Tolvanloppet - Då möts du och jag här, i ett härlig vårväder! Som senast ungefär!

Datum: 25 maj 2013 Distans: 6 km Placering: 2 Tid: 21:01

Jag var mentalt urladdad efter att ha sprungit Göteborgsvarvet. Det var som att springa in i en spis och springa runt där inne. Till en början var jag besviken att jag inte nådde mitt mål, men efteråt förstår jag vilken pärs det är att komma i mål överhuvudtaget. Fysiskt tar ett sådant lopp mycket krafter, men jag var helt slut i huvudet. Jag såg inte ens framför mig ett endaste löpsteg efter debaclet. Men lik förbannat är jag ute och kör 2 pass, två dagar i rad och ser med tillförsikt framåt Tolvanloppet i Bromma. Nu var det första gången jag skulle besöka samma lopp. Cirkeln är sluten och fortsätter ånga på. Det skulle återigen bli HalvTolvan. Det var skönt att det var en sådan pass kort distans framför mig, så att jag klarade av att jobba med mitt mentala bildspel.

Inför: När helgen började, så hade jag mycket att se fram emot. Det var dels det här loppet, men även Champions League-finalen i fotboll (där Dortmund ingick) och Svenska Cupen-finalen med IFK Göteborg på Friends Arena. En fullspäckad helg. Först i ordningen när alarmklockan ljöd, var loppet i Bromma. Jag hade sovit bra. Jag har blivit bättre på att sova och det är skönt att få sova utan avbrott och över 8 timmar emellanåt, istället för mellan 6-7 timmar. Det gör så mycket, framförallt när man är aktiv och behöver återhämta sig under tiden man sover.

Det skulle bli en tur med urmysiga Nockebybanan, till min förtjusning var det veteranvarianten av linjen. Det var länge sedan jag hade den möjligheten. Alltid kul att ha en bra anledning till att åka någonstans, se och göra saker man annars kanske inte skulle komma sig för. När vi klev av vid Ålstensgatan, så var det inga problem att orientera sig till nummerlappen och inte heller var start/mål befann sig. Med mitt goda minne, så var allt precis som förra året. Tänk att det har hunnit gå 1 år sedan vi sågs. 27 lopp har sprungits, jag har bytt jobb och jag har blivit en riktig duktig löpare. Vi får väl se var jag befinner mig då.

Oerhört fokuserad. Eller kanske inte!

 Uppvärmningen var spartansk, 1 km löpning och kroppen mådde helt okej. Något som oroade dock var det jag hade fått under fredagen, alltså dagen innan. Då hade jag två löppass i rad i benen. Det är något under vaden som gör ont när jag går och intensifieras emellanåt. Något jag även kände av när jag går, men inte när jag springer. Jag hoppas att det inte är något problem som ska drabba mig på något sätt i längden.

I blått/mörkblått far jag iväg!

 Under: Jag kände igen mig med hjälp av alla sinnesintryck där jag stod i startfältet och såg den klassiska 12-vagnen stå där i väntan på start. Skillnaden på idag, i jämförelse mot ett år sedan, är att jag tränar betydligt bättre, är en ännu gladare människa och är snabbare. Fokus låg på att klara slå 22:59 och även kanske gå under 22 minuter. Inledningen var i hyggligt tempo, min GPS-klocka hittade ingen GPS-signal, så det fick bli med vanlig starklocka och följa kilometermarkeringarna. Jag blev smått överraskad att 1 km kom redan när jag låg på 3:10. Jag är trött i kroppen och låren är inte helt hundra idag märker jag. Jag har fått en indikation på att banan dessutom råkar vara 5.7 km och inte 6 km. Nåväl, jag pinade på i bra stil och den där jävla Göteborgsvärmen var inte närvarande. Det var lagom varmt för att ha glädje kvar att springa.

För det var med glädje jag sprang samma sträcka som jag gjorde för ett år sedan, det var med ett inre leende som omfamnade allt det härliga jag har fått genom de 365 dagar med löpning har berikat mig med. Allt kändes som en kopia från filmen förra året, den film som spelade in hela mitt lopp i huvudet.

Fina och lätta löpsteg!

 Förra året kom jag 3:a på den här sträckan. När jag passerade Ålstensgatan, så hade jag nästan ett äckligt självförtroende att det här fixar sig. Vid vägskälet mellan 12 km och 6 km, så springer jag rakt fram och märker att jag är väldigt ensam. Ingen framför mig och ingen bakom mig, det är en skrämmande känsla, när man är helt själv. Omedvetet kan jag slå av på takten lite, men jag försöker så gott jag kan att köra hårt. När jag viker in Ålstensgatan igen, ser jag målklockan och ser att jag kommer att med godhet krossa mitt tidigare banrekord. Jag seglar in på andraplats med enkelhet, på 21:01.

Vid målgången!

Efter: Det är inte med glädje jag passerar mållinjen, vinnargubben i mig hittar något nytt anmärka på. Jag är bara några ynka sekunder från att gå under 21 minuter. Usch och fy. Sen får jag en medalj modell större, utan band, förra året var det med. Men det är en petitess i sammanhanget. Känslan när man har sprungit HalvTolvan är att man rätt ouppmärksammad, då all fokus är på de yngre samt Tolvanloppets deltagare. Kanske inte helt förvånande. Men idag var det ett lopp som gjorde på ren rutin. En sådan där "dag på jobbet". Jag är nöjd, nästan 2 minuter bättre än för ett år sedan och jag gick inte ens fullt ut. Det är skönt att veta att potentialen är hög idag. Mycket hög.

Jäääteglad över medalj och att ha sprungit!

Nu väntar 1,5 vecka utan lopp. Vem vet, jag kanske dyker upp och hejar på maralöparna i Stockholm i helgen? Eller så tar jag välbehövlig vila från all form av mental press fram till nästa gång. Men med mig vet man aldrig, allra minst mig själv.

Vad tyckte jag förra året om detta lopp? Läs här

I förkylningens tecken - Ladda om efter Göteborgsvarvet

Nu var det dags igen, det var ett tag sedan. Men nu har jag blivit riktigt förkyld och idag, blev det riktigt ordentligt med nysningar och snoret droppade i stadig ström neråt. Redan i måndags började förkylningstecknen dyka upp. Det blev dessutom korpmatch i fotboll igen under tisdagen, men inte idag heller fick jag ett "flow". Även om en del mål var rena rama turmål, så är det alltid trist att släppa in mål som målvakt. Med 5 minuter kvar gjorde jag och en back ett flygande byte, så jag spelade back och han målvakt. Back är väl inte direkt det man ska utnyttja med uthållighet och snabbhet på, men okej. Det blev inget insläppt med den nya målvakten och jag fick slita en del. Som utespelare har jag inga större kvalitéer att skryta om, men springa, det kan jag. Vi får se hur det ser ut nästa match om jag får mer speltid ute och kan få en nytändning?

Under onsdagen blev det mina sedvanliga 9 kilometer på asfalt, snittiden blev klart godkända 4:10/km. Fast jag kände mig ännu sjukare och borde egentligen avstått, så körde jag ändå. Jag mådde dessutom bättre efter passet. Framförallt var det skönt att äntligen göra det första passet efter Göteborgsvarvet, även om det satt träningsvärk i benen kvar. Dock hade jag svårt att sova återigen under natten och när jag väl lyckades få sömn, blev det ryckigt. För idag, så försov jag mig och mådde om möjligt, ännu sämre. Men lik förbannat hade jag bokat in ett ytterligare löppass. Idiot, som jag är. Jag hoppas ingen tar fter mig och misshandlar min kropp, på det sätt jag gör. Jag körde intervallpass idag, efter rekommendation av Staffan Dahlgren. Det var länge sedan. Först en längre uppjogg. Sedan 3 x 2 km.

Efter 2 km: 3:58/km i snitt
Efter 4 km: 3:46/km i snitt
Efter 6 km: 3:46/km i snitt

Sedan blev det en lång nerjogg på detta. Jag träffade på både renar och hel rådjursfamilj, min hejaklack ute i skogen. Jag hade glömt kvar iPod och hörlurar på jobbet, men det gick ändå det rätt så bra. Kroppen reagerade faktiskt rätt så bra och jag kände mig återigen nöjd med dagens pass. Imorgon blir det vila, för i helgen väntar veckans händelse för mig (förutom Champions League-final och cupfinal).

Det blir nämligen HalvTolvan för mig i helgen. Alltså 6 kilometer. Det blir också det första loppet jag springer för andra gången sedan jag började för 1 år sedan. Det ska bli väldigt kul att ge sig ut i Bromma för att springa. Första gången sprang jag på 22:59 och jag hoppas givetvis på att slå det, det blir en härlig utmaning. Men rätt sorts förutsättningar, så tar jag det. Eller hur?

HalvTolvan - Med spyan i handen...

Datum: 26 maj 2012 Distans: 6km Placering: 3 Tid: 22:58

Direkt efter att jag kommit hem från mitt första lopp i Skärholmen och såg och förstod att jag hade gjort en bra tid. Så började att scanna av alla tänkbara löparkalendrar, för att få möjlighet att springa ett nytt lopp inom kort. Valet föll på Tolvanloppet, eller, rättare sagt Halvtolvan för min del. Vilket innebär 6 km. Jag skulle allt visa alla att mitt första lopp inte var någon tillfällighet, jag ville så gärna visa att jag gärna springer fler lopp och gör det bra såklart.

Innan: Att gå upp och åka ut till Bromma och förhoppningsvis göra bra ifrån sig var dagens agenda. Jag hade nästan spytt på Skärholmsloppet, som var på 5 km och nu ska jag springa ett lopp som var 1 km längre. Hur skulle det gå? Nu visste jag hur ett lopp arrangeras och hur det går till, jag kände mig bättre mentalt förberedd. Det blev en del att man strosade runt en tid innan loppstart och under vägen, gick jag förbi Ola Wenström med fru (?). Jag tänkte först att det var han, men sen hörde jag hans karaktäristiska röst som ekar i Champions League-studion och då var jag säker.

Idag hade jag dessutom tagit med mig min iPod, för jag har ju alltid sprungit med musik i vanliga fall. Det skulle om möjligt hjälpa mig att springa ännu bättre och koppla bort allt var trötthet hette. Dessutom märkte jag under Skärholmsloppet, att jag hann tänka för mycket, när jag inte hade musik i öronen och det känns som störande. Vid starten var det uppvärmningsgalej med Friskis & Svettis, det var inget för mig. Jag drog upp min egen volym, gick in i min bubbla och började fokusera på att göra ett sån't bra lopp som möjligt. Jag bufflar mig fram i startfältet. Jag har inte tänkt att bli nersprungen och dessutom är jag bannemig inte så himla långsam heller, vad det lider.

Under: Det tog inte lång tid innan jag började tänka, varför jag gör det här? Åka tidigt på en lördag för att springa ett lopp. Jag orkar inte, jag pallar inte och jag har annat för mig. Men dessa tankar spolade jag bort snart i min eufori, att bara springa och njuta av omgivningen. Det var  mycket människor överallt och det känns alltid extra kul att springa då. Det var ett fint område att springa också, med fina hus och bra natur.

Med musik pumpandes i mina öron, så försökte jag köra hårt. Men det märktes att jag fortfarande inte var helt inne det här med det höga löpartempot, för det kändes rätt så bra i min kropp och framförallt i mina ben att det här var fortfarande lite väl nytt. Men det var bara att pinna på, när jag tillslut började se 4 km, så tänkte jag först "Åhh, nu närmar det sig". Men vid en andra tanke, kom jag på mig själv, att det var faktiskt 2 km kvar. Dumma sträcka, tänkte jag. Men det var bara att köra och jag höll ett bra tempo.

Som jag tidigare skrev, så var det extra kul att springa med så mycket folk ute och det var faktiskt kul att "klatscha" händer med de mindre barnen som stod och hejade ivrigt längs väggrenen. Sådan känsla går inte av för hackor. När det återstod dryga kilometern, kom den där äckliga spykänslan krypandes. Fyfan, jag kommer att spy tänkte jag och den sista raksträckan. Så gick jag längs fina hus och häckar, letade ett ställe där jag kunde gå in och spy. Men på något sätt tog jag mig i kragen och fortsatte att springa. Nej, jag kunde inte hålla emot. Jag spydde direkt i handen, samtidigt som jag sprang på. Jag blev förvirrad fram mot slutet, frågade efter målet och när jag till och med hade passerat mål, så frågade jag en funktionär "VAR ÄR MÅLET?". Då visade det sig att jag redan hade gått in. Nåja, fair enough. Jag kom in som trea i HalvTolvan, helt ok, för sitt andrarace.

Efter: Jag var trött och jag hade spytt. Men likförbannat, så hade jag kommit i mål och jag fick rätt snart veta att jag hade kommit in som 3:a och med tiden 22:58. Under 23 minuter på 6 km, med snabb huvudräkning fick jag fram att det hade inneburit klart under 20 minuter på 5 km. Fasen, va gött, nu har jag gjort det igen. Kommit i mål och gjort det bra. Att springa kunde vara så kul.

Att åka Nockebybanan hem med en medalj runt halsen kändes stort, men det var inte mycket vila tills nästa lopp. Dagen efter var det dags igen...

Om loppet: Mycket stånd och mycket publik, det var hejdundrade drag kring det här loppet. Den var lättlopp och kändes väldigt kul. Jag förstår varför många deltagare söker sig till det här loppet. Enda minuset är att det inte är 5 eller 10 km, att det är de "vanliga" sträckorna. Men det kan jag leva med.