Kokosnöt! Vakna i Barcelona på morgonen, springa banintervaller på hemmaplan! Galet!

Helt galet att jag vaknade igår morse i Barcelona, för att sent på eftermiddagen springa banintervaller hemma. Svårt att förstå det där. Jag hade planerat in ett pass samma dag, bara för att jag har ett lopp om två dagar. Jag behövde dessa snabba banintervaller, med en dags mellanrum för att kunna inte vara helt slut i benen som jag var senaste gången jag körde banintervaller.

Jag sprang för första gången i min sponsrade Beet It-outfit. Jag började med att en uppjogg på 2.8 km, det blev 3:54/km i snitt och det var egentligen för tok på snabbt. Men med tanke på att jag har var väldigt arg och frustrerad av att stå och stampa på ett löpband tidigare, så behövde jag se ifall min kropp svarade på denna fart och det gjorde den. Men jag kunde inte förneka att jag var väldigt trött, redan innan banintervallerna. Jag hade planerat som senast, 6 x 800 m i tuff fart. Första intervallen kändes otroligt tufft, då jag sprang på 2:45. Inget att skämmas över, men jag kände en liten besvikelse att jag inte var lika snabb med den första som förra gången (2:35). Sedan följde fyra stycken till: 2:38 - 2:39 - 2:42 - 2:42. Så det blev i varje fall bättre än min första intervall, redan innan den fjärde intervallen, frågade jag mig själv ifall jag orkade alla sex tänkta. Så jag valde att ändra så istället för att köra en sista 800 meter, att jag delade upp det i en 400-metersintervall och en 200-metersintervall. För rent psykiskt ville jag pissa på allt som hade med löpning att göra.

Jag visste att det skulle vara jobbigt att köra samma dag som jag hade suttit på ett flygplan under en längre tid, för jag var i absolut toppform veckan innan, då jag missade Roslagsnatta pga sjukdom. Men 1:14 på 400 meter, helt okej. Sen blev det 32 trötta sekunder på 200 meter. Jag var med tanke på förutsättningar, faktiskt helt nöjd med mitt intervallpass. Trots att kroppen kändes sliten och den inte var hundra, så var jag nöjd med mitt resultat. Nerjoggen blev på 1.86 km i 4:21-fart.

Det är inte vin som jag dricker på fredagskvällen, även om man kan tro det...

Jag har inte direkt brist på rödbetsjuice, så nu kan jag dricka den under en längre tid och förhoppningsvis ta del av den önskade effekten snart. Jag var inte helt förtjust i smaken som fanns i de små shotsen, som jag drack tidigare och skrev om det i bloggen. Den här har en mildare smak, som känns lite lenare och är enklare att dricka. Det känns bra.

Så hur känns kroppen? Egentligen inte i toppform, men jag har fått till ett bra intervallpass och mina förberedelser har varit så bra det bara går mitt i semestern. Men visst fasen, ska jag krypa under 18:03 som jag fick ute på Muskö förra året?

---

Ett litet kuvert låg och väntade på mig när jag kom hem igår. Nämligen från Västerås friidrott. Jag hade nämligen vunnit 300 kr i presentkort på Team Sportia, för min tredjeplats i MälarEnergi Stadslopp. Jag som var övertygad att man inte skulle få något pris, så fick jag det här. Helt klart en kul bonus. Något ska man väl ändå när man är duktig och slår sitt rekord på 5 kilometer får man tycka lite skämtsamt?

Semesterlöpning - Både tyngre och lättare än vanligt!

Dagen efter Trosa Stadslopp, vilade jag. Med tanke på den fina prestationen och att det var min första heldag på semestern, så var de det enda rätta jag kunde göra. Det blev storhandling på ICA Maxi, en Lindt Orange Intense åkte med varukorgen också. En chokladkaka som belöning som sig bör. Det var riktigt god, den blir säkert godare med vetskapen av att man gjort något bra. Så måste det bara vara.

Under söndagen var det inplanerat nya banintervaller, förra veckans träning med dessa gjorde nog mig väldigt gott. Så därför är det nu ett naturligt inslag i min löpning. Men jag är betydligt segare när jag har semester, jag känner mig i närmst orkeslös när jag bestämmer mig för att styra kosan mot startpunkten för dagens pass. GPS-klockan vägrar att starta när jag ska köra min uppjogg till idrottsplatsen. Jag har dessutom med mig en påse med olika saker såsom nycklar, vattenflaska och kreditkort. Den går sönder efter 10 meter, så jag kommer få springa med dem på det mesta konstiga sätt för att få med alla saker. Så jag får utnyttja Ipodens träningsapp. Trots att kroppen känns otroligt segig och degig, så blir det 2.8 km i 4:03-tempo.

Senast jag körde intervaller var på midsommardagen, då var det några stycken andra som var på idrottsplatsen. Idag var det 0 andra personer. Helt dött. Skönt. Väl på plats så bestämmer jag mig med vetskapen av förra veckans hårda intervallpass, att istället för att köra 5 x 1000 m, köra 6 x 800 m. Det blir lättare för mig med tanke på hur jag mentalt är trött, hur kroppen säger ifrån och att jag börjar känna mig sjuk (lätt illamående samt snuvig). Det blir väldigt hårt kämpande, men jag gör samtliga 6. Tiderna blir; 2:35 - 2:37 - 2:40 - 2:42 - 2:43 - 2:39. Med tanke på hur jag känner mig är det fullt godkänt, på vägen hem blir det 1.7 km med 4:36-tempo, dock blir det ändå ett stopp i mitten. Jag begav mig till de närliggande centrum som finns där och köper mig en lunch.

När jag väl stiger på hemma, så känner jag mig nöjd med dagens pass och inser att det är en minibragd för mig utförd. Inte illa.

---

Under måndagen hade jag blivit sjukare, tyvärr. Istället för snuva, så hade jag fått halsont och det kändes inte alls bra. Dessutom tycker jag det känns ovant med inga rutiner egentligen, jag går upp när jag vill och gör vad jag vill. Herregud, jag har längtat efter semester länge nu och när jag äntligen får det, så börjar man nästan längta tillbaka. Nåväl, resten av sommaren kommer att vara fullbokad och det är bara att njuta av den tidlöshet jag befinner mig i. Jag känner mig orolig att jag kommer att bli sjuk på riktigt, hela måndagen går det fram och tillbaka med sjukdomskänslor. Under kvällen kör jag lite kroppsövningar, för att jag inte "vågar" ha en ytterligare vilodag.

Idag (tisdag), så åkte jag till jobbet och jobbade lite på semestern. Sjukt egentligen. Men lite arbetsmoral har man. Dessutom var jag rädd att "försova" mig på min arbetsdag på semestern, illa illa. Men nattens sömn hade inte förbättrat mina sjukdomssymtom. Nu kändes det lite till i halsen och jag med min hypokondriska inställning började tyst spekulera i att jag hade halsfluss. Men så verkade det inte vara. Utöver det hade jag fortsatt lätt illamående. Dagens inplanerade löppass, ställde jag in. Jag kanske kunde löpa imorgon istället eller så skulle jag hoppa över det och fokusera helt på torsdagskvällens lopp? Men medan dagen gick och sjukdomskänslorna gungade fram och tillbaka, så bestämde jag mig helt prompt att jag skulle springa. Jag skulle ändå bara springa 7 kilometer i ett ganska lugnt tempo, det hade jag bestämt sedan flera veckor tillbaka.

Jag börjar starkt spekulera att banintervallerna hjälper mig sjujäkla mycket, för det blev inte särskilt lugnt. Jag tryckte på. Det blev 7 kilometer asfalt med 3:47 i snitt. Det är i någon form av träningsrekord igen. Trots att jag hade halsont och lätt illamående, så springer jag egentligen i det tempo under en sådan sträcka utan större problem och jag hade helt klart kunnat springa ännu fortfarare om det vore så. Kvalitetspass. Nu är det total vila fram till loppet på torsdagskvällen, det är bara att hoppas på att jag är friskare. För nu är det en kamp mot tiden. För i själva verket vet jag att det är urdumt att ens springa med halsont och framförallt när det är i en sådan fart, men jag kan bara inte låta bli. Jag intalar mig själv att jag inte ska göra det igen, min hälsa går före allt annat. Men jag behövde bara ett pass till innan vårsäsongens sista lopp tar vid. Sen ska jag ha semester på riktigt och vila upp mig. Jag lovar. Så ta absolut inte efter mina dumheter.

Nytt träningsrekord med Sonic och Lasse Åberg!

Idag är jag jävligt snabb uppenbarligen. Jag hade sovit otroligt bra de tre senaste lediga dagarna, sen blev det dock mindre sömn natten till idag. Men det hindrade inte mig, då jag under eftermiddagen på jobbet, då benen spritte av energi. Det kändes lovande och jag undrade lite försiktigt ifall mina banintervaller under lördagen kunde ha någon del i detta? Väl hemma, då jag höll på somna på tåget hem, så lunkade jag försiktigt hem. Den där lilla energin som jag kände var bortblåst, men sakta men säkert, så tog jag på mig kläderna och tog en sista klunk vatten. Jag joggade försiktigt till min startpunkt för det vanliga asfaltspasset. Jag applåderade den osynliga publiken inför starten då min GPS-klocka gav en grön signal. När jag applåderar mina hemliga supportrar ute i skogen, så betyder det att jag är på bra humör och redo att köra som fan.

Trots att det var riktigt jäkla varmt och jag egentligen inte hade större lust att köra, så kände jag att inledningen var lovande. Då första kilometern gick på 3:13. Sedan efter det rullade det bara på, jag brukar få lite lätt mjölksyra och sedan är det bara att anpassa farten efter det. Men idag var det mjölksyran som fick anpassa farten efter mig. Jag kan inte säga att jag kände mig pigg i benen, däremot kan jag påstå att jag absolut inte kände mig trött alls. Jag pinnade på riktigt bra och lovande längs hela banan, ett äckligt självförtroende i mig började växa och det kändes att det var direkt tack vare banintervallerna. En gång är ingen gång brukar man säga, men det här känns bra. Hela passet kördes utan egentlig större trötthet och jag kände mig oerhört nöjd när passet började närma sig sitt slut. Det blev totalt 34:19 och 3:48/km i snitt, vilket är träningsrekord från 3:54/km i snitt som jag hade tidigare. Samtliga kilometer sprangs på under 4 i snitt, mycket skönt. Det finns inget skönare att komma hem, klunka i sig vatten och stå under en varm dusch efter ett sådant här fint pass. Få saker i världen slår detta får jag nog säg. Tänka sig att jag fortfarande hittar nya sätt att utveckla mig själv, inspirerande.

Idag är jag inte långt ifrån att känna mig lika snabb som min gamla barndomsvän Sonic. Inte alls långt ifrån...

Kan de här glasögonen vara en del av det nya vinnarkonceptet?

---

Min far åkte hjälpsamt till Bromma IF:s kansli och hämtade mitt andrapris i HalvTolvan. Det kom som en smärre chock, då jag inte hade förväntat mig något pris alls. Men fick reda på det via hemsidan. Priset är en fin litografi av Lasse Åberg. Det är bara tacka och ta emot. En fin bild på konstverket blir det när jag har packat upp och ramat in det vid ett senare tillfälle.