Hässelbyloppet 2013 - Har ni läst om den här förut?

Datum: 13 oktober 2013 Distans: 10 km Placering: 145 Tid: 36:55

Ni vet alla hur det har sett ut egentligen med mig och löpningen. Det hade varit skralt med lopp sedan Solsidan Runt, som var i slutet på augusti. Efter var det bara Stockholm Halvmarathon och Sicklaloppet i september. Strax efter Midnattsloppet så var jag sjuk från och till. Träningen blev naggad i kanten, resultaten likaså. Dessutom började jag med innebandyträningar och det gjorde anspråk på en den fria tid som jag kunde sätta på löpträning. Jag gillar innebandy, men givetvis var det krävande att sätta ihop ett vettigt träningsschema utifrån att det är minst två träningar + 1 match på helgen utefter det. Något jag var väldigt stolt över var att slå rekordet på halvmaran.

Även om jag gissar starkt på att jag kan ännu bättre. Sen visade jag ingen toppklass på Sicklaloppet. Jag valde att avstå Hellasloppet i början på oktober, för allt lägga allt krut på Hässelbyloppet. Mitt i all löpträning, slog jag till med 10 km på snittiden 3:42/km på ett av mina asfaltspass. Snabbaste träningspasset någonsin och läskigt nära mina absolut bästa tävlingstider. Det gav en indikation på att det fortfarande fanns en del krut kvar att ge. Det var ett pass som till och med pass avgörande att jag valde att lägga om så att veckan innan mitt superpass, skulle vara exakt likadant innan Hässelbyloppet. Med få löppass, någon innebandymatch, en del vila och så vidare. Frågan är om det skulle hjälpa mig?

Inför: Det kändes konstigt att åter efter över 3 veckors frånvaro att vakna upp till klockans ringande. Det var dags för tävling igen. Som jag hade längtat. Det var också hyfsat tråkigt att konstatera att detta skulle bli det sista på mycket länge. Ett faktum jag inte har velat att reflektera överhuvudtaget. Känslan att något jag har varit inne i så pass djupt, svisch, boom, är slut och det skulle vara jobbigt att vänta tills nästa gång. Bort med alla tankar på det och nu var det fokus på dagen vi hade framför oss. En sedvanlig frukost, med lite ägg till detta intogs.

Hej lämlar!

På vägen ut mot Hässelby, så valde jag att lyssna på Ipoden i stort sett hela vägen, trots sällskap. Jag behövde pumpa mig själv full med mental energi och självförtroende. Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det? Äntligen framme vid Hässelby Gård, så forsar nästan alla passagerare ut från tåget och bildar ett speedat lämmeltåg. Bara vi inte är på väg ut för ett stup och en säker död då? För varje steg jag närmade mig Hässelby IP, mer sorgligt blev det att konstatera att mitt "loppberoende" skulle inte få sitt fix på mycket länge.

Väl framme på plats, så fanns det inte mycket för mig att göra egentligen. Nummerlapp #190 var redan prydligt hemskickad (Sådant tycker jag är ett extra plus) och behövdes inte hämtas ut. Som vanligt behövde dock jag trycka ut lite vätska och massa, för att tillfredsställa min kropp på bästa sätt. Det fanns ett par stora köer till toaletterna, det var inte något jag var intresserad utav. Är det något jag har lärt mig sedan min tid bland alla lopp, är att alltid håll ett extra öga på det mest oväntade. Jag lyckades syna att det fanns ett par bajamajor lite undangömda på IP och helt utan kö. Fantastiskt. Utan att skämmas smög jag dit bort och gjorde mitt.

Finkofta på inför sista loppet?

Uppvärmningen gjordes fullt godkänt, men utan egentliga indikationer på vad den här dagen skulle ta mig. Jag drack både Red Bull och tog en Dextrosol kort innan loppet, något som kanske skulle ha en påverkan på hur det skulle gå? Det tar vi senare. När jag väl stod i min startfålla (Nu fanns det två starter för tävlingsklasserna, jag var i den första och det kändes bättre än förra året, som hade endast en) och väntade på årets sista startskott, så kände jag mig moloken. Hur skulle "one man show" klara sig utan alla fans runtom i Stockholm, Sverige och världen, utan deras jubel och deras glädje över att just jag skulle springa? Inte ens jag visste det. PANG!

Snart ska jag susa förbi!

Under: Precis som förra året, trots att det var uppdelat på fler grupper i år, så blev det riktigt trångt i inledningsskedet. Dels får jag inte upp farten på tillräckligt tillfredsställande sätt, sen får jag helt enkelt springa jämtesides det nu stora kalaspufftåget som gick mot ett ovisst slut. Det var även trångt lite längre fram pga vägarbete, men sedan började jag få flytet och jag låg i perfekt fas med vad jag hade tänkt. Jag hade skrivit på bloggen att en 36.XX-tid är något jag skulle bli nöjd med och det var mitt mål utåt, men innerst inne, så om det fanns möjlighet, så skulle jag trycka på för en tid under 36. Så var det bara.

Nu susar jag förbi!

Jag hade ett bra flyt i löpningen och hade intalat mig själv att det skulle gå undan men precis som förra året, så blev jag tidigt illamående. Något som gick fram och tillbaka. Jag sprang endast i t-shirt och shorts, precis som jag hade tränat tidigare på, av bara den här enkla anledningen. Efter 3 kilometer var jag precis där jag ville vara. Men efter 4 kilometer började jag känna i låren igen, hur det var dags att sakta ner lite och det där skvalpande illamåendet ville aldrig ge med sig.

När jag passerade 5 kilometersskylten, så sade den på en tid strax över 17:30. Mycket bra med andra ord. Vilket betyder att ifall jag skulle springa resterande 5 på 18:20, så var rekordet i hamn. Jag visste tyvärr redan då, att det skulle bli svårt. Låren fick pressa otroligt hårt för att hålla uppe en bra hög fart. Inte nog med att jag kände att det var väldigt trist att detta var det sista loppet för säsongen, utan även att jag förstod att rekordet skulle slinka mig ur händerna.

Sista 5 kilometrarna var väldigt plågsamma för mig. Illamåendet blev värre och jag kunde inte tvinga mig själv att pressa så mycket mer. Samtidigt så var det många snabba löpare med idag, som passerade mig, en efter en. Vilken ensam känsla. Det är jag som ska passera er, era jävlar! Jag fick revidera mitt rekordmål till den gamla 36.XX-tid. Att det ska vara en lättlöpt bana, är jag inte helt med på egentligen. Jag upplever inte det, då det är lite upp och lite ner. Inget extremt, men det är verkligen inget att jämföra med, när det kommer till Karlstad Stadslopp exempelvis.

När jag har passerat 9 kilometer, så sätter illamåendet mig på plats. Det är nära nu. Jag försöker verkligen öka farten och hålla spyan nere. Men till slut innan vi springer in på idrottsplatsen, så kommer den och det är riktigt jävla kaskadspya, som sprutar ut. Fräscht. Precis som förra året, så spyr jag på ungefär samma ställe. Inte alls kul. Varför undrar jag? Intog jag Red bull och Dextro för nära inpå? Fan vet. Men jag pressar mig det sista, för att hinna in under 37 minuter.

Ingen klok människa skulle vilja lukta på mina handskar i detta skede!

Efter: Säsongen är slut. Tiden 36:55 är godkänd med tanke på vilka förutsättningar jag egentligen hade. Jag tänker dock inte skylla på någonting, förra gången lämnande jag Hässelby i stor besvikelse. Nu tänker jag njuta av att gått i mål ännu en gång och ta med den här härligt goa känslan som infinner sig strax efter mållinjepasserandet vidare. Som förra året, fick jag en väldigt fin medalj och boken "Stockholm Marathon - 100 år". Wow, mycket generöst, med tanke på att boken kan kosta flera hundra i bokhandeln. Riktigt bra och fint gjort. Sen slank även en kanelbulle med mig, inte helt oväntat. Fint väder var det denna dag också. Fantastiskt!

Thank you and good bye!

Tomhet. Det var precis det jag fruktade. För att "fira" att säsongen var slut så köpte jag en cheeseburgare och en mjukglass på McDonalds med mig, lite får jag nog gotta mig i. Varje dag har jag tänkt på hur jag ska bli en bättre löpare och hur nästa tävling ska sluta, nu är det långt tills nästa gång. När jag är hemma och städar, så känner jag hur trist allt har blivit. Ingenting är värt någonting. Det är då jag egentligen upptäcker vad det hela handlar om. Hur mycket jag älskar löpning. Tack livet, för att du visade mig den vägen!