Kungsholmen Runt 2015 - I rätt zon

Datum: 9 maj 2015 Distans: 10 km Plats: 24 Tid: 35:11

Alla veckor kan inte gå bra. Ibland får det gå lite sämre, ibland får passen gå lite långsammare. Vi har alla sådana där pass eller veckor, där det inte går som du har tänkt dig. Snarare långt därifrån. Har man däremot en stark löparidentitet, där du är trygg i dig själv och vet att du formmässigt ligger i en bra zon. Så kan du lät skaka ifrån det sådana där pass och konstatera att du helt enkelt inte alltid är i fas av olika anledningar. I det långa loppet, så vet du ändå att du är stark och stadig.

Jag får ofta frågor, från både löparintresserade, men även bekanta, hur jag egentligen orkar springa alla de här loppen hela tiden. Att nöta vecka efter vecka. Svaret är oftast ganska enkelt. Det är så jag får styrka till att springa alla de här passen, av olika längd, mängd och kvalité. Känslan över att du springer ett lopp majestätiskt (nåja...) och när du passerar den där mållinjen, är otroligt skön. Det finns få känslor, som kan mäta sig med den. Självfallet tröttnar jag emellanåt, men det finns aldrig något stopp där. Aldrig.

Inför:

Vis av erfarenhet, så klev jag upp ännu tidigare för att intaga frukost. Det blev 3 timmar innan, istället för 2 timmar, som blev fallet när jag sprang Nacka Halvmara. Jag var dock krasslig under en period dagar innan och även under loppet, så det bidrog till att det gick som det gick. Samtidigt, så ska man aldrig inta en stadig frukost med mindre än 2 timmar till sitt pass. Jag hade sovit gott och jag kände mig redo. På vägen innan, så verkade det ganska glasklart att det skulle bli trivsamt väder. Förra året, blev det inte alls så. Då var det småregnigt och trist.

Tänkandets högborg.

Väl på plats, med mindre än en timme kvar till start, så gick jag in i en klassisk baja-maja. Där brukar jag bestämma mig för hur loppet ska gå och hur jag känner mig egentligen. Det kom inga speciella tankar, mer än det jag hade skrivit i blogginlägget innan. Att jag skulle slå förra årets tid (35:52). Det kändes rimligt, sen fick vi se med hur mycket i ren tidsmängd. Något som jag noterade var att det fanns massa människor som stod i kö, på andra sidan av baja-majorna. Men inte på den sida jag kom ifrån, det var märkligt. Jag gick runt och insöp atmosfären. 

Till slut var det dags att byta om till tävlingskläder. Sedan tog jag mig en liten rund. Det kändes rätt så hyggligt. Det där med uppvärmningar har alltid varit ett aber för min del. Ibland gör jag det ganska seriöst, ibland så gör jag det knappt alls. Det är sällan så att jag kan bestämma mig för, vad som är vettigast. Inför halvmaran i Lissabon, blev det nämligen ingen uppvärmning att tala om och jag slog rekord. Kroppen kändes bra ändå. Att stå hoppackad som en sill i nästan en timme, kanske också är en slags uppvärmning?

Laddar för ett nytt lopp.

Jag kände mig någorlunda ensam med att springa med hörlurar, men det är helt okej. Det rör mig inte i ryggen. Jag gör alltid alla träningspass och lopp till min egna lilla bubbla. Vilket är fallet. När det återstår bara några få minutrar kvar, så gör jag mig redo att ställa mig givakt. Ännu en resa, ett äventyr att uppleva. Pang. Så då var vi iväg.

Nu kör vi. (Foto: Huddinge AIS)

Under:

Starten blev som vanligt snabb och jag visste att det skulle gå undan i början. Jag var glad att jag kunde hänga på redan från början. Samtidigt, som jag visste att jag inte fick vika mig någonting ifall jag skulle få en bra tid idag. Alla som springer en mil i det här tempot, vet att varenda del av kroppen känns och du vet att under c:a 35 minuter så måste du bita ihop så mycket man kan bara kan.

Att första delen av banan är snabb är ingen hemlighet. Samtidigt som jag visste att jag hade lite motsättningar inom mig. Jag hade varit krasslig, jag hade ett halvmaralopp nyligen samt att jag hade en sämre träningsvecka bakom mig. Så jag hade inga intentioner att slå ett nytt rekord, men samtidigt så ville jag åtminstone fajtas så mycket det bara gick. Det är ett ganska trivsamt lopp, trevlig utsikt och man vet alltid att man vet precis vad man får. Fast det där, kom att ändras kan man säga.

Någonstans inom mig, så undrar jag hur mycket liv kunde ha sett annorlunda om jag inte hade börjat med löpning. Hade jag hållit på med någon annan uthållighetssport, hade jag sysslat med styrketräning (som jag gärna hade velat hålla på mig i annat fall). Samtidigt så får ha något att se fram emot hela tiden, nästan varje helg och varje träningspass känns viktigt. Jag kan kosta på mig ett leende, när dessa tankar dyker upp. Banan är mer knivig än vanligt, det påverkar mig lite och jag tycker inte alls att jag får samma flyt i andra halvan av banan. Jag springer första kilometern på 3:08 i snitt och 5 km passerar jag på strax under 17:20. Andra halvan försöker jag bara att bita ihop så mycket det går. 

Strax efter 5 kilometer om jag minns rätt, passerar landslagslöperskan Charlotte Karlsson mig. Jag försöker hänga på henne och två stycken, som ligger längre fram i en klunga. Samtidigt som de där illamående-känslorna kommer tillbaka i små etapper. Det är min enda livlina, att hänga på där, annars är det ganska tomt. Till slut är det mindre än 1,5 kilometer kvar och det kommer en liten backe, jag lyckas lite överraskande passera både Charlotte samt hennes två kumpaner. Sedan så är det bara att köra, till slut ser jag målet och då har jag någon till framför mig helt plötsligt. Till slut springer jag som i trans, en magisk slutspurt gör att jag passerar han och får njuta av ännu en målgång.

Härligt att sprutslå någon.

Efter:

Tiden 35:11 är officiellt (om du räknar bort Kvantumloppets tider) den näst bästa tiden på milen. Det får jag helt enkelt vara nöjd, samtidigt som jag konstaterar att jag hade kunnat komma under 35 minuter ifall jag hade bitit i ännu hårdare. Samtidigt som jag får vara nöjd att jag studsar tillbaka relativt snabbt efter halvmaran.

Mmmm....kanelbulle!

Det blir såklart en kanelbulle som jag får som belöning efteråt. Den är efterlängtad. Jag står och pratar med Carl Wistedt. Alltid kul att få med duktiga löpare om deras tankar och deras position i deras nuvarande löparliv. Sedan är det rätt skönt att ta sig hemåt, med vetskapen att jag är fortfarande i en väldigt bra zon och där kommer jag stanna.

Det bästa med att springa lopp, är att när det har gått bra, vilket är de flesta gånger jag känner mig någorlunda nöjd. Så är det otroligt gott att komma hem och bara få njuta av att genomfört det på en nivå, som jag ville. Jag är nyfiken att springa vidare, för att se var man hamnar senare. Jag kommer att kämpa vidare, pass efter pass. Det började med ett riktigt monsterpass dagen efter. Så länge varade min vila...

Kungsholmen Runt 2014 - Här händer det ruskiga saker i dubbel bemärkelse

Datum: 10 maj 2014 Distans: 10 km Placering: 32 Tid: 35:52

Livet går upp och det går ner. På alla olika områden upplever man alltså dessa dalar och toppar. De flesta har sina knep för att få topparna att verka en längre tid och förkorta eller helt undvika eventuella dalar som uppkommer. När jag nu försöker se löpningen utifrån hur jag känner, så var det rätt tydligt att jag var på toppen redan i början av utomhussäsongen med två otroliga starka rekord i Premiärmilen och Prags halvmara. Det kändes som att jag hade klarat av två mål och all träning var otroligt svårt att motivera sen inför hädanefter. I sedvanlig ordning avstod jag aldrig ett träningspass, men jag kände stark avsky från att genomföra passen. Sedan kom lördagen med 5 km i Kvarnloppet, jag sprang på en tid som jag kände absolut ingenting för och jag fortsatt i dalen kände jag. "Bara" 26 sekunders förbättring från förra årets tid i samma lopp, det var inte direkt det jag var ute efter.

Jag tvekade mycket länge inför att åka på Kvantumloppet (10 km) dagen efter, jag bestämde mig när jag gick upp och ville någonstans utkräva revansch. Komma ur dalen, känna glädjen att springa igen. Jag var mest oroad att allt jag hade maxat dagen innan skulle kännas i benen. Det gick fantastiskt bra som ni har läst om, jag slog ett nytt milrekord på 22 sekunder. Det fanns egentligen inte på kartan, men när jag kom upp vid Källbrinks IP och förstod att det var hur möjligt som helst, så visste jag att jag var på toppen igen. Löpningen var världens roligaste sak, för det fick jag även en mjölkskummare. Vem hade trott att det skulle finnas en mjölkskummare på nästa topp?

Här trivs jag i mitt liv på alla möjliga sätt!

Sedan åkte jag på en tripp till München och Salzburg, i det sistnämnda pågick förberedelser till helgens stora lopp (mara/halvmara/10 km osv) och jag kände ett oerhört sug. Jag kände hur mycket jag uppskattade löpningen, jag stod stadigt på toppen. Sedan landade jag, bokstavligen, på Arlanda. Jag körde tre löppass på tre dagar, jag var inte särskilt nöjd med något utav dem. Jag kände att jag började glida ner från min bergstopp. Med näbbar och klor försökte jag hålla mig kvar. Två dagar efter det sista av tre pass, så gav jag upp på en tur, som skulle ge mig ett solklart besked. Skulle jag vara kvar på bergstoppen eller skulle jag sitta och sura i dalen? Med 18 km och ett snitt på 4:02/km, så var min plats på toppen så solklar, att jag kunde öppna en pizzeria längst upp på berget. Så, hur skulle det här stå sig under gårdagens tävling?

Inför: Under fredagen hade jag för första gången på bra länge gått ut på After Work med kära kollegor. Det var trevligt, förutom att jag återigen fick bekräftat att bowling aldrig kommer att bli min grej här i livet. Skönt att man kan skratta åt det. Jag var oerhört sparsam med alkoholen och drack bara två cider (Ingen öl här, tyvärr, Uhrbom och alla andra). 

Mina biktbås

När jag väl vaknade, så insåg jag att det ruggiga vädret som vi hade haft, skulle bestå även under lördagen. Under natten hade en person tagit livet av sig, det var lite ruskigt, får man ändå säga. På plats, så tog vi betäckning under en bro. Efter en stunds fågelholk (bara att stå och glo), så var det dags för en annan holk (nej, inga droger) i form av mitt Bajamaja-besök. Jag är expert på Bajamajor nu för tiden. Det är där jag har mitt mentala peppsnack och bygger upp min strategi för loppet. Det roliga var att det hade bildas en längre kö vid bajamajorna mot bron, medan på andra sidan, så var det ingen kö överhuvudtaget. Märkligt det där, men som sagt, jag kommer att anlitas som Bajamaja-expert av TV4 i något sammanhang snart. 

Kul att få tjöta lite med olika löparfilurer

Efter en kortare uppvärmning, insåg jag att det ändå skulle bli trivsamt att springa idag. Förra årets sol fanns inte med, men jag hoppades givetvis på att slå förra årets tid på 37:15 (nytt rekord när det begav sig). Jag träffade även två personer vars bloggar jag läser, alltid kul att prata med nya människor på riktigt, istället för att kommentera på bloggar tycker jag. Då var dags då, ska min resa över snöbeklädda berg få fortsätta?

  

Under: Förra året vill jag minnas att första kilometern gick väldigt snabbt, närmare 3 blankt. Idag gick den på 3:17. Jag kände mig i rätt så bra form och var fylld av självförtroende efter mitt snabba pass tre dagar innan. Det var bara hänga på så gott det gick utan konstigheter, runt 2-3 kilometer, så gjorde jag sällskap av en hammarbyare. Något som skulle följa loppet igenom. I början gick det precis som jag hade tänkt, snabbt, inga konstigheter där. Förr i tiden så började benen att påtala att det gör ont redan efter 3 kilometer, men av det såg vi inte röken av och jag vågade köra på. 

Trött? Det ser så ut, men det känns inte!

Sedan kom det, som jag hade tydligen förträngt lite. Banan är inte helt platt, men snabb ändå. Däremot finns det några stigningarna som tryckte ner tempot något och för den klungan som jag hade hamnat i, så visade det sig, lite oväntat, att jag antagligen var bäst tränad på backar i och med mina pass skogspass med en del backar. Ska jag vara ärlig, så tror jag att hade kunnat trycka på ännu mera om fallet var så. Men jag behövde få lära mig att hushålla med krafterna. Det fanns en sak jag funderade på, som jag fick klarhet när loppet var över. Tänk om jag verkligen kan trycka på lite, tänk om jag kan det? För inget illamående framträdde som det så oftast för mig och benen kändes friska och starka. Men så blev det inte riktigt.

Vi var en klunga som delade ett liv tillsammans i 25 minuter!

När det återstod 2 kilometer kvar och jag började ge upp tankarna på att slå ett nytt rekord för dagen, så kände jag att åtminstone borde slå den där hammarbyaren, det är min plikt, som tillhörande en motståndarens sida. Backarna blev till mina absoluta fördel och jag kunde rycka lite där. När det återstod en kilometer kvar och hammarbyaren började sakta, men säkert att närma sig mig. Då märkte jag hur tränad jag faktiskt är nu för tiden, jag växlade upp och det kändes inte alls, jag hade uppenbarligen en hel del krafter kvar som jag hade hållit inne med. Sedan började vi närma oss mål och jag hade skapat en riktigt stor lucka. Det var då den där snäva kurvan uppenbarade sig med lerinslag, jag kom i sådan fart att det var helt omöjligt att stå upp. Jag åkte rakt ner i leran, hela högersidan av kroppen blev geggig. Men det tog inte mer än någon sekund och sedan var jag uppe igen, jag såg att jag kunde springa under 36 minuter och den chansen tog jag.

1 kilometer innan bilden, så har jag haft en uppenbarelse: En växel till finns!

Efter: Min största motivationskraft förutom att slå hammarbyaren, var den där kanelbullen, som man fick förra året och det fick man även i år. Jag äter sällan kanelbullar (fast jag älskar dem så), så det var grymt välförtjänt. Något som jag inte fick förra året, som jag fick nu, var en medalj. Det var strul med det, förra året och nu fick jag en. Alltid något. 

Kanelbulle. Det är gott det!

Tiden 35:52, är nästan en halvminut från ett nytt rekord, men jag var inte alls missnöjd. Tvärtom, jag var hur nöjd som helst. För jag insåg att jag uppenbarligen har en ny växel jag måste lära mig kontrollera, jag måste våga trycka på ännu mera, där det finns möjlighet. Det var dagens andra ruskiga sak, jag har tydligen inte nått mitt max ännu och när den kraften faktiskt finns inom mig, då är jag trygg i att jag kommer att få stanna i min pizzeria på berget ett tag till.

Väl hemma, så knaprade jag i mig en hel del mörk choklad och jag funderade hur mycket löpningen har betytt för mig. Jag stod och intervjuade mig själv framför spegeln, jag kunde se hur glad jag var över dagens lopp, trots att jag inte hade slagit ett nytt rekord. Jag var full av ord och jag avslutade intervjun med att säga att jag kan garantera att det blir mer magi framöver.

Med all kraft!

Brr. Kallt ute. Jag har varit ute större delen av dagen och verkligen känt kylan gnaga på mina ben. Vi har verkligen haft mycket sol och härligt varmt den senaste tiden, men nu har det helt vänt och jag undrar om Våren tröttnade på Sverige helt enkelt. Jag läser väderleksrapporterna iuför morgondagens lopp på Kungsholmen, det verkar som att det kommer att vara rätt kallt och eventuellt regn ifall man verkligen drar nitlotten. Jag har *peppar* *peppar* under mina ungefär 60 lopp aldrig sprungit när det har regnat ute, jag har dock varit med om det absolut värsta värmeböljan (Göteborgsvarvet och Eskilstunaloppet 2013). 

Jag har tränat på i vanlig takt och inte avvikit alls från min plan, jag hade några lopp direkt efter att jag kom hem från min München-resa, som jag inte var nöjd med. Det tvivlet röjde jag bort fullständigt när jag sprang 18 km skogen på 4:02/km i snitt i onsdags. Jag hade pumpat mig själv full med självförtroende och rödbetsjuice, så gjorde jag mitt bästa pass på ett bra tag. Dessutom hade jag faktiskt fått vila bort mina krämpor och den värk som jag besatt. Det här passet innehåller en del knixighet och jobbiga backar, så jag fick jobba en hel del för att hålla det här tempot. Samtidigt så hade jag nog säkerligen lite till att ge, men det behövdes inte. Utan jag fick det formbesked som jag letade efter. Efter passet, så var jag extremt fylld med en egoboost deluxe. Jag tvivlar aldrig på det stenhårda jobb jag utför, men ibland så går min flamma ner lite och då är det skönt att faktiskt få ett kvitto att jag är där jag precis ska vara.

Så Kungsholmen Runt alltså? Jag sprang loppet förra året och det var då jag för första gången på länge kunde slå en nytt milrekord på tiden 37:15. Det var fint väder och en riktigt fin bana, jag hade uppenbarligen tagit mig själv till en helt ny nivå. Min miniminivå för morgondagen, oavsett väder, är att slå min förra tid på KR helt enkelt. Under dessa förutsättningar, är de det minsta jag kan bjuda alla fans som har vallfärdat till huvudstaden för att se lite stjärnglans. För stjärnglans är det helt klart, då jag har blivit en seedad löpare den här upplagan, med nummer 27. Mycket kul att arrangörerna börjar förstå vem de har att göra med och hur mycket extra åskådare jag faktiskt drar på att springa loppet.

Ute i Nacka och Saltsjöbaden, springs bland annat Nacka Halvmarathon. Tråkigt nog, så missar jag det här året igen att springa det här loppet. Jag bor åt det hållet och det även min förening som arrangerar, men jag hoppas att jag kommer att få möjligheten att springa nästa år. Jag kunde bara inte missa Kungsholmen, jag ber mina lokala fans att ta de kommunala färdmedlen för att uppleva mig.

Kungsholmen Runt - Jag flyger (igen)

Datum: 4 maj 2013 Distans: 10 km Plats: 48 Tid: 37:15 (Nytt personbästa)

 

Inför: Efter loppet under onsdagen i Danderyd, så jag var så trött rent mentalt att jag egentligen inte vill tänka alls på springa mer lopp och framförallt inte med bara tre dagar senare. Det verkade helt idiotiskt, med en distans dubbelt så lång. Dagen efter, under torsdagen, så var jag väldigt kluven till på jobbet hur jag skulle lägga upp dagen. Dels ville jag jättegärna spela innebandy, då det var ett tag sedan och jag såg att det skulle dyka upp tillräckligt, så att det skulle bli någorlunda kul. Men samtidigt behövde jag ett vettigt längre pass i benen, men jag kunde absolut inte göra det under fredagen. Skulle jag köra slut mig själv med innebandy först, sen ut och springa? Nej, det skulle heller inte bli bra. Så jag fick göra det jag har blivit expert på. Att planera och knöla in aktiviteter i luckor i högsta möjliga mån, för att få ut så mycket som möjligt.

 

Hur blev det? Det skrev jag tidigare i mittblogginlägg. Det blev 8,1 km i 3:50-tempo (som skulle vara lugnt egentligen) och rolig innebandy, där jag for runt som en raket.

 

Väckarklockan på mobiltelefonen tjuter tidigt på lördagen. Är det något jag kan säga som är en nackdel med att springa lopp, är all den här tidiga uppgång som man får uppleva. Fy bubblan, ibland undrar man vad man själv har gett sig in i. Inte första gången det kommer på tal. Jag äter en vanlig frukost, inga konstigheter. Jag börjar sakta, men säkert att åka in mot stan. För det är alltid något, att loppet ska springas i stan. Dessutom har jag fått indikationer på att det här loppet är rätt trevligt och flackt att springa. Helt otroligt är solen framme igen och gör dagen ännu bättre. Förutom far min, är även syrran och systerson på plats igen. Med framgång inom idrott så samlas supportrar kring en, naturligtvis. Idag skulle också bli absolut premiär för både t-shirt och shorts, mer behövdes inte hängas på. I vanlig ordning så behövde jag gå på toa innan, jag drog mig bort mot bajamajorna en halvtimme innan start. När jag kom ut, hade köerna växt något ofantligt, vid min uppvärmning senare, vid bajamajorna närmare startbanan, så var köerna så kolossalt många. Man undrar nästan ifall alla hann med att starta i loppet?

 

 

 

Det blir nästan en olidligt lång uppvärmning, tiden går sakta och jag vill inte stå och glo för mycket. I förbifarten längre bort ser jag olika löpare jag känner igen. Mentalt har jag egentligen taggat igång mig själv och jag har precis som i Berlin byggt upp tre scenarion - 1. Jag slår rekordet utan tvekan. (Stor glädje och min mytomspunna bild om mig själv fortsätter att växa) 2. Jag var nära att slå rekord, men räckte inte hela vägen. (En viss besvikelse att vara nära, men inte där. Kommer jag att kunna slå rekordet igen?) 3. Jag är för långt ifrån mitt rekord, jag floppar (Otäck känsla, vilket anti-klimax det skulle vara).

 

Givetvis skulle jag sikta på punkt 1, precis som i Berlin. Men det är inget jag säger utåt, aldrig. Det går inte. Jag måste vara ödmjuk inför uppgiften, men inom mig finns det enormt tävlingsinriktade Andreas, som gör allt han kan för att förbättra sig själv.

 

Precis ovanför handen står jag och gör mig redo!

 

 

Under: Jag drar iväg och börjat piggt. Jag har förstått att vi har med ett gäng riktigt snabba löpare och kan jag bara för en stund känna att jag är med, är det faktiskt alltid något. Jag har förstått att de 2 första km mot stadshuset ska vara flackt, jag ser redan det lång väg att det kommer bli en trevlig början. När min GPS-klocka piper till för första gången, noterar den 3:02 den första kilometern. Helt sanslöst, så snabbt har jag aldrig sedan jag började använda klockan, sprungit en kilometer. Bästa innan var 3:06 i Katrineholm i augusti, men det var hälften av distansen som skulle avverkas. Benen kändes helt okej och jag fortsatte att mala på i ett bra tempo. En del av banan, kändes igen. Jag hade nämligen sprungit delar av den i Stockholms halvmara, kul.

 

Längst till vänster är jag i full kareta!

 

Vi viker av och fortsätter springa längs vattnet, nu börjar orken för min "speediga" start att ta slut och nu sätts den vanliga löpningen in. Här gäller det att bita ihop och köra så bra man kan. Det är nu en brytpunkt kommer. Antingen kör jag på hårt, satsar på en fin tid eller så gör jag ett "mellanmjölkslopp", som innebär att springer på en tid jag inte skäms över. Men jag gör mitt absolut bästa för att hänga på. Banan är absolut inga konstigheter, jag förstår vad andra löpare menar med att den är flack och snabblöpt. Mina krafter ska inte sina. Eftersom min klocka startar om efter varje kilometer, så hinner jag inte se vad min nuvarande tid är. Men jag visste att efter 5 km, så låg jag riktigt bra till. Jag hade någon tid på 17:46 om jag inte såg fel. En tid som på ett 5 km-lopp, skulle innebära att jag bara var 11 sekunder från nytt rekord på den distansen. Andra femman går lite trögare, all explosiv kraft har jag använt till inledningen. Precis som vanligt. Jag kommer nog aldrig att våga löpa mer fördelat och jämnt. Mest i tron att jag kanske ska missa en viktig minut i en positiv split.

 

 

Nu går det upp och ner, lite backigt och nu tryter delvis mitt tålamod. Men ändå, så går det bra. Jag har såklart lite mjölksyraillamående, men jag inte det där vanliga illamåendet som har sänkt mig. Det känns inte av alls. Det är en helt euforisk glädje över det. Men det var fortfarande ett par kilometer kvar att avverka. När vi kommer ut på bron ovanför Rålis, så är det bara att tugga in i det sista. Idag, finns det ingen tid för att ge upp eller tänka dåliga tankar. Jag. Ska. Slå. Nytt. Rekord. Punkt.

 

Bussen ska mot Stora Essingen. Jag ska mot nytt rekord!

 

Det är när man passerar markeringen för 8 kilometer i milsloppen som jag njuter. Jag börjar njuta på riktigt. Då är det bara 1 km kvar tills jag bara kan släppa allt vad trötthet, smärta och grinighet innebär. Till slut när det bara återstår kilometern, ökar jag helt oväntat farten och gör ett sista ryck i varje löpsteg för att göra slag i saken. Jag vet fortfarande inte hur jag ligger till, men jag vet att det borde innebära ett nytt rekord om jag håller stilen. När jag springer under bron och ser den där grusvägen, den som innebär de sista löpstegen mot pärleporten. Mot slutet, mållinjen och allt jävla underbart. Det finns inget skönare. Löpningens klimax kulminerar här. Jag ser klockan var långt under mitt personliga rekord. Jag seglar in, jag njuter. Jag stänger av allt när jag kliver av mållinjen.

 

En talande bild för hur jag upplevde slutet av loppet!





 

Efter: Vatten är det absolut godaste som finns, när man är så törstig som jag kände mig efter målgången. Det finns ingen dryck i världen som slår den känslan när iskallt vatten fuktar mun och strupe, när man är så härligt slut efter ett lopp. Jag tar min medalj, fortsätter vidare och får sedan både godis samt kanelbulle med mig. Jag letar upp mina kära supportrar. De gratulerar mig till ett fint lopp. Fint lopp? jag har sprungit på 37:15, rekord på 40 sekunder. Jag är en jävla maskin, som uppgraderar mig själv hela tiden för att springa snabbare och snabbare. Givetvis finns det en hel drös löpare som springer fortare än vad jag gör. Men jag springer rätt så lite i träningsveckorna och springer många lopp, så på så sätt, så har inte lika många övermän.

 

Kanelbullen var förövrigt SKIIIITGOD efter ett nytt rekord. Är det någon gång man ska äta en kanelbulle, är det nu. Annars avstår jag 11 gånger av 10 när jag erbjöds sötsaker av andra. Nästan bara chokladkakor som belöning som slinker ner nu för tiden.

 

Jag är riktigt nöjd med allting. Vädret var hur bra som helst, det var mycket löpare som sprang loppet, det var bra "Buzz" kring tävlingsområdet och banan var av den sort att jag utan tvekan springer nästa år igen. Kungsholmen Runt erbjuder även halvmara, vilket får mig att fundera vilken distans det blir nästa år helt enkelt. Enda smolket i bägaren var medaljen. En vanlig medalj med ett klistermärke på, inte det jag vill ha efter att ha sprungit. Men jag ska inte klaga, jag har slagit rekord och resten av dagen, njöt jag som en panterkung. Må gott, alla löpare!

Tack till både pappa och syster för bilderna!