Skärholmsloppet 2015 - Jag ska bara slå ett rekord.

Datum: 23 maj 2015 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:41 (Nytt PB!)

Allt har sin tid och plats. Tiden går framåt och man blir äldre. Du gör en massa saker i livet, du skaffar dig minnen och du går igenom härliga upplevelser. Ibland så händer det bara saker. Sen efter ett tag, så kommer du veta precis när och hur saker och ting händer. Jag har skrivit om löpningen gång på gång, hur den startade och hur mycket jag uppskattar den. Ville ödet att jag skulle börja springa, var det så det var tänkt? Jag är i varje fall, väldigt glad för att jag i en ganska tidig ålder fick chansen att göra den här resan.

Ni vet alla, att jag kom på den här idén på en resturang i Västerås. Sedan blev det ett lopp ganska omgående, då jag sprang Skärholmsloppet i mitten på maj 2012. Ett lopp som jag sprang på 20:05. Alldeles spyfärdig och ville aldrig mer springa lopp. Men det var något speciellt att ställa sig upp tillsammans med andra människor, för att springa skiten ur sig själv. Att våga. Att tävla mot sig själv. Ingen är som du. Det är du som har din kropp och den är den känslan man måste gå efter. Det dröjde inte särskilt länge innan jag sprang nästa lopp och nästa och nästa...

Inför:
En sak ska man vara tacksam för och det är egentligen när loppen inte går sådär jättetidigt. Det här loppet startade 14:30 och då hinner man gå upp, äta frukost i ett behagligt tempo och stöka runt hemma del innan man gör sig redo. Samtidigt, så vet jag faktiskt inte hur mycket man egentligen kan ladda för ett lopp som är 5 kilometer. För i tiden, var det långt för mig. Idag, gör jag det i en "handvändning". Det var med mystiska känslor som jag egentligen gick och funderade på. Att åka tillbaka där allting startade.

Väl på plats i Skärholmen. Så kändes allting bekant, men ändå inte. När jag gick runt här första gången för ett lopp var jag en nybörjare, idag, 3 år senare och med runt 80 lopp senare, är jag väldigt rutinerad. Jag vet allt hur jag ska ladda och jag får inga speciella nervösa känslor i kroppen innan start. Jag är så säker på att jag ligger rätt i fas, antingen går det eller så går det inte. Mer än så finns, går det inte att göra. Mina uppvärmningar tillhör inte världsnivå direkt, snarare lunkar jag fram, för att se att att kroppen hänger med och att inga speciella krämpor känns.

Jag gör ett obligatorisk toabesök i ett av de omklädningsrum som vi inte skulle använda, inne i sporthallen. Det finns inga särskilda tankegångar. Mer att, antingen går det fort eller så går det inte fort idag. Trots att vi inte hade alltför mycket tid emellan ankomst och start, så får jag nästan lite myror i brallan. Det tar sin tid och det får man väl helt enkelt respektera. Som vanligt står jag lugnt och väntar på start i fållan. Det är alltid lite roligt, att de finns de som gärna ställer sig före en och tror att de ska springa fortare än mig. Jag hade såklart räknat med att några skulle komma före mig idag, men antagligen ser jag väl inte så mycket för världen. Fast jag ska visa dem, att jag kan springa, jag med.

Under:
När starten äntligen går, så är det lite roligt att det finns ett antal "raketharar" som far iväg som pistolskott. De springer som att de vore ett 100 m-lopp. Sedan tröttnar de nästan omgående och de riktiga löparna får möjligheten att presentera sig på riktigt, däribland jag. När det kommer till 5 kilometer och jag är i den form jag har varit i den senaste tiden, så får jag lita på att farten finns med mig hela vägen. Jag vet redan på förhand att det var en ganska tuff bana och att jag var lite osäker på vilken tid jag skulle sikta på. Jag vet att jag hade tänkt på låga 17 i början, men samtidigt vill man alltid gärna lite mer.

Nice and easy!

Vi blir en liten klunga, som hjälps åt att dra varandra. Jag hamnar dock bakom några stycken, men jag hade inte tänkt att ge vika idag. En av de mer trevligas sakerna med loppet, är såklart när vi springer in i gallerian. Det var väl runt 2 kilometer. Jag kände mig fortfarande stark, även om jag kastar några korta blickar på GPS-klockan, så känner jag mig inte särskilt stressad. Utan jag vet vad jag kan och förväntas att göra. Jag fortsätter att hänga på och det är det jag uppskattar med 5 km, även om det är jobbigt, är den nästan omgående slut.

Snart på väg in för att shoppa..

Även om vi fortsätter att växeldra varandra, så lyckas jag till slut passera en av de duktiga Huddingelöparna. En löpare som jag vet, enligt meriter, har bättre rekord än vad jag mäktar med. Det är strålande väder och nästan lite för varmt, men det är okej. Det finns en del tuffa backar, även om det kommer nerför också, så vet jag att jag i varje fall är stark när det kommer uppförsbackar. Jag tror att min erfarenhet bland de backar som finns i mina skogar, ger resultat. Framåt slutet passerar en annan för mig okänd löpare mig. Han ser stark ut och jag är rätt så trött. Innan målet, så kommer det en liten backe. Där och då, gör jag det, jag alltid gör. Tar i för kung och fosterland, då jag spurtar förbi honom. Nice and easy.

En bild före och under spurten. Det är svårt att möta mig en heltaggad Andreas i slutet.

Efter:
I mål. Helt förstörd, precis som för 3 år sedan. Nu hade jag slagit utomhusrekordet på 5 kilometer. Jag hade sänkt det med 13 sekunder, nya rekordet lyder 16:41. Det hade jag verkligen inte trott på förhand. Men samtidigt, är jag inne i en extremt bra period helt enkelt. Jag räds ingenting och då är det bara att tacka och ta emot. Resultat innebär också att jag hade sänkt min tidigare tid på banan med 3 minuter och 24 sekunder. Tänka sig vad man kan göra genom fokuserad träning.

När vi lämnar målområdet, så är med ett leende som finns inombords. Kroppen fylls helt klart med varma känslor. Det går aldrig att komma ifrån hur skönt det faktiskt är att veta om att man har tränat hårt, för att sen slå ett rekord. Jag unnar alla att få uppleva den känslan någon gång i sitt liv. Din kropp kommer helt klart att tacka dig för det.

Väl hemma. Så tar jag det lugnt. Spelar lite TV-spel och bara glider runt. Som vanligt får jag alltid konstiga tankar. Den här gången var det att jag skulle springa ett medelpass på kvällen. Trots att jag precis slagit ett nytt rekord och benen värker, så vet ni vad som händer, jag ger mig på en tur igen, bara ett par timmar efter loppet. Så det kan gå.

Sammanfattning av löpåret 2012 del 1 (2)

Så nu var vi här. Slutet på något. På det här första året av löpning.

Hela det här alltet, den här delen av mitt liv började med en bit lunch som jag och min sambo satt på en restaurang på en liten utflykt till Västerås, när något plingade till i mitt huvud denna torsdag och sa i stil med "Hej, ska vi inte testa på att springa något lopp?". Jag är väldigt snabb på att hänga med mina impulser, om jag upplever dem någonstans vara hyggligt intressanta och det tog kanske ett par sekunder, innan jag fipplade upp min telefon och kikade när nästa lopp skulle gå av stapeln i 08-området. 2 dagar framåt, skulle Skärholmsloppet gå av stapeln. Det vara "bara" 5 km, lagom tycker jag. Dagen efter, på fredagen. Så ringde jag nervöst till tävlingsledningen och undrade om det fanns några platser kvar till detta lopp för efteranmälan. Det skulle inte vara några problem.

Under lördagen kom jag dit, ännu mera nervös och gick in den lilla lokalen. Med en nervpirrande känsla, satte jag på min första nummerlapp på bröstet. Sen började jag söka mig upp till startfältet, joggade fram och tillbaka. Strax innan start, så pumpade mitt hjärta otroligt snabbt och det var inte långt ifrån att jag struntade det hela och klev av innan start. Första startskottet gick av, för första gången var det bland annat menat för mig. Jag sprang loppet, fick tiden 20:05. Resten är som vi brukar säga efter det historia, en väldigt fin och stark historia. Nu kommer den första sammanfattningen som började en impulsiv tanke i Västerås och fortsatte med 21 genomförda lopp på mindre än 5 månader.

Årets sämsta lopp...
...är Paradisloppet på Ingarö. Min besvikelse efter loppet var stor som en planet, jag började starkt detta 5 km-lopp och låg tvåa efter 1 km och det var stort för mig, då jag hade synat startfältet och såg att jag borde ha en bra chans att placera mig bra. Det var även mitt 5:e lopp. När vi tre som låg först missade helt var vi skulle svänga och försvann ut i ett träsk. Det är så ofantligt jävla dåligt snitslat att de tre första missade så katostrofalt. Egentligen borde det ha stått en funktionär också. Det innebär att jag fick en dålig tid, jag slösade hela min energi på att kuta allt vad jag hade från träsket tillbaka till banan.

Givetvis kan man skylla på att jag inte tittade upp bättre, men ändock. Om inte de tre första löparna ser något, måste det vara fel. Efteråt när jag konfronterade funktionärer, så tyckte jag att fick ett nonchalerande till mötes. Men jag hoppas att det är löst till nästa års lopp. På köpet var man tvungen att lämna tillbaka nummerlappen efter loppet, okej, inget konstigt med det. Jag ombads lämna tillbaka den, där jag hade hämtat den. Problemet var bara att det inte fanns en enda jävel i hela den öppna lokalen, att ta emot den. Så jag lämnade den ilsket på bordet och ville bara lämna det hela bakom mig, hela dagen efter loppet var för mig förstörd. Känslomänniska, javisst. Det återstår att se ifall jag tycker upp det kommande års lopp.

Årets bästa överraskning...
...är mig själv, får jag nog säga lite skrytsamt. Att jag på en sådan kort tid kunde anpassa mig till att vara på en väldigt hög nivå på en otroligt kort tid, är för mig helt magiskt. Även om det har medfört, att jag har fått jobba oerhört hårt under den här tiden. Så finns det inget jag någonsin skulle tänkas vilja byta bort mot de känslor jag har när jag har genomfört ett bra lopp, ser vad klockan står på och bara njuter av att ha gjort det förbannat jävla bra. Det finns ingen som kan ta bort den där känslan att vara "King över allt och alla" för en stund. En del löpare, vet nog helt klart vad det är för sorts känsla jag pratar om.

Årets största besvikelse...
...är mitt sista lopp för säsongen. Hässelbyloppet den 14:e oktober. Det är över 2 månader sen, tänk vad tiden går fort. Någonstans hade jag jobbat otroligt hårt för att det här loppet skulle vara den stora finalen på en underbar säsong, det skulle slås rekord med buller och bång. Jag hade 37:55 på milen som rekord och visst fasen, skulle jag krypa under 37 minuter om allt flöt på. Men att slå 37:55 skulle inte vara fy skam det heller. Problemet är att sedan 1 månad tillbaka innan detta lopp, hade börjat slagits mot ett illamående, som än idag får ses som ett mysterium. Ett illamående som hade hämmat en del lopp på slutet.

Jag börjar starkt och ligger på plus de 3-4 km på min beräknade plan. Sen orkar inte kroppen mer, alla lopp och all träning de senaste 5 månaderna har gett kroppen mycket stryk och jag har inte helt anpassat mig till de nya nivåer den träningen kräver. Tiderna de kommande kilometrarna blev sämre och jag började förstå att jag varken skulle komma under 37 minuter eller slå 37:55. Illamåendet dök upp ett par kilometer från mål, när det återstod c:a 500 meter, så kunde jag inte hålla emot. Jag spydde direkt i handsken jag hade på mig, fyfan. Besvikelsen över att glida in på 38:24 var stor då, jag kände att jag hade misslyckats. Men med lite distans såhär i efterhand, att vara besviken på 38:24 är egentligen absurd. Men med tanke på hur långt jag har kommit på min resa, så vet jag inte var jag kommer att hamna. Men jag vet att jag har revansch att utkräva på Hässelbyloppet 2013.

Årets bästa lopp 2012...

5. Mälarenergi Stadslopp | Datum: 9 juni Distans: 5 km Plats: 13 Tid: 19.15 (nytt pers)
På något sätt knöt jag ihop den säck jag hade öppnat tidigare i maj i Västerås, genom att springa i Västerås och mitt första lopp utanför Stockholm. Det var faktiskt bara mitt fjärde lopp hittills. Det var mycket "pepp" kring och loppet, man var riktigt taggad och det skulle bli kul att springa. Målet var från början solklart, det var att springa under 20 minuter. Skulle det vara möjligt? Hur hårt skulle jag få behöva jobba för det?

Banan visade sig vara perfekt, det var hyggligt snabb och jag hann aldrig känna mig trött när jag tog i och det var bra surr kring banan, med mycket människor ute och det var en helt enkelt en bra dag att springa. När jag slog till med en spurt precis i slutet och jag fick höra att speakern noterade detta, så sken jag upp extra. Till slut, när jag fick reda på vilken tid jag fick. Så blev jag överlycklig. Tiden blev rekordstarka 19:15, jag hade slagit mitt tidigare rekord med 50 sekunder. Helt otroligt, hela jag, var i glädjeextas. Det är såhär, det är verkligen så det känns att göra bra idrottsliga prestationer som kommer att bli minnesvärda för resten av mitt liv. För den ljumma sommarkvällen i Västerås skvallrade om att inget längre var omöjligt.

4. Norrköpings Stadslopp | Datum: 18 augusti Distans: 10 km Placering: 27 Tid: 37.55
Det är lika bra att skriva det från början. Men det var egentligen tänkt att jag skulle springa Midnattsloppet den här dagen, men eftersom det inte fanns några platser, så blev det här loppet istället som skulle bli min debut på milen. Givetvis satt det i lite av besvikelsen att behöva missa ett av de största loppen i Sverige, som man också ville springa. Men jag for till Norrköping, för att som sagt se om jag skulle hålla hela vägen för 10 km.

Jag tyckte det var extra kul att se att det var många deltagare och längst fram med startnummer 1, så stod Mustafa "Musse" Mohammed. Inte var han stor, men givetvis var det väldigt kul att springa i samma lopp som en sådan känd löpare. Hur var banan då, när vi väl kom igång? Den var fin och bland de bättre jag har sprungit på och jag klarade att balansera på gränsen mellan att fortfarande kunde springa väldigt snabbt, men ändå ha energi kvar. Det är lätt att ta ut sig, som man gör när man skriver 5 km. Men det här var alldeles lagom får jag säga. När jag var i mål, kostade jag på mig en liten minispurt. Den första tiden för 10 km, blev 37:55, som står sig som rekord ännu idag. Helt jävla otroligt. Det är inte möjligt, men jag gjorde det och jag hade tagit ännu en seger inom mig.

De tre sista placeringarna kommer i nästa sammanfattning.

Årets utan er...
...hade det inte gått. Mina kära löpskor. Adidas Supernova Sequence 4 som jag har haft i 1,5 år, som har lyft mig fram i lopp och träning. För mindre än 2 år sen, så joggade (notera joggade) jag i gamla och trasiga grusfotbollsskor. Tänk vilken förändring det har blivit med dessa lojala följeslagare.

Årets "Jag skulle aldrig"...
...Jag skulle aldrig ha druckit rödbetsjuice om det inte var för att jag tror att det är möjligt att förbättra sig med hjälp av den, eller rättare sagt att jag tror att det är värt att försöka. För smaken, är de vidrigaste jag har varit med om. Läser man på forum, så ska man vänja sig vid smaken. Jag tvivlar, men jag kommer lik förbannat att dricka den, för löpningens skull. Aldrig någonsin hade jag prövat, om jag inte hade, som sagt, sprungit in på löpspåret.

Årets frihetskänsla...
...är min löprunda bland Amsterdams kanaler. Min blogg har en slogan och det är "Frihet är att springa". Det måste väl ändå passa in på detta, när man snörar på sig löpskorna och löpdressen under sin semester och väljer att springa bland turister, prostituerade och pårökta bland Amsterdams otroligt mysiga och charmiga kanaler. Sedan kutar man in en grönskande park. Det måste sett underligt ut, när jag kommer farande och undviker människor, likt en bana på ett TV-spel. Men jag kände en sån stor stolthet att löpa längs gator i ett annat land, som jag bara hade lärt känna en dag innan. En mäktig frihet i denna otroliga sensommarvärme, då är det extra roligt att vara löpare. Sen kommer man tillbaka på hotellrummet, slänger av sig sina kläder och tar en enormt härlig dusch. Slänger på sig "civila" kläder och går ut, äter en härlig fet argentinsk stek. Guld.

Detta var den första sammanfattningen av 2. I nästa, kommer du få reda på mina tre bästa lopp den här säsongen. Du får reda på vilka medaljer jag tycker är finast, hur mina mål från min vårsammanfattning har gått. Jag kommer att bland in ytterligare saker som har varit en del av mitt löpår 2012. Stay tuned!

Jag kan också avslöja att i mitt sista blogginlägg för detta år, kommer jag givetvis att önska er läsare  ett gott nytt år. Men jag kommer att presentera mina tankar för 2013 och vilka mål som kommer att finnas framför mig.

Hässelbyloppet - Jobbig säsongsavslutning!

Datum: 14 oktober 2012 Distans: 10 km Plats: 206 Tid: 38:24

Till slut kom det den där söndagen i mitten av oktober. Den dagen som skulle innebära att jag hade officiellt hade sprungit mitt sista lopp för min debutsäsong. Vemodigt, helt klart. Jag har verkligen försökt att uppskatta min nya aktivitet och försökt njuta när det funnits stunder att njuta av. I veckan hade jag två riktigt bra löppass, men frågan är om mitt konstanta illamående skulle komma tillbaka? När jag steg upp tidigt på söndagsmorgonen, så var frågan om det skulle vara min dag idag eller vad jag nu skulle känna efter det här loppet.

Inför: Allt har sitt slut. Här skulle det officiellt vara slut med mina löpsäsong 2012, som började med Skärholmsloppet, 18 maj en härligt varm försommardag. Den dagen som fick mitt intresse för löpningen att växa till något som blev en stor del av mitt liv, då varma och kalla dagar av löpning fick ett större och tydligare mål. Mindre än 5 månader senare, så skulle jag avsluta det jag har lärt mig att älska för tillfället. Loppen, kämpaglöden och karaktären. Efter det här loppet, innebär att jag kommer att se över min säsong och sedan sikta mot 2013.

Mitt illamående var tyvärr alldeles för tydligt denna morgon också, jag förstod att jag inte skulle få något gratis denna dag. Det var helt osäkert ifall det skulle bli regn eller inte, det var bara vädergudarna som visste ifall det skulle bli påhälsning denna söndag. Väl på plats, så var jag lugn och jag kände aldrig att jag var nervös. Utan det här är "min grej" och jag känner mig aldrig orolig att inte vara redo när startskottet. Jag värmde upp lagom idag och hoppades att det skulle få mig att vara beredd på banan, en bana som sägs vara väldigt snabb och lättlöpt. Rent mentalt hade jag utåt sett, en tid under 40 minuter. Men inom mig hade jag både som mål att slå mitt personliga rekord (37:55) och även kanske krypa under 37 minuter.

Jag var helt klart i god fysisk form, när det kommer till mina lår och uthållighet. Men med ett illavarslande mål innehållande mitt illamående, så var jag aldrig helt säkert hur det skulle gå. Det var bara att gilla läget. På råga på allt, så hade mina hörlurar återigen gått skadade. Jävla Koss-hörlurar, som gång efter annan går sönder. Det är mitt femte par, på ett år eller nåt. Skandal. Nåväl, vid startfållan, så kändes det helt okej och jag hoppades att det bara var att köra. Strax innan loppet träffade jag på en bekant, han som för ett bra tag sedan, förutsåg att jag skulle kunna bli bra löpare. Något som jag då för c:a 2,5 år sedan negligerade, mer om det någon annan gång. Han hade passerat mig vid halvmaran efter 5 km, han berättade att han hade sprungit på en riktigt bra tid under Berlin Marathon. Sen kom regnet lagom till pangskottet.

Tittar man riktigt, riktigt noga, så ser man mig i startfältet!

Under: När man väl hade kommit iväg, så fick man akta sig för att inte klämma sig ihjäl. Det var väldigt trångt och svårt att hålla det där spurttempot, som man så ofta vill göra. Begreppet "håll höger" har jag läst om på träningsforum, bland annat apropå Lidingöloppet. Nu var det någon kille som skrek det för fulla muggar, för att få lite utrymme till vänster inledningsvis. Något som jag försökte utnyttja, så att jag kunde pressa mig förbi. Men efter 1,5 km, så började det ljusna lite och jag fortsatte att hålla god fart. Efter 2 kilometer, låg jag på positivt i vad som jag hade tänkt. Sedan började illamåendet göra till känna, det var inte det där vanliga illamåendet man kan få vid löpning. Utan det som hade blivit min nya fiende.

Jag hade inte fått någon mjölksyra, min gamla kära fiende. Inte ens min gamla kamrat, Viljan, kunde göra något åt mitt illamående. När jag ökade takten, ville illamåendet att jag skulle slå av på takten. Det var en omöjlig kombination, det var inte så himla mycket jag kunde göra. Det var bara att springa på så mycket som det gick. Även om jag visste att illamåendet skulle ligga till last, oavsett hur jag gjorde. Men det var min final, jag ville inte ge upp. Efter halva loppet, så började mjölksyran dyka upp. Lite senare än vanligt. Jag var så förbannad, för jag förstod att jag i låren hade ett bra lopp i mig. Men inte i övriga kroppen, tyvärr. Jag fortsatte att springa, när småregnet spottade mig i ansiktet och jag bad till högre makter att jag skulle fullfölja loppet.

Vid 7 kilometer, eskalerade mitt illamåendet, så att det fanns hos mig vid vartenda steg jag tog och nu visste jag, jag kommer att spy någongång. Mina tankar på en succétid åkte någonstans ner längs den vattenklädda asfaltsbanan. När det återstod 1 kilometer kvar, så höll jag tillbaka mina uppstötningsattacker. Men med mindre än 500 meter kvar, strax innan vi skulle in på friidrottsbanan vid Hässelby IP, så spydde jag i mina handskar. Det kom små kräkattacker, jag hoppas för guds skull att det inte såg lika äckligt ut, som jag kände mig när det kom. Min fart i just det ögonblicket, var nästan i gå-tempo. Men jag lyckades på något sätt "pull myself together", springa in på friidrottsbanan och fullfölja loppet. Tack för det!

Här sprang jag i mål, för sista gången i år!

Efter: När jag förstod att jag inte slagit rekord, vilket jag förstod långt tidigare. När jag såg tiden blev det 38.24, den näst snabbaste tiden (av tre milslopp), så var jag tom och förbannad. Jäkligt tom, för att målsättningen är att jag skulle avsluta med stil och med ett nytt personligt rekord. Men idag, så var inte kroppen med och jag kunde inte göra mig själv rättvisa. Det går att peka på mycket "om"-känslor en dag som denna, men det tjänar inget till.

Ser man till min träningsklocka är det här faktiskt rekord, för Norrköpings Stadslopp var inte exakt 10 km enligt klockan (hur mycket man nu ska lita på den). Det var detta lopp och snittkilometertiden, var alltså bättre nu än tidigare. Men som sagt, jag vill inte hålla på gräva i sån't som gör mig ledsen. (Kul att springa i mål på en friidrottsbana, det har jag bara gjort under Paradisloppet) Jag var enormt förbannad, jag ville så mycket och fick inte ut det jag hade tänkt. Med bittert avsked till loppsäsongen 2012, sade jag "hej då", med en irriterad min.

En fin medalj, blev det ändock...

Förra årets medalj, är lika fin i år. (Bild lånad av 42km.se)

----

Ni som har läst bloggen i fredags, vet att loppsäsongen 2012 inte behöver vara slut ännu. Hässelbyloppet 2012 är min officiella avslutning den här säsongen, men det kan bli en epilog i form av Tömilen som går av stapeln den 17 november, jag kommer ha den i åtanke och det är inte omöjligt att jag dyker upp där. Men ett terränglopp i isande kyla, kan det verkligen vara min revansch? Det tror jag inte, men jag saknar det här för mycket, för att släppa taget om detta. Nu kommer jag att vila kroppen lite, kanske gå på något spa och se över de krämpor som jag har fått under säsongen. Framförallt, kommer jag ta itu med mitt illamående. Så om 5 veckor, står jag redo i Lill-jansskogen. Vem fan vet? Ingenting är omöjligt, när det gäller Andreas & Löpning, det vet jag.

---

Jag har fått många fina minnen och en fin utveckling det här första året, som jag kommer att vidareutveckla i bloggen. Men nästa år, så kommer jag att jaga "Revanschen". För är det något som inte har slockat i och med denna avslutning, är det min kämpaglöd, jag ska komma tillbaka ännu starkare.

19 maj - Skärholmsloppet (Skärholmen) - 5km - 20:05

26 maj - HalvTolvan (Bromma) - 6 km - 22:59
27 maj - Täbyloppet (Täby) - 5 km - 20:07
7 juni - MälarEnergi Stadslopp (Västerås) - 5 km - 19:15
9 juni - Paradisloppet (Ingarö) - 5 km - 21:47
19 juni - Kanalrundan (Söderköping) - 5 km - 18:25
29 juni - Trosa Stadslopp (Trosa) - 8,9 km - 34:46
5 juli - Roslagsnatta, NT-Loppet (Norrtälje) - 5 km - 18:32
7 juli - Musköloppet (Muskö) - 5 km - 18:03
7 augusti - KK-Joggen (Katrineholm) - 5.1 km - 18.25
11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58
22 september - Solsidan Runt (Saltsjöbaden) - 5 km - 18:47
22 september - Topploppet (Solna) - 5 km - 19:39
6 oktober - Solviksloppet (Bromma) - 4 km - 15:01
7 oktober - Hellasloppet (Nacka) - 5 km - 19:29
14 oktober - Hässelbyloppet (Hässelby) - 10 km - 38:24



Sammanfattning av första halvek

Sammanfattning av 2012 - del 1

Jaha, då ska man försöka ge sig på en sammafattning utav min första halvlek när det kommer till löpningen. Eller när jag helt enkelt att har börjat springa lopp. För jag har joggat i flera år innan det här, även hållit på med korpfotboll och innebandy. Så helt färsk är jag då inte. Men nu är det dags att plita ner lite, det som blir min redovisning för den här gången då.

Det roligaste har varit......att känna att man klarar av att löpa och att man kan få bra tider om man bara tar i. Det har även inneburit att jag har lagt om mina löparrutiner vid träningen och att jag alltid har ett mål framför mig hela tiden när jag är ute och tränar. För att vara ärlig, är det ofta det känns tråkigt och blasé att bara springa och springa. Jag har inte sådär våldsamt många olika sträckor från där jag bor, även om jag trots allt har börjat utforska lite vidare sträckor och hittat bra träningsunderlag. Men jag har också hittat mål att sätta upp hela tiden. Om jag är ute och tränar, kanske jag ska bättra på mina heltider, men även kilometertider och även hur lång sträcka jag ska springa.

Jag har även satt upp att jag ska slå mitt rekord ett par gånger den här halvan, vilket jag har gjort. Det ger mersmak att ha personliga målsättningar, utöver att få en bra placering och genomföra ett bra lopp. Dessutom har jag fått se ställen, både i och utanför Stockholm, som jag i normala fall aldrig åka till.

Det jobbigaste har varit...

...att även om det kan vara jobbigt, så är det dessa resor. Att för att snabbt som attan från sitt jobb, ta sig ända till Söderköping, för att åka hem igen och lägga sig, för att på nytt jobba kan vara svårt. Eller att åka 2,5 timme kommunalt så långt det bara går med SL ända till Muskö, när man har klivit upp tidigt som det bara går känns det som. Fast när man väl har sprungit loppet, så kan man leva på det länge och all denna restid och väntan, gör det faktiskt värt det.

Jag har även fått lägga om mina rutiner med kost, träning och mental inställning. Själva transitperioden, har självklart naggat mig i kanten, bekväma vanor har försvunnit och ersatts av mer sundare vanor i slutändan. Men perioden däremellan har varit jobbigt emellanåt.

Bästa känslan har varit...

...att slå rekod. Att utmana sig själv och faktiskt slå sitt eget personbästa. Att få springa ett lopp med andra människor på en bra bana är bland det bästa jag har gjort i mitt liv och det ger enorma kickar, när man inser att man har vissa förutsättningar för att kunna göra bra resultat ifrån sig.

Sen måste jag nämna att känsla att inte bara springa med människor är skön, men framför allt att ha mycket publik och en bra tillställning runtomkring peppar en något oerhört. Man får den här härliga "här och nu"-känslan, att det här loppet går bara en gång om året. Så din chans är nu, det är en känsla värt det mesta här i livet. Sen så har vi det här, som också känns belönande i sig...

Medaljer. Det är härligt att få. Notera den oerhört pimpiga Skärholmsmedaljen!

Bästa loppet jag har sprungit...

...Mälarenergi Stadslopp i Västerås. Jag slog mitt rekord med över 50 sekunder, det var trevlig bana och det var mitt första lopp utanför Stockholm. Skönt väder och god mat efteråt. Det var ett jäkligt bra dag helt enkelt.

Men också är Trosa Stadslopp är en till favorit. Nästan milen (8.9 km), så går jag in med enorm trötthet i huvudet och en påbörjad semester. Jag gör ett resultat jag känner mig helnöjd med. Och vilken folkfest det var, helt klart det största lopp jag har sprungit i min korta karriär. Det kändes som att samtliga människor i Trosatrakten hade gått man ur huse för att bevittna loppet.

Vårsäsongen 2012:

19 maj - Skärholmsloppet (Skärholmen) - 5km - 20:05

26 maj - HalvTolvan (Bromma) - 6 km - 22:59

27 maj - Täbyloppet (Täby) - 5 km - 20:07

7 juni - MälarEnergi Stadslopp (Västerås) - 5 km - 19:15

9 juni - Paradisloppet (Ingarö) - 5 km - 21:47

19 juni - Kanalrundan (Söderköping) - 5 km - 18:25

29 juni - Trosa Stadslopp (Trosa) - 8,9 km - 34:46

5 juli - Roslagsnatta, NT-Loppet (Norrtälje) - 5 km - 18:32

7 juli - Musköloppet (Muskö) - 5 km - 18:03

Totalt 9 lopp har det blivit såhär långt, med det knyter jag upp säcken för vårsäsongen och går raskt över till...

---

...framtiden!

Okej, det var lite väl långt fram. Vi backar tillbaka lite till 2012 där jag tänkte bara gå igenom mina förväntningar och mål inför höstsäsongen som kommer. Jag kommer att ha ett litet "sommarlov" på minst 2 veckor, när det kommer till lopp. Så jag har valt att dela in det här löparsäsongen i två brejk, som ni har märkt.

Förväntningar: Jag har fått helt klart mersmak att springa lopp och jag har dessutom fått ökad förståelse för alla hälsomänniskor där ute i världen. Jag har alltid någonstans djupt inne mig alltid älskat att springa, det är för mig en frihet och att jag nu kan kombinera det med lopp, är alldeles underbart. Jag kommer att försöka skaffa mer min information hur jag ska förbättra mig själv och våga utmana mig själv ännu hårdare än vad jag gör idag.

Efter mitt brejk, så kommer jag att springa mellan 10-13 lopp till under 2012 och det kommer att vara av varierande längder. Jag har som ett led i min medvetenhet kring löpningen, valt att sätta upp några mål som kommer att göra min fokusering klar.

Dåså, mina mål för höstsäsongen 2012 lyder:

1. Jag ska förbättra mina kostvanor

Jag har stundtals varit hungrig och inte haft rätt energi i kroppen vid vissa lopp. Att äta bättre och att söka information hur man utformar vissa måltider, skulle kunna öka min energi och jag skulle kunna prestera ännu bättre vid lopp och träning.

2. Att springa milen 
Jag har fortfarande inte sprungit en mil, även om Trosa Stadslopp (8.9 km) har varit närmast. Men jag har spanat i några lopp som komma att vara intressanta att springa 10 km på.

3. Att springa milen under 40 minuter

Även om den här punkten har väldigt nära förbindelser med punkt nummer två, så kommer jag förhoppningsvis att kunna springa under 40 minuter på milen inom kort. Det är ett drömmål, som ska passeras.

4. Att springa 5 km under 18 minuter

Jag var väldigt nära vid Musköloppet att springa under 18 minuter, men det finns goda förhoppningar att i höst att nå denna målsättning.

5. Jag ska blogga ännu mera 
Varför bloggar jag egentligen? Jag har läsare, som kikar in och tittar på bloggen. Men jag skriver främst för att kunna sammanfatta mina lopp och tankar som har med löpning att göra. Det är som en dagbok, så andra också är fria att läsa. Men jag ska försöka blogga mera och ta egna foton, så att jag förstärker mina egna tankar och uttryck.

Sådärja. Det var ett långt inlägg, men har ni läst såhär långt, så är det riktigt bra. För min egen del åker jag bort ett tag, vi får se om jag slänger in något blogginlägg under den tiden. Annars kommer mitt nästa lopp att vara 28 juli eller 7 augusti.

Vi hörs, alla läsare!

 

Skärholmsloppet - Det var en gång...



Distans: 5 km Plats: 60 Tid: 20:05

En liten tanke flög in i mitt huvud den 16:e maj när jag var i Västerås, jag ska bannemig springa ett lopp när jag satt på en restaurang i Västerås. Flippade upp min mobil, för att scanna av vilket lopp i Stockholm, som var härnäst. Det var Skärholmsloppet under lördagen 19:e maj 2012. För er, som inte känner till vem eller hur jag är, så kan jag vara väldigt impulsiv emellanåt. Ni vet, få en så'n där snilleblixt att detta ska göras. Så, hur fasen skulle det gå, när jag intalade mig själv att jag skulle springa 5 km i Skärholmen en varm vårdag?

Inför: Jag visste inte vilka känslor jag skulle ställas inför. Precis som man kan uppleva inför saker du faktiskt inte har någon aning, så vet du inte heller hur dina tankar ska gå. Jodå, jag visste att man skulle springa en sträcka på så kort tid som möjligt, tillsammans med andra löpardårar. Men hur är allt runtomkring, hur lång tid innan måste jag vara för en efteranmälan? Kommer jag att få en så'n där häftig nummerlapp, kommer den att sitta kvar under loppet? Va, sitter det ett chip i nummerlappen? Coolt. Var är starten? Aha, där. Jösses, det verkar vara en del deltagare och folk som är här idag. Kommer jag att bli påsprungen? Kommer jag ens i mål? Fasen, va gött, det hade varit att sova lite extra. Det är ju trots allt lördag.

Mina tankar var fram och tillbaka timmen innan loppet. Jag var helt tom i huvudet. Det mentala spelet hade jag ingen aning om hur det skulle gå tillväga. Jag hade laddat upp med hemmagjord macka, kexchoklad och powerade. Det skulle nog gå bra. Men när det väl strax var dags för starten, blev jag så in i h-vetes nervös. Jag ska springa, bland massa folk. Det är på riktigt. Hur är min form egentligen? PANG! Där slutade tombolan med alla mina tankar att flyga runt och istället var det dags att göra det jag var där för, att springa.

Under: Jag satsade på att springa förbi en hel del via trottoarkanten, så att jag inte skulle hamna mitt i den sega kaksmeten. Det var faktiskt ohyggligt varmt, men det var bara att köra och det var underbar känsla att känna, när man faktiskt kände att ja, det går faktiskt att springa här med. Men jag som ändå har joggat och sportat i bra många år, förstod att det fanns en skillnad på att jogga och på att löpa. Tempot var så mycket högre här. Skulle jag orka hela vägen? Efter att man har passerat 2 km, började jag tycka att det var en evighet kvar. Men jag fortsatte att ändå hänga på rätt bra och det var nog inte omöjligt att kanske komma ända in i mål denna ljuvliga dag.

När det återstod 1 km kvar, så kändes det fantastiskt att känna att loppet snart skulle vara över. Men med en överhängande spykänsla, så var det inte bara tid och placeringar som jag hade att slåss mot. Jag hade också den interna fajten med spyan. Satan, vad pinsamt det skulle vara att spy nu, när man började närma sig. Är det något jag kan säga er, så är det faktiskt att det är en obehaglig känsla att ha hängande över sig när man ska springa.

Jag passerade några linneklädda föreningsgossar under den sista sträckan. Skönt att ändå ha lite kraft kvar i benen, sen ser jag alla människor och målgången. Yiiiha. Nu jävlar, nu började det närma sig och in kommer jag inspringandes i lagom takt och passerar mål. Jag gjorde det och det helt utan att spy ner mig vid målgången.

Efter: Bara ett par sekunder efteråt, försökte jag springa från folkmassan och målgången. Jag behövde SPY omedelbart. Jag stod halvt ihopkrupen och försökte nästan starta att få ur mig något, men på något sätt lyckades jag hålla hela innandömet på plats. Jag klarade det. Mina lår brann efteråt. Fasiken, jag hade klarat av det här och jag kände av det. Ruggigt bra känsla. Jag hade fått en medalj också, som man tydligen får vid målgång. Och den var stor och pimpig. Tiden hade jag ingen aning om vad jag hade fått, jag visste inte ens vad för tid jag skulle satsa på.

Det var trots allt mitt förstalopp och det kom en otrolig behaglig känsla efteråt, det kändes nästan som att jag hade bestigit Mount Everest. Störtskön känsla. Inte ens att en tunnelbana som tog över en timme extra på sig att komma till rätt station drog ner den känslan.

När jag kom hem, såg jag att min tid var 20:10, som senare ändrades till 20:05. Oj, så nära under 20. Men det var inte en dålig tid. Verkligen inte. Dessutom kom jag på 60:e plats. Bra där, Andreas!

Om loppet: Jag hade noll koll på hur ett lopp skulle skötas, så allt var helt nytt för mig. Skärholmsloppet var lika nya dem. Men jag tycker att det var ett bra arrangemang och en trevlig bana. Dessutom ett extra plus för den pimpiga medaljen. Jag kommer helt klart hit nästa år och försöker kapa den här tiden.