Trosa Stadslopp 2014 - Magi. Magi. Åter magi.

Datum: 27 juni 2014 Distans: 8.9 km Placering: 30 Tid: 31:19

 

Det har väl varit ganska tydligt vad som har präglat mig den senaste tiden. Foten har varit milt sagt, upp och ner under en lång period. Jag är en hårdhudad kämpe, att ens genomföra Karlstad Stadslopp på den tiden, är mycket anmärkningsvärt. Flera utav mina pass har varit rätt så tuffa, men samtidigt har jag ändå försökt vara klok som det bara går. Jag har tagit fler vilodagar än någonsin tidigare och det har verkligen gynnat mig, det är därför jag på något vis har kunnat hanka mig över vattenytan.

Jag tränar inte som en elitlöpare, men väl som en väldigt intensiv motionär och man kan lugnt påstå att jag har nått ganska långt från att öka från 2 pass i veckan till 3 eller 4 med olika mängd och längd. Jag ska nog utforma ett blogginlägg som handlar lite mera detaljerat hur jag tränar och hur jag nått dit jag är idag, på så kort tid. Sedan i vintras började jag träna för Stockholm Marathon, då jag la till ett långpass i veckan (28+) och ökade allmän mängd överlag på samtliga pass. Jag har alltid haft svårt att vila, så är det. Är det inte innebandy, så är det fotboll eller allmän styrkeövning som har gällt. Jag tror att jag helt enkelt ha hittat nästa viktiga hörnsten i min löpning - vilan. 

Inför:  

Trosa Stadslopp är unikt på flera sätt och ett av dem, redovisade jag i förra inlägget att det var starten på min semester. Det började egentligen med att jag åt middag, sedan gick jag och vilade nästan en timme, kände mig som en gammal gubbe som tar mig en tupplur. Men det var skönt och välbehövligt. Jag samlade ihop alla saker relativt fort och det faktiskt rätt trevligt att för tredje gången, så skulle syrran (med min systerson eller hennes son om man så vill) följa med och det blev skjuts hela vägen. Mycket smidigt och effektivt, så tog vi oss till Trosa. Själv på vägen ner, funderade jag på många olika saker. Det kanske inte är någon större hemlighet att jag funderar mycket på både den ena och det tredje, egentligen hade jag inga tankar på dagens lopp.

Det är egentligen svårt att bygga upp tillräckligt med självförtroende inför det här loppet, med tanke på att när som helst, så kan foten bestämma sig för att inte vara med i matchen. Jag vill minnas att jag kände mig i en riktigt bra form förra året, när jag sprang på 32:10, så lämnade jag vårsäsongen med en riktigt härlig känsla. Idag visade jag inte hur jag skulle lämna Trosa. Väl på plats, kryssade jag mig fram ända till tältet, där jag hämtade ut nummerlappen. På förhand hade jag förstått att jag skulle stå i elitgruppen. En exklusiv grupp människor där jag ingår, inte illa.

 

 

Jag träffade jag olika löparbekanta, däribland Fredrik Uhrbom, som jag intervjuade i min löparserie. Första gången jag hälsade på han och det var en stor ära, det var även en överraskning med tanke på att han dagen innan hade kört på nästan under 14 minuter i ett elitspäckat lopp i Sollentuna GP (5000 m). Efter lite uppvärmning, fick jag ändå konstatera det jag hade misstänkt ett tag. Att foten faktiskt på riktigt var på bättringsvägen och all mer egen ordinerade vila hade gett önskad effekt. Sen var det bara dags att ställa sig bland eliten. Där stod jag. Tänka sig, vad fort det går på 2 år. Dags att se vad den här kroppen kan göra idag.

 

En ny minnesvärd resa har påbörjats.

Under: 

Att få stå längst fram med elitgruppen, var inte alls illa och det var inte någon särskilt stor trängsel. Däremot skulle jag kanske få uppleva den enda nackdelen att stå längst fram i elitgruppen. Det blev en jävla fart från början och jag som är känd (eller ökänd, beroende på hur du ser på saken) för min snabba starter, var inte sen att hänga på. När jag ser elitlöpare efter elitlöpare samlas i en klunga, så vill jag gärna hänga på lite grann och inte hamna mitt ute i ingenstans i fältet. Till slut började det att stadga sig i en lagom fart. 

 

Det må inte synas, men jag gör ett vinnande tecken!

 Utan att överdriva så var de 4 första km i riktigt hög fart, det där med foten kändes inte alls. Sedan efter 4 km så märkte jag att jag började "mysspringa" hamna i bekvämt tempo helt enkelt. 5 km-skylten passerade jag vid 17:14 och det är riktigt bra med tanke på att min rekord på den distansen är 19 sekunder bättre. När man har kommit in vid ungefär den här skylten, så är man tillbaka i "stadskärnan" om man får säga så. Där och då, förstår jag fortfarande varför jag håller detta lopp högt. All härlig publik och hur mörkret långsamt har börjat knacka på, ta över den här härliga midsommarnatten. Inte undra på att det är väldigt många elitlöpare som söker sig till det här loppet.

 

Det går snabbt, så att man inte ens kan hänga med med kamera!

Trots att jag hamnade i ett mystempo efter 4 km, så är målet självklart nu. Foten känns någorlunda hygglig och målet är givetvis att slå förra årets tid (32:10) och springa under 32, det är min högsta önskan och prioritet utan tvekan. Jag försöker hålla upp ett någorlunda tempo och när det återstår ungefär 1 kilometer kvar, växlar jag återigen upp och drar till minnes vad som har hänt de 2 föregående åren jag har sprungit i Trosa. Jag har avslutat med en stark spurt. Idag känner jag att jag inte har den där extra energin, men vid 500 meter kvar, så växlar jag upp ett snäpp och när det återstår 300 meter, så kommer den. Spurten som får jublet att öka och blickarna att fokusera på mig, det är där jag vill vara och det finns ingenting skönare att passera mål efter att ha tvivlat hur loppet skulle bli.

 

Äntligen i mål. Jag är den utan segerkrans just nu, om ni undrar. Men sen så...

Efter: 

Nya tiden löd 31:19 och återigen hade jag överraskat mig själv, det var tydligt att det inte fanns några begränsningar på vad jag kan åstadkomma. Trots mindre träning och mera vila, så har jag lyckats ännu en gång. Tempot var på 3:31/km och jag hade hållit samma tempo i en mil, så hade jag slagit ett nytt rekord. Jag som trodde att det skulle dröja ett bra tag tills att jag återigen fick känna den här känslan av att besegra sina tidigare jag. Jag har suttit i soffan och stirrat ut genom fönstret, undrat när min fot får vara frisk och när jag kan utmana på riktigt igen. Det tog inte alls för lång tid, utan nu är jag här igen.

 

Han visste om att han går en lysande löparframtid till mötes, därav glädjetårarna...

 Foten då? Jo, den kändes efter loppet. Inte allvarligt, men lite i varje fall. Den hade idag gjorde ett hästjobb. Vid mål så låg segrarkransen omhuldad min systerson. Vad var detta? Tydligen hade vinnaren Ababa Lama lagt sin segerkrans runt han, vilken trevlig gest. Min systerson storgrät vid detta. Vad betydde då detta? Att Lama tyckte att jag var kvällens stora stjärna och förtjänade kransen eller var det så att han såg att min systerson gick en fin löparframtid till mötes? Inte omöjligt. Vem vet, om 17-18 år, så står han som vinnare av Trosa Stadslopp. 

 

Bilresan hem, var väldigt skön och det var med ett stort smil som jag kikade ut genom rutan. Någonstans inom en, så börjar man tvivla på ifall man är kapabel att överraska igen. Att jag har passerat zenit om vad som är möjligt och det här var början på slutet. Icke, sa Nicke. Jag vägrar ge upp och löpningen har gett mig så otroligt mycket självförtroende och själsig styrka, att jag står på pall i minst 100 år. Vi kom hem vid 23-tiden och det var bara att packa och skriva ut biljetter. För strax efter klockan 5 på lördagsmorgonen skulle klockan ringa, för avfärd mot Arlanda och resan ner till Hamburg. Hur det gick och hur min fot reagerade på detta, får ni reda på, senare i veckan.

Fotnot: Jag ber om ursäkt för kvaliteten på bilderna, det är nästan ett större illamående än en berg-och-dalbana. Jag har uppenbarligen svårt att stå still.