Tolvanloppet - Då möts du och jag här, i ett härlig vårväder! Som senast ungefär!

Datum: 25 maj 2013 Distans: 6 km Placering: 2 Tid: 21:01

Jag var mentalt urladdad efter att ha sprungit Göteborgsvarvet. Det var som att springa in i en spis och springa runt där inne. Till en början var jag besviken att jag inte nådde mitt mål, men efteråt förstår jag vilken pärs det är att komma i mål överhuvudtaget. Fysiskt tar ett sådant lopp mycket krafter, men jag var helt slut i huvudet. Jag såg inte ens framför mig ett endaste löpsteg efter debaclet. Men lik förbannat är jag ute och kör 2 pass, två dagar i rad och ser med tillförsikt framåt Tolvanloppet i Bromma. Nu var det första gången jag skulle besöka samma lopp. Cirkeln är sluten och fortsätter ånga på. Det skulle återigen bli HalvTolvan. Det var skönt att det var en sådan pass kort distans framför mig, så att jag klarade av att jobba med mitt mentala bildspel.

Inför: När helgen började, så hade jag mycket att se fram emot. Det var dels det här loppet, men även Champions League-finalen i fotboll (där Dortmund ingick) och Svenska Cupen-finalen med IFK Göteborg på Friends Arena. En fullspäckad helg. Först i ordningen när alarmklockan ljöd, var loppet i Bromma. Jag hade sovit bra. Jag har blivit bättre på att sova och det är skönt att få sova utan avbrott och över 8 timmar emellanåt, istället för mellan 6-7 timmar. Det gör så mycket, framförallt när man är aktiv och behöver återhämta sig under tiden man sover.

Det skulle bli en tur med urmysiga Nockebybanan, till min förtjusning var det veteranvarianten av linjen. Det var länge sedan jag hade den möjligheten. Alltid kul att ha en bra anledning till att åka någonstans, se och göra saker man annars kanske inte skulle komma sig för. När vi klev av vid Ålstensgatan, så var det inga problem att orientera sig till nummerlappen och inte heller var start/mål befann sig. Med mitt goda minne, så var allt precis som förra året. Tänk att det har hunnit gå 1 år sedan vi sågs. 27 lopp har sprungits, jag har bytt jobb och jag har blivit en riktig duktig löpare. Vi får väl se var jag befinner mig då.

Oerhört fokuserad. Eller kanske inte!

 Uppvärmningen var spartansk, 1 km löpning och kroppen mådde helt okej. Något som oroade dock var det jag hade fått under fredagen, alltså dagen innan. Då hade jag två löppass i rad i benen. Det är något under vaden som gör ont när jag går och intensifieras emellanåt. Något jag även kände av när jag går, men inte när jag springer. Jag hoppas att det inte är något problem som ska drabba mig på något sätt i längden.

I blått/mörkblått far jag iväg!

 Under: Jag kände igen mig med hjälp av alla sinnesintryck där jag stod i startfältet och såg den klassiska 12-vagnen stå där i väntan på start. Skillnaden på idag, i jämförelse mot ett år sedan, är att jag tränar betydligt bättre, är en ännu gladare människa och är snabbare. Fokus låg på att klara slå 22:59 och även kanske gå under 22 minuter. Inledningen var i hyggligt tempo, min GPS-klocka hittade ingen GPS-signal, så det fick bli med vanlig starklocka och följa kilometermarkeringarna. Jag blev smått överraskad att 1 km kom redan när jag låg på 3:10. Jag är trött i kroppen och låren är inte helt hundra idag märker jag. Jag har fått en indikation på att banan dessutom råkar vara 5.7 km och inte 6 km. Nåväl, jag pinade på i bra stil och den där jävla Göteborgsvärmen var inte närvarande. Det var lagom varmt för att ha glädje kvar att springa.

För det var med glädje jag sprang samma sträcka som jag gjorde för ett år sedan, det var med ett inre leende som omfamnade allt det härliga jag har fått genom de 365 dagar med löpning har berikat mig med. Allt kändes som en kopia från filmen förra året, den film som spelade in hela mitt lopp i huvudet.

Fina och lätta löpsteg!

 Förra året kom jag 3:a på den här sträckan. När jag passerade Ålstensgatan, så hade jag nästan ett äckligt självförtroende att det här fixar sig. Vid vägskälet mellan 12 km och 6 km, så springer jag rakt fram och märker att jag är väldigt ensam. Ingen framför mig och ingen bakom mig, det är en skrämmande känsla, när man är helt själv. Omedvetet kan jag slå av på takten lite, men jag försöker så gott jag kan att köra hårt. När jag viker in Ålstensgatan igen, ser jag målklockan och ser att jag kommer att med godhet krossa mitt tidigare banrekord. Jag seglar in på andraplats med enkelhet, på 21:01.

Vid målgången!

Efter: Det är inte med glädje jag passerar mållinjen, vinnargubben i mig hittar något nytt anmärka på. Jag är bara några ynka sekunder från att gå under 21 minuter. Usch och fy. Sen får jag en medalj modell större, utan band, förra året var det med. Men det är en petitess i sammanhanget. Känslan när man har sprungit HalvTolvan är att man rätt ouppmärksammad, då all fokus är på de yngre samt Tolvanloppets deltagare. Kanske inte helt förvånande. Men idag var det ett lopp som gjorde på ren rutin. En sådan där "dag på jobbet". Jag är nöjd, nästan 2 minuter bättre än för ett år sedan och jag gick inte ens fullt ut. Det är skönt att veta att potentialen är hög idag. Mycket hög.

Jäääteglad över medalj och att ha sprungit!

Nu väntar 1,5 vecka utan lopp. Vem vet, jag kanske dyker upp och hejar på maralöparna i Stockholm i helgen? Eller så tar jag välbehövlig vila från all form av mental press fram till nästa gång. Men med mig vet man aldrig, allra minst mig själv.

Vad tyckte jag förra året om detta lopp? Läs här