Trosa Stadslopp 2014 - Magi. Magi. Åter magi.

Datum: 27 juni 2014 Distans: 8.9 km Placering: 30 Tid: 31:19

 

Det har väl varit ganska tydligt vad som har präglat mig den senaste tiden. Foten har varit milt sagt, upp och ner under en lång period. Jag är en hårdhudad kämpe, att ens genomföra Karlstad Stadslopp på den tiden, är mycket anmärkningsvärt. Flera utav mina pass har varit rätt så tuffa, men samtidigt har jag ändå försökt vara klok som det bara går. Jag har tagit fler vilodagar än någonsin tidigare och det har verkligen gynnat mig, det är därför jag på något vis har kunnat hanka mig över vattenytan.

Jag tränar inte som en elitlöpare, men väl som en väldigt intensiv motionär och man kan lugnt påstå att jag har nått ganska långt från att öka från 2 pass i veckan till 3 eller 4 med olika mängd och längd. Jag ska nog utforma ett blogginlägg som handlar lite mera detaljerat hur jag tränar och hur jag nått dit jag är idag, på så kort tid. Sedan i vintras började jag träna för Stockholm Marathon, då jag la till ett långpass i veckan (28+) och ökade allmän mängd överlag på samtliga pass. Jag har alltid haft svårt att vila, så är det. Är det inte innebandy, så är det fotboll eller allmän styrkeövning som har gällt. Jag tror att jag helt enkelt ha hittat nästa viktiga hörnsten i min löpning - vilan. 

Inför:  

Trosa Stadslopp är unikt på flera sätt och ett av dem, redovisade jag i förra inlägget att det var starten på min semester. Det började egentligen med att jag åt middag, sedan gick jag och vilade nästan en timme, kände mig som en gammal gubbe som tar mig en tupplur. Men det var skönt och välbehövligt. Jag samlade ihop alla saker relativt fort och det faktiskt rätt trevligt att för tredje gången, så skulle syrran (med min systerson eller hennes son om man så vill) följa med och det blev skjuts hela vägen. Mycket smidigt och effektivt, så tog vi oss till Trosa. Själv på vägen ner, funderade jag på många olika saker. Det kanske inte är någon större hemlighet att jag funderar mycket på både den ena och det tredje, egentligen hade jag inga tankar på dagens lopp.

Det är egentligen svårt att bygga upp tillräckligt med självförtroende inför det här loppet, med tanke på att när som helst, så kan foten bestämma sig för att inte vara med i matchen. Jag vill minnas att jag kände mig i en riktigt bra form förra året, när jag sprang på 32:10, så lämnade jag vårsäsongen med en riktigt härlig känsla. Idag visade jag inte hur jag skulle lämna Trosa. Väl på plats, kryssade jag mig fram ända till tältet, där jag hämtade ut nummerlappen. På förhand hade jag förstått att jag skulle stå i elitgruppen. En exklusiv grupp människor där jag ingår, inte illa.

 

 

Jag träffade jag olika löparbekanta, däribland Fredrik Uhrbom, som jag intervjuade i min löparserie. Första gången jag hälsade på han och det var en stor ära, det var även en överraskning med tanke på att han dagen innan hade kört på nästan under 14 minuter i ett elitspäckat lopp i Sollentuna GP (5000 m). Efter lite uppvärmning, fick jag ändå konstatera det jag hade misstänkt ett tag. Att foten faktiskt på riktigt var på bättringsvägen och all mer egen ordinerade vila hade gett önskad effekt. Sen var det bara dags att ställa sig bland eliten. Där stod jag. Tänka sig, vad fort det går på 2 år. Dags att se vad den här kroppen kan göra idag.

 

En ny minnesvärd resa har påbörjats.

Under: 

Att få stå längst fram med elitgruppen, var inte alls illa och det var inte någon särskilt stor trängsel. Däremot skulle jag kanske få uppleva den enda nackdelen att stå längst fram i elitgruppen. Det blev en jävla fart från början och jag som är känd (eller ökänd, beroende på hur du ser på saken) för min snabba starter, var inte sen att hänga på. När jag ser elitlöpare efter elitlöpare samlas i en klunga, så vill jag gärna hänga på lite grann och inte hamna mitt ute i ingenstans i fältet. Till slut började det att stadga sig i en lagom fart. 

 

Det må inte synas, men jag gör ett vinnande tecken!

 Utan att överdriva så var de 4 första km i riktigt hög fart, det där med foten kändes inte alls. Sedan efter 4 km så märkte jag att jag började "mysspringa" hamna i bekvämt tempo helt enkelt. 5 km-skylten passerade jag vid 17:14 och det är riktigt bra med tanke på att min rekord på den distansen är 19 sekunder bättre. När man har kommit in vid ungefär den här skylten, så är man tillbaka i "stadskärnan" om man får säga så. Där och då, förstår jag fortfarande varför jag håller detta lopp högt. All härlig publik och hur mörkret långsamt har börjat knacka på, ta över den här härliga midsommarnatten. Inte undra på att det är väldigt många elitlöpare som söker sig till det här loppet.

 

Det går snabbt, så att man inte ens kan hänga med med kamera!

Trots att jag hamnade i ett mystempo efter 4 km, så är målet självklart nu. Foten känns någorlunda hygglig och målet är givetvis att slå förra årets tid (32:10) och springa under 32, det är min högsta önskan och prioritet utan tvekan. Jag försöker hålla upp ett någorlunda tempo och när det återstår ungefär 1 kilometer kvar, växlar jag återigen upp och drar till minnes vad som har hänt de 2 föregående åren jag har sprungit i Trosa. Jag har avslutat med en stark spurt. Idag känner jag att jag inte har den där extra energin, men vid 500 meter kvar, så växlar jag upp ett snäpp och när det återstår 300 meter, så kommer den. Spurten som får jublet att öka och blickarna att fokusera på mig, det är där jag vill vara och det finns ingenting skönare att passera mål efter att ha tvivlat hur loppet skulle bli.

 

Äntligen i mål. Jag är den utan segerkrans just nu, om ni undrar. Men sen så...

Efter: 

Nya tiden löd 31:19 och återigen hade jag överraskat mig själv, det var tydligt att det inte fanns några begränsningar på vad jag kan åstadkomma. Trots mindre träning och mera vila, så har jag lyckats ännu en gång. Tempot var på 3:31/km och jag hade hållit samma tempo i en mil, så hade jag slagit ett nytt rekord. Jag som trodde att det skulle dröja ett bra tag tills att jag återigen fick känna den här känslan av att besegra sina tidigare jag. Jag har suttit i soffan och stirrat ut genom fönstret, undrat när min fot får vara frisk och när jag kan utmana på riktigt igen. Det tog inte alls för lång tid, utan nu är jag här igen.

 

Han visste om att han går en lysande löparframtid till mötes, därav glädjetårarna...

 Foten då? Jo, den kändes efter loppet. Inte allvarligt, men lite i varje fall. Den hade idag gjorde ett hästjobb. Vid mål så låg segrarkransen omhuldad min systerson. Vad var detta? Tydligen hade vinnaren Ababa Lama lagt sin segerkrans runt han, vilken trevlig gest. Min systerson storgrät vid detta. Vad betydde då detta? Att Lama tyckte att jag var kvällens stora stjärna och förtjänade kransen eller var det så att han såg att min systerson gick en fin löparframtid till mötes? Inte omöjligt. Vem vet, om 17-18 år, så står han som vinnare av Trosa Stadslopp. 

 

Bilresan hem, var väldigt skön och det var med ett stort smil som jag kikade ut genom rutan. Någonstans inom en, så börjar man tvivla på ifall man är kapabel att överraska igen. Att jag har passerat zenit om vad som är möjligt och det här var början på slutet. Icke, sa Nicke. Jag vägrar ge upp och löpningen har gett mig så otroligt mycket självförtroende och själsig styrka, att jag står på pall i minst 100 år. Vi kom hem vid 23-tiden och det var bara att packa och skriva ut biljetter. För strax efter klockan 5 på lördagsmorgonen skulle klockan ringa, för avfärd mot Arlanda och resan ner till Hamburg. Hur det gick och hur min fot reagerade på detta, får ni reda på, senare i veckan.

Fotnot: Jag ber om ursäkt för kvaliteten på bilderna, det är nästan ett större illamående än en berg-och-dalbana. Jag har uppenbarligen svårt att stå still.

Med foten i Trosa(n) och sedan en god Hamburg(are)

Då var vi där igen. Trosa Stadslopp. Loppet som jag sa är ett av det trevligaste jag har sprungit, i förra årets sommarnummer av Runner's World. Det finns flera olika skäl till detta. Dels så har de två tidigare åren skett i samband med att min semester börjar, faktiskt samma dag. I år började min semester på eftermiddagen igår, så jag har fått lite extra vila och fokus. Så då förknippar jag loppet med att jag har en skön sommar med olika hyss, lopp och glädje framför mig. Utöver detta, så sker loppet på kvällen. Det börjar 21.00 och det tycker jag är extra trevligt, det är få lopp som går så sent och jag tycker är extra mysigt. Utöver detta så är det en folkfest i Trosa i samband med loppet, det är en härlig och pirrande stämning.

Sen så är det förvisso en udda sträcka (8.9 km), så jag har inte kanske samma press att komma nära ett milrekord. Så jag har endast min tidigare tider i loppet (34:46 och 32:10) att slå. 32:10 är förvisso redan nu en bra tid och allt hänger verkligen på energin och hur foten mår. Det går upp och det går ner, men nu har jag vilat i stort sett i 2,5 dagar (förutom lite löpstyrka igår kväll). Därför vet jag inte hur jag står överhuvudtaget med foten idag, men jag hoppas att den här vilan har gett mig en någorlunda skjuts i rätt riktning.

Inte bara med detta, så är jag med i elit-gruppen och står alltså i gruppen längst fram. 2012 stod jag i grupp 2, 2013 stod jag i grupp 1 och nu är jag längst fram. Det speglar min utveckling genom årens lopp. Oavsett hur det går ikväll, så kommer jag att njuta att återkomma till Trosa för tredje gången och har fina minnen. Som en liten kuriosa är MälarEnergi Stadslopp i Västerås, det enda lopp jag har sprungit tre gånger tidigare. Det är mycket som är oklart, t o m i vilka skor jag ska springa i. Jag har tränat i förra årets par (som jag sprang i senaste Karlstad Stadslopp) och har tränat sedan dess med eller om jag ska återuppta succén med årets upplaga. Vi får väl se helt enkelt. En sak är dock stenklar, jag kommer bjuda alla människor i Trosa med omnejd på show och hoppas att alla Andreasfrälsta personer blir nöjd med detta.

Läs om tidigare race reports i Trosa från 2012 och 2013.

---

Det kommer att dröja innan ni får en längre sammanfattning från Trosa. Av det enkla anledningen att jag kommer hem sent ikväll, sedan blir det att packa och sova några timmar. För i morgon bitti så åker jag med flygplanet till Hamburg. Där jag ska jag installera mig på ett fint hotell och hoppas att foten har klarat sig hyggligt, för på söndagen så är de dags för halvmaran i Hamburg. En fullständig vansinnesprövning om man tänker efter nu, men samtidigt så bestämde jag mig för det här loppet i ett sent skede. Det var efter halvmaran i Riga som jag bestämde mig att jag inte orkade vänta ända fram till Stockholm i september.

Det låter lite galet när man tänker på det, men jag har aldrig varit i Hamburg och det ska bli trevligt att ta ut sig ordentligt om det är möjligt. Det här är dock en annan historia, först Trosa och sen får vi se vad som händer härnäst.

Trosa Stadslopp 2013 - Semesterform när den är som allra bäst!

Datum: 28 juni 2013 Distans: 8.9 km Placering: 41 Tid: 32:10

Jag hade tränat riktigt bra den senaste tiden. Bland annat med snabba banintervaller för första gången och det snabbaste träningspasset någonsin (3:48/km i snitt), så jag kunde inte påstå att jag hade haft en dålig träningstid efter Kanalrundan. De tre senaste loppen (2 rekord, 1 nästan-rekord) överlag har varit ett väldigt bra kvitto på att min träning har varit ypperlig. Jag började dessutom räkna ner dagarna på jobbet, då den 28 juni skulle innebära att semestern officiellt skulle börja. Precis som förra året var min sista arbetsdag, samma dag som Trosa Stadslopp. Det är kanske utöver min lopprestation då, även har väldigt bra vibrationer från det loppet?

Inför: Jag hade sovit dåligt hela veckan, dagen innan fredag var inte heller något undantag. Samtidigt så skulle jag få sluta 14.00 på min sista arbetsdag innan semestern och det skulle vara skönt, då skulle jag kunna få ladda upp i lugn och ro i god tid till loppet. Det första jag gjorde var att lägga mig och sova nästan 1 timme, så trött var jag och det tog inte särskilt lång tid från att jag lade huvudet på kudden tills John Blund tog överhanden. Lagom trött, vaknade jag av väckarklockan och det var dags att på riktigt vakna till. 

Idag hade vi turen att åka till Trosa i bil, då syrran med son hängde med. Även mor min, som aldrig sett mig springa, ville göra oss sällskap. Mycket trevligt. För att skapa en bubbla och få mig att koppla av i den nästan timmeslånga resan till Trosa, så valde jag att kolla på A Dark Truth med Andy Garcia på mobilen. Tiden nästan svischade förbi när jag satt djupt insjunken i filmen och försökte hänga med. Sedan intog den obligatoriska energidrycken, kvällen innan hade det såklart blivit Snickers. Alla de här rutinerna som jag har samlat på mig längs vägen, fortsätter att frodas. När vi väl närmar oss Trosa, så känner man igen sig. Tänka sig att det har gått 1 år sedan jag var på besök här senast. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har slagit flera rekord på 10 kilometer och 5 kilometer, samt sprungit 3 halvmaror (varav en utomlands). Vid förra årets tidpunkt hade jag ännu inte sprungit något milslopp, men det var då startskottet för att jag var redo att springa milen och dessutom göra bra ifrån mig.
 

Sedan går jag i rask takt längs alla mysiga hus till nummerlappen för att göra mig redo. Jag behöver lite uppvärmning för att kroppen ska komma igång. Jag har faktiskt försökt bli bättre på det där med uppvärmningar, det har inte varit min starka sida direkt. Dessutom blev jag skitnödig som vanligt när det kommer till loppstart, trots att jag har varit på toa typ 4-5 gånger under dagen. Men med tanke på den extremt långa kön bara 20 minuter innan loppstart, så valde jag att "skita" i det. Jag intalade mig själv att det inte skulle innebära någon större fara. Förra året stod jag i startgrupp 2, nu var jag i ettan och hade många duktiga löpare runtomkring mig samt eliten med välkända namn i fållan före. 20:59:02: Klockan började närma sig start. Vädret var grymt och alla var taggade. Jag inbillade mig att jag också började bli rätt så sugen på att springa.

Alla gör sig redo för kuta järnet!

Under: Det är alltid svårt att veta i vilken fas kroppen och framförallt benen befinner sig när det kommer till loppen. Det är inte som ett träningspass, som man kan sänka kraven utefter det skulle börja kännas dåligt. Har man både lagt ner tid och pengar för att åka ända till Trosa, så var det bara att köra All in. Men med tanke på den träningsperiod jag har befunnit mig i, innan loppet, så kunde det inte gå helt åt helvete. Jag försöker så gott det går att köra rätt hårt från början, det blir att åka slalom med en hel del löpare och det är stundtals rätt så svårt preja sig igenom. Det var andra bullar förra året, då jag stod längst fram i den andra startgruppen. Då jag hade fritt spelfält ett bra tag. När det väl börja fasa ut och vi kommer ut på bilvägen, så känner jag mig i bra form och lyckas hitta ett tempo som passar mig. När jag ser min hejaklack, är så pass fylld av energi så jag försöker peppa igång dem och mig själv till ytterligare stordåd.

Som en brunstig tjur stormar jag fram och attackerat allt och alla!

Efter 2 kilometer ligger jag på 3:29/km i snitt och det är rätt hyggligt. När jag tittar tillbaka ser jag att 3:43 i snitt vid samma sträcka förra året. När jag väl kutar inser jag också att mina tankar kring loppet innan stämde bra överens med vad jag hade upplevt förra året. Det är precis så som jag minns det. Mycket folk och ganska lättlöpt, det gör mig glad att befinna mig här och framförallt känna att jag är i en bättre form än förra året. Jag fortsätter pinna på i en bra takt och känner mig nöjd. Efter 2-4 km så låg jag på 3:40 i snitt och det är fortfarande riktigt bra. Alla mentala spärrar om att kuta "kilometer för kilometer" är borta, utan jag njuter av att springa i publikens hav och det är extra härligt att springa mot stadskärnan igen och få extra mycket publik nära inpå. Jag ser fjolårets vinnare Temseghen springa i riktigt snabb fart på andra sidan. Jag själv har inga planer på att bli trött än.

Även om loppet har sina uppförsbackar både här och där, är det inget som hindrar mig och jag känner mig riktigt stark och ser till njuta hela tiden. Jag har tur att jag då och då har starka ryggar att hänga på, det är inspirerande för mig. Vid 6 kilometer så har jag uppenbarligen haft en liten fartökning, då jag ligger på 3:39 (förra året var det 4:02 vid den här markeringen). Det är väl efter här som backar kommer och man känner att kroppen får jobba extra hårt. Men ingen tung mjölksyraattack syns inte till än så länge. Vid 8 kilometer har jag 3:48 (förra året 4:09), då har jag saktat ner lite.

När det återstår 900 meter kvar, så gör jag precis som förra året. Jag växlar upp minst 2 snäpp. Vid 500 meter kvar, så ökar jag takten nästan för fort, så jag får nästan halta mig själv lite. Förra året sprang jag fort som fasiken in i mål efter en monsterspurt när det återstod 200 meter. Under hela loppet, funderade jag på ifall jag verkligen skulle ha orken att göra det den här gången? När jag ser en stark damlöpare framför mig, så växlar jag till spurttempo. Jamenvisst, jag har oerhört spänstiga steg och jag visar igen att jag inte bara är uthållig, utan även kan växla om till en väldigt snabb fart. Känslan när man passerar mållinjen efter ett riktigt bra lopp, är älskvärd.

´

Det här ingen repris på förra årets monsterspurt, utan här skrivs en ny historisk spurt!

 Efter: Sluttiden blir starkta 32:10. Alltså 2:36 bättre än förra året. Även om jag har vågat spekulera på förhand att jag ska sänka mitt resultat från förra året, så var detta väl över förväntan. Jag är också oerhört glad att känna att mitt delvis ändrande träningsupplägg med ännu snabbare distanspass och banintervaller ger resultat. Med ett sådant här starkt lopp i ryggen kan man nästan börja spekulera i ett milslopp på under 36 minuter. För faktum hur fort jag sprang, så känner jag att jag inte använde alla krafter och det finns ytterligare rum för förbättring med andra ord. En viktig känsla att bära med sig, när fortsatt planering tas vid.

På hemvägen så sjunker jag in igen i filmen som jag tittade på ditvägen. Även om det är ett helt okej tidsfördriv, så höjer sig aldrig filmen riktigt och det är ingen film jag ser igen. Väl på plats hemma igen innan midnatt. Så släpper jag bagen och tittar mig själv i spegeln, ler lite förnöjt och ger mig själv tummen upp. Samtidigt som jag står där, så kommer tankarna; hur snabbt kan jag egentligen springa?

Tack till familjen som hängde på och tack till syrran för resan. Jag skickar även ett tack till f.d kollegan och fotografen Christian Boo för två utav bilderna!