Sicklaloppet 2014 - Lunny vaknar igen!

Datum: 21 september 2014 Distans: 10 km Placering: 12 Tid: 37:18

Som jag skrev tidigare, så kan jag med lätthet påstå att Sicklaloppet ligger dumt till kan man väl påstå. Loppet ligger sent på säsongen, samtidigt som jag har precis dragit en urladdning på halvmaran veckan innan. 2012 var dock Sicklaloppet, veckan innan. De valde nog att flytta för att det låg samma helg som Tjejmilen, dock inte samma dag under helgen. Vi kan väl med lätthet påstå att jag inte har varit i närheten av min formtopp under våren. Vi kan också lugnt konstatera att jag har varit nära mer än en gång att ställa in hela höstsäsongen, för att rehaba och titta in mot 2015. Jag funkar inte så, att jag bara kan släppa allt. Däremot vill jag vara så bra förbered för loppen som jag kan och det kanske jag inte varit, men samtidigt med de nuvarande förutsättningarna har jag ändå varit det.

Jag måste vara hyggligt unik i mitt slag. Jag tillhör inte absoluta eliten, men jag springer ändå väldigt många lopp. Det är inte många på "min nivå", som springer många lopp och jag är faktiskt imponerad över detta. Jag kan med stolthet titta tillbaka hur jag faktiskt har legat i och utan ens läsa några blogginlägg om loppen, så har jag i stort sett totalkoll hur det gick och vad jag kände under loppen. Det är sjukligt egentligen, men samtidigt så är minnena någonting väldigt värt fint som jag ska värna om. Det ger min träning ett enormt värde, jag lägger upp all träning utifrån de närmsta loppen och jag älskar att jag faktiskt sällan backar ur från någonting.

Inför:
Det är en speciell känsla att få vakna upp på samma dag som när du skriva ett lopp, det är inte pirrigt, däremot så känns det som att det är allvar helt plötsligt. Allt blir på riktigt. Det är skillnad när du "bara" går ut och kör ett vanligt pass, jobbet ska göras utifrån den planering du har. Men med ett lopp, så är det någonting annat. Det blir verklighet, det är faktiskt så att det hamnar på en resultatlista med namn, tid och placering. Det är inget du kan hymla, det är så det är. Då ser vi helt klart var du ligger rent formmässigt. Är du där du ska vara eller finns det ytterligare saker att fila på? Efter halvmaran, så var jag givetvis glad att jag var klart bättre än förra årets halvmara, samtidigt som jag fick inse att jag är ett par steg bakom där jag faktiskt har potential till.

Att Lunny alltid lyckas se så glad ut på korten!

Det här loppet har något speciellt i sig, eftersom det är bara 15 minuter med kommunala medel och det gör det mera lättsamt. Vi kan väl med lätthet påstå att det finns lopp, som ligger betydligt längre bort och som kräver nästan en hel dag för att genomföra. Ta de lopp jag sprang i Örebro och Norrköping, 3000 meter, i vintras. Jag ägnade mer än en halv dag för att springa mindre än 10 minuter. Det finns de som skulle säga att jag var fullkomligt idiotisk, framförallt när jag inte tillhör den absoluta eliten. Samtidigt finns det personer som skulle säga att jag var djupt engagerad i min löpning. För så är det lite, när det går bra och jag känner att det väl gör det, så känns det helt klart värt det. Sen finns det dagar, man undrar egentligen varför man utsätter sig för detta. Svaret är enkelt. För att jag kan. Jag är förhållandevis ganska ung och det är nu jag har möjligheten,  om 50-60 år, så vill jag se tillbaka på den här tiden för att jag kunde.

Här kommer smurfarna!

Vi åkte till Sickla och på vägen dit, så såg jag löparna som sprang i Sickla gruvlopp. Ett lopp jag faktiskt hade antecknat i kalendern när anmälan skulle öppnas, eftersom det var begränsat med platser. Jag lyckades dock missa när det öppnade och således blev det inget för mig, för det hade varit kul. Att få springa delvis i en gruva och så fick du en skyddshjälm som medalj, häftigt. Väl på plats vid tävlingsområdet, kryssade jag mig fram till efteranmälningen. Där stod jag en liten stund och funderade på om jag skulle kuppa in mig och min för dagen följeslagare Lunny Lunnefågel. Så fick det bli, "Andreas Lunnefågel", skulle få göra debut och det med råge. Även min syrran med tillhörande ekipage kom förbi, för att få en skymt av mig. Det var trots allt en av de sista chanserna den här säsongen, för fansen.

"Anders Lunnefågel" är på G!

Jag värmde upp och jag kände väl ganska direkt att jag var riktigt slö, jag hade ingen större lust att ställa upp idag. Samtidigt som jag vet att jag har haft ökänt ganska dåliga uppvärmningar, då det har vänt fullständigt när man väl har kommit till skott så att säga. Inte nog med detta, till slut dök det upp någon jag kände igen. Nämligen Fredrik Uhrbom, den mannen brinner verkligen för löpning eller sina brödrostar, vad vet jag? Den fållan som eliten brukar vara vid i Sicklaloppet, var i stort sett icke-existerade, så jag fick nästan stå vid starttejpen och det var skönt att inte behöva bökas. Sen var det bara göra det bästa av situationen. Som vanligt.

NU KÖR VI!

Under:
Den där hemska känslan, när man på förhand redan vet om att det inte kommer att komma något gratis idag, är obehaglig och inte mycket att göra åt. Jag öppnande ganska starkt, men sedan var det som att jag skulle testas idag återigen. Den första kilometern var väl på 3:1X-någonting, ingenting alls att skämmas. Vi kan väl med ärlighet säga att jag visste att jag skulle få svårt att prestera någonting häpnadsväckande idag. Däremot var jag stolt över att jag faktiskt hade kommit till start, att orka mala på.

Då var vi iväg, inte en ovanlig procedur direkt!

Efter 2 kilometer, så hade jag två löpare som låg hyggligt nära i ryggen och jag förstod att jag inte skulle kunna komma ikapp någon i det här tempo. Nu låter det som att jag sprang på i ett lufstempo, riktigt så illa är det givetvis inte. Men alla som håller på med löpning, framförallt springer en del lopp, känner nog igen sig när man inte kan uppnå den där topphastigheten som man vet man kan göra, när man har en bra dag. Efter bostadsområdet, så var det ut på grus och försöka le för alla personer du träffade. Le, för att det var så himla kul att springa. Om inte, le för Lunny. Helt enkelt.

Jag var rätt så orkeslös hela loppet. Det fanns ingen extra energi någonstans att hämta för mig!

Sedan efter en del knixiga kurvor och snabba vändningar, så fick jag återblickar till hur det var att springa den tidigare. Det var rätt så solklart, att det här är ingen bana som du sätter några personliga rekord om du samtidigt springa andra lite snabbare lopp i Sverige. Dessutom hade en av de som jagade mig kommit ifatt och sedan förbi mig. Alltid lika tråkig känsla. Sedan kom det där skogspartiet som jag hade mycket dåliga minnen ifrån, jobbig och smal grusväg. Där det inleds med en rätt så stigande backe. Någonstans i min enfaldighet trodde jag att kanske var den enda jobbiga backen i skogen och det var allt, givetvis var det inte så. Jag möttes av flera uppförsbackar och jag hade sedan länge tappat livslusten.

Det närmar sig mål!

När vi väl kom ut ur skogen, så närmade vi oss, kanske det roligaste partiet i Sickaloppet - nämligen bryggan. Det är en härlig känsla att springa på en träbrygga, på något sätt så var det mjukt och skönt. Långsamt började jag dock närma mig mannen med polisonger, som var den person hade passerat mig tidigare och strax innan det återstod 9 kilometer, så sprang jag förbi honom och i samma veva en löpare som hade hamnat långt bak från den toppklungan som hade försvunnit vid starten i stort sett. Illamåendet fanns nära, som en illavarslande korp. Jag gav dock inte upp, utan när jag väl var inne på sista kilometern, så var det bara att göra det bästa av situationen. Jag förstod ganska tidigt att det skulle vara svårt att nå under 37 minuter den här gången, men jag gav mig fan att slå förra årets tid på 37:25. Inga konstigheter tyckte jag, när jag seglade in på 37:18. 7 sekunder snabbare än förra året, alltid något.

Efter:
Den där känslan när du har passerat mållinjen precis, den är helt underbar. Det är få saker som kan konkurrera med den känslan, det är potpurri med alla möjliga olika känslor. En som jag på rak arm kommer, det är lättnad. När du inser att du har gått igenom en hård prövning och inser att det är över. Samtidigt så fantiserar man alltid lite extra att det skulle gått bättre än vad du hade förväntat dig, 37:18 är ingen tid att skämmas över, samtidigt som jag vet jag har kapacitet på andra nivåer. Men banan är som sagt lite svår och ingen du gör supertider på, men det ska jag inte skylla allt på.

Slut på eländet för idag. Tack för idag!

Kort därefter, ser jag att istället för "Andreas Lunnefågel", har blivit omdöpt till "Anders Lunnefågel". Så kan det gå ibland. Oavsett förnamn, så fick det bli en fin hyllning till min hängivna maskot. Ibland måste han också muntras upp, eftersom han ibland stup i kvarten glöms bort och får ofrivilligt stanna hemma, trots att jag tänker på han hela tiden.

På vägen hem, så är jag sugen på något gott och det blir jag väl alltid efter ett lopp. Jag får sådana ett riktigt härligt sug efter mjukglass. Så jag ställer mig i kö på café tillhörande ICA. Väl framme vid kassen och jag verkligen känner hela mjukglassmaken i munnen, så får jag inse att det inte blir något. Jag möts av en lapp där det står att mjukglassmaskinen är ur funktion, jag gråter en skvätt och tar istället en kyld smoothie. Den är väl okej, men det är något som du kan snurra upp själv på 30 sekunder. En liten besvikelse. Det var ett mellanmjölksavslut på en mellanmjölksdag.

Sickaloppet 2013 - A walk in the park!

Datum: 22 september 2013 Distans: 10 km Placering: 20 Tid: 37:25

Alla som läser den här bloggen ofta vet hur det sett ut den senaste tiden, mer eller mindre. Sjuk och krasslig från och till under en period, under samma period sprang jag 3 5 km-lopp. Jag är inte jättenöjd med resultaten, men får ändå leva med det och känna att jag klarade av det trots allt skit. Sen var det fullt fokus på halvmaran, så pass mycket att jag valde att skippa ett lopp, så att jag kunde springa mitt längsta pass någonsin (18 km). Det passet kändes väldigt lååångt, dessutom hade jag ingen energi den gången. Men halvmaran blev ju rätt trevlig ändå och jag slog rekord, en dag, jag aldrig glömmer. 

Sicklaloppet låg egentligen helt fel i min sinnesvärld. Istället för veckan innan halvmaran som förra året, så var det veckan efter. Sicklaloppet är både nära för mig och ett trevligt lopp att springa, i den perfekta världen hade det loppet varit ännu mer prioriterat hos mig. För jag lider av en del småskavanker och är sliten, då det är mycket den senaste tiden. Samtidigt som jag väldigt långsamt har blivit bättre när det kommer förkylningssymtomen. Bara för att loppet låg nära, så valde jag att ge grönt ljus åt att hänge veckan efter halvmaran till det här. Så fick det bli.

Innan: 9.45. Fantastiskt att vakna en söndag, nästan utvilad. Jag älskar helger. Jag har blivit bättre på att sova under vardagarna, så helgerna känns ännu bättre nu. Jag äter min sedvanliga frukost, toppad med ett kokt ägg. Jag spinner vidare helt enkelt på min självsäkerhet att jag är Rocky återfödd helt enkelt. Helt ensam står jag framför spegeln och känner mig som värsta hulken, inte fan går jag upp såhär tidigt för att ställa ut skorna i ett lopp. Absolut inte. Det var bara sätta på blåstället och låta kroppen få göra sitt idag. Som brukligt.

Lika taggad som vanligt!

Väl på plats, så slås jag av vad tiden går fort. Det är ingen nyhet att tiden går framåt för mig, inte alls. Men varje lopp som jag springer igen, gör att det bildas en brygga till det förra loppet mentalt och jag lever igenom det. Jag tänker på var jag var i livet då, hur loppet var och att jag måste fortsätta sträva efter att hela tiden njuta av varje situation livet har att ge. Som ni hör. Med löpning behövs inga droger, löpningen ger starkare upplevelser än så.

Det här med toaletter. Eftersom jag ibland har varit i Sickla, så har man hygglig koll på var de befinner sig, eftersom det inte finns några bajamajor. Jag är så pass rutinerad, så att jag använder två olika, inom loppet av en kvart. Fortsätter det såhär vid varje lopp, kan jag säkert ha en spalt i någon tidning, där jag recenserar bajamajor och toaletter. Helt unikt, det skulle vara kul. När nummerlappen var på plats, var det dags att bli helt fokuserad. Lyssna in musikens toner och njuta av att det faktiskt skulle vara ett helt okej väder. Några duktiga löpare hade letat sig till start, vilket alltid är hedrande att få delta i ett lopp som. Målet är någonstans att alltid försöka närma mig dem rent resultatmässigt, steg för steg. Siktar man otroligt högt, då kanske man kommer ganska högt också. 

Här står jag och småfiser innan start!

Under: Det börjar med en nerförsbacke och sen är det bara att egentligen köra. Jag tycker att jag kommer upp i en bra fart och jag försöker hålla mig kvar där så länge det bara går. Jag håller mig bra med i en klunga och musiken gör allt för att stöta på alla onda tankar på att det här kommer att gå åt helsike. Det är först när vi kommer ut vid Järla och sen tillbaka till Sickla igen, där någonstans vid 3 kilometer, som kroppen säger lite ifrån. Kroppen klarar inte att hålla det höga tempot längre och jag inser att alla tankar på 36.XX-tid är bara att lägga ner. Med ett visst vemod och besvikelse så är det bara att acceptera, hade det varit förra året, hade jag varit förbannad. Livet är så här ibland. Sen ser jag klunga efter klunga försvinna, samtidigt som enstaka löpare passerar mig. Det finns inte ett skit att göra åt den saken.

Det går bra, sen blev det lite trögare!

När vi närmar oss loppets absolut värsta del, nämligen skogspartiet, så får jag otrevliga flashbacks till förra året. Det som utannonseras om att det är en lättlöpt mil, blir nog väldigt chockerad av den här delen. Det går upp och ner, upp och ner osv. Framförallt när man är rätt trött i låren redan, så är det jobbigt. Psyket får sig ett par tjotablängare av detta. Återigen dyker den sedvanliga frågan upp "Är löpning värt detta?", första ingivelsen är att säga nej. Men jag fortsätter, sen när vi kommer ut från trollskogen och börjar närma oss banans trevliga del. Nämligen träbryggan vid Hammarby sjöstad, så blir jag lite gladare. Jag orkar faktiskt hålla uppe ett litet ansträngt leende, det är inte långt kvar. Inte alls. Det är rätt så hyggligt med folk längs loppet och det är alltid trevligt. Vid mål njuter jag att få ta det sista stegen in mot mål. Jag är ingen vinnare, jag är ingen hjälte. Jag är en löpare. Det räcker för mig idag.

Skönt, snart i mål. "Vad var det jag skulle handla sen? Gurka? Tomat? Var det tacos på G?"

Efter: Skavsårsplåster, vatten, banan, fralla (?) är det som delas ut. Precis som förra året blev jag purken att det inte fanns någon medaljer. Så det fanns ingen i år alltså, utan det var något bara jag såg på barnen. Är det barnsligt att vilja ha medalj? Inte alls. Nu sprang jag loppet till rabatterat pris, men hade jag betalat fullpris, hade jag velat ha ett minne i form av en medalj. Tävlingsansvarige svarade på detta förra året och jag får fortsätta att anse att det är märkligt. Ska jag springa nästa år, så får jag väl höra av mig i förväg och be de spara en barnmedalj till mig

SAOL: "Sliten"

Så tiden då? 37:25. Inte den bästa. Men jag är fullt nöjd ändå, med tanke på att kroppen inte alls på topp för fem öre. Det är inte kattskit att springa så snabbt då. Det märks verkligen att jag har kommit någon vart på ett år. Jag är en "junkie", när det kommer till att springa lopp och det är mina VM-matcher. Det är alltid viktigt att träna ordentligt för att prestera så bra du bara kan när du ska springa ett lopp. Så de så. Återigen, så är det bra arrangerat, trevligt lopp och med en liten liten möjlighet till bra tider. Kort efter loppet känner jag att det är snart slut på det här med lopp för i år, vilket får mig att känna mig nere. Men det finns alltid nya lopp i horisonten och än är det faktiskt inte helt slut.

Här sprangs det. Ser trevligt ut!

Åkesson Vs. Bolt 6-0

                   

               6                                               0

Vad fasiken är det här för hittepånonsens jag sysslar med? Jag har nämligen slagit Usain Bolt med 6 mot 0. Hur är det möjligt? Jag har nämligen slagit 5 nya personliga rekord i år, medan Bolt har slagit 0. Jag har slagit rekord en gång på 5 km och två på halvmaran, samt hela 3 gånger på 10 km. Därför är jag det självklara att välja att följa. Jag är fortfarande "in the zone" för förbättring, Bolt är närmast på dekis i jämförelse med mig. Det är bara en tidsfråga innan SVT och TV4 väljer att göra slag i saken och sätta in kameror som bevakar endast mig vid loppen, mer valuta för pengarna? Antagligen. Sen att min motståndare springer hem VM- och OS-guld, samt har en del världsrekord, låtsas jag inte om. 6-0. Här har ni solklara fakta. Jag är mera "show" helt enkelt, mina damer och herrar.

---

Hur har veckan varit för mig egentligen?

Jag var egentligen väldigt sliten, men hade ett väldigt extremt tajt schema den här veckan. Jag var inte alls helt säker på hur jag skulle lägga upp veckan. På måndagen med tydliga spår av halvmaran i kroppen gav jag mig ut och jag började starkt, men sedan hade jag verkligen ingen lust att köra hårt egentligen efter 3 km. Det blev totalt 10 km på asfalt och 4:03/km i snitt. Lagom lugnt pass för mig med andra ord.

Under tisdagen blev det först korpfotbollmatch först. Eftersom jag slutade sent på jobbet, så blev det att äta en halvtråkig sallad till middag innan avfärd. När man väl kom på plats och såg regnet som fortsatta att porla ner, samt att planen var väldigt minskad pga stora vattenpölar, så visste man vad man hade framför sig. Jag trippade nästan på tårna kring hela mitt straffområde, för att undvika att bli blött. Jag brukar egentligen gilla att slänga mig vattenpölarna likt en cirkussäl, men idag var jag så frusen, så det var ingen idé. Tyvärr blev det förlust och vi går mot en helt avgörande match för vår överlevnad.

Direkt efter matchen blev det illa kvickt att åka till 1,5 timmes innebandyträning. Den gick hyggligt, däremot hade jag egentligen ingen energi alls. Men det gick trots det fullt godkänt. Det var så jäkla gött att få sova efter den här monsterdagen. Jag drog även på mig en bristning i ljumske eller något i den stilen, oskönt.

Till onsdagen hade jag kommit till ett vägval. Hur skulle jag göra? Skulle jag behöva ytterligare ett löppass eller ej? Det blev ett löppass, trots en mycket sliten kropp. Det kanske var dumt, men tror att jag behövde det ändå. Mest mentalt. Det blev 8.5 km asfalt och 4:13/km i snitt. Lufstempo i stort sett.

Under torsdagens eskapad var det återigen innebandyträning i 1,5 timme. En träning som egentligen var ganska dålig från min egen sida. Inte mycket stämde. Nu hade jag massor av energi, men uppenbarligen hade jag kopplat på min 100%-iga inställning. Trist. Men så är det ibland.

Fredag. Vila. Vila och åter vila. Sen var tanken att jag skulle spela största anledningen till att människor är sjukskrivna, nämligen GTA V. Så blev det inte. Skönt att bara sitta och glo egentligen för en gångs skull efter en hektisk vecka.

Vid sidan av livet, så kommer jag nog lira det här till leda!

 Idag, lördag. Då var det dags för innebandypremiär på bortaplan. En match som vi förlorade med 5-4. Vi var aldrig riktigt med i matchen och för egen del var det inte direkt bästa matchen, en helt okej match för mig. Jag fick sätta in en del "screeningar" samt ett par tacklingar, varav ett lämnade in ett riktigt fint märke. Jag är ju en ganska liten kille, så det är alltid en sorts prestation att sätta dubbelt så stora killar ur balans. Inte nog med detta under lördagen, så välte jag ut hela Müslipåsen över vardagsrumsmattan samt spillde vitlöksdressing över hela mig vid lunchen. Samt så spelade ett av mina favoritlag oavgjort och ett annat förlorade ganska klart. Vilken dag. Jag har nog samlat alla ruttna ägg denna helg på en och samma dag. Imorgon, då blir det andra bullar hoppas jag.

Inte nog med detta så har jag fortfarande ont i ljumsken, samt i ena höften. Samt har en ordentligt värk i övrigt. Känns lovande ut inför morgondagens lopp, som är...

---

Tredje sista loppet för den här säsongen. Det känns lite sorgligt att det börjar gå mot sitt slut och nu har hösten på allvar gjort intrång i våra liv och på min löpning. Förra året sprang jag Sicklaloppet och var rätt så förkyld och sprang in på 38:27. Fullt godkänd. Det var en fin bana och mitt andra millopp någonsin. Jag har inga större förhoppningar efter denna monstervecka än att njuta av ännu ett lopp. Målet får den här gången blygsamt vara att springa snabbare än förra årets tid. Det ska inte vara några konstigheter?

Tillbaka & Förväntingar inför 2013

Nu är man tillbaka från Wien. Jag har varit där i 5 dagar, vilat upp mig och varit i stort sett träningsfri. Men visst fasen har det kliat i hela kroppen att få göra något, när man är van vid en aktiv livsstil, så vill man hela tiden göra något. Men visst, det blev väldigt många och långa promenader.

Wien är en mysig stad, nu fick man utforska den lite mera än de 7 timmar jag fick på mig för 4 år sedan (som en liten sidotripp till Bratislava).

---

Jag sprang en liten runda på juldagen, på runt 5 km. Men av rådande omständigheter blev det inte mycket längre än så. Så jag har egentligen till idag, haft 2 veckor med denna korta tur. Det var länge sedan jag alltså sprang en längre sträcka. Det märktes när jag började springa ute. Jag saknade träningsklocka, men använde funktionen på min iPod för att se hur mycket jag har sprungit. Även om det är inte 100% kalibrerad vet jag, så är det bättre än inget. Med mycket tunga och sega ben, gav jag mig ut på årets sista löptur. Tanken var att springa i dagsljus, så att jag kunde springa min klassiska terrängrunda. Men jag fick omvärdera efter att sett hur förbannat snöigt det var och springa min asfaltsrunda istället.

Jag hade förväntat mig lite bättre vägar att springa på i skogen, men tji där fick jag. Det var delvis bra asfaltsvägar, men delvis var det rätt så halkigt och jag förstod att det var inte tänka på att ligga på min vanliga träningsfart. Det var bara att njuta av att springa. Eller nåt, för de senaste löprundorna har tankarna gått från att nu lägger jag av löpningen helt till "Vad roligt, det ska bli att springa lopp". Så även idag. Men när passet väl var över, så var den där klassiska härliga känslan att genomfört ett tufft pass. När jag såg på min ipod hade jag sprungit för mig långa 11 km, med 4:42 km/snitt, det var en överraskning att det var så "snabbt" denna gång. Jag hade trott över 5 km/snitt, men det var snabbare än så. Alltid något att glädjas över.

Dessutom var det extra skönt att springa bort lite julmat och semestermat för den delen, för det har ju blivit en del.

---

Så hur ser mina förväntingar ut för löpsäsongen 2013?

'

Jag hoppas på...

...trevliga bajamajor.

Under löpsäsongen har man fått stifta bekantskap med någon man i alla år av olika skäl försökt att undvika. Det handlar om de klassiska bajamajorna, man har fått lära sig som loppdeltagare att det är oftast det som gäller eller att vara utan. I Solviksloppet fanns det inga bajamajor att tala om, då var jag bara några sekunder att göra nr. 2 ute i skogen istället. Men med lite flyt hittade jag en närbelägen tennishall. Men jag hoppas att jag får trevligare erfarenheter av bajamajor kommande säsong.

...nytt par löpskor.

Jag har en tidigare födelsedagspresent att hämta ut i form av valfria löpskor och jag har redan sedan tidigare aviserat om att jag är sugen på ett par jag har spanat in ett tag. Så jag ser fram emot i februari/mars att sätta igång med nyfödda vänner på fötterna att springa med.

...ökat läsarantal.

Jag började blogga i början av juni, en helt ny upplevelse var det allt. Jag har alltid undvikit att blogga, för jag har aldrig haft något att blogga om egentligen. Jag vill inte bli en "nonsensbloggare" som bloggar om inget speciellt. Det finns få som klarar av det, resten är oftast bara tråkigheter om jag får säga mitt. Jag har fått en stabil läsarbas, men besökare från olika kanter av internet. Jag hoppas att jag kan fortsätta skriva intressanta saker och nå ännu högre med läsarantalet.

...nya såväl som gamla lopperfarenheter.

Jag kommer att springa nya lopp, som ni kommer se längst ner i detta inlägg. Det kommer att ge nya erfarenheter, med ställen och känslor som jag kommer definitivt att blogga om. Dessutom har jag inplanerat att springa lopp som jag sprang förra året, jag hoppas att jag får all anledning att njuta av dessa, som jag gjorde under 2012.

...nya chokladkakor att äta upp.

Det är alltid extra kul att njuta av att äta onyttigt efter en vecka av stenhårt jobb. Dessutom är jag extra förtjust i Marabou chokladkakor som belöning. Det kommer helt klart att glida ner en och annan under säsongens lopp. Mums. Marabou Mörk Choklad går inte av för hackor.

...nya saker att pröva på.

Jag har lärt mig så otroligt mycket om allt möjligt när det gäller löpning från löpforum, tidningar och egna erfarenheter. Jag hoppas att det kommer att fortsätta så. Jag har under säsongens lopp testat på rödbetsjuice och havtornsdryck av den enkla anledningen att jag vill hitta tillbehör som ska stärka min löpning. Låt oss hoppas, att jag hittar nya saker att testa som har med löpning att göra.

...fina medaljer.

Det är alltid kul att få saker när man ute och springer, framförallt älskar jag medaljer. Så jag hoppas på fina såna när jag är ute och springer på loppen. Så jag tittar på alla er lopp utan medaljer.

Mål 2013

1. Jag ska slå 17:36 på 5 km

Jag jagade först att springa under 20 minuter, sen under 19 och därefter 18. Det blev 17:36 som blev förra årets rekord på 5 km på Telge Stadslopp. 5 km är en högintensiv sträcka, det är bara att gasa och aldrig stanna förrän man har passerat mållinjen. Jag hoppas kunna slå det rekordet, det finns ett par snabba 5 km-lopp som öppnar upp för att slå det rekordet.
Som extramål vill jag springa under 17 minuter, då måste jag helt klart ligga i.

2. Jag ska slå 37:55 på 10 km

Jag debuterade på milen sent i mitten av augusti och sprang då på rekordet 37:55 som står sig än idag, på Norrköpings stadslopp. Jag trodde att jag skulle slå detta rekord i och med mitt sista lopp för året på Hässelbyloppet. Men kroppen klarade inte av detta hela vägen och landade över 38 minuter. Men att springa 3 lopp och får 38:30 och under på samtliga som förstagångslöpare, är otroligt starkt. Men jag är övertygad om att 37:55 ska jag slå på en bra dag och 10 km handlar om att hushålla med krafterna och utnyttja det vid rätt tillfällen vid loppen, jag ska bannemig kapa det här rekordet.

Som extramål är det givetvis under 37 minuter som gäller.

3. Jag ska slå 1:24:58 på HM

Jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, det var egentligen inte meningen. Men jag gjorde det och som jag gjorde det. Jag sprang på 1:24:58, makalöst för en förstagångslöpare. Jag trodde inte att jag skulle klara av att genomföra loppen i slutskedet. Jag är ingen Halvmarathonlöpare, utan är en kille för kortare distanser. Men jag har faktiskt anmält mig till mitt första utländska lopp i och med Berlin Halvmarathon och Göteborgsvarvet. Det vore fanimej ifall jag inte skulle kunna slå detta rekord i Berlin eller kanske Stockholm om alla bitar faller på plats och jag får träna lite längre distanser innan loppen. Ingenting är till synes omöjligt.

4. Blogga mera innovativt

I mångt och mycket har jag gillat att blogga. Vissa dagar tar det emot, men jag har haft ett schema att gå efter, så det alltid finns något att skriva om och att bloggen ska kännas uppdaterad och fräsch. Jag vill även blogga mera "innovativt". Jag vill förutom lopprapporterna, som jag tycker själv är intressanta att läsa, även kunna ha mer egna bilder utanför dessa lopp och vissa kring min vardag. Det finns fler saker som man kan göra, vi får hoppas att jag har tiden och lusten att genomföra det. Men jag hoppas att göra bloggen mer levande.

5. Komma underfund med illamåendet

Det är inget normalt illamående som jag har drabbats av såhär i slutet av säsongen, men det är något jag kommer göra allt för att bli av med. Jag vill inte att det ska hämma nya framgångar. Så om det krävs så blir det nya läkarbesök, tills vi kan faställa vad det är för något. Jag inbillar mig att det har gått ner lite, sedan jag har gått på medicin. Men det är vid det första loppet jag vet egentligen hur det ligger till.

Sammanfattning: Så för att sammanfatta det lite, så finns det hur mycket som helst att se fram emot under löpåret 2013. Jag har nya rekord att slå förhoppningsvis, jag får vara med från "början" denna säsong och ladda upp redan nu för säsongen istället för att "hoppa" på i mitten. Jag kommer att få springa mitt första utländska lopp i Berlin. Det kommer att bli hur kul som helst. Jag hoppas att ni följer med på den här spännande resan som ligger framför mig med hjälp av er.

Preliminär schema 2013:

24 mars - Premiärmilen
7 april - Berlin Halvmarathon
14 april - Vällingbymilen
20 april - Kvarnloppet
1 maj - Danderydsloppet
4 maj - Kungsholmen runt
11 maj - Strömmingsloppet
18 maj - Göteborgsvarvet
25 maj - Tolvanloppet
8 juni - Duvnäsloppet
15 juni - Karlstad Stadslopp
18 juni - Kanalrundan
28 juni - Trosa Stadslopp
13 juli - Musköloppet
6 augusti - KK-joggen
17 augusti - Midnattsloppet
24 augusti - Telge Stadslopp
28 augusti - Hälsoloppet
31 augusti - Solsidan Runt
14 setember - DN Stockholm Halvmarathon
22 september - Sicklaloppet
6 oktober - Hellasloppet
13 oktober - Hässelbyloppet

Här ser vi min preliminära lopplista inför 2013. Förhoppningsvis kanske jag kan peta in MälarEnergi Stadslopp och Roslagsnatta också, när jag får reda på datum. Jag kommer att koppla alla lopp till länkar också i mån av tid snart, så att det blir lättare för er att kika in på dessa. Det kommer säkert att bli ändringar under året som kommer i listan, men såhär ser den ut just nu och jag ser fram emot det.

---

Så....gott nytt år på er alla!

    

 

Sagt om bloggen och dagarna efter

Efter att jag har skrivit om loppen jag har sprungit, så vill jag gärna att tävlingsansvariga får tar del av det jag har skrivit. Det är alltid extra kul, både för mig, men framförallt för tävlingsansvariga själva, att ta del av ens upplevelser om deras lopp. Jag försöker givetvis alltid att spegla mina tankar och intryck så bra det går, allt är en process och jag hoppas det förutom mig, kommer till andra till nytta givetvis.

"Vad kul att du gillade och klarade av loppet, trots att du var lite krasslig. Kul också att du gillade våra peppande inslag längs banan."
- Lena Thelenius, Marknadschef, Topphälsa. Om Topploppet. Hans Nilsson.

"Tack! Det betyder mycket för oss arrangörer att få positiva omdömen om vårat lopp"
- Hans Nilsson. Telge Stadslopp.

"Tack själv. Mycket bra jobbat!!"
- Micke Jacobson. Solsidan runt.

"Har läst din trevliga beskrivning över din uppelvelse av Sicklaloppet. Riktigt bra sprunget!"- Fredrik Trahn. Sickaloppet.

"Kul att läsa! Imponerad av två lopp på en dag. Lite halvgalet :-) Hoppas att du hänger med igen nästa år!"
- Catharina Enblad Nordlund, Topphälsa. Om Topploppet.

Det är alltid kul att få respons på det man skriver och det är roligt att det blir snurr kring det jag skriver, för en större del av min löparblogg handlar om de lopp jag springer givetvis. Det är som stora, viktiga matcher och jag vill verkligen fånga intrycken och dela med mig av det. Jag hoppas såklart, få fler responser från tävlingsansvariga. Sån't är peppande.

---

Jag var verkligen knäckt över Hässelbyloppet. Kanske var det inte bara att jag missade mitt rekord och mitt ständiga illamående, som fick mig att bli så nere. Kanske var det faktum att all min hårda löpträning inför varje lopp, skulle minskas nu efter Hässelbyloppet. Jag vet inte, men ibland måste man vara besviken. Jag är en karaktär med extrem vilja, jag tar det här och bygger vidare på mina erfarenheter in mot höstmörkret.

Den här veckan, rent löpmässigt, så blir det bara ett löppass. Det var idag, det var c:a 5 km i kanske 4:30-4:40-fart. Det var längesedan, jag sprang så "långsamt". Dels ville jag att det här skulle bli en vilovecka (förutom innebandy) för kroppen och dels vägrade min GPS-klocka att starta med mig, så jag tog ett löp i sakta mak idag. Nu blir det så mörkt så himla fort, så att springa i terrängen, där jag ofta springer, var inte att tänka på. Inget ljus finns och min pannlampa, inbjuder ändock till tankar till Blair Witch Project i mörkret.

Nästa vecka kommer jag att vara tillbaka i någorlunda vanlig löpträning igen, jag har ju faktiskt Tömilen att sikta på som det ser ut just nu. Sen händer det andra saker i kulisserna, kopplat till min löpning och jag hoppas kunna skriva något om det framöver. På återseende.

Sparbanksloppet - Och så var det bara upp å köra igen...

Sparbanksloppet
Datum: 9 september 2012 Distans: 5.5 km Placering: 10 Tid: 21:37

 

 

Jag var nöjd med min tid i Sicklaloppet. Jag hade inte löptränat på länge och jag hade en envis förkylning som har legat över mig under en längre tid. Så jag var nöjd med loppet, men som jag också skrev i mitt blogginlägg om det loppet. Så var jag så himla less på löpning, jag fick kämpa både mentalt och fysiskt med att orka med loppet. Det var en prövning utan dess like. Jag seglade på den sköna känslan under hela lördagen. Men bakom all glädjeyra att ha klarat hela loppet, så döljde sig Sparbanksloppet dagen efter i Norrtälje - skulle jag springa eller skulle jag avstå?

 

 

Innan: Att vakna en söndag av väckarklockan, för sjunde gången denna vecka, är inhumant och jag som älskar att sova och dra mig länge. Så jag lovade mig själv att jag skulle bestämma när väckarklockan ringde och känna efter hur låren kändes, med tanke på den enorma smärta jag hade levt med under gårdagens eskapader. Men jag bestämde mig att nu kör jag, men att åka relativt tidigt, till Norrtälje är kanske inte sådär jättepeppande.

 

Det var dags att göra sig i ordning om som följeslagare, föjde min far med, min största supporter och det var bara välkommet med sällskap en lång resa som denna. Att sätta sig på bussen ut mot Norrtälje en söndagsförmiddag, det mina vänner, är inställning och visar på karaktär. Hade någon frågat mig för över 4 månader sedan att "Hej, vi springer lopp på lördagen och sen gör vi det igen, fast så långt bort i Norrtälje", så hade jag trott att den här personen hade haft stora psykiska problem. Men fram till all den här perioden som jag är inne nu och kommer vara i under en längre tid i mitt liv förhoppningsvis, har lärt mig att det är bara jag som kan sätta gränserna. Att det jag vill är inte omöjligt, inställning och flitighet visar vägen.

 

Det som faktiskt satte ner känlsan för loppet, var att det faktiskt var 5.5 km och inte 5 km som det hade annonserats innan om. Utan de mätte banan först efter de hade gått ut med en inbjudan, det drog ner lite mitt pepp innan loppet. Jag springer ogärna udda distanser, utan jag vill att det ska vara 5 eller 10. Men det skulle inte slå ner mig helt, utan det var bara att köra.

 

Detta skulle bli mitt andra besök i Norrtälje sedan jag sprang NT-loppet i början av juli. Nu skulle dagens batalj utspela sig vid Campus Roslagen. Det var ett litet lopp, det kunde man konstatera och ett litet lopp har jag inte sprungit sen Musköloppet 2 dagar efter NT-loppet, det tyckte jag var trevligt och även det har sin charm. Efter lite uppvärmingsjogg, var det bara att ställa sig i fören. I ledet, fanns också två bekanta ansikten som man hälsar på och snackar med, som likt mig, verkar vara run-a-holics och dyker upp på varje lopp som finns. I loppet fanns också vinnare av damklassen i Sicklaloppet och rekordhållare i samma lopp; Ulrika Flodin, som tävlar för Rånäs som arrangerar loppet. Kul. Bara att hänga med då.

 

Jag (helblå) precis vid starten, med hörlurarna igång såklart!

 

 

Under: Nu kunde vi konstatera en sak, min GPS-klocka var full och jag har inte haft möjlighet att frigöra minne på den. Så jag kunde inte se mina snittider per kilometer, något som jag alltid försöker ha koll på under loppen. Dessutom fanns det inga km-skyltar i loppet, fick jag veta strax innan start. Tråkigt, tycker jag. Å andra sidan, så ser jag det här loppet, med tanke på den enorma träningsvärk från dagen innan och innebandypass + förkylning på det, detta lopp som ett träningspass och sen får det bli som det blir sen.

 

I början vid asfalten kom jag iväg bra, jag låg bland de främre och jag vidhöll att köra min kära "spurtstart", något som har blivit mitt löparsignum. Men det dröjde inte länge, innan vi kom in på oerhört svårsprungen terräng. För mina lår, så var det inte skonsamt och jag märkte direkt att det här loppet kommer att kännas ända fram till målsnöret. Det var en oerhört oinspirerad bana och det var längesen, jag sprang ett tungt lopp som denna. Senast var ute på Ingarö och Paradisloppet i juni, ett lopp som väckte dåliga minnen. Dessutom var det ett lopp, som i sig var två varv inne i den 5.5km-långa sträckan. Men visst, jag löptränar nästan uteslutande på terräng, så det här loppet var ett kvitto hur pass bra jag verkligen är när det gäller.

 

Banan var också trång och rätt så otydlig, men när jag närmade mig mål. Så kände jag mig nöjd över att klara av denna krävande bana och även om loppet kanske inte var det roligaste, så var det härligt landsortskänsla över det hela och det kan faktiskt var ganska befriande att det är ett lopp med inte så många deltagare i. När äntligen var i mål, var det på en godkänd tid och känslan av att jag inte räds särskilt mycket längre.

 

Efter: Tusan, vad negativ jag låter. Trött, åka långt, tråkigt lopp och bara massa ont. Var det så illa egentligen? Nej, det var det inte. Men man måste överkomma massa mentala hinder under hela dagens gång, det kan vara jobbigt framförallt, när du har haft ett lopp dagen innan. Men det absolut bästa, var faktiskt efter loppet. Jag var 7:e plats av killarna och 10:e plats totalt. De 10 bästa i varje klass fick välja någonting från prisbordet, precis innan det så ropades man ut med sitt fulla namn och "stå på pallen". Kändes verkligen riktigt bra arrangerat av Rånäs 4H trots loppets litenhet att kunna utföra något dylikt. Jag valde en fin träningsoverall, det har jag inte riktigt haft i min kollektion tidigare och de tyckte jag var extra trevligt att lämna Norrtälje för. Första "pallen" man står på och lite stolthet växte fram inom en.

 

Jag (andra från höger) applåderar duktiga löpare idag. Pallen idag! Stort!

 

 Jag blev lite besviken att ett sån't fint lopp som Sicklaloppet saknade en medalj, jag fick dock svar i min blogg från loppets tävlingsledare. Kudos till tävlingsledaren att han skrev anledningen till att det inte fanns. Men vet vad det bästa är i Sparbanksloppet? En riktigt fin och stor medalj att hänga runt halsen, äntligen. Hemresan skulle bli helt klart värd all tid med den medaljen.

 

 

Jag är gladare över dagens lopp är jag ser ut, jag lovar!

 

 

 



Sicklaloppet - Att återuppstå från askan...

Datum: 8 september 2012 Distans: 10 km Placering: 36 Tid: 38:27

 

 

Nu är vi här igen. Jag ska skriva en lopprapport. Det hade jag verkligen inte trott i tisdags. Då kom jag hem och var helt slut i kroppen, jag orkade inte röra mig överhuvudtaget. Allt började måndagen den 20 augusti, dagen innan hade jag avslutat ett strålande löppass med rekordtid, då började förkylningen och illamåendet sätta in. Sådär har det varit fram och tillbaka. Just nu när jag skriver detta, är det fortfarande förkylning. Men nu känns det som att det har blivit bättre och jag skulle orka springa ett lopp, det var högst oklart. Under fredagen hade jag nämligen extrem träningsvärk i låren, så jag visste faktiskt inte hur det skulle kännas under tävlingsdagen och om jag nu skulle springa Sicklaloppet.

 

 

Innan: Jag vaknade 9.30. 1,5 timme innan loppstart. Kändes väldigt skönt att inte behöva gå upp jättetidigt, för loppet skulle springa i Sickla och det är lagom avstånd att åka och springa lopp till tycker jag. Med tanke på hur långt jag har fått åka den här säsongen till olika lopp, var det skönt med ett lopp som var något sånär hemma. Kroppen kändes lite slö och jag var inte alls i min bästa form. Men en vanlig frukost, intogs med alla möjliga piller (lagliga sådana ska tilläggas) för att maximera förutsättingarna att springa loppet. För det här var faktiskt min andra tävlingsmil någonsin. Det första skedde i Norrköping den 18 augusti, så lite nervös var jag. Framförallt, som jag inte kunnat tränat ordenligt den senaste tiden.

 

När jag kom fram, så var det full rulle på området. Men samtidigt kände jag mig lite seg, jag hade nästan nyligen klivit upp och nu ska jag tagga till för ett lopp som skulle bli extremt krävande. Jag frös också, det var inte alls den sköna löparvärme som man har fått uppleva på lopp och träningar. jag gick därför in i köpkvarteret och värmde mig inomhus lite. Jag lyssnade på musik för att trigga igång mig, för att komma i fas och börja fokusera på den stundande uppgiften som låg framför mig.

 

 

Jag provade även att jogga lite, jag kände direkt att det smärtade till lite i låren och hoppades att det inte skulle störa mig alltför mycket. Men visst hade jag tankarna på att göra en tid under 40 min idag med? Det fanns olika startfält. Längst fram var "Under 35 minuter". Jösses, tänkte jag. Dit har jag ändå ett par nivåer till innan det blir dags att äntra, när det gäller milen. Men jag ställde mig i fållan bakom och det var dags att maxa volymen på Ipoden och göra sin träningsklocka redo. För nu skulle jag flyga, det fick bära eller brista nu.





Längst till höger i helblått och hörlurar på, så har jag påbörjat min "All in"-satsning



Under: Jag var egentligen inte alls så taggad idag, som sagt vid start. Men jag gick in med "All in"-känsla som skulle visa i vilken fas min kropp låg i efter all förkylning och nästan 2 veckor utan ordentlig löpträning. Jag gjorde jag som jag brukar i början av ett lopp, jag satsade hårt den första kilometern för att hänga med toppfältet.

Jag har fortfarande funderingar på ifall det är sunt eller inte. Den första kilometern gör att jag kommer väldigt långt fram, samtidigt som jag testar kroppen hårt om den orkar svara på den. Men å andra sidan, så blir kroppen oftast lite seg och trött efter detta. Frågan är egentligen var jag bör lägga mig de 2-3 första km för att få bra tider, om det här är rätt väg att gå? Det är svårt att svara på. Men idag hängde kroppen med bra första kilometern. Sen så, då jävlar, då orkar inte kroppen. Eller snarare mina lår. Det gör så ont, så ont i mina ben. Min träningsvärk skulle bli ett stort problem under hela loppet skulle jag bli påmind om. Men jag trampade ändå på och försökte överkomma muren.

Banan var som jag hade läst till mig på förhand väldigt platt och lättlöpt, men sen strax innan 6 kilometer kommer det ett skogsparti som skulle suga musten ur mina stackars lår. Det var backe ner, backe upp, backer ner och backe upp. Sådär höll det på ett tag, den första uppförsbacken var säkert knappt ett par sekunder lång, så kändes det som en evighet och mina ögon var inte alltför långt från att börja tåras och ge upp. För när vi väl kom ur skogspartiet och ut i "civilsationen" igen, så känner jag att jag inte vill något mer och jag har givetvis haft den här tanken förut. Men nu kändes den extra stark och löpning var det värsta jag visste, jag vill aldrig mer springa igen. Lagom till att det hade gått 8 kilometer och jag hade tänkt "jag lägger av" ett sisådär 100-tal gånger, så springer man in på ett för mig nytt underlag. Träbrygga. Helt underbart för mina lår och det kom precis i rätt tid för att överväga att köra på den sista biten.

När det partiet är färdigt, så är det inte mycket kvar och det vet jag. Dryga kilometern säkert, men nu är det bara ren vilja som får mig att fortsätta. Det gör så in i helvetes ont, många löpare med tung träningsvärk i låren innan start, har säkert varit med om samma sak. Jag är ingen robot, det går inte att bortse från den här smärtan. Men när jag äntligen närmar mig mål, så är jag väldigt lycklig inombords och springer i lagom takt i mål. Jag har orkat återigen hela vägen, fast inte utan att jag har tvivlat på mig själv, min smärta och hela löparsvängen i stort.

Efter: Du vet den där sköna känslan, när man har passerat mål och precis gjort allt man har kunnat? Den hade jag idag. För så var det. Förutsättningarna var absolut inte det bästa och jag var inte i toppform, men jag gjorde så gott jag kunde och vet ni vad jag fick tiden 38:27 och en bra placering. Riktigt riktigt starkt, samtidigt som det här loppet var längre enligt min klockan än Norrköpings stadslopp (min första tävlingsmil) och även en bättre genomsnittstid per kilometer denna gång. 3.49/km mot 3.52/km i Norrköping. Helt jävla sjukt, på något sätt orkar jag och presterar bra.

Det är bara trampa på, i slutändan är det värt det!

 

Lagom till att jag har pustat ut en kvart, så får jag tillbaka min löparglädje och inser att det är sådana här lopp som skiljer agnarna från vettet. Det är kul att få ett kvitto på den tid och energi man lägger ner blir bra. En annan bra sak är detta var min andra tävlingsmil någonsin och den springer jag också under 40 minuter, hur stolt kan man inte vara över det? För det är jag väldigt mycket, en fin svit som jag inte ska förstöra på lång tid hoppas jag.

Här är ändhållplatsen - målet. Det alla vill passera!

Om loppet: På förhand hade man lästs sig till att det skulle vara ett lättlöpt lopp, med ett par backar. De backarna har jag redan beskrivit, men jag var inte inställd på att det skulle vara så svåra mot "stackars" mig. Annars ett trevligt lopp att springa, med en del folk längs hela banan och ett litet liveband också lagom till 4 (?) km. Kul att det var närmare 1100 löpare och det var verkligen härligt tryck och det kändes att alla var laddade inför loppet. Vad fick man då? Banan, fralla och eventuellt toapapper, som jag måste ha missat att ta. Jag trodde att det var något speciellt man behövde göra för att få toapapper, nåväl, jag klarar mig.

Men en stor besvikelse att det inte blev en medalj, jag gillar att få medaljer som ni kanske vet. Men inte ens en plakett, det tycker jag var riktigt dåligt. Det kändes verkligen tråkigt, en medalj eller åtminstone en plakett, är både en symbolisk och materialistisk ting som visar att man har fullföljt något som bara sker ett gång per år. Jag hoppas för dem som arrangerar Sicklaloppet, på riktigt utvärderar möjligheterna för en medalj. Ett lopp på c:a 1100 löpare, ska helt klart innehålla det.

Men annars är jag nöjd över tiden och loppet, extra plus var det helt klart att det låg så nära för en gångs skull. Helt klart på återseende.

19 maj - Skärholmsloppet (Skärholmen) - 5km - 20:05

26 maj - HalvTolvan (Bromma) - 6 km - 22:59

27 maj - Täbyloppet (Täby) - 5 km - 20:07

7 juni - MälarEnergi Stadslopp (Västerås) - 5 km - 19:15

9 juni - Paradisloppet (Ingarö) - 5 km - 21:47

19 juni - Kanalrundan (Söderköping) - 5 km - 18:25

29 juni - Trosa Stadslopp (Trosa) - 8,9 km - 34:46

5 juli - Roslagsnatta, NT-Loppet (Norrtälje) - 5 km - 18:32

7 juli - Musköloppet (Muskö) - 5 km - 18:03
7 augusti - KK-Joggen (Katrineholm) - 5.1 km - 18.25

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28

---

Jag hade också Kistaloppet inplanerat samma dag, men det blev inget med tanke på hur kroppen kände sig. Man får helt enkelt lyssna på kroppen, när den säger att det är nog. Men dagen efter sprang jag Sparbanksloppet ute i Norrtälje och det kommer att komma en lopprapport inom ett par dagar. Håll utkik.




 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Andreas psyke vs Andreas kropp

Hälsoloppet som var över en vecka sen, handlade om jag trotsade alla varningssignaler vad min kropp sa. Jag skulle springa och så blev det. Förvisso, är det "bara" 5 km. Men att jag sprang på 3:33 km/snitt är imponerande enligt mig själv. Med tanke på att jag hade ryslig träningsvärk efter innebandyträning dagen innan och samtidigt hade en ganska grov förkylning i kroppen. Men där sa kroppen nej, tusen gånger.

Efter mitt försök till att springa under söndagen avbröts av håll, så blev jag under tisdagen mycket sämre och egentligen helt utslagen. Så pass att innebandyträning inte var aktuellt och att jag sjukanmälde mig från jobbet under onsdagen. Under de senaste dagarna har jag bara försökt att kurera mig och bara uppskatta, att jag förhoppningsvis blir frisk. Jag har saknat att vara ute och springa i det fria, jag klarar inte alls av det avbrott som det har blivit. Det är under dessa svåra tillbakadragna stunder, som jag förstår hur mycket jag älskar löpning. Även om det kan vara fanimej det jobbigaste som finns. Men vad hände efter min sjukdag under onsdagen, då?

Då blev det direkt en träningsmatch i innebandy under torsdagen. En intensiv och fartfyld match, som innehöll det mest som vanliga tävlingsmatcher har. Även om kroppen inte kanske var helt beredd på det hela, så var det kul att vara tillbaka då det "gällde". En känsla med hopp om gnutta allvar. Min insats kanske inte kan räknas till den bästa. Men att vara inne, knuffas, munhuggas och göra det jävligt i försvarzon är alltid lika trevligt. Matchen slutade 5-5, efter att vi låg under med 1-5 i paus. Det är inställning och ren och skär vilja. Kul.

Så, då blev det alltså vila efter matchen?

 

 

 

Åh nej. Då skulle jag strax innan 10-snåret ute och springa. Det blev att ta med sig både sällskap och ficklampa för att inte förirra sig i den mörka skogen. Även om jag inte är mörkrädd, så är det inte så himla kul att springa ensam i en kolsvart skog. Vargar, björnar och Saddam Husseins ande kan fan dyka upp sig om det vill sig illa och då är inte en smal löpare som rätt person att stå emot dessa farligheter. Men det blev 5,3 km. Det var ett extremt pass, då kroppen gjorde väldigt ont i lår och rygg efter den intensiva innebandyn. Men jag behövde utsätta min kropp för det här extrema, för jag har faktiskt inte gett upp Sickaloppet på lördag 8 september. Även om jag har på sätt och vis, inte räknat med något nu när jag var råförkyld och sjuk.

 

 

Snittiden blev 4:17/km, helt okej. Även om det "bara" blev 5,3 km. Vi får se hur kroppen mår under fredagen och vad jag mitt psyke ska utsätta den stackars kroppen för. Mitt psyke känns som en slavdrivare och furir, som eldar på stackars menige Kropp. Vi får hoppas att dem inte blir ovänner framöver.

 

 

God natt!

Att hitta formen igen...

Det blev inget Järnalopp under gårdagen, jag valde avstå då jag har varit förkyld under hela  veckan och inte alls var i form att springa. Under fredagen och lördagen var det total vila, det har jag inte upplevt mycket på länge. Kanske ett fåtal gånger de senaste tre gånger har jag haft två dygn av total vila. Nu har jag fått en elak förkylning som delvis fått mig att inte göra ett piss. Även om de senaste 7 dagarna har varit fullspäckad av snabbaste träningspasset (söndags), innebandyträningar (tisdag och torsdag) samt mitt nästbästa lopp på 5 km (onsdag). Så har jag fullständigt valt att gå offline med löpning.

Under söndagen var jag ute igen i löpspåret, men jag hade ätit en del kort innan mitt löppass och trots att jag öppnade starkt. Så avbröt jag efter 3,3 km, när jag fick rejält håll som fick mig att stanna tvärt och inse att idag tar dagens pass här och nu. Fyfan, vad tråkigt tyckte jag och kände mig ledsen. Jag har alltså 6 dagar kvar till nästa lopp (Sicklaloppet, 10 km), min andra tävlingsmil dessutom. Nu har jag inte mycket tid kvar, för att bli helt frisk och återställa formen för att klara av det. Det blir en kamp mot sjukdomen, klockan och fan vet jag...! Enda ljuspunkten att dagens snittkilometertid var på 4:06. Men som sagt tråkigt nog, stannar vi där idag. Men det blir ett nytt test under morgondagen.

Jag ska dit, ska du?

10 dagar kvar tills omstarten...

Äntligen har jag fått springa ute igen. Det blev 2 pass med 8.7 km i torsdags och 11.8 km (längsta passet hittills) idag. Så strax över 2 mil får ändå ses som hyggligt, även om det var jäkligt varmt idag och jag sprang fel, vilket var lite snöpligt. Nåväl, kul att man börja få upp ångan igen och det börjar närma sig för tävling. Men först åker jag återigen på en resa och är borta 5 dagar, förhoppningsvis kan jag åtminstone göra ett kortare utomhuspass. Löpband är inget för mig, ska inte vara helt omöjligt att hitta alternativ.

Hur ser det ut under hösten, vilka lopp hade jag tänkt att springa?

Hösten 2012:
7 augusti - KK-joggen - Katrineholm - 5.1 km
11 augusti - Telge Stadslopp - Södertälje - 5 km
18 augusti - Oklart - 10 km
25 augusti - Stallarholmsloppet - Stallarholmen - 5 km
29 augusti - Hälsoloppet - Huddinge - 5 km

1 september - Järnaloppet - Järna - 5 km
8 september - Sicklaloppet - Nacka - 10 km
8 september - Kistaloppet - Kista - 10 km
9 september - Sparbanksloppet - Norrtälje - 5 km
15 september - DN Halvmarathon - Stockholm - 21,098 km
22 september - Solsidan Runt - Saltsjöbaden - 5 km

6 oktober - Solviksloppet - Bromma - 4 km
7 oktober - Hellasloppet - Nacka - 5/10 km
13 oktober - Å-Stadsloppet - Örebro - 5 km
14 oktober - Hässelbyloppet - Hässelby - 10 km


Med stor reservation för att något/några lopp kan falla ur schemat

Hela 15 lopp står på listan och vi får väl se hur många utav dessa jag springer. Men det är alltid extra taggande att något att kämpa mot, framförallt när de där sista kilometrarna ska springas under träning eller när det kommer att bli kyligare ute.

Så efter 9 lopp under våren 2012, så kommer showen att rulla vidare under hösten. Karavanen kommer att packad med jävlar anamma, vinnarinstinkt och ett mål - att slå nya rekord.

På återseende.