Kungsholmen Runt 2015 - I rätt zon

Datum: 9 maj 2015 Distans: 10 km Plats: 24 Tid: 35:11

Alla veckor kan inte gå bra. Ibland får det gå lite sämre, ibland får passen gå lite långsammare. Vi har alla sådana där pass eller veckor, där det inte går som du har tänkt dig. Snarare långt därifrån. Har man däremot en stark löparidentitet, där du är trygg i dig själv och vet att du formmässigt ligger i en bra zon. Så kan du lät skaka ifrån det sådana där pass och konstatera att du helt enkelt inte alltid är i fas av olika anledningar. I det långa loppet, så vet du ändå att du är stark och stadig.

Jag får ofta frågor, från både löparintresserade, men även bekanta, hur jag egentligen orkar springa alla de här loppen hela tiden. Att nöta vecka efter vecka. Svaret är oftast ganska enkelt. Det är så jag får styrka till att springa alla de här passen, av olika längd, mängd och kvalité. Känslan över att du springer ett lopp majestätiskt (nåja...) och när du passerar den där mållinjen, är otroligt skön. Det finns få känslor, som kan mäta sig med den. Självfallet tröttnar jag emellanåt, men det finns aldrig något stopp där. Aldrig.

Inför:

Vis av erfarenhet, så klev jag upp ännu tidigare för att intaga frukost. Det blev 3 timmar innan, istället för 2 timmar, som blev fallet när jag sprang Nacka Halvmara. Jag var dock krasslig under en period dagar innan och även under loppet, så det bidrog till att det gick som det gick. Samtidigt, så ska man aldrig inta en stadig frukost med mindre än 2 timmar till sitt pass. Jag hade sovit gott och jag kände mig redo. På vägen innan, så verkade det ganska glasklart att det skulle bli trivsamt väder. Förra året, blev det inte alls så. Då var det småregnigt och trist.

Tänkandets högborg.

Väl på plats, med mindre än en timme kvar till start, så gick jag in i en klassisk baja-maja. Där brukar jag bestämma mig för hur loppet ska gå och hur jag känner mig egentligen. Det kom inga speciella tankar, mer än det jag hade skrivit i blogginlägget innan. Att jag skulle slå förra årets tid (35:52). Det kändes rimligt, sen fick vi se med hur mycket i ren tidsmängd. Något som jag noterade var att det fanns massa människor som stod i kö, på andra sidan av baja-majorna. Men inte på den sida jag kom ifrån, det var märkligt. Jag gick runt och insöp atmosfären. 

Till slut var det dags att byta om till tävlingskläder. Sedan tog jag mig en liten rund. Det kändes rätt så hyggligt. Det där med uppvärmningar har alltid varit ett aber för min del. Ibland gör jag det ganska seriöst, ibland så gör jag det knappt alls. Det är sällan så att jag kan bestämma mig för, vad som är vettigast. Inför halvmaran i Lissabon, blev det nämligen ingen uppvärmning att tala om och jag slog rekord. Kroppen kändes bra ändå. Att stå hoppackad som en sill i nästan en timme, kanske också är en slags uppvärmning?

Laddar för ett nytt lopp.

Jag kände mig någorlunda ensam med att springa med hörlurar, men det är helt okej. Det rör mig inte i ryggen. Jag gör alltid alla träningspass och lopp till min egna lilla bubbla. Vilket är fallet. När det återstår bara några få minutrar kvar, så gör jag mig redo att ställa mig givakt. Ännu en resa, ett äventyr att uppleva. Pang. Så då var vi iväg.

Nu kör vi. (Foto: Huddinge AIS)

Under:

Starten blev som vanligt snabb och jag visste att det skulle gå undan i början. Jag var glad att jag kunde hänga på redan från början. Samtidigt, som jag visste att jag inte fick vika mig någonting ifall jag skulle få en bra tid idag. Alla som springer en mil i det här tempot, vet att varenda del av kroppen känns och du vet att under c:a 35 minuter så måste du bita ihop så mycket man kan bara kan.

Att första delen av banan är snabb är ingen hemlighet. Samtidigt som jag visste att jag hade lite motsättningar inom mig. Jag hade varit krasslig, jag hade ett halvmaralopp nyligen samt att jag hade en sämre träningsvecka bakom mig. Så jag hade inga intentioner att slå ett nytt rekord, men samtidigt så ville jag åtminstone fajtas så mycket det bara gick. Det är ett ganska trivsamt lopp, trevlig utsikt och man vet alltid att man vet precis vad man får. Fast det där, kom att ändras kan man säga.

Någonstans inom mig, så undrar jag hur mycket liv kunde ha sett annorlunda om jag inte hade börjat med löpning. Hade jag hållit på med någon annan uthållighetssport, hade jag sysslat med styrketräning (som jag gärna hade velat hålla på mig i annat fall). Samtidigt så får ha något att se fram emot hela tiden, nästan varje helg och varje träningspass känns viktigt. Jag kan kosta på mig ett leende, när dessa tankar dyker upp. Banan är mer knivig än vanligt, det påverkar mig lite och jag tycker inte alls att jag får samma flyt i andra halvan av banan. Jag springer första kilometern på 3:08 i snitt och 5 km passerar jag på strax under 17:20. Andra halvan försöker jag bara att bita ihop så mycket det går. 

Strax efter 5 kilometer om jag minns rätt, passerar landslagslöperskan Charlotte Karlsson mig. Jag försöker hänga på henne och två stycken, som ligger längre fram i en klunga. Samtidigt som de där illamående-känslorna kommer tillbaka i små etapper. Det är min enda livlina, att hänga på där, annars är det ganska tomt. Till slut är det mindre än 1,5 kilometer kvar och det kommer en liten backe, jag lyckas lite överraskande passera både Charlotte samt hennes två kumpaner. Sedan så är det bara att köra, till slut ser jag målet och då har jag någon till framför mig helt plötsligt. Till slut springer jag som i trans, en magisk slutspurt gör att jag passerar han och får njuta av ännu en målgång.

Härligt att sprutslå någon.

Efter:

Tiden 35:11 är officiellt (om du räknar bort Kvantumloppets tider) den näst bästa tiden på milen. Det får jag helt enkelt vara nöjd, samtidigt som jag konstaterar att jag hade kunnat komma under 35 minuter ifall jag hade bitit i ännu hårdare. Samtidigt som jag får vara nöjd att jag studsar tillbaka relativt snabbt efter halvmaran.

Mmmm....kanelbulle!

Det blir såklart en kanelbulle som jag får som belöning efteråt. Den är efterlängtad. Jag står och pratar med Carl Wistedt. Alltid kul att få med duktiga löpare om deras tankar och deras position i deras nuvarande löparliv. Sedan är det rätt skönt att ta sig hemåt, med vetskapen att jag är fortfarande i en väldigt bra zon och där kommer jag stanna.

Det bästa med att springa lopp, är att när det har gått bra, vilket är de flesta gånger jag känner mig någorlunda nöjd. Så är det otroligt gott att komma hem och bara få njuta av att genomfört det på en nivå, som jag ville. Jag är nyfiken att springa vidare, för att se var man hamnar senare. Jag kommer att kämpa vidare, pass efter pass. Det började med ett riktigt monsterpass dagen efter. Så länge varade min vila...

Kungsholmen Runt 2014 - Här händer det ruskiga saker i dubbel bemärkelse

Datum: 10 maj 2014 Distans: 10 km Placering: 32 Tid: 35:52

Livet går upp och det går ner. På alla olika områden upplever man alltså dessa dalar och toppar. De flesta har sina knep för att få topparna att verka en längre tid och förkorta eller helt undvika eventuella dalar som uppkommer. När jag nu försöker se löpningen utifrån hur jag känner, så var det rätt tydligt att jag var på toppen redan i början av utomhussäsongen med två otroliga starka rekord i Premiärmilen och Prags halvmara. Det kändes som att jag hade klarat av två mål och all träning var otroligt svårt att motivera sen inför hädanefter. I sedvanlig ordning avstod jag aldrig ett träningspass, men jag kände stark avsky från att genomföra passen. Sedan kom lördagen med 5 km i Kvarnloppet, jag sprang på en tid som jag kände absolut ingenting för och jag fortsatt i dalen kände jag. "Bara" 26 sekunders förbättring från förra årets tid i samma lopp, det var inte direkt det jag var ute efter.

Jag tvekade mycket länge inför att åka på Kvantumloppet (10 km) dagen efter, jag bestämde mig när jag gick upp och ville någonstans utkräva revansch. Komma ur dalen, känna glädjen att springa igen. Jag var mest oroad att allt jag hade maxat dagen innan skulle kännas i benen. Det gick fantastiskt bra som ni har läst om, jag slog ett nytt milrekord på 22 sekunder. Det fanns egentligen inte på kartan, men när jag kom upp vid Källbrinks IP och förstod att det var hur möjligt som helst, så visste jag att jag var på toppen igen. Löpningen var världens roligaste sak, för det fick jag även en mjölkskummare. Vem hade trott att det skulle finnas en mjölkskummare på nästa topp?

Här trivs jag i mitt liv på alla möjliga sätt!

Sedan åkte jag på en tripp till München och Salzburg, i det sistnämnda pågick förberedelser till helgens stora lopp (mara/halvmara/10 km osv) och jag kände ett oerhört sug. Jag kände hur mycket jag uppskattade löpningen, jag stod stadigt på toppen. Sedan landade jag, bokstavligen, på Arlanda. Jag körde tre löppass på tre dagar, jag var inte särskilt nöjd med något utav dem. Jag kände att jag började glida ner från min bergstopp. Med näbbar och klor försökte jag hålla mig kvar. Två dagar efter det sista av tre pass, så gav jag upp på en tur, som skulle ge mig ett solklart besked. Skulle jag vara kvar på bergstoppen eller skulle jag sitta och sura i dalen? Med 18 km och ett snitt på 4:02/km, så var min plats på toppen så solklar, att jag kunde öppna en pizzeria längst upp på berget. Så, hur skulle det här stå sig under gårdagens tävling?

Inför: Under fredagen hade jag för första gången på bra länge gått ut på After Work med kära kollegor. Det var trevligt, förutom att jag återigen fick bekräftat att bowling aldrig kommer att bli min grej här i livet. Skönt att man kan skratta åt det. Jag var oerhört sparsam med alkoholen och drack bara två cider (Ingen öl här, tyvärr, Uhrbom och alla andra). 

Mina biktbås

När jag väl vaknade, så insåg jag att det ruggiga vädret som vi hade haft, skulle bestå även under lördagen. Under natten hade en person tagit livet av sig, det var lite ruskigt, får man ändå säga. På plats, så tog vi betäckning under en bro. Efter en stunds fågelholk (bara att stå och glo), så var det dags för en annan holk (nej, inga droger) i form av mitt Bajamaja-besök. Jag är expert på Bajamajor nu för tiden. Det är där jag har mitt mentala peppsnack och bygger upp min strategi för loppet. Det roliga var att det hade bildas en längre kö vid bajamajorna mot bron, medan på andra sidan, så var det ingen kö överhuvudtaget. Märkligt det där, men som sagt, jag kommer att anlitas som Bajamaja-expert av TV4 i något sammanhang snart. 

Kul att få tjöta lite med olika löparfilurer

Efter en kortare uppvärmning, insåg jag att det ändå skulle bli trivsamt att springa idag. Förra årets sol fanns inte med, men jag hoppades givetvis på att slå förra årets tid på 37:15 (nytt rekord när det begav sig). Jag träffade även två personer vars bloggar jag läser, alltid kul att prata med nya människor på riktigt, istället för att kommentera på bloggar tycker jag. Då var dags då, ska min resa över snöbeklädda berg få fortsätta?

  

Under: Förra året vill jag minnas att första kilometern gick väldigt snabbt, närmare 3 blankt. Idag gick den på 3:17. Jag kände mig i rätt så bra form och var fylld av självförtroende efter mitt snabba pass tre dagar innan. Det var bara hänga på så gott det gick utan konstigheter, runt 2-3 kilometer, så gjorde jag sällskap av en hammarbyare. Något som skulle följa loppet igenom. I början gick det precis som jag hade tänkt, snabbt, inga konstigheter där. Förr i tiden så började benen att påtala att det gör ont redan efter 3 kilometer, men av det såg vi inte röken av och jag vågade köra på. 

Trött? Det ser så ut, men det känns inte!

Sedan kom det, som jag hade tydligen förträngt lite. Banan är inte helt platt, men snabb ändå. Däremot finns det några stigningarna som tryckte ner tempot något och för den klungan som jag hade hamnat i, så visade det sig, lite oväntat, att jag antagligen var bäst tränad på backar i och med mina pass skogspass med en del backar. Ska jag vara ärlig, så tror jag att hade kunnat trycka på ännu mera om fallet var så. Men jag behövde få lära mig att hushålla med krafterna. Det fanns en sak jag funderade på, som jag fick klarhet när loppet var över. Tänk om jag verkligen kan trycka på lite, tänk om jag kan det? För inget illamående framträdde som det så oftast för mig och benen kändes friska och starka. Men så blev det inte riktigt.

Vi var en klunga som delade ett liv tillsammans i 25 minuter!

När det återstod 2 kilometer kvar och jag började ge upp tankarna på att slå ett nytt rekord för dagen, så kände jag att åtminstone borde slå den där hammarbyaren, det är min plikt, som tillhörande en motståndarens sida. Backarna blev till mina absoluta fördel och jag kunde rycka lite där. När det återstod en kilometer kvar och hammarbyaren började sakta, men säkert att närma sig mig. Då märkte jag hur tränad jag faktiskt är nu för tiden, jag växlade upp och det kändes inte alls, jag hade uppenbarligen en hel del krafter kvar som jag hade hållit inne med. Sedan började vi närma oss mål och jag hade skapat en riktigt stor lucka. Det var då den där snäva kurvan uppenbarade sig med lerinslag, jag kom i sådan fart att det var helt omöjligt att stå upp. Jag åkte rakt ner i leran, hela högersidan av kroppen blev geggig. Men det tog inte mer än någon sekund och sedan var jag uppe igen, jag såg att jag kunde springa under 36 minuter och den chansen tog jag.

1 kilometer innan bilden, så har jag haft en uppenbarelse: En växel till finns!

Efter: Min största motivationskraft förutom att slå hammarbyaren, var den där kanelbullen, som man fick förra året och det fick man även i år. Jag äter sällan kanelbullar (fast jag älskar dem så), så det var grymt välförtjänt. Något som jag inte fick förra året, som jag fick nu, var en medalj. Det var strul med det, förra året och nu fick jag en. Alltid något. 

Kanelbulle. Det är gott det!

Tiden 35:52, är nästan en halvminut från ett nytt rekord, men jag var inte alls missnöjd. Tvärtom, jag var hur nöjd som helst. För jag insåg att jag uppenbarligen har en ny växel jag måste lära mig kontrollera, jag måste våga trycka på ännu mera, där det finns möjlighet. Det var dagens andra ruskiga sak, jag har tydligen inte nått mitt max ännu och när den kraften faktiskt finns inom mig, då är jag trygg i att jag kommer att få stanna i min pizzeria på berget ett tag till.

Väl hemma, så knaprade jag i mig en hel del mörk choklad och jag funderade hur mycket löpningen har betytt för mig. Jag stod och intervjuade mig själv framför spegeln, jag kunde se hur glad jag var över dagens lopp, trots att jag inte hade slagit ett nytt rekord. Jag var full av ord och jag avslutade intervjun med att säga att jag kan garantera att det blir mer magi framöver.

Med all kraft!

Brr. Kallt ute. Jag har varit ute större delen av dagen och verkligen känt kylan gnaga på mina ben. Vi har verkligen haft mycket sol och härligt varmt den senaste tiden, men nu har det helt vänt och jag undrar om Våren tröttnade på Sverige helt enkelt. Jag läser väderleksrapporterna iuför morgondagens lopp på Kungsholmen, det verkar som att det kommer att vara rätt kallt och eventuellt regn ifall man verkligen drar nitlotten. Jag har *peppar* *peppar* under mina ungefär 60 lopp aldrig sprungit när det har regnat ute, jag har dock varit med om det absolut värsta värmeböljan (Göteborgsvarvet och Eskilstunaloppet 2013). 

Jag har tränat på i vanlig takt och inte avvikit alls från min plan, jag hade några lopp direkt efter att jag kom hem från min München-resa, som jag inte var nöjd med. Det tvivlet röjde jag bort fullständigt när jag sprang 18 km skogen på 4:02/km i snitt i onsdags. Jag hade pumpat mig själv full med självförtroende och rödbetsjuice, så gjorde jag mitt bästa pass på ett bra tag. Dessutom hade jag faktiskt fått vila bort mina krämpor och den värk som jag besatt. Det här passet innehåller en del knixighet och jobbiga backar, så jag fick jobba en hel del för att hålla det här tempot. Samtidigt så hade jag nog säkerligen lite till att ge, men det behövdes inte. Utan jag fick det formbesked som jag letade efter. Efter passet, så var jag extremt fylld med en egoboost deluxe. Jag tvivlar aldrig på det stenhårda jobb jag utför, men ibland så går min flamma ner lite och då är det skönt att faktiskt få ett kvitto att jag är där jag precis ska vara.

Så Kungsholmen Runt alltså? Jag sprang loppet förra året och det var då jag för första gången på länge kunde slå en nytt milrekord på tiden 37:15. Det var fint väder och en riktigt fin bana, jag hade uppenbarligen tagit mig själv till en helt ny nivå. Min miniminivå för morgondagen, oavsett väder, är att slå min förra tid på KR helt enkelt. Under dessa förutsättningar, är de det minsta jag kan bjuda alla fans som har vallfärdat till huvudstaden för att se lite stjärnglans. För stjärnglans är det helt klart, då jag har blivit en seedad löpare den här upplagan, med nummer 27. Mycket kul att arrangörerna börjar förstå vem de har att göra med och hur mycket extra åskådare jag faktiskt drar på att springa loppet.

Ute i Nacka och Saltsjöbaden, springs bland annat Nacka Halvmarathon. Tråkigt nog, så missar jag det här året igen att springa det här loppet. Jag bor åt det hållet och det även min förening som arrangerar, men jag hoppas att jag kommer att få möjligheten att springa nästa år. Jag kunde bara inte missa Kungsholmen, jag ber mina lokala fans att ta de kommunala färdmedlen för att uppleva mig.

Vårsammanfattning och så vidare!

Nu kommer vårens sammanfattning. Mina intryck och vad som har fått mig att växa som löpare och allt runt omkring. Eftersom det är bara är halvtid, blir det av den kortare sorten. Den mer mastiga versionen kommer i höst, när säsongen är över (huga mig, hemska tanke).

Vårens revansch...
Jag åkte ut till Ingarö, med en enda tanke i huvudet. Revansch. 1 år innan hade jag sprungit ute Paradisloppet, efter en miss av stora mått, blev det ett enda stort fiasko. Med superspeediga glasögon sprang jag loppet igen, utan att göra om samma miss. Jag gjorde helt klart ett bra lopp, med bara sekunden efter ettan. Jag hade en riktigt fin monsterspurt i slutskedet av loppet. Det här var även startskottet för juni månad, som skulle erbjuda många härliga resultat att vara stolt över. Men för min del är Ingarö nog en avslutat kapitel för min del. Nu kan jag sova utan att ha ångest varje natt över träskmarker.

Vårens upplevelse...
Jag bokade in mig på Berlin Halvmarathon i slutet av förra året. Det kändes som en evighet innan jag skulle få möjlighet att springa mitt första lopp utomlands. Efter att ha landat i en av mina favoritstäder och med en närmast ofullständig uppvärmning, gjorde jag blott min andra halvmara. Med en närmast platt bana, fint väder i april och kramp i vaderna mot slutet så slog jag något oväntat mitt rekord med över 1 minut. Att få springa på platser i Berlin, som jag kände väl till sedan tidigare och har kommit att gilla är magiskt. Att jag närmast ligger i fosterställning direkt efter målgång är egentligen bara att le, såhär efteråt. Precis som vid Stockholms halvmara i höstas, så var jag inte tränad att springa en halvmara. Men ändå gjorde jag det, men en bra fart.

Vårens prestation...
Jag hade laddat för loppet under en längre tid och det var ett av de så kallade nyckellopp. Där jag behövde prestera på allra högsta nivå utifrån så bra förutsättningar som möjligt. Jag under tisdagen samma vecka slagit mitt 5 km-rekord för första gången på 10 månader, 4 dagar senare bar touren mig till Karlstad. Målsättningen var solklar, slå mitt dåvarande rekord på 37:15. Det är enligt hörsägen en snabb bana och med bra träning i ryggen, så stod jag någorlunda nödig inför start. Jag var ytterest ensam i den första startfållan, då de andra snabba rackarna var borta och sprang. När startskottet ljöd, så hade jag olika ryggar att ta efter. Oavsett om jag var trött eller hade ont i kroppen, så gnetade jag på i stort sett samma tempo loppet igenom. Det gav mig ett nytt rekord på 36:22. Solen sken ikapp med min glädje den där lördagen i Karlstad. Hårt arbete ger goda resultat.

Vårens nyhet (del 1)...
Det var extremt kul att se sig själv som juli månads läsarprofil i Runners World publicerad med en exklusiv kämparbild från Stockholms halvmara samt en intervju med svar jag kände mig nöjd med. Jag hade absolut inte trott detta när jag började med min löpning i maj 2012, att jag, 14 månader senare, skulle bli publicerad i den här tidningen. Men jag har lärt mig något, att framtiden är alltid oviss. Men kämpar du för något, så kommer du att under resans gång att belönas med en hel del kul.

Vårens "Aldrig ge upp"...
Helt klart var det min insats på Göteborgsvarvet. Det är bara ett lopp i Sverige, som man "måste" sprungit. Jag hade väldigt bra träning innan loppet och kände mig i ganska bra form att springa min tredje halvmara. I en stad, jag har besökt många gånger, främst beroende av deras fotbollslag. Inledningsvis gick det rätt så bra. Sen tog värme, bara jordens inre kan matcha, form. Det var det varmaste, svettigaste och sjukaste loppet jag har varit med om. Men jag gav aldrig, jag kämpade, kämpade ända in till mål. En tid jag absolut inte var nöjd med inledningsvis, men som jag efter ett tag kunde vara någorlunda nöjd med. Nu har jag sprungit och gjort det med den äran.

Vårens sådärja...
Ända sedan jag sprang mitt första milslopp på 37:55, så har jag och mitt milrekord haft svårt att komma överrens. Jag har varit nära att slå det ett par gånger - 38:28, 38:24, 38:19 och 38:23. Mycket jämna tider sedan det där första loppet i Norrköping. Var jag inte bättre än så helt enkelt? Skulle jag överhuvudtaget få möjligheten att slå rekordet igen? I början av maj sprang jag Kungsholmen runt. Jag var inställd att det fanns goda chanser den här gången, jag bara måste slå det. Trots håll, ont och annat skit, så slog jag äntligen det där eftersökta rekordet efter 9 månader. Med 37:15 och en kanalbulle i käften, så fanns det inget att vara ilsken över.

Vårens nyhet (del 2)...
Egentligen är det inte av en sådan stor nyhet. Men jag köpte uppföljare till min första skor. Adidas Supernova Sequence 5. Tanken var att jag skulle varva de nya med de gamla. Men de nya ultrasnabba skorna fick en given plats och har tillsammans med min kropp stått för storartade insatser den här säsongen. Utan dessa rackare, vore jag inget. Kärlek.

Vårens äntligen...
Som Gert Fylking säger, så var det verkligen äntligen, när jag fick springa första loppet för säsongen. Det hade varit 5 månader sedan sist. Jag hade förvisso spelat en hel del innebandy, för att hålla igång. Men jag hade framförallt kört oerhört hårt i is, slask, kyla och snö. Helt galet, vad dessa tider känns avlägset, nu mitt i högsommarvärmen. Jag försöker njuta av varje dag nu, innan löpningen går in i lågsäsong för mig. Det är ungefär 3 månader av intensiv löpning kvar innan istiden slår till igen.

Vårens nyhet (del 3)...
Inte nog med att familj, bekanta och vänner följer och tror på min löpning. Utöver att jag också tror på den såklart. Men nu har jag ett företag i ryggen som tror och backar upp mig. Skotska Handelskompaniet sponsrade mig med Beet-It, rödbetsjuicen. Otroligt kul och jag känner mig fortfarande väldigt hedrad av det hela. Framför är det extra kul att det är en produkt, som jag har varit och nosat på innan. Något som gör sig påmind varje gång jag är ute och springer, då min nya tävlingsoutfit lyser starkt.

Vårens medalj...
Att jag älskar att få medaljer, som jag kan hänga upp hemma är ingen hemlighet. Jag har fått många fina medaljer under våren. Men ingen kan stoltsera att ha en finare medalj än Göteborgsvarvet. Solklar etta än så länge.












---

Jag hade även mål som jag satte upp i slutet av förra året. För hela säsongen 2013 dock, men som jag delvis nu redan kan beta av.

Mål 2013

1. Jag ska slå 17:36 på 5 km

Jag jagade först att springa under 20 minuter, sen under 19 och därefter 18. Det blev 17:36 som blev förra årets rekord på 5 km på Telge Stadslopp. 5 km är en högintensiv sträcka, det är bara att gasa och aldrig stanna förrän man har passerat mållinjen. Jag hoppas kunna slå det rekordet, det finns ett par snabba 5 km-lopp som öppnar upp för att slå det rekordet.
Som extramål vill jag springa under 17 minuter, då måste jag helt klart ligga i.

Delvis uppfylld! (Jag har slagit mitt rekord på 5 km, men inte sprungit under 17 minuter än. Det jagar jag fortfarande)

2. Jag ska slå 37:55 på 10 km

Jag debuterade på milen sent i mitten av augusti och sprang då på rekordet 37:55 som står sig än idag, på Norrköpings stadslopp. Jag trodde att jag skulle slå detta rekord i och med mitt sista lopp för året på Hässelbyloppet. Men kroppen klarade inte av detta hela vägen och landade över 38 minuter. Men att springa 3 lopp och får 38:30 och under på samtliga som förstagångslöpare, är otroligt starkt. Men jag är övertygad om att 37:55 ska jag slå på en bra dag och 10 km handlar om att hushålla med krafterna och utnyttja det vid rätt tillfällen vid loppen, jag ska bannemig kapa det här rekordet.

Som extramål är det givetvis under 37 minuter som gäller.

Uppfylld! (Jag har slagit mitt rekord två gånger. Idag är mitt rekord på 36:22. Nytt mål mot hösten är givetvis att jag ska göra allt jag kan för att försöka få under 36 minuter. Men det kommer att bli riktigt tufft)

3. Jag ska slå 1:24:58 på HM

Jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, det var egentligen inte meningen. Men jag gjorde det och som jag gjorde det. Jag sprang på 1:24:58, makalöst för en förstagångslöpare. Jag trodde inte att jag skulle klara av att genomföra loppen i slutskedet. Jag är ingen Halvmarathonlöpare, utan är en kille för kortare distanser. Men jag har faktiskt anmält mig till mitt första utländska lopp i och med Berlin Halvmarathon och Göteborgsvarvet. Det vore fanimej ifall jag inte skulle kunna slå detta rekord i Berlin eller kanske Stockholm om alla bitar faller på plats och jag får träna lite längre distanser innan loppen. Ingenting är till synes omöjligt.

Uppfylld! (Jag rekordet i den andra halvmaran och fick finfina 1:23:50. Jag siktar mot Stockholms halvmara och hoppas att jag kan få under 1:23:00. Jag håller alla tummar för den möjligheten)

4. Blogga mera innovativt

I mångt och mycket har jag gillat att blogga. Vissa dagar tar det emot, men jag har haft ett schema att gå efter, så det alltid finns något att skriva om och att bloggen ska kännas uppdaterad och fräsch. Jag vill även blogga mera "innovativt". Jag vill förutom lopprapporterna, som jag tycker själv är intressanta att läsa, även kunna ha mer egna bilder utanför dessa lopp och vissa kring min vardag. Det finns fler saker som man kan göra, vi får hoppas att jag har tiden och lusten att genomföra det. Men jag hoppas att göra bloggen mer levande.

Delvis uppfylld! (Jag har blivit bättre på att skriva mera och försöker täcka in mer saker. Däremot har jag en del idéer, som ligger långt fram i tiden. Men jag hoppas kunna genomföra detta någon gång)

5. Komma underfund med illamåendet

Det är inget normalt illamående som jag har drabbats av såhär i slutet av säsongen, men det är något jag kommer göra allt för att bli av med. Jag vill inte att det ska hämma nya framgångar. Så om det krävs så blir det nya läkarbesök, tills vi kan faställa vad det är för något. Jag inbillar mig att det har gått ner lite, sedan jag har gått på medicin. Men det är vid det första loppet jag vet egentligen hur det ligger till.

Delvis uppfylld! (Jag har inte kommit underfund med vad som var problemet, men nu har den åtminstone försvunnit delvis och det har gjort det lättare för mig att springa. Det gäller bara att kämpa på. Helt enkelt.)

 

Mål - Hösten 2013:

- Under 17 minuter på 5 km

- Under 36 minuter på 10 km

- Under 1:23:00 på halvmaran

 

---

 

Utöver dessa tider att sikta på, har jag många fina lopp som jag ser fram emot i höst. Bland annat ser jag fram emot att springa mitt första midnattslopp. Telge Stadslopp och Hälsolopp är två snabba lopp, som det kommer att gå undan i. Solsidan runt, som är mitt "hemmalopp". Stockholms halvmara, nu är jag bättre förberedd än någonsin förhoppningsvis. Sen har vi Hässelbyloppet som jag kanske få revansch i. Det vore extremt skoj. Så det är mycket att se fram emot helt enkelt. Men höstens lopp kommer jag givetvis att skriva mer om.

 

Så det var vårens sammanfattning, imorgon åker jag till London och sedan till Paris under en vecka. Det betyder att bloggen vilar i 1 vecka och framåt. Sedan fortsätter träningen omedelbart när jag kommer hem igen. Det ser jag fram emot.

 

 

 

Två korpar, kall stråle samt nästa nyckellopp

I veckan har det blivit två korpfotbollsmatcher (det fanns även en tredje, men då var det Västerås som gällde). Båda slutade med förlust och kräftgången fortsatte. Den första matchen av två var kanske min bästa match, då jag fick göra en hel del sköna räddningar. Sista matchens andra halvlek lovade gott inför för framtida bataljer. Nåväl, det är bara att gneta vidare, till slut vänder det.

---

Efter tisdagens mästarlopp så blev det nytt löppass under torsdagen. Jag var rejält seg i benen och visste inte alls hur jag skulle lägga upp det inför nästa lopp som skulle ta vid under lördagen. Både under onsdag och torsdag hade jag stor träningsvärk i låren, men jag sprang ändå ut under torsdagen och kände att det var viktigt med ett 9 km-pass i terrängmiljö för att vara så pass bra tränad som möjligt. Även om jag kände mig sliten. Trots att jag var trött i låren, blev det nästan 9 km och 4:08/km i snitt. Ett styrkebesked att springa ett "lugnt" pass med grym träningsvärk i ett sådant tempo. Det lovar gott. När jag kom hem under torsdagskvällen så kallduschade jag för att snabba på återhämtningen, såhär dagen efter känns det lite bättre. Om det nu beror på det låter jag vara osagt.

---

 

Imorgon åker jag till Karlstad. Då blir det milen återigen på Karlstad Stadslopp. Senast jag sprang milen var i Kungsholmen Runt i början på maj, då blev det nytt rekord. Med tanke på att det här loppet är en av mina nyckellopp. Nyckellopp innebär för mig att jag ser det som viktigast givetvis och att jag tränar lite effektivare och hårdare för att nå goda resultat. Jag har förstått att det ska vara en lättlöpt och flack bana, så jag hoppas att jag känner mig fri från trötta ben och bara kör på. Det ska bli oerhört spännande att stå på startlinjen och köra milen igen, den klurigaste av de tre distanser jag har kört på.

Kungsholmen Runt - Jag flyger (igen)

Datum: 4 maj 2013 Distans: 10 km Plats: 48 Tid: 37:15 (Nytt personbästa)

 

Inför: Efter loppet under onsdagen i Danderyd, så jag var så trött rent mentalt att jag egentligen inte vill tänka alls på springa mer lopp och framförallt inte med bara tre dagar senare. Det verkade helt idiotiskt, med en distans dubbelt så lång. Dagen efter, under torsdagen, så var jag väldigt kluven till på jobbet hur jag skulle lägga upp dagen. Dels ville jag jättegärna spela innebandy, då det var ett tag sedan och jag såg att det skulle dyka upp tillräckligt, så att det skulle bli någorlunda kul. Men samtidigt behövde jag ett vettigt längre pass i benen, men jag kunde absolut inte göra det under fredagen. Skulle jag köra slut mig själv med innebandy först, sen ut och springa? Nej, det skulle heller inte bli bra. Så jag fick göra det jag har blivit expert på. Att planera och knöla in aktiviteter i luckor i högsta möjliga mån, för att få ut så mycket som möjligt.

 

Hur blev det? Det skrev jag tidigare i mittblogginlägg. Det blev 8,1 km i 3:50-tempo (som skulle vara lugnt egentligen) och rolig innebandy, där jag for runt som en raket.

 

Väckarklockan på mobiltelefonen tjuter tidigt på lördagen. Är det något jag kan säga som är en nackdel med att springa lopp, är all den här tidiga uppgång som man får uppleva. Fy bubblan, ibland undrar man vad man själv har gett sig in i. Inte första gången det kommer på tal. Jag äter en vanlig frukost, inga konstigheter. Jag börjar sakta, men säkert att åka in mot stan. För det är alltid något, att loppet ska springas i stan. Dessutom har jag fått indikationer på att det här loppet är rätt trevligt och flackt att springa. Helt otroligt är solen framme igen och gör dagen ännu bättre. Förutom far min, är även syrran och systerson på plats igen. Med framgång inom idrott så samlas supportrar kring en, naturligtvis. Idag skulle också bli absolut premiär för både t-shirt och shorts, mer behövdes inte hängas på. I vanlig ordning så behövde jag gå på toa innan, jag drog mig bort mot bajamajorna en halvtimme innan start. När jag kom ut, hade köerna växt något ofantligt, vid min uppvärmning senare, vid bajamajorna närmare startbanan, så var köerna så kolossalt många. Man undrar nästan ifall alla hann med att starta i loppet?

 

 

 

Det blir nästan en olidligt lång uppvärmning, tiden går sakta och jag vill inte stå och glo för mycket. I förbifarten längre bort ser jag olika löpare jag känner igen. Mentalt har jag egentligen taggat igång mig själv och jag har precis som i Berlin byggt upp tre scenarion - 1. Jag slår rekordet utan tvekan. (Stor glädje och min mytomspunna bild om mig själv fortsätter att växa) 2. Jag var nära att slå rekord, men räckte inte hela vägen. (En viss besvikelse att vara nära, men inte där. Kommer jag att kunna slå rekordet igen?) 3. Jag är för långt ifrån mitt rekord, jag floppar (Otäck känsla, vilket anti-klimax det skulle vara).

 

Givetvis skulle jag sikta på punkt 1, precis som i Berlin. Men det är inget jag säger utåt, aldrig. Det går inte. Jag måste vara ödmjuk inför uppgiften, men inom mig finns det enormt tävlingsinriktade Andreas, som gör allt han kan för att förbättra sig själv.

 

Precis ovanför handen står jag och gör mig redo!

 

 

Under: Jag drar iväg och börjat piggt. Jag har förstått att vi har med ett gäng riktigt snabba löpare och kan jag bara för en stund känna att jag är med, är det faktiskt alltid något. Jag har förstått att de 2 första km mot stadshuset ska vara flackt, jag ser redan det lång väg att det kommer bli en trevlig början. När min GPS-klocka piper till för första gången, noterar den 3:02 den första kilometern. Helt sanslöst, så snabbt har jag aldrig sedan jag började använda klockan, sprungit en kilometer. Bästa innan var 3:06 i Katrineholm i augusti, men det var hälften av distansen som skulle avverkas. Benen kändes helt okej och jag fortsatte att mala på i ett bra tempo. En del av banan, kändes igen. Jag hade nämligen sprungit delar av den i Stockholms halvmara, kul.

 

Längst till vänster är jag i full kareta!

 

Vi viker av och fortsätter springa längs vattnet, nu börjar orken för min "speediga" start att ta slut och nu sätts den vanliga löpningen in. Här gäller det att bita ihop och köra så bra man kan. Det är nu en brytpunkt kommer. Antingen kör jag på hårt, satsar på en fin tid eller så gör jag ett "mellanmjölkslopp", som innebär att springer på en tid jag inte skäms över. Men jag gör mitt absolut bästa för att hänga på. Banan är absolut inga konstigheter, jag förstår vad andra löpare menar med att den är flack och snabblöpt. Mina krafter ska inte sina. Eftersom min klocka startar om efter varje kilometer, så hinner jag inte se vad min nuvarande tid är. Men jag visste att efter 5 km, så låg jag riktigt bra till. Jag hade någon tid på 17:46 om jag inte såg fel. En tid som på ett 5 km-lopp, skulle innebära att jag bara var 11 sekunder från nytt rekord på den distansen. Andra femman går lite trögare, all explosiv kraft har jag använt till inledningen. Precis som vanligt. Jag kommer nog aldrig att våga löpa mer fördelat och jämnt. Mest i tron att jag kanske ska missa en viktig minut i en positiv split.

 

 

Nu går det upp och ner, lite backigt och nu tryter delvis mitt tålamod. Men ändå, så går det bra. Jag har såklart lite mjölksyraillamående, men jag inte det där vanliga illamåendet som har sänkt mig. Det känns inte av alls. Det är en helt euforisk glädje över det. Men det var fortfarande ett par kilometer kvar att avverka. När vi kommer ut på bron ovanför Rålis, så är det bara att tugga in i det sista. Idag, finns det ingen tid för att ge upp eller tänka dåliga tankar. Jag. Ska. Slå. Nytt. Rekord. Punkt.

 

Bussen ska mot Stora Essingen. Jag ska mot nytt rekord!

 

Det är när man passerar markeringen för 8 kilometer i milsloppen som jag njuter. Jag börjar njuta på riktigt. Då är det bara 1 km kvar tills jag bara kan släppa allt vad trötthet, smärta och grinighet innebär. Till slut när det bara återstår kilometern, ökar jag helt oväntat farten och gör ett sista ryck i varje löpsteg för att göra slag i saken. Jag vet fortfarande inte hur jag ligger till, men jag vet att det borde innebära ett nytt rekord om jag håller stilen. När jag springer under bron och ser den där grusvägen, den som innebär de sista löpstegen mot pärleporten. Mot slutet, mållinjen och allt jävla underbart. Det finns inget skönare. Löpningens klimax kulminerar här. Jag ser klockan var långt under mitt personliga rekord. Jag seglar in, jag njuter. Jag stänger av allt när jag kliver av mållinjen.

 

En talande bild för hur jag upplevde slutet av loppet!





 

Efter: Vatten är det absolut godaste som finns, när man är så törstig som jag kände mig efter målgången. Det finns ingen dryck i världen som slår den känslan när iskallt vatten fuktar mun och strupe, när man är så härligt slut efter ett lopp. Jag tar min medalj, fortsätter vidare och får sedan både godis samt kanelbulle med mig. Jag letar upp mina kära supportrar. De gratulerar mig till ett fint lopp. Fint lopp? jag har sprungit på 37:15, rekord på 40 sekunder. Jag är en jävla maskin, som uppgraderar mig själv hela tiden för att springa snabbare och snabbare. Givetvis finns det en hel drös löpare som springer fortare än vad jag gör. Men jag springer rätt så lite i träningsveckorna och springer många lopp, så på så sätt, så har inte lika många övermän.

 

Kanelbullen var förövrigt SKIIIITGOD efter ett nytt rekord. Är det någon gång man ska äta en kanelbulle, är det nu. Annars avstår jag 11 gånger av 10 när jag erbjöds sötsaker av andra. Nästan bara chokladkakor som belöning som slinker ner nu för tiden.

 

Jag är riktigt nöjd med allting. Vädret var hur bra som helst, det var mycket löpare som sprang loppet, det var bra "Buzz" kring tävlingsområdet och banan var av den sort att jag utan tvekan springer nästa år igen. Kungsholmen Runt erbjuder även halvmara, vilket får mig att fundera vilken distans det blir nästa år helt enkelt. Enda smolket i bägaren var medaljen. En vanlig medalj med ett klistermärke på, inte det jag vill ha efter att ha sprungit. Men jag ska inte klaga, jag har slagit rekord och resten av dagen, njöt jag som en panterkung. Må gott, alla löpare!

Tack till både pappa och syster för bilderna!





Danderydsloppet - Spurt deluxe

Datum: 1 maj 2013 Distans: 5.2 km Plats: 5 Tid: 19:06

Inför: Ibland är det skönt med extra vila, framförallt när den senaste helgen innebar att jag inte behövde springa något lopp. Det var en trevlig känsla. För löpning tar mycket energi och ibland blir man slutkörd rent mentalt, då behöver man backa tillbaka och ladda om batterierna. Jag är glad att löpningen är en naturlig del i mitt liv, då det har hjälpt mig att höja min egen karaktär och får mig att må bättre i det vardagliga livet på flera olika plan. 

Sedan lördagen den 20 april hade det blivit tre löppass. Två terrängpass (premiär nu alltså) på 3:58/km och 4:11/km i snitt på runt 9 km bägge två. Samt ett mindre asfaltspass på c:a 4:00/km på 6 km. Tre riktigt bra pass. Sen under måndagen blev det vila och tisdagen tränade jag med hantlar + lite övriga kroppsstärkande övningar. Så hur taggad var jag att gå upp tidigt på min lediga dag för att springa ett lopp, som dessutom inte ens var exakt 5 kilometer? Inte alls. Men det är inget ovanligt att jag sällan är taggad i kroppen inför lopp, jag trivs oftast bättre att springa efter jobbet. Men ett par timmar efter man har vaknat, framförallt med för lite timmar i kroppen, är aldrig önskvärt. Men solen sken och jag var glad över att det var ett kortare lopp.

Väl på plats hade även förutom min ständige följeslagare i pappa, även med syster och systerson. Alltid trevligt med extra supporterskap ute i folkvimlet. Innan loppet försökte jag komma igång, skaka liv i kroppen och jag tyckte på förhand att det kändes bra. Men det var ett tag kvar tills starten, så jag fick faktiskt lägga mig ner och vila helt enkelt.

Särskilt taggad och sugen på att springa med 20 minuter kvar till lopp, var jag inte!



Under: Loppet skulle ske på ett gräsfält och i stor samlad skara. Gräs är både tungsprunget och sen är det aldrig kul att alla nästan står i led i starten, det blir så hafsigt och trångt inledningsvis. När startskottet väl gick, så missade jag att sätta på klockan. Det tog 2-300 meter innan jag förstod att jag skulle sätta på klockan, nu skulle jag springa helt utan att titta på klockan, då jag redan var "ur synk". Redan i starten blev jag nästan klämd i en klunga, sen var det en väldigt snäv kurva i start, som inte bara jag hade problem med vid svängen. Sen sprang vid på lite gräs till som sedan växlade om till grus. Inte nog med att jag hade glömt sätta på klockan, jag råkade efter att jag hade satt igång den också någonstans pausa den under farten. Suck. Hur svårt ska de' va'?

 

Vi började sedan springa på "trall" eller brygga, det hade jag sprungit på nästan samma sak i Sicklaloppet. Egentligen inte heller ett optimalt väglag. Det optimala är en skön kombination av grus och asfalt givetvis. Jag körde på i lagom takt. Vi sprang även vid en trång passage vid vattnet, vi hade på förhand fått reda på att vi skulle springa halva banan och sen vända, efter det skulle vi springa samma väg tillbaka och jag blev nästan förundrad hur vi skulle klara av det med tanke på hur trångt det skulle bli att möta förbipasserade.

 

Jag börjar inte loppet i egentlig jättehög fart, men jag håller samma stabila fart genom hela loppet. Där någonstans runt 3:43-3:44. Jag passerar sakta, men säkert ett par stycken och sen ser jag att det är någon som springer i Djurgårdslinne och då måste jag bara försöka ta mig förbi densamma och det gör jag efter lite mer än halva har passerats. Det är ett måste, för ett IFK-fan som jag. Efter att vi har vänt runt, så är det dags att springa tillbaka och som ni tidigare kanske har läst i bloggen. Jag gillar egentligen inte banor som blir ett extra varv på eller så, men fördelen är att jag vet vad jag har att vänta mig. Nu var det bara att fortsätta i samma stil och inte tappa takten. Trångt blev det, men det gick ändå. Även om det var mest dem man passerade förbi som flyttade på sig, när vi som var på "tillbakavägen" kom farande.

 

Jag förstod att med både den låga motivation jag kände inför loppet, samt att det var inte en precis distans. Så skulle inga rekord slås idag. Men jag ville ändå ta med mig något från dagens lopp. Vad skulle det vara? Sista 2 kilometrarna hade jag sett en löpare framför mig under en längre period som hade samma jämna takt som jag och det var säkert ett tiotal meter mellan oss, jag knappade inte in på han. Men när vi började närma oss målet, så hör jag någonting om en "3:a" och jag är helt övertygad att jag har 3:an framför mig. Så jag väljer att dra på en spurt utan dess like, innebandyruschen kommer in och tuggar, tuggar och åter tuggar mig närmare. Precis på mållinjen passerar jag min tillfällige antagonist. En otroligt härlig känsla att passera på mållinjen.

 

Vilken monsterspurt mot slutet! Ett av bästa löpögonblicken hittills för min del!

 

Efter: Kort efter spurten över mållinjen, var jag med all rätta helt utpumpad efter loppet. Att jag hade så mycket krafter kvar efter det här loppet, var egentligen otänkbart. Men jag tror att det bevisar att jag faktiskt inte gick för fullt den här gången, men att spara till detta var värt det hela genom att göra "ett sämre lopp".

 

Jag visar vägen var min nästa framgång ska ske!

 

Liggandes på marken, kommer en tjej med två muggar fram och frågar om jag vill ha vatten eller sportdryck. Vatten såklart. Jag får muggen med vatten och ser att det är den mytomspunna "Danderydsloppet"-muggen som får tillhöra min del av kära löprelaterade ägodelar. Den är så pass mytomspunnen att en vän på Facebook skrev om denna för ett halvår sen, då han sprang detta lopp och nu är jag en del av samma unika familj som har en sådan. Inte illa. Jag har inte alls råd eller lust att analysera loppet annars, jag gillade inte banan särskilt mycket och jag var inte motiverad idag. Jag lämnar det där och skyndar mig snabbt från "brottsplatsen" där jag rånade någon annans självklara placering och ser fram emot IFK:s cupmatch som precis ska börja.

 

Tack till syster för de fina bilderna som är tagna med något lite mer avancerat än min mobilkamera!

 

---

 

Nästa lopp för mig är bara 16 timmar bort för mig. Det blir Kungsholmen runt och det blir milen den här gången. Det finns fina förutsättningar för en helt okej tid.

Under torsdagen, alltså dagen efter Danderydsloppet, så var jag väldigt kluven hur min dag skulle se ut. Jag vill gärna spela innebandy med laget, då det var ett tag sedan. Men jag behövde verkligen få till ett lite längre pass också i benen inför loppet imorgon. Det fick bli en kombinerad lösning. Jag skulle först springa ett lätt löppass och sen träna innebandy. Det "lätta" löppasset gick lite fortare än vad jag hade tänkt mig, då första kilometern "råkade" gå av på 3:26 i snitt och sen rullade det på. De 6 första kilometrarna gick på 4:00/km i snitt eller lägre. När jag hade sprungit färdigt 8.1 km på asfalt, kunde jag konstatera att jag hade sprungit i 3:50/km i snitt och det var egentligen inte menat och helt sjukt.

Efter det blev det innebandy och det var riktigt kul, trots att jag var orolig att jag skulle vara trött i låren. Så var det här en av mina bästa innebandysessioner på ett bra tag, jag far runt som en skållad Duracellkanin. Fy bubblan, jag blev nästan rädd för mig när jag kom farande. Mycket bra!

Så idag, dagen efter detta debacle. Så sitter jag med lite träningsvärk i mina lår och bara njuter av att jag ska springa lopp igen. Förhoppningsvis kan jag vara lika pigg imorgon i benen, som igår. Det gäller bara att våga.

 

 



 

 

Tillbaka & Förväntingar inför 2013

Nu är man tillbaka från Wien. Jag har varit där i 5 dagar, vilat upp mig och varit i stort sett träningsfri. Men visst fasen har det kliat i hela kroppen att få göra något, när man är van vid en aktiv livsstil, så vill man hela tiden göra något. Men visst, det blev väldigt många och långa promenader.

Wien är en mysig stad, nu fick man utforska den lite mera än de 7 timmar jag fick på mig för 4 år sedan (som en liten sidotripp till Bratislava).

---

Jag sprang en liten runda på juldagen, på runt 5 km. Men av rådande omständigheter blev det inte mycket längre än så. Så jag har egentligen till idag, haft 2 veckor med denna korta tur. Det var länge sedan jag alltså sprang en längre sträcka. Det märktes när jag började springa ute. Jag saknade träningsklocka, men använde funktionen på min iPod för att se hur mycket jag har sprungit. Även om det är inte 100% kalibrerad vet jag, så är det bättre än inget. Med mycket tunga och sega ben, gav jag mig ut på årets sista löptur. Tanken var att springa i dagsljus, så att jag kunde springa min klassiska terrängrunda. Men jag fick omvärdera efter att sett hur förbannat snöigt det var och springa min asfaltsrunda istället.

Jag hade förväntat mig lite bättre vägar att springa på i skogen, men tji där fick jag. Det var delvis bra asfaltsvägar, men delvis var det rätt så halkigt och jag förstod att det var inte tänka på att ligga på min vanliga träningsfart. Det var bara att njuta av att springa. Eller nåt, för de senaste löprundorna har tankarna gått från att nu lägger jag av löpningen helt till "Vad roligt, det ska bli att springa lopp". Så även idag. Men när passet väl var över, så var den där klassiska härliga känslan att genomfört ett tufft pass. När jag såg på min ipod hade jag sprungit för mig långa 11 km, med 4:42 km/snitt, det var en överraskning att det var så "snabbt" denna gång. Jag hade trott över 5 km/snitt, men det var snabbare än så. Alltid något att glädjas över.

Dessutom var det extra skönt att springa bort lite julmat och semestermat för den delen, för det har ju blivit en del.

---

Så hur ser mina förväntingar ut för löpsäsongen 2013?

'

Jag hoppas på...

...trevliga bajamajor.

Under löpsäsongen har man fått stifta bekantskap med någon man i alla år av olika skäl försökt att undvika. Det handlar om de klassiska bajamajorna, man har fått lära sig som loppdeltagare att det är oftast det som gäller eller att vara utan. I Solviksloppet fanns det inga bajamajor att tala om, då var jag bara några sekunder att göra nr. 2 ute i skogen istället. Men med lite flyt hittade jag en närbelägen tennishall. Men jag hoppas att jag får trevligare erfarenheter av bajamajor kommande säsong.

...nytt par löpskor.

Jag har en tidigare födelsedagspresent att hämta ut i form av valfria löpskor och jag har redan sedan tidigare aviserat om att jag är sugen på ett par jag har spanat in ett tag. Så jag ser fram emot i februari/mars att sätta igång med nyfödda vänner på fötterna att springa med.

...ökat läsarantal.

Jag började blogga i början av juni, en helt ny upplevelse var det allt. Jag har alltid undvikit att blogga, för jag har aldrig haft något att blogga om egentligen. Jag vill inte bli en "nonsensbloggare" som bloggar om inget speciellt. Det finns få som klarar av det, resten är oftast bara tråkigheter om jag får säga mitt. Jag har fått en stabil läsarbas, men besökare från olika kanter av internet. Jag hoppas att jag kan fortsätta skriva intressanta saker och nå ännu högre med läsarantalet.

...nya såväl som gamla lopperfarenheter.

Jag kommer att springa nya lopp, som ni kommer se längst ner i detta inlägg. Det kommer att ge nya erfarenheter, med ställen och känslor som jag kommer definitivt att blogga om. Dessutom har jag inplanerat att springa lopp som jag sprang förra året, jag hoppas att jag får all anledning att njuta av dessa, som jag gjorde under 2012.

...nya chokladkakor att äta upp.

Det är alltid extra kul att njuta av att äta onyttigt efter en vecka av stenhårt jobb. Dessutom är jag extra förtjust i Marabou chokladkakor som belöning. Det kommer helt klart att glida ner en och annan under säsongens lopp. Mums. Marabou Mörk Choklad går inte av för hackor.

...nya saker att pröva på.

Jag har lärt mig så otroligt mycket om allt möjligt när det gäller löpning från löpforum, tidningar och egna erfarenheter. Jag hoppas att det kommer att fortsätta så. Jag har under säsongens lopp testat på rödbetsjuice och havtornsdryck av den enkla anledningen att jag vill hitta tillbehör som ska stärka min löpning. Låt oss hoppas, att jag hittar nya saker att testa som har med löpning att göra.

...fina medaljer.

Det är alltid kul att få saker när man ute och springer, framförallt älskar jag medaljer. Så jag hoppas på fina såna när jag är ute och springer på loppen. Så jag tittar på alla er lopp utan medaljer.

Mål 2013

1. Jag ska slå 17:36 på 5 km

Jag jagade först att springa under 20 minuter, sen under 19 och därefter 18. Det blev 17:36 som blev förra årets rekord på 5 km på Telge Stadslopp. 5 km är en högintensiv sträcka, det är bara att gasa och aldrig stanna förrän man har passerat mållinjen. Jag hoppas kunna slå det rekordet, det finns ett par snabba 5 km-lopp som öppnar upp för att slå det rekordet.
Som extramål vill jag springa under 17 minuter, då måste jag helt klart ligga i.

2. Jag ska slå 37:55 på 10 km

Jag debuterade på milen sent i mitten av augusti och sprang då på rekordet 37:55 som står sig än idag, på Norrköpings stadslopp. Jag trodde att jag skulle slå detta rekord i och med mitt sista lopp för året på Hässelbyloppet. Men kroppen klarade inte av detta hela vägen och landade över 38 minuter. Men att springa 3 lopp och får 38:30 och under på samtliga som förstagångslöpare, är otroligt starkt. Men jag är övertygad om att 37:55 ska jag slå på en bra dag och 10 km handlar om att hushålla med krafterna och utnyttja det vid rätt tillfällen vid loppen, jag ska bannemig kapa det här rekordet.

Som extramål är det givetvis under 37 minuter som gäller.

3. Jag ska slå 1:24:58 på HM

Jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, det var egentligen inte meningen. Men jag gjorde det och som jag gjorde det. Jag sprang på 1:24:58, makalöst för en förstagångslöpare. Jag trodde inte att jag skulle klara av att genomföra loppen i slutskedet. Jag är ingen Halvmarathonlöpare, utan är en kille för kortare distanser. Men jag har faktiskt anmält mig till mitt första utländska lopp i och med Berlin Halvmarathon och Göteborgsvarvet. Det vore fanimej ifall jag inte skulle kunna slå detta rekord i Berlin eller kanske Stockholm om alla bitar faller på plats och jag får träna lite längre distanser innan loppen. Ingenting är till synes omöjligt.

4. Blogga mera innovativt

I mångt och mycket har jag gillat att blogga. Vissa dagar tar det emot, men jag har haft ett schema att gå efter, så det alltid finns något att skriva om och att bloggen ska kännas uppdaterad och fräsch. Jag vill även blogga mera "innovativt". Jag vill förutom lopprapporterna, som jag tycker själv är intressanta att läsa, även kunna ha mer egna bilder utanför dessa lopp och vissa kring min vardag. Det finns fler saker som man kan göra, vi får hoppas att jag har tiden och lusten att genomföra det. Men jag hoppas att göra bloggen mer levande.

5. Komma underfund med illamåendet

Det är inget normalt illamående som jag har drabbats av såhär i slutet av säsongen, men det är något jag kommer göra allt för att bli av med. Jag vill inte att det ska hämma nya framgångar. Så om det krävs så blir det nya läkarbesök, tills vi kan faställa vad det är för något. Jag inbillar mig att det har gått ner lite, sedan jag har gått på medicin. Men det är vid det första loppet jag vet egentligen hur det ligger till.

Sammanfattning: Så för att sammanfatta det lite, så finns det hur mycket som helst att se fram emot under löpåret 2013. Jag har nya rekord att slå förhoppningsvis, jag får vara med från "början" denna säsong och ladda upp redan nu för säsongen istället för att "hoppa" på i mitten. Jag kommer att få springa mitt första utländska lopp i Berlin. Det kommer att bli hur kul som helst. Jag hoppas att ni följer med på den här spännande resan som ligger framför mig med hjälp av er.

Preliminär schema 2013:

24 mars - Premiärmilen
7 april - Berlin Halvmarathon
14 april - Vällingbymilen
20 april - Kvarnloppet
1 maj - Danderydsloppet
4 maj - Kungsholmen runt
11 maj - Strömmingsloppet
18 maj - Göteborgsvarvet
25 maj - Tolvanloppet
8 juni - Duvnäsloppet
15 juni - Karlstad Stadslopp
18 juni - Kanalrundan
28 juni - Trosa Stadslopp
13 juli - Musköloppet
6 augusti - KK-joggen
17 augusti - Midnattsloppet
24 augusti - Telge Stadslopp
28 augusti - Hälsoloppet
31 augusti - Solsidan Runt
14 setember - DN Stockholm Halvmarathon
22 september - Sicklaloppet
6 oktober - Hellasloppet
13 oktober - Hässelbyloppet

Här ser vi min preliminära lopplista inför 2013. Förhoppningsvis kanske jag kan peta in MälarEnergi Stadslopp och Roslagsnatta också, när jag får reda på datum. Jag kommer att koppla alla lopp till länkar också i mån av tid snart, så att det blir lättare för er att kika in på dessa. Det kommer säkert att bli ändringar under året som kommer i listan, men såhär ser den ut just nu och jag ser fram emot det.

---

Så....gott nytt år på er alla!