsdagskvällen försvunnit. Men jag har för jävla ont i halsen och jag hatar att ha så himla mycket besvär varenda gång jag sväljer.

Så med mindre än 13 timmar kvar till årets sista loppstart, så har jag väldigt ont i halsen och trots att jag blivit bättre tills idag. Så lutar det åt att min loppsäsong i år har tagit slut i och med detta. Men min hänsynlöshet har ju manifesterat sig förut i olika omgånger och om jag bara får lite sömn, så, kanske....



 Vi kanske inte möts i år ändå...

---------

Nu sitter jag är ledsen lite över att det ser ut att jag missar säsongens sista lopp, framförallt när jag har kört på bra de senaste veckorna. Så sent som i onsdags, var jag ute och sprang i asfalt/terräng på 6.5 km på c:a 4:10-4:15 i kmsnitt.

Nu ska jag snart sova och hoppas på att det ska ett mirakel.

Solviksloppet - Kort lopp, långt till form?

Solviksloppet

Datum: 6 oktober 2012 Distans: 4 km Placering: 6 Tid: 15:01



Nu hade det varit uppehåll på två veckor sedan mina två senaste lopp; Solsidan Runt och Topploppet. Däremellan gick ju Lidingöloppet av stapeln, ett lopp jag känner att jag inte är redo än för. Första veckan efter dessa två lopp, hade jag två bra löppass och jag tyckte det såg bra ut. Under den sista veckan inför det här loppet, så hade jag bara ett kort träningspass. Illamående och kanske en annalkande sjukdom knackade på dörren. Hur skulle det här gå?

Inför: Är det något som jag uppskattar här i livet, så är det rutiner. Att samma sak, inträffar gång på gång, är faktiskt bekvämt ibland. Nu var det dags att gå upp tidigt en helgdag, för att åka en bit för att springa ett lopp återigen. Denna gång i Bromma, där jag sprang mitt andra lopp (HalvTovlan), 4,5 månad senare skulle jag springa mitt 19:e lopp. Tänk vad tiden går fort och vilken resa man har gjort, både när det kommer till fysiska prestationer, men även växt rent mentalt av detta.

Det blev att åka till den trevliga Nockebybanan ut mot Bromma, denna soliga dag. Tur med vädret har man i varje fall, som det såg ut. Väl på plats, så hittade vi till slut tältet med nummerlappar. Nummerlappar, där det stod "Tolvanloppet" på. Storleken på loppet var litet, det visste jag inte. Men det var nog ännu mindre än vad jag hade förväntat mig faktiskt.

Tävlingsområdet

Den sedvanliga uppgiften innan lopp, var att lokalisera en toalett eller åtminstone, en bajamaja. Så jag frågade damen som satt och delade ut nummerlappar, lite frågade tittar hon på mig och säger att det finns en restaurang vid vattnet, som kan ha toaletter. Okidok, vi tog oss en sväng dit till vattnet. Ett fint naturområde kramade om loppet. Men väl vid vattnet, så fanns det inga toaletter eller någon restaurang (såg inte ut som det i varje fall). Allt var låst och även funktionärer vid banan sa det som jag hade förväntat mig att det skulle säga, det blir skogen för det. Nåja, jag tänkte släppa det och ta en uppvärmningstur. Men jag förstod att kroppen inte riktigt var 100% var idag, men jag behövde uppsöka skogen för att göra ett besök där. Men jag vägrade skita ute i naturen, det är inte riktigt min grej. Efter lite letande, så hittade jag en tennishall i närheten och dagen var räddad. Tack och lov. Sen var det bara att ställa sig på startlinjen och fokusera på det som låg framför en.

Innan start kollade jag över startfältet, jag hittade som vanligt Rånäs 4H-löpare, så där visste jag var segern skulle hamna. Men jag hörde någon säga "Haag", vid nummerlappsutdelningen. Mycket riktigt, det var Martina Haag. Den regerande På Spåret-vinnaren, författaren (till en nyutkommen löparbok samt skådespelare. Kul med en känd personlighet i detta småskaliga lopp, jag vet att enligt Runners World, att Tolvan-Loppet är en av hennes favoritlopp.

Martina Haag (Bild från sr.se)

Under: Inledningsvis av loppet, så sprättade det upp massa lera från den som låg precis framför. Leran satte sig på alla delar av kläderna, samt i ansiktet. Lagom kul start, framförallt, när det var extremt tungsprunget. Men efter en kort sträcka, så var man ute i elljusspåret. Från start kände jag det illamående som har förföljt mig sedan de senaste passen samt mina två senaste lopp. Jag vet inte varför kroppen gör på det här sättet, inget av mina förberedelser är särskilt nya utan liknar precis som vanligt. Dessutom kom mjölksyran extremt tidigt och jag visste, att det här trots sitt korta lopp, skulle bli väldigt jobbigt.

Jag bland de främre, i mörkblå tröja och ljusblå shorts i den leriga starten!

Terränglopp är aldrig roliga, ironiskt, då jag själv tränar nästan uteslutande i terräng (kanske därför jag inte gillar det?). Det var backigt och det var några backar, som sög musten ur en stackars trött Andreas. Ibland kändes det som att man sprang, utan att röra sig mer än ett par millimetrar. Den här piggheten som jag har haft tidigare under säsongen, var inte förekommande idag. Inte alls, tyvärr.

Det tråkiga med det här loppet, var att trots sitt korta lopp. Faktiskt var en 2-varvsbana och det kan jag tycka är lite fantasilöst. Det gjorde att man dessutom fick möta dessa otrevliga backar, ännu en gång, färdig för räkning. Tack vare banans korta längd, så orkade jag kämpa hårt för att inte bryta. När jag tillslut, sprang in på sista rakan. Så kände jag bara en extrem lättnad, när jag passerade mållinjen.

Efter: Jag hade fått tiden 15:01, ingen tid som jag jublar över. Men jag satsade i och för sig, inte på någon speciell tid överhuvudtaget för detta lopp. Utan bara göra så bra ifrån mig, som det bara gick utifrån de förutsättningar jag hade framför mig. Så ser vi det så, var det väldigt bra. Men jag är förbannat irriterad på mitt illamående samt min tidiga mjölksyreattack, när man vet att man har mycket mer att ge egentligen. Så med andra ord, jag var inte alls nöjd med dagens insats.

Det är ett litet och anspråkslöst lopp, med endast 50 kr (för icke medlemmar i Bromma IF) i startavgift. 50 kr, det är ingenting. Dessutom fick man en medalj, kanske inte den finaste, men trots allt så fick jag 4 km, nummerlapp och en medalj för 50 kr. Det får jag ändå säga är klart godkänt och jag tycker att vissa lopp har för höga startavgifter, så då är det extra kul att se ett lopp som gör tvärtom.

Dessutom skulle det vara nästa loppstart var mindre än 24 timmar senare, åter det i terräng. Rent mentalt, så var jag sliten och jag vet att lopp samma dag eller dagen efter, sällan blir det belåtenhet. Framförallt när jag vet att en hel del av träningsvärken i låren ligger kvar.

Hur söndagens lopp gick, skriver jag om lite senare.