Ärlaspelen 2016 - The Reboot

Datum: 6 januari 2016 Distans: 3 km Placering: 4 Tid: 9:41

Alltid har en början, en mitt och ett slut. Det här är definitivt början, igen. Vi börjar om från 0 (noll!). Vi måste våga vara ärliga med vad vi tänker och vad vi har för känslor. Jag skriver i bloggen för att i huvudsak skapa minnen från min löpkarriär och ha möjligheten att fundera runt detta i textform. Under 2015 (andra delen av mitt bokslut kommer i veckan), så hade jag en fantastisk säson på alla sätt. På alla distanser lyckades jag förbättra mig på ett eller annat sätt. Jag hade skruvat upp träningen ett snäpp till. Det var längre pass, flera pass och framförallt lite mer kvalitet på de flesta passen. Ibland får jag frågan vad som krävs för att bli en hygglig löpare. Ett mål, ett par löparskor och en kontinuitet. Sen får man gärna sätta upp fler mål än ett, så att det helt plötsligt inte bara slut vid önskat resultat vid det tilltänkta loppet.

2015 var ett år, då jag helt plötsligt slog rekord på ett sätt som var främmande. Jag gick från höga 1:18 till att hamna i mitten på 1:16 på halvmaran. Jag klev äntligen under 35 minuter och hamnade på 34:27. På tuffa distansen 3000 meter, lyckades jag kliva under 9:30 och överraskande hamna på 9:26. 5000 meter ute och inne så blev det 16:33 och 16:38. En distans som tidigare för mig var min favorit, men som är svår för mig att bli ännu bättre på med fler sekunder. På maran sänkte jag rekordet med hela 6 minuter och på Lidingöloppet så blev det putsat med 4 minuter. Jag har alltid varit optimistisk i min tro och lite småkaxig inför möjligheten att slå ett nytt rekord. Det betyder helt enkelt att du ska göra något i en utmaning, som du aldrig gjort förut. Att bli ännu snabbare. Magiskt.

Just därför, måste jag starta om. Jag har haft en tuff lågsäsong, med blandade kvalitet på passen, ljumskproblem och motivationsdippar. Det är en vemodig Andreas som helt enkelt skulle ta på sig löparkläderna för tävlingsåret 2016, nu ska jag bara slå uppåt hela tiden.

Inför:
Vi kan väl säga att hela inomhussäsongen 2016 låg i farozonen, framförallt när ljumskproblemen började bli värre. I takt med just motivation var väldigt mycket upp och ner. Eftersom det ändå i huvudsak består av 3000 meter, så borde jag kunna ge det ett försök. Att se var jag står någonstans och gå vidare därifrån. Därför var det trots allt ändå ett enkelt beslut när jag klev upp hemma under förra onsdagen för att ladda till ett nytt lopp. Jag behövde inte gå upp jättetidigt och att åka till Eskilstuna var inte farligt.

På tåget avnjöt lite allmäna tankar blandat med tv-spelande, för att slappna av. Att samtidigt titta ut genom fönstret, som så många gånger förut. Jag har på resande fot länge tidigare för att åka till lopp, idag var det ett lopp som troligtvis var över på mindre än 10 minuter. Ändå ägnar jag en halv helgdag åt detta. Jag vet inte om mitt framtida jag kommer att tacka mig själv för detta eller om mitt framtida jag kommer undra vad jag höll på. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka tanken, att jag har hittat en form av mening med livet. Jag hört bekanta eller läst på det välkända nätet, som har svårt att hitta en plats och sikta på något med sitt liv. För mig är det lyx. Att åka till Eskilstuna för att hitta mitt gamla superjag, är att största vikt.

Nu är jag tillbaka där vi var för ett år sedan.

Väl på plats i hallen, efter att ha gått ute i svinkylan, så byter jag om i min ensamhet i ett riktigt stort omklädningsrum. Det är inte särskilt lång tid kvar tills att loppet ska gå och jag värmer försiktigt upp nere i katakomberna och omklädningsrummet. Jag inbillar mig nu för tiden att värma upp, inte kräver samma sak idag. Framförallt inte i den här distansen, men jag har säkert fel på den punkten. Väl på plats vid löparbanan, så slår det mig på riktigt. Jag ska faktiskt tävlingsspringa för första gången sedan i slutet av oktober, då jag slog ett nytt rekord på maradistansen i Frankfurt. Tiden flyger verkligen iväg. Jag bryr mig inte om motståndet alls idag, det här loppet handlar bara om mig och ingen annan. Jag gör mig redo och ställer mig till slut på löparbanan, 15 varv och sedan är det slut.

Lunny finns såklart med när 2016 kör igång.

Under:
De här första löpstegen i ett lopp, säger mycket om vad som kommer att hända. Framförallt när det handlar om en sådan här kort distans. Då vet du om du har kraften och farten för att det ska bli en bra dag. Jag har svårt att avgöra det inledningsvis. Trots att jag har haft både en och två tvivel, så håller jag en bra fart i början. Det som är speciellt att springa banlopp, framförallt inomhus, är att det inte går att komma ifrån att räkna varv. Du ska bryta ner 15 varv och samtidigt, har man någorlunda koll på hur man ligger gentemot klockan.

Starten. Här ligger vi lika. Sen ändras det.

Jag valde för enkelhetens skull att till slut bryta ner loppet. Mentalt tänkte jag hela tiden tills nästa tvåa, alltså för varje gång jag hade avverkat två varv på rad. Så att det blev en enhet. Tidigare har jag delat in loppet i tre större delar. Den första delen med 5 varv, som du faktiskt håller upp en bra fart. Sedan den där mittdelen, där du ska behålla en hög fart, som du har valt att samtidigt gå ner lite fart för den sista tredjedelen. Det är då, det bara består av 5 varv. Då ska du sakta men säkert varva upp en liten bit, för att kanske slå till med spurt när det är det 2 varv eller mindre kvar. Men den här dagen, valde jag att i 2-varv och det var nog skönt.

Så. Jävla. Snabb.

Jag hamnade ganska snart på en fjärdeplats, som jag höll rätt bra. Både framåt och bakåt. Det som jag samtidigt också valde att göra, är att jag faktiskt inte sprang mitt snabbaste. Det kanske låter löjligt eller för högfärdigt. Jag var osäker på min egen kapacitet och även hur ljumsken skulle konversera med mig, samtidigt som det är första loppet för säsongen. Förra gången jag sprang här, var samma dag förra året. Då var det också premiär, då sprang jag på 9:31. Alltså ett nytt dåvarande rekord. Då var jag nästan svimfärdig efter loppet och hade stark blodsmak.

Den här dagen, ville jag ge kroppen en chans att visa vad den gick för samtidigt som jag inte slog sönder mig själv med all kraft. Resultatet slutade väl, då jag höll min fjärdeplats hela vägen och utan en superspurt sprang i mål med tiden 9:41.

Efter:
Jag tror att alla kan identifiera sig med känslan när man väl tar sig i mål i ett motionslopp, framförallt när du själv vet att du har gjort en bra insats. För jag var så nöjd att jag visade mig själv och omvärlden, att kraften finns där och den inte är helt utnyttjad än. The force awakens, kan man säga, som någon sorts dussinrulle. Nog tusan var jag trött och slutkörd, när jag satt där på läktaren efter loppet. En stark blodsmak dök upp som ett brev på posten och även en del hosta.

Nöjd, helt klart.

Ibland undrar man varför man utsätter sig för den här typen av dåraktighet. Samtidigt som jag var orolig innan loppet, blev jag ännu mer övertygad om att jag är på rätt väg. Jag är inte där jag helt vill vara än, men jag vet att om jag fortsätter jobba hårt och ihärdigt, så kommer jag att flytta fram positionerna ytterligare. Det här ger vatten på min kvarn om att det får lov att vara tuff ibland, framförallt under vintermånaderna.

På vägen hem, efter en korv i min illamående käft (Korven var god, men jag var totalt utpumpad), så funderade jag återigen på vad som hände. Känslan av att duscha efter loppet var skönt i omklädningsrummet. Ljumsken hade varit fredad, som jag hade hoppats på, då den inte brukar krångla på såhär korta distanser och jag hade hävdat mig igen. När många andra löpare väljer att förlägga pass på löpband eller kanske ibland avstå pass i kylan, så finns jag där ute. När inte mina motståndare tränar där ute, så finns jag där. Stelfrusen, men med ett fajterhjärta som återigen ska göra en bra säsong. Så är tanken och efter det här loppet, så rullar cirkusen vidare. Som vanligt.