Ja, jag är "fucked up"!

Jag har ingen aning hur någon annan känner sig. Däremot så vet jag att jag gillar smärtan. Allt som kommer med löpningen och dess krämpor. Okej, inte alla. Jag ska klargöra det vad jag menar. Det jag inte gillar är när benet eller foten på något sätt känner av den där efterhängsna problematiken som ni som följer, har fått se både en och tusen gånger. Däremot så gillar jag den enorma träningsvärken jag känner efter ett pass eller kanske efter två pass på två dagar eller vad sägs om den där monsterveckan med 34 km på tre av fyra pass den veckan? Är man frisk i huvudet, ska man ligga i fosterställning i en källare och gråta lite. Det finns egentligen inte direkt njutbart där. Vi backar bandat och tittar på det igen. Det är en ibland förjävlig värk som drabbar en, men ack så skönt. Framförallt känns det mycket i lår och rygg, men det gör inget. Jag vet att jag är bra tränad och att den där värken försvinner förr eller senare.

Jag är samma galning som gillar skavsår. Inte när jag springer såklart, men vid andra tillfällen tycker jag att det är en rätt behaglig smärta. Lagom, sådär. Sen brukar skavsåret oftast kliva över en gräns, som jag upplever inte är okej längre. Då är leken slut och jag är inte alls lika rogivande. Men det finns alltid en gräns för allt. Det finns dagar, då jag kliver upp dagen efter ett hårt pass eller en hård period, känner verkligen hur kroppen verkliga smärtar överallt. Trots allt så gör det att jag känner större lättnad. För att jag vet att jag har jobbat hårt, slitit för varenda kilometer där ute. Eftersom jag är så konsekvent med min löpning, jag tar i stort sett nästan aldrig några längre pauser (mer än de korta som sker vid resor nu under sommaren), så får kroppen aldrig slå sig till ro. Det är meningen.

När jag var mindre så gillade jag läsa serier. Jag minns inte exakt vilken serie som jag läste då, men just den här strippen tog plats i ett gym. En bakgrundskaraktär hade på sig ett linne med texten "No pain, no gain". Pain förstod jag vid min ringa ålder, men däremot förstod jag aldrig gain. Jag frågade aldrig någon, utan det var ett ord som jag hade svårt att förstå trots att jag slog upp i översättningsbok. Jag tror inte ens svaret fanns där heller. Nu när jag idkat seriös löpning i mer än tre år, så har jag såklart vetat om vad gain betyder, men nu förstår jag det rent kroppsligen också. Till och med när jag har så ont i min ena ljumske ibland, att det ser ut som att är hjulbent, så är jag är på väg att bli bättre. Hela tiden.

---

Jag kommer att skriva om Madrid-resan. Fast först blir det en Tokyo-resa, innan jag redovisar något. Ja, just det. Det bär av till Tokyo med sambon, det ska bli trevligt. Vi har haft en kärlekshistoria med Hong Kong i några år och hoppas kunna få njuta den här gången också. Tills dess, ska kroppen få vila. Sen börjar säsongen om igen, på riktigt. Då kommer kroppen att få lida och jag kommer till de stora arenorna igen.

Foto: blog.edreams.com