Summering av en inomhussäsong

Oj, var börjar man när man ska sammanfatta en hel inomhussäsong? 

Allt började med att det kändes oerhört tomt att när jag hade sprungit i mål på Hässelbyloppet. Jag vet hur tråkigt hela vintern efter 2012 års Hässelbylopp kändes, för att det var en evighet till nästa lopp. Jag funderade på hur jag skulle förlänga säsongen, jag kikade på loppkalendrar och såg både i Sverige och utomlands ifall det fanns något lopp jag kunde fylla ut med. Inget kittlade dock min tanke överhuvudtaget.  Till slut av ren slump, började jag kika på inomhuslopp. Första möjligheten för mig att kunna ha något att fokusera min träning emot skulle vara Vinterspelen den 16 november, i Örebro. 3000 meter, en distans, helt oprövad för mig.

Den egentligen stora och enda nackdelen innan mitt första lopp, var att jag skulle springa inomhus. Något jag aldrig har gjort. Redan på uppvärmningen när jag fick springa på själva löparbanan, fick jag en klar bild att doserade kurvor var något helt nytt och ovant. För en "elitmotionär" som jag, så var det självklart att jag skulle sikta på att springa under 10 minuter. Det betydde att jag behövde ligga i, väldigt mycket. Att bara vara inne i en fräsch friidrottshall var en kul grej.

Jag ska berätta att jag inte ens visste att en "sån som jag" skulle få deltaga, då jag inte var ansluten till någon friidrottsförening. Så det var lite pill med den förening jag bor närmast, men det var absolut inga konstigheter när det var dags att köra. Som jag körde, det var enligt plan och jag visade alla och framförallt mig själv att jag kan leverera när jag så önskar. Det blev en andraplats och den finfina tiden 9:48.

Som avslutning så blev det äta gott gott på en grekisk restaurang på stan. Med en silvermedalj runt halsen så kunde jag inte bli nöjdare.

Tiden gick och nästan 2 månader senare var det åter dags att göra nedslag i Örebro.  Dags för nya 3000 meter i samma hall som senast under Örebro Indoor Games. Jag hade satt tonen ganska klart och tydligt. Väl på plats i ett vinterskrudat Örebro, så undrade jag var den här dagen skulle ta mig. Nu visste jag faktiskt vad som väntade mig exakt och jag hade under mitt korta "brejk" mellan loppen införskaffat mig en maskot vid namn Lunny Lunnefågel. Han skulle med sina absoluta bästa magiska krafter göra sitt för att hjälpa mig på traven.

"Nu ska du ge upp" - Obehagliga häxkrafter innehar denna kraxande krabat.

 Jag startade loppet väldigt bra och från att jag låg 3:a, till att jag faktiskt var på väg att halka ner på en fjärdeplats, så fick jag ligga på en andraplats efter att han framför mig hade fått bryta. Jag kan inte tänka mig annat än att det faktiskt var Lunny som fick använda sina häxkrafter för att få mig att hoppa upp ett pinnhål. Jag hade en grym monsterspurt under Vinterspelen, den här gången var det mer av en tempoökning. Det räckte mer än väl, när jag faktiskt seglade in på en andraplats och med en ny rekordtid: 9:41. Sju sekunder bättre än mitt tidigare rekord och ånyo pallplats, dessutom en fin plaket. Höjdpunkten var när vi efteråt, åt på O'Learys (som vi hade bokat bord på) för lite god bit mat och för att kolla hockey. Nöjd, nöjdare, Andreas.

Jag och andraplats på prispallen är rätt så nära vänner nu!

 Inte ens en vecka senare, så hamnar jag i Storängshallen och då är alltså dags för Scandic Indoor Games på fredagen. Jag är rätt så trött, seg och lätt illamående när jag väl börjar ladda för ytterligare ett lopp. Den här gången hade jag inför det här loppet för första gången tränat inomhus. Trots att jag är bor i 08-land, så hade det slumpat sig så, att jag åkt till Västerås för att träna i deras friidrottshall. En ny upplevelse och en indikation på att jag gjorde allt för att bli ännu bättre. På 3000 meter, framför allt på den nivån jag befinner mig, så är det inte mycket sekunder som man kan bättra sig med.

Det fanns en hel del duktiga löpare på plats. Däribland inhemska Huddingelöpare. Trots en stor spykänsla lyckas jag ta mig runt utan göra nya mönster med en kaskadspya i hallen. Det blir till slut en fullt godkänd fjärdeplats med tiden 9:43. Jag var faktiskt rätt så sur och irriterad inombords, här hade jag tränat på bra och även åkt till Västerås för att bli ännu kvickare och jag lyckas inte slå nytt rekord. Snacka om att ställa höga krav på sig själv, men man ska aldrig vara försiktig att göra det. Minuter efter loppet lovade jag mig dyrt och heligt att jag skulle träna hårdare för att slå nytt rekord kommande helg. Senare på kvällen blev det återigen O'Learys som fick stå för go föda. 

Sagt och gjort, jag tränade på med ett mål i sikte: nytt rekord. Det blev ett långpass på 2 mil, ett nytt intervallpass i Västerås och en "vanlig" mil. Sen hade jag även styrkeövningar och innebandyträning på schemat. Jag kände mig i ännu bättre form, ingenting fick fela. Även om jag var lite hängig fram och tillbaka, så hade jag gett mig fan att resan till Norrköping skulle betala sig. Jag åkte till Norrköping och hade enbart positiva tankar hur det skulle gå. Vi tog oss ut till Stadium Arena, precis i närheten hade startskottet till Norrköping Stadslopp 2012 gått. Där gjorde jag tävlingsdebut på milen, jag sprang in på en klart godkänd tid på 37:55. Den här gången skulle nya mirakel ske ansåg jag.

Precis som vanligt inför vilket lopp som helst, inomhus som utomhus är väntan allra värst. Man värmer upp lite, men seger lite, värmer upp på nytt och glor. Inte optimalt alls, jag har alltid haft svårt att bara vänta. Skjut med pistolen hejvilt och kör igång för fasiken. När det började närma sig, sade jag hej till Cecilia Kleist (vid det tillfället hade vi mailkontakt apropå intervjun som publicerades här på bloggen) och jag förstod av startfältet att döma att jag skulle få det tufft. Mycket riktigt, så hamnade jag i något vakuum som inte gick att göra så mycket åt egentligen. Jag var på näst sista plats, ganska långt upp till Kleist och personen bakom mig, låg på ett komfortabelt avstånd. Jag hittade alltså ingen bra rytm i mitt lopp, då jag inte "hängde" med någon. Av tiderna att döma så låg jag precis i plan med vad jag ville. Mot slutet så spurtade jag förbi, just landslagslöperskan Kleist. Först trodde jag att jag hade fått tiden 9:37, det blev dock ännu bättre, det blev sluttiden 9:35.

Ett nytt rekord alltså. Med 5 sekunder. Min plan och vilja hade jag klarat detta. Inte nog med detta så avnjöts detta med kött och potatis på menyn, på ett sedvanligt manér. Resan hem var oslagbar, ingenting kunde slå att jag var bäst när jag behövde vara det.

Jag valde att hoppa över ett lopp och satsade alltså på Vinthundsvintern som sista lopp den här gången. När jag tittar tillbaka i min träningsdagbok, så ser jag att jag hade tränat riktigt bra. Ännu bättre den här gången, än när jag tränade för Norrköping. Någonstans i mitt huvud, så hade jag haft drömgränsen på 9:30. Men det krävdes noga planering och att kroppen verkligen höll när jag lade in ytterligare en växel. Vi åkte ut till Sätrahallen. Redan på uppvärmningen kände jag mig sisådär (det är inget unikt i och för sig, när det kommer till mig). Men jag frös lite och kände mig småhängig. Det var bara att bita ihop och försöka "göra match av det hela", som man ibland kan säga.

Hela min uppladdning stördes rejält när jag förstod att jag inte skulle springa i första heatet och det var jag faktiskt inte beredd på. Däremot var det riktigt bra löpare där, så jag förstår varför. Men som sagt, jag tyckte att det var mentalt jobbigt att behöva vänta minst 15 minuter innan det var dags för min tur. Småsegt värre. När väl var dags för mitt heat, så hade jag det klart hur jag skulle springa. Det skulle snabbt undan i första, lite långsammare i andra och lite långsammare i tredje. Men ingenting fick tummas på för ett nytt rekord. Första kilometern gick precis så bra som planerat, jag hade dock två kvar. Men sedan tappade jag allt. Det var blodsmak i mun och bara allmänt helsike. Jag blev passerad av nästan alla, även jultomten och påskharen lyckades kuta förbi kändes det som. Jag ville dock inte avbryta och gjorde precis allt jag kunde för att komma i mål. Däremot blev det med tiden 9:40.

En tid jag inte alls var nöjd med, framförallt inte när det var slutet på min inomhussäsong. Jag ville lämna så fort det bara gick, mycket på grund av att jag fortfarande mådde rätt dåligt. Inte långt ifrån hallen, så lyckades jag inte hålla det inne. En spya utav högsta klass, det var bara att vika sig för det. Oerhört jobbigt och det var ett kvitto om något inte stod rätt till. Om Norrköping innehöll en perfekt hemresa, så kändes det här som pest och pina. Ungefär som ifall man har gått ut och sedan lagt en riktig jävlig spya, man känner sig inte direkt som en kung i världen då.

Här slutar min inomhussäsong. Om det inte vore för att pappa lyckades lägga ögonen på Storängsözet, ett inomhuslopp på 5000 meter. Anmäld och klar, så hade jag mindre än en månad på mig att ladda för nästa lopp.

Sedan mycket långt tillbaka, så har jag haft en stark önskan om att ta mig under 17 minuter på 5 kilometer. Det var återigen dags att gå ner i verkstaden, jobba hårt under träningspassen och inte tumma någonting. Det känns som att jag har fått en andra chans att avsluta inomhussäsongen på mitt sätt. Varenda minut av mina träningspass, så har jag funderat ifall all min ökade och mer intensiva träning har gett mig möjligheten att springa under 17 minuter på 5 kilometer.

Storängsözet skulle ske under en tisdag. Jag var lite seg i bollen, ungefär som man brukar vara när man har jobbat en hel arbetsdag. Det blev däremot ett litet stopp efter jobbet vid strömmingsvagnen vid Slussen. Som vanligt, var det alltid lika gott och jag hoppades att det skulle vara en del av en eventuell framgång under kvällen. Väl på plats, så var det rätt så lång tid start. Jag träffade blogg-Staffan, vilket var kul. Jag gjorde min läxa och värmde upp betydligt bättre än någonsin gjort på mina inomhuslopp. Väl på plats för start, så var jag mer taggad än någonsin. Det var nu eller aldrig.

Rent mentalt var det jobbigare än någonsin. Jag tycker 15 varv utan musik eller podcast i hörlurarna var jobbigt nog, men 25 varv. Det var närmast idioti. Det var bara att ta ut sig så mycket det gick, sen fick jag känna efter loppet hur jag mådde. Jag låg helt enligt plan i början av loppet. jag kände att jag började tappa lite längs vägen och att sekunder efter sekunder som jag hade i marginal började försvinna en efter en. När det återstår 2 varv kvar, så kände jag att det var helt upp till mig ifall jag skulle springa under 17 minuter. Jag ökade, ökade och ökade. Till slut, så sprang jag in på tiden 16:53.

Att göra följa John är jättekul!

Det var mäktigt, det var otroligt och det var såhär jag ville känna när jag sa tack och hej till inomhussäsongen. Eftersom det var fettisdagen, så var en semla som stod redo för mig när jag kom hem. Jag har aldrig ätit en godare semla, vad den smakade, den smakade framgång. Då är det som godast.

Wow! Vilken inomhussäsong jag har varit med om. Jag har växt både som löpare och även som människa. Att springa 3 och 5 km inomhus varv efter varv är helt galet, men mycket bra för pannbenet. Jag tycker som alltid att det är kul att få resa utanför Stockholm och se lite annat. Att få vara inne i fräscha friidrottshallar har känts väldigt kul och jag kommer att sakna det väldigt mycket. Nästan så att det kommer en tår av saknad, när jag sitter här och funderar över detta. Men bara nästan. Jag har även upptäckt friidrottshallen i Västerås, som ligger otroligt nära stationen och som jag har haft en hel del bra pass i och jag har njutit väldigt mycket. Sen älskar jag att åka tåg (har ni hört den förut?).

Det har varit en fantastisk inomhussäsong och jag har redan planer på att återvända dit nästa vinter, helt klart. Men nu är det fullt fokus att arbeta sig mot första utomhusloppet i Premiärmilen. Det ska bli härligt. När en vän tar farväl, så säger en annan "välkommen tillbaka".

Vinthundsvintern 2014 - Att det ska vara så jävligt att fylla 50?

Datum: 8 februari 2014 Distans: 3 km Placering: 10 Tid: 9:40

Någonstans började det här också med en impuls, precis som allting annat. Att jag skulle löpa inomhus, 3000 meter. Inget som fanns i mitt huvud egentligen när allt började. Sen rullade allt på och jag kämpade mig igenom lopp efter lopp, fick slå nya rekord. I och med detta lopp så knyter jag ihop allt som har med inomhussäsongen att göra för den här gången. Det känns tråkigt och jag kommer att sammanfatta den här minisäsongen snart i ett annat blogginlägg. Var så säkra.

Jag har tränat precis som jag har velat, med långpass, snabbdistans och banintervaller. Det har inte funnits något att klaga på. Förutom den eventuella krasslighet som har lurat runt hörnet. Jag har inte känt mig sjuk, men en antydan att någonting ska vara nära förstående för mig. Det har växlats från bra till mindre bra till bra, i all evighet. När jag gick och lade mig på fredagskvällen, så hoppades jag på att sömnen skulle göra det bästa för att jag skulle vakna upp lite mer kry.

Inför: Jag vaknade upp och jag kände knappt något i min hals, vilket betyder att det hade blivit en lite bättring och jag kanske kunde göra en ordentlig uppladdning inför loppet. Jag åt samma gamla vanliga frukost. Trots att loppet skulle vara vid 3-tiden i Sätrahallen, så lyckades jag ända stressa när tiden började rinna iväg. Typiskt mig. Att ta det lugnt fram till slutskedet. Det sista som åkte med i bagen var faktiskt min maskot Lunny, det var väldigt nära att han oavsiktligt fick stanna hemma. Det hade känns sorgligt att vara separerade för första gången sedan födseln.

En regnig dag i Sätra!

Som vanligt var jag otaggad samma dag som ett lopp. Det kan nog bero på att jag fixar och donar enbart för att jag ska springa ett lopp och jag är medveten att mitt fokus kommer att vara på när det väl är dags för det. Jag hade inga speciella tankar eller känslor som for runt i mitt huvud när jag satt på tunnelbanan och försökte komma fram till vad jag hade för planer idag. Jag har nog inte i mitt vuxna medvetna liv varit i Sätra, i alla fall inte på väldigt länge. Alltid kul att se nya platser, även om det är en förort som alla andra mer eller mindre.

Av jord är du kommen, av jord du ska bli en friidrottshall!

Väl på plats i Sätrahallen, så får jag se en väldigt fin friidrottshall. Vilket lyx att ha en sådan här otroligt fin hall ifall man har turen att bo i närheten av denna att utnyttja. Jag som själv åker till Västerås för att träna inomhus. Eftersom vi är rejält tidiga, så tar jag det lugnt och lyssnar på musik samtidigt som kollar in andra friidrottare som tar i för kung och fosterland. När tiden börjar långsamt ticka på, så byter jag om i ett omklädningsrum. Sedermera börjar jag att värma upp, det känns helt okej. Förutom att jag börjar känna antydningar till kallsvettningar, det är inte direkt ett tecken man vill ha inför ett snabbt lopp. Jag får för mig att alla ska springa samma heat i stort sett, men istället för att jag får springa 15.10 i det första heatet, så är jag placerad i en B-final. Så efter att ha gått på toan bara några minuter innan min förmodade start, för att skynda sig till start, så får jag istället sitta och vänta ytterligare en kvart. Det kändes otroligt segt och jag blev nästan lite irriterad att jag inte hade räknat med det tidigare.

När det väl är det dags så ställer jag på mållinjen och jag har som vanligt ett solklart mål med mitt race. Jag ljög tidigare i texten att jag inte hade några speciella planer. Jag vill såklart göra ett försök att springa under 9:30 idag. Det skulle bli väldigt tungt det visste jag.

Under: När väl loppet var igång så var det inget snack. I den här B-finalen visste jag att jag hade en otroligt snabb löpare, som hade gjort bra ifrån sig förut. I huvudet hade jag nämligen delat in loppet i tre delar. Det fick bära eller brista. Inte mer än 3:05 första kilometern, max 3:10 andra kilometern och slutligen högst 3:14 sista kilometern. Att jag hade turen att ha en snabb löpare framför mig som gjorde sitt bästa för att skaka av sig med, det var kul att kommentatorn pratade om bland annat mig som hade säkrat upp en andraplats. Första kilometern löptes på starka 3:03, allt enligt plan alltså.

Trots att jag gjorde stark första kilometer, så visste Lunny att det skulle gå illa sen, då han ser ut som en olyckskorp här!

Tyvärr är det även höjdpunkten under detta lopp, jag kan inte hålla uppe resterande del utav planen utan jag känner att jag inte kan hålla den höga farten utan ledaren drar ifrån ytterligare och klungan bakom har närmat sig ytterligare. Det känns väldigt tungt att behöva inse att min plan håller på att gå i stöpet, varven under andra kilometern känns otroligt mycket längre än under den första kilometern. Även om det bara är 3000 m, så är det alltid tungt mentalt att inse att den tidsplan man har satt upp är på väg att gå i kras.

Spring, spring, spring!

Under sista kilometern blir jag passerad av klungan och jag har givit upp alla tankar på att springa under 9:30, samtidigt som jag inte alls känner mig i den toppform som jag borde. Kan det vara så en infektion lurar i kroppen ändå trots att jag känner mig hyfsat pigg? Antagligen. Under de två sista varven, lyckas jag dra upp tempot pyttelite. Men det är absolut inget som jag kan göra åt, utan jag springer in i mål och tycker det är skönt att det är över.

Frågan är vad jag ser? Inte ser jag ett nytt rekord i varje fall!

 Efter: Om det är något jag har behövt jobba sedan jag blev löpare, så är det mentala. Jag har väldigt lätt att bli irriterad och frustrerad när något inte går som planerat eller bättre. Men jag känner att jag har växt på den biten. Jag tycker 9:40 (som ändå är den näst snabbaste tiden för mig) är klart godkänt och jag har verkligen gjort ett seriöst försök på att nå nästa drömmål, men den här gången räckte det inte alls. Strax efter att jag hade passerat mållinjen, så har jag en ruskig blodsmak i munnen. Jag försöker spotta upp och se ifall jag ser något blod, men det gör jag inte.

Med tanke på att jag mådde dåligt efter loppet, så fick Lunny stå för foto efteråt!

 När det väl är dags att lämna den fina hallen, så börjar jag hosta otroligt kraftigt. Värt att notera är att jag inte hade hostat en endaste gång på hela veckan. Till slut började jag må mycket illa, så till den grand att jag drar flera kaskadspyor på vägen till tunnelbanan. (Ja, jag är skyldig till att besudlat delar av Sätra). Så mycket har jag inte spytt sedan man var dum ungdom och tog del av ännu dummare alkoholkultur. Det känns som att det aldrig ska ta slut, men när jag äntligen lyckas pallra mig iväg, så undrar jag vad som hände. Jag kände mig bra nog att springa, men det tyckte inte kroppen. Benen och ryggen som brukar kännas efter såna här lopp, känns lika bra som tidigare. Kanske det blev så här för att det här var mitt 50:e lopp och det är väl aldrig kul att fylla 50?

På vägen hem med tunnelbanan så funderar jag på den reservplan som jag hade, att åka till ytterligare 3000 m-lopp nästa helg ifall jag inte avslutade i min smak. Det kan jag bara stryka nu. Jag gjorde så bra jag bara kunde utifrån de förutsättningar jag hade, jag kunde knappast vara mer nöjd. När jag kommer hem, så lägger jag mig och njuter av att jag inte bara utvecklas resultatmässigt utan även människomässigt. Det är ett nytt personbästa för mig det också!

Den sista stora showen!

INFÖR

Då är det återigen dags för att ta på sin tävlingskoftan igen. Två veckor sedan Norrköping och där jag slog ett nytt PB. Jag kanske inte var jätteförvånad över att slå ett nytt rekord, men jag hade verkligen inte kunnat tro att jag skulle kunna putsa det hela med 6 sekunder. För det är tajt och små marginaler när det kommer till 3000 m inomhus. Alla tävlingar eller rättare sagt banorna är i stort sett lika och jag har träffat ungefär likadant och loppet är inte så långt. Det är inte som det var i början av min loppkarriär då jag kunde såga en minut hit och en minut dit, den tiden är inte helt förbi. Men definitivt inget jag kommer ha möjligt att göra i den här tävlingsformen. 

Jag har tränat så bra jag anser att jag haft tid och lust med, jag har gjort det jag har kunnat helt enkelt. Tyvärr har jag fajtas med en småkrasslighet fram och tillbaka, jag har inte varit sjuk eller så. Men det har känts att det är något som ska bryta ut, för att nästa dag kännas lugnt, för att återigen bli oroligt igen. Som nu, nu sitter jag in i det sista och hoppas att jag kan få känna mig i bra form när det kommer till det också. Jag kan inte svika fansen en gång till och hoppa över Sätra återigen. För nu är det er stora chans att få vara nära mig i en inomhushall, sedan lämnar jag för att sikta mot utomhus som det ser ut just nu. Det finns en risk att det blir pannkaka av allt imorgon, det finns även en risk för att jag får skrivkramp av allt autografskrivande. 

Däremot finns det en stor chans att jag har kul imorgon i vilket fall.

Jag offrar något, för att gå "All in"...

Ibland behöver tänka över saker och ting, till slut kommer man förhoppningsvis till ett bra beslut. Tanken var att jag skulle springa 3000 m på Raka Spåret imorgon, jag har brottas med tanken fram och tillbaka hur jag skulle göra. Tiden låg så pass att den nästan krockade med en innebandymatch, möjligheten att först spela match och sen prompt bege sig till Sätra fanns, men fick avskrivas av olika skäl. Då fick det bli "antingen eller". Till slut kom jag fram till att jag hoppar över tävlingen den här helgen, för att spela innebandy. Den stora anledningen är dock att jag känner mig lite mentalt sliten efter att ha maxat hårt på 3 3000 m-lopp i rad och jag känner någonstans, att jag behöver "mental vila" en helg. Sen känner jag att jag verkligen, skulle vilja avsluta inomhussäsongen med ett riktigt bra lopp och jag känner att jag vill ha en vecka till med tuffa intervaller i kroppen för att kunna göra skillnad i loppen och i varje fall snudda vid mitt rekord (9:35).

Det inte för att jag ska spela innebandy, utan det är mer att jag vill ladda om ordentligt till nästa helgs lopp i Vinthundsvintern. När jag tog beslutet för några timmar sedan hur jag skulle göra imorgon, så blev jag otroligt fylld med energi och väldigt målinriktad. Vinthundsvintern ska verkligen bli det lopp jag känner att har givit varenda energicell i kroppen. Skulle jag mot alla förmodan inte bli nöjd med mitt lopp den gången, så har jag dock en reservplan i fickan för den sakens skull. Men vad och om det blir aktuellt, det får vi väl se.

Jag hörde dock att många fans blev väldigt besvikna över att jag inte kommer till Sätra imorgon, biljettkontoret som säljer biljetter till Raka Spåret blev nästan stormat av arga människor. Att jag inte dyker upp och bjuder på mig själv har fått helt absurda uttryck, men jag lovar, jag kommer att vara i Sätra nästa helg. Utan tvekan och då jävlar ska jag bjuda på show och kanelbulle om det så behövs.