Trosa Stadslopp 2013 - Semesterform när den är som allra bäst!

Datum: 28 juni 2013 Distans: 8.9 km Placering: 41 Tid: 32:10

Jag hade tränat riktigt bra den senaste tiden. Bland annat med snabba banintervaller för första gången och det snabbaste träningspasset någonsin (3:48/km i snitt), så jag kunde inte påstå att jag hade haft en dålig träningstid efter Kanalrundan. De tre senaste loppen (2 rekord, 1 nästan-rekord) överlag har varit ett väldigt bra kvitto på att min träning har varit ypperlig. Jag började dessutom räkna ner dagarna på jobbet, då den 28 juni skulle innebära att semestern officiellt skulle börja. Precis som förra året var min sista arbetsdag, samma dag som Trosa Stadslopp. Det är kanske utöver min lopprestation då, även har väldigt bra vibrationer från det loppet?

Inför: Jag hade sovit dåligt hela veckan, dagen innan fredag var inte heller något undantag. Samtidigt så skulle jag få sluta 14.00 på min sista arbetsdag innan semestern och det skulle vara skönt, då skulle jag kunna få ladda upp i lugn och ro i god tid till loppet. Det första jag gjorde var att lägga mig och sova nästan 1 timme, så trött var jag och det tog inte särskilt lång tid från att jag lade huvudet på kudden tills John Blund tog överhanden. Lagom trött, vaknade jag av väckarklockan och det var dags att på riktigt vakna till. 

Idag hade vi turen att åka till Trosa i bil, då syrran med son hängde med. Även mor min, som aldrig sett mig springa, ville göra oss sällskap. Mycket trevligt. För att skapa en bubbla och få mig att koppla av i den nästan timmeslånga resan till Trosa, så valde jag att kolla på A Dark Truth med Andy Garcia på mobilen. Tiden nästan svischade förbi när jag satt djupt insjunken i filmen och försökte hänga med. Sedan intog den obligatoriska energidrycken, kvällen innan hade det såklart blivit Snickers. Alla de här rutinerna som jag har samlat på mig längs vägen, fortsätter att frodas. När vi väl närmar oss Trosa, så känner man igen sig. Tänka sig att det har gått 1 år sedan jag var på besök här senast. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har slagit flera rekord på 10 kilometer och 5 kilometer, samt sprungit 3 halvmaror (varav en utomlands). Vid förra årets tidpunkt hade jag ännu inte sprungit något milslopp, men det var då startskottet för att jag var redo att springa milen och dessutom göra bra ifrån mig.
 

Sedan går jag i rask takt längs alla mysiga hus till nummerlappen för att göra mig redo. Jag behöver lite uppvärmning för att kroppen ska komma igång. Jag har faktiskt försökt bli bättre på det där med uppvärmningar, det har inte varit min starka sida direkt. Dessutom blev jag skitnödig som vanligt när det kommer till loppstart, trots att jag har varit på toa typ 4-5 gånger under dagen. Men med tanke på den extremt långa kön bara 20 minuter innan loppstart, så valde jag att "skita" i det. Jag intalade mig själv att det inte skulle innebära någon större fara. Förra året stod jag i startgrupp 2, nu var jag i ettan och hade många duktiga löpare runtomkring mig samt eliten med välkända namn i fållan före. 20:59:02: Klockan började närma sig start. Vädret var grymt och alla var taggade. Jag inbillade mig att jag också började bli rätt så sugen på att springa.

Alla gör sig redo för kuta järnet!

Under: Det är alltid svårt att veta i vilken fas kroppen och framförallt benen befinner sig när det kommer till loppen. Det är inte som ett träningspass, som man kan sänka kraven utefter det skulle börja kännas dåligt. Har man både lagt ner tid och pengar för att åka ända till Trosa, så var det bara att köra All in. Men med tanke på den träningsperiod jag har befunnit mig i, innan loppet, så kunde det inte gå helt åt helvete. Jag försöker så gott det går att köra rätt hårt från början, det blir att åka slalom med en hel del löpare och det är stundtals rätt så svårt preja sig igenom. Det var andra bullar förra året, då jag stod längst fram i den andra startgruppen. Då jag hade fritt spelfält ett bra tag. När det väl börja fasa ut och vi kommer ut på bilvägen, så känner jag mig i bra form och lyckas hitta ett tempo som passar mig. När jag ser min hejaklack, är så pass fylld av energi så jag försöker peppa igång dem och mig själv till ytterligare stordåd.

Som en brunstig tjur stormar jag fram och attackerat allt och alla!

Efter 2 kilometer ligger jag på 3:29/km i snitt och det är rätt hyggligt. När jag tittar tillbaka ser jag att 3:43 i snitt vid samma sträcka förra året. När jag väl kutar inser jag också att mina tankar kring loppet innan stämde bra överens med vad jag hade upplevt förra året. Det är precis så som jag minns det. Mycket folk och ganska lättlöpt, det gör mig glad att befinna mig här och framförallt känna att jag är i en bättre form än förra året. Jag fortsätter pinna på i en bra takt och känner mig nöjd. Efter 2-4 km så låg jag på 3:40 i snitt och det är fortfarande riktigt bra. Alla mentala spärrar om att kuta "kilometer för kilometer" är borta, utan jag njuter av att springa i publikens hav och det är extra härligt att springa mot stadskärnan igen och få extra mycket publik nära inpå. Jag ser fjolårets vinnare Temseghen springa i riktigt snabb fart på andra sidan. Jag själv har inga planer på att bli trött än.

Även om loppet har sina uppförsbackar både här och där, är det inget som hindrar mig och jag känner mig riktigt stark och ser till njuta hela tiden. Jag har tur att jag då och då har starka ryggar att hänga på, det är inspirerande för mig. Vid 6 kilometer så har jag uppenbarligen haft en liten fartökning, då jag ligger på 3:39 (förra året var det 4:02 vid den här markeringen). Det är väl efter här som backar kommer och man känner att kroppen får jobba extra hårt. Men ingen tung mjölksyraattack syns inte till än så länge. Vid 8 kilometer har jag 3:48 (förra året 4:09), då har jag saktat ner lite.

När det återstår 900 meter kvar, så gör jag precis som förra året. Jag växlar upp minst 2 snäpp. Vid 500 meter kvar, så ökar jag takten nästan för fort, så jag får nästan halta mig själv lite. Förra året sprang jag fort som fasiken in i mål efter en monsterspurt när det återstod 200 meter. Under hela loppet, funderade jag på ifall jag verkligen skulle ha orken att göra det den här gången? När jag ser en stark damlöpare framför mig, så växlar jag till spurttempo. Jamenvisst, jag har oerhört spänstiga steg och jag visar igen att jag inte bara är uthållig, utan även kan växla om till en väldigt snabb fart. Känslan när man passerar mållinjen efter ett riktigt bra lopp, är älskvärd.

´

Det här ingen repris på förra årets monsterspurt, utan här skrivs en ny historisk spurt!

 Efter: Sluttiden blir starkta 32:10. Alltså 2:36 bättre än förra året. Även om jag har vågat spekulera på förhand att jag ska sänka mitt resultat från förra året, så var detta väl över förväntan. Jag är också oerhört glad att känna att mitt delvis ändrande träningsupplägg med ännu snabbare distanspass och banintervaller ger resultat. Med ett sådant här starkt lopp i ryggen kan man nästan börja spekulera i ett milslopp på under 36 minuter. För faktum hur fort jag sprang, så känner jag att jag inte använde alla krafter och det finns ytterligare rum för förbättring med andra ord. En viktig känsla att bära med sig, när fortsatt planering tas vid.

På hemvägen så sjunker jag in igen i filmen som jag tittade på ditvägen. Även om det är ett helt okej tidsfördriv, så höjer sig aldrig filmen riktigt och det är ingen film jag ser igen. Väl på plats hemma igen innan midnatt. Så släpper jag bagen och tittar mig själv i spegeln, ler lite förnöjt och ger mig själv tummen upp. Samtidigt som jag står där, så kommer tankarna; hur snabbt kan jag egentligen springa?

Tack till familjen som hängde på och tack till syrran för resan. Jag skickar även ett tack till f.d kollegan och fotografen Christian Boo för två utav bilderna!