Datum: 13 juli 2013 Distans: 5 km Placering: 5 Tid: 17:35
Hela juni månad måste vara den absolut bästa månaden rent tränings- och tävlingsmässigt för min del. Jag inledde den med att springa Paradisloppet på Ingarö, som jag nästan vann och jag tog gruvlig revansch för fiaskot från året innan. Sedan fortsatte jag till Västerås och slog nytt rekord på 5 kilometer, 4 dagar senare åkte jag till Karlstad och slog nytt rekord på 10 km med nästan 1 minut. Så på en och samma vecka lyckades jag bräcka mina rekord på både 5 och 10 km. Sedan tränade jag ingenting tills nästa lopp några dagar senare, då jag dessutom hade alla möjliga orsaker till att inte springa - halvt bakis, dödstrött och hungrig som en hel dinosauriepark.
Men det blev nästan nytt rekord på 5 km, bara 2 sekunder behövdes för det. Sen blev det en lite kortare loppfri period. Sen sa jag adios till jobbet för sommaren och åkte på familjeutflykt till Trosa och sprang loppet där, ny succé med över 2 minuters bättring från förra året (snitthastigheten skulle räckt till en nytt rekord på 10 km om det hade hållit i sig). I samma veva upptäckte jag banintervaller och började utnyttja det i min träning, det gav nytt träningsrekord på min snabbdistans. Så jag ville verkligen springa Roslagsnatta, jag var i min livsform för nya storverk. Men sjukdom tog vid och satte stopp, sen kom Barcelona. Det var trevligt, inte lika trevligt att tappa "tråden" när man var i sådan bra form. Jag kom hem, samma dag så blev det bekant nya banintervaller, men trött i kroppen var jag och det var inte enbart för att jag körde hårt. Så var i helsike stod jag rent formmässigt?
Inför: Upp tidigt som fasen. Vilket hör och häpna var ett välkommet tillskott. Även om jag uppskattar att få sova lite som jag vill på semestern, så gillar jag faktiskt rutinen och att gå upp morgontid, istället för att sova ända till 11-tiden och såsa. I vilket fall löpar-Andreas behöver den här rutinen och det är det jag börjar trivas bäst med. Har jag helt enkelt börja omvärdera detta med långa sovmorgnar, man börjar bli vuxen nu. Eller nåt. Det är en bit att åka kommunalt, pendeln till Ösmo tar sin tid och sedan så är det en buss till Muskö på en halvtimme.
Kruxet innan var att bussen bara gå var tredje timme, så på hemvägen var vi i stort behov att åka tillbaka ganska snart efter loppet. Men bussar fanns inte att tillgå på en lång tid och anledningen var att man skulle ta sig hela vägen till Grimsta IP och heja fram IFK Göteborg. Så jag hade beställt taxi bara för den sakens skull dagen innan, men min syster med son dök oväntat upp för att beskåda mitt lopp. Jättekul överraskning. Dessutom var problemet med färd från Muskö också därmed löst utan taxi.
 |
| Jag älskar att vara tillbaka vid lopp. Life is good! |
Vi hade kommit 1,5 timme innan loppstart, så väntan var olidlig. Det blev ett promenix, uppvärmningsjogg, stå i skuggan, samtala med en löpbekant och såklart ett besök på bajamajan. Men seriöst, kom igen? Jag minns inte att det var såhär förra året, men när man kom in var det svart sopsäck nertryckt i en tunna. Det var använt toapapper och kisstänk överallt på toppen av sopsäcken. Det här tog verkligen priset av vad man fick genomgå som löpare. Hade jag bara behövt göra nummer ett, hade jag klarat mig. Men det var ju inte fallet. Huga.
Vill ni läsa kortversionen av min rapport om Musköloppet 2013?
Åka över 2 timmar till Muskö - Bajsa i en urinnerstänkt soppåse - Springa lite mer än 17 minuter - Äta kebab - Åka därifrån. End of story. Det här tog alltså 6 timmar att göra, det bästa av allt är att jag betalar pengar för att göra detta. Idioti skulle säkert de flesta icke-löpare säga. Jag älskar det, säger jag. Mina erfarenheter från min löpnings guldåder ska berättasför varenda barn och barnbarn som råkar efterträda mig. Nåväl, låt oss vara seriösa och komma in på rätt spår.
Åh, ska vi köra igång någon gång?
En extra irritation när man har värmt upp fram och tillbaka under en längre tid, är att loppet flyttas fram 15 minuter. Suck. Tur att man inte hade jättebråttom därifrån.
Under: Trots att jag hade väntat i 1,5 timme på att loppet skulle starta och jag stod längst fram i ledet, så höll jag på att missa startskottet. Allt blev så diffust helt plötsligt, jag hade äntrat en parallelldimension eller så. Men jag lyckades komma iväg som jag skulle och jag behövde köra på duktig från början för att göra ett bra lopp. Bara kroppen var i någorlunda i form, det var det absolut det viktigaste idag för mig. Dessutom hade jag till minne att det var slutet som var jobbigt med en backe och något lerigt fält i skogen, men annars var den nog helt okej. Jag fick ändå trots allt 18:03 och slog mitt 5 km-rekord senast jag var här. Att jag var så ignorant och inte hade läst mitt inlägg från förra året om loppet, var väl kanske en skyddsmekanism för att jag skulle inse hur jobbigt det skulle bli.
Solen stod och brände på rätt hårt och det är inte för inte, som mitt sinne börjar påminna mig om Göteborgsvarvet. Men det är mitt i juli, mitt på dagen och ute i skärgården utan moln, då får man faktiskt förvänta sig att likt förut, att det blir hett. Så därför var det ett trevligt inslag att det sprutades vatten på oss redan från början nästan och det är skönt. Det behövdes. Jag blir varse om hur jobbig den här banan är och det är verkligen berg- och dalbana känsla över det hela. Det är få flacka partier. Det är i just de här flacka partierna, man bara låter benen gå och får tillfällig mental vila. Efter halva banan så känner jag att jag vill svalka mig med lite vatten, så jag ser att det står en massa muggar vid ett bord där. Trots att det står minst 2 människor vid bordet, så är jag nödgad att ta muggen själv varpå, i farten då, slår ner en del muggar. Inget att bli arg på egentligen, men dela ut muggarna istället. Mycket effektivare!
Jag känner hur kroppen känner sig trött och det märks att jag både varit sjuk och inte fått den träning jag har behövt den senaste tiden. Men jag hänger på i lagom mak och försöker så gott det går att haka på toppen, så gott det går. Loppets andra irriterande sak utöver vattnet, är att jag springer vid ena bilvägskanten, ändå ska en pojkspoling (får jag skriva så, jag är verkligen gammal) helt klart passera bredvid mig på vänstra sidan. Där det inte finns någon yta alls egentligen och knuffar till mig. Det fanns flera meter till höger, bara att passera bäst fan du vill. Jag var egentligen för fokuserad på min egen löpning, men efteråt är jag irriterad och jag är glad att det inte var mitt gamla innebandy-jag som är ute och får säga sitt den här gången.
Svettigt, jobbigt och väldigt varmt. Jag fick verkligen bekänna färg!
Vi äntrar skogen och jag vet att det finns en backe snart som kommer göra livet jobbigt och jag kommer ifrågasätta varför löpning ens existerar på min karta. Inte nog med det, innan så är det extremt mycket rötter och det är ett under att man inte stukar foten och gör illa sig, tufft värre. Sen kommer det en backe och den är jobbig, jag försöker jobba så hårt som det bara går. Det går överlag riktigt bra. Jag är nöjd över att jag klarade den trots allt. Men det visar sig, att det kommer en till backe och det är den. Och den är lååång och det verkligen är mjölksyra deluxe i mina ben. När den väl är färdig, så är det inte långt kvar till mål och det blir ingen spurt. Men jag är nöjd att trots att jag får springa i mål.
Efter: Precis efter loppet stänger jag av klockan och ser att jag har fått 17:35. Helt klart godkänt, nästan en halvminut bättre än förra året. Men det är inte där mina tankar ligger nu. Utan jag mår så fruktansvärt illa och söker skydd i skuggan, jag ligger ner och bara försöker att få bort illamåendet. Det är inte det där illamåendet som gäckade mig tidigare, utan det är något annat som ställer till det. Efter ett tag blir det lite bättre. Men jag känner akut att jag behöver få i mig något och det bli kebabpita. Första gången jag äter kebab på typ 100 år, men det får jag faktiskt unna mig den här gången.
Det var tävlingspremiär för min sponsrade outfit!
Dessutom blir det en fin medalj som belöning, förra året blev det inte alltför vacker plakett. Tack vare syrran, så blir det snabbvisit hos min sambo på vägen till Grimsta IP och vi träffar också helt oväntat på min kusin. Vilken utflykt får man nog säg. När jag sitter i bilen på vägen till fotbollsmatchen, reflekterar jag att loppet var ändå helt okej med tanke på alla förutsättningar. Sen att IFK helt och hållet krossade mina drömmar om en perfekt lördag är annan sak. Men det märks verkligen att sommaren är här. Det är så magiskt med svensk sommar på något sätt, Sverige är verkligen lyckligt lottade att ha fyra årstider. Jag vet själv när jag stod och frös bollarna av mig när jag stod i Nyköping och kollade fotboll. Att jag dessutom ha fått uppleva Muskö igen och dess fina miljö, var trevligt. Loppet var ännu bättre arrangerat i år och det märks att man satsar hårt, så loppet ska ha stort plus från mig.
GE MIG ETT I - III. GE MIG ETT F - FFF. GE MIG ETT K - KKK. VAD BLIR DET? IFK!
Nu är det tre veckors vila från lopp. Men jag vilar dock inte. Men vi ska försöka få ut en vårsammanfattning inom någon vecka. Så as usual, stay tuned!
