Vinthundsvintern 2014 - Att det ska vara så jävligt att fylla 50?

Datum: 8 februari 2014 Distans: 3 km Placering: 10 Tid: 9:40

Någonstans började det här också med en impuls, precis som allting annat. Att jag skulle löpa inomhus, 3000 meter. Inget som fanns i mitt huvud egentligen när allt började. Sen rullade allt på och jag kämpade mig igenom lopp efter lopp, fick slå nya rekord. I och med detta lopp så knyter jag ihop allt som har med inomhussäsongen att göra för den här gången. Det känns tråkigt och jag kommer att sammanfatta den här minisäsongen snart i ett annat blogginlägg. Var så säkra.

Jag har tränat precis som jag har velat, med långpass, snabbdistans och banintervaller. Det har inte funnits något att klaga på. Förutom den eventuella krasslighet som har lurat runt hörnet. Jag har inte känt mig sjuk, men en antydan att någonting ska vara nära förstående för mig. Det har växlats från bra till mindre bra till bra, i all evighet. När jag gick och lade mig på fredagskvällen, så hoppades jag på att sömnen skulle göra det bästa för att jag skulle vakna upp lite mer kry.

Inför: Jag vaknade upp och jag kände knappt något i min hals, vilket betyder att det hade blivit en lite bättring och jag kanske kunde göra en ordentlig uppladdning inför loppet. Jag åt samma gamla vanliga frukost. Trots att loppet skulle vara vid 3-tiden i Sätrahallen, så lyckades jag ända stressa när tiden började rinna iväg. Typiskt mig. Att ta det lugnt fram till slutskedet. Det sista som åkte med i bagen var faktiskt min maskot Lunny, det var väldigt nära att han oavsiktligt fick stanna hemma. Det hade känns sorgligt att vara separerade för första gången sedan födseln.

En regnig dag i Sätra!

Som vanligt var jag otaggad samma dag som ett lopp. Det kan nog bero på att jag fixar och donar enbart för att jag ska springa ett lopp och jag är medveten att mitt fokus kommer att vara på när det väl är dags för det. Jag hade inga speciella tankar eller känslor som for runt i mitt huvud när jag satt på tunnelbanan och försökte komma fram till vad jag hade för planer idag. Jag har nog inte i mitt vuxna medvetna liv varit i Sätra, i alla fall inte på väldigt länge. Alltid kul att se nya platser, även om det är en förort som alla andra mer eller mindre.

Av jord är du kommen, av jord du ska bli en friidrottshall!

Väl på plats i Sätrahallen, så får jag se en väldigt fin friidrottshall. Vilket lyx att ha en sådan här otroligt fin hall ifall man har turen att bo i närheten av denna att utnyttja. Jag som själv åker till Västerås för att träna inomhus. Eftersom vi är rejält tidiga, så tar jag det lugnt och lyssnar på musik samtidigt som kollar in andra friidrottare som tar i för kung och fosterland. När tiden börjar långsamt ticka på, så byter jag om i ett omklädningsrum. Sedermera börjar jag att värma upp, det känns helt okej. Förutom att jag börjar känna antydningar till kallsvettningar, det är inte direkt ett tecken man vill ha inför ett snabbt lopp. Jag får för mig att alla ska springa samma heat i stort sett, men istället för att jag får springa 15.10 i det första heatet, så är jag placerad i en B-final. Så efter att ha gått på toan bara några minuter innan min förmodade start, för att skynda sig till start, så får jag istället sitta och vänta ytterligare en kvart. Det kändes otroligt segt och jag blev nästan lite irriterad att jag inte hade räknat med det tidigare.

När det väl är det dags så ställer jag på mållinjen och jag har som vanligt ett solklart mål med mitt race. Jag ljög tidigare i texten att jag inte hade några speciella planer. Jag vill såklart göra ett försök att springa under 9:30 idag. Det skulle bli väldigt tungt det visste jag.

Under: När väl loppet var igång så var det inget snack. I den här B-finalen visste jag att jag hade en otroligt snabb löpare, som hade gjort bra ifrån sig förut. I huvudet hade jag nämligen delat in loppet i tre delar. Det fick bära eller brista. Inte mer än 3:05 första kilometern, max 3:10 andra kilometern och slutligen högst 3:14 sista kilometern. Att jag hade turen att ha en snabb löpare framför mig som gjorde sitt bästa för att skaka av sig med, det var kul att kommentatorn pratade om bland annat mig som hade säkrat upp en andraplats. Första kilometern löptes på starka 3:03, allt enligt plan alltså.

Trots att jag gjorde stark första kilometer, så visste Lunny att det skulle gå illa sen, då han ser ut som en olyckskorp här!

Tyvärr är det även höjdpunkten under detta lopp, jag kan inte hålla uppe resterande del utav planen utan jag känner att jag inte kan hålla den höga farten utan ledaren drar ifrån ytterligare och klungan bakom har närmat sig ytterligare. Det känns väldigt tungt att behöva inse att min plan håller på att gå i stöpet, varven under andra kilometern känns otroligt mycket längre än under den första kilometern. Även om det bara är 3000 m, så är det alltid tungt mentalt att inse att den tidsplan man har satt upp är på väg att gå i kras.

Spring, spring, spring!

Under sista kilometern blir jag passerad av klungan och jag har givit upp alla tankar på att springa under 9:30, samtidigt som jag inte alls känner mig i den toppform som jag borde. Kan det vara så en infektion lurar i kroppen ändå trots att jag känner mig hyfsat pigg? Antagligen. Under de två sista varven, lyckas jag dra upp tempot pyttelite. Men det är absolut inget som jag kan göra åt, utan jag springer in i mål och tycker det är skönt att det är över.

Frågan är vad jag ser? Inte ser jag ett nytt rekord i varje fall!

 Efter: Om det är något jag har behövt jobba sedan jag blev löpare, så är det mentala. Jag har väldigt lätt att bli irriterad och frustrerad när något inte går som planerat eller bättre. Men jag känner att jag har växt på den biten. Jag tycker 9:40 (som ändå är den näst snabbaste tiden för mig) är klart godkänt och jag har verkligen gjort ett seriöst försök på att nå nästa drömmål, men den här gången räckte det inte alls. Strax efter att jag hade passerat mållinjen, så har jag en ruskig blodsmak i munnen. Jag försöker spotta upp och se ifall jag ser något blod, men det gör jag inte.

Med tanke på att jag mådde dåligt efter loppet, så fick Lunny stå för foto efteråt!

 När det väl är dags att lämna den fina hallen, så börjar jag hosta otroligt kraftigt. Värt att notera är att jag inte hade hostat en endaste gång på hela veckan. Till slut började jag må mycket illa, så till den grand att jag drar flera kaskadspyor på vägen till tunnelbanan. (Ja, jag är skyldig till att besudlat delar av Sätra). Så mycket har jag inte spytt sedan man var dum ungdom och tog del av ännu dummare alkoholkultur. Det känns som att det aldrig ska ta slut, men när jag äntligen lyckas pallra mig iväg, så undrar jag vad som hände. Jag kände mig bra nog att springa, men det tyckte inte kroppen. Benen och ryggen som brukar kännas efter såna här lopp, känns lika bra som tidigare. Kanske det blev så här för att det här var mitt 50:e lopp och det är väl aldrig kul att fylla 50?

På vägen hem med tunnelbanan så funderar jag på den reservplan som jag hade, att åka till ytterligare 3000 m-lopp nästa helg ifall jag inte avslutade i min smak. Det kan jag bara stryka nu. Jag gjorde så bra jag bara kunde utifrån de förutsättningar jag hade, jag kunde knappast vara mer nöjd. När jag kommer hem, så lägger jag mig och njuter av att jag inte bara utvecklas resultatmässigt utan även människomässigt. Det är ett nytt personbästa för mig det också!