Karlstad Stadslopp 2014 - Först var den där, sen inte och sen var den där igen!

 Datum: 14 juni 2014 Distans: 10 km Placering: 26 Tid: 35:44

Jag fick precis den skjuts jag letade efter när jag sprang in på nytt personbästa i Västerås. Det var som bekant mycket som på förhand som inte var bra. Helt ärligt så var jag i stort sett övertygad om att det inte skulle gå att springa under 17 minuter. Under hela loppet så kändes det som inte att jag sprang i en särskilt högt fart. Det må låta lite märkligt, men ändå blev det ett nytt rekord. Det där med magin, finns verkligen i Västerås på riktigt. Jag tog möjligheten att glädja lokala fans.

Dagen efter så var det ånyo en arbetsdag. Sedan blev det inte mycket vila, då det var inflyttningsfest. För egen del så tog jag det lugnt och åkte hem hyfsat tidigt, så jag var väldigt duktig på så sätt. Sömnen blev dock lidande, då det inte blev så mycket sova. Samtidigt som ett annat problem, inte mitt lår, hade dykt upp tidigare. Det var min fot, vars smärta kom och gick. Jag har givetvis spekulerat för mig själv om det beror på att jag gått över till en väldigt dålig vardagssko (alltså inte löpskorna, utan de vanliga privata) och de inte har någon vidare stabilitet. Eller det kanske kan vara så att mina löpskor som jag har nu, är så pass slitna att de skapar oreda?

Inför: Jag vaknade upp, trött givetvis, under lördagen. Det är något hemskt med att sova lite och sen är det dags att gå upp. Det är högst frivilligt som jag ger mig ut på detta. Jag märkte att min fot fortfarande smärtade, men inte i samma grad. Vi åkte in mot centralen och där var det dags att åka tåg. Med tanke på att biljetterna var ganska dyra, så hade vi hoppats få sitta (det var inga reserverade sittplatsbiljetter). Det dröjde inte länge och inom loppet av 15 minuter, så vällde det in japaner efter japaner i vagnen. Givetvis hade de sittplatser, så det var bara att maka på sig. Jag funderade på varför det var så många och det har säkert att göra med att jag skulle åka till Karlstad och springa, att jag även verkar ha internationella fans utanför Europa är väldigt glädjande.

Jag väntar på livet!

 Så vi satte oss i en annan vagn, men det dröjde inte länge, innan vi även där fick gå vidare. Till slut var det bara att lägga sig ner vid en utgång och göra så bekvämt det bara gick. Jag har aldrig tågluffat förut, men det här var väl den lägsta formen av det hela. Det var bara att gilla läget och tycka att det var skönt att det var mindre än 3 timmar kvar till Karlstad. Vi småputtrade oss fram i tåget mot Karlstad. När vi äntligen kom fram, så var det otroligt skönt att få resa på sig och kliva av. Den här gången hade vi valt att ta ett tidigare tåg, så vi hade ingen stress att gå på mot tävlingsområdet. Förra gången, så fick man nästan jogga sig igenom stan för att grabba tag i en nummerlapp.

Lunny vaktar plikttroget namnlappen!

När vi hade strosat ut mot tävlingsområdet, så tog jag min nummerlapp eller rättare sagt namnlapp. Då det är ens namn som är i fokus på lappen om man har anmält sig tidigare. Med långt tid kvar tills start, så lade jag mig gräset och slumrade till i solens heta strålar som kompanjon. Perfekt uppladdning. Ingen stress och ingen ro. När det var dags att byta om och värma upp, så var det då, det kändes. Smärtan var ganska uppenbar i foten och det var inte roligt att värma upp. Det enda bra från uppvärmningen var att jag struntade i den fruktansvärt långa kön till bajamajorna och joggade hela vägen tillbaka till stadsbiblioteket, som var totalt utan kö. Är man smart så är man.

Här inne biktade jag mig. Två gånger dessutom!

När jag hade tagit mig tillbaka till startområdet, så tog jag beslutet att byta ut min löpskor, mot den äldre versionen. Den modellen som jag sprang med förra året och som var delaktiga i inomhusloppen i vintras. I bästa fall så skulle det kanske ha en liten effekt. Testet fortsatte att kunna få någon sorts ro i foten och det var i närmast omöjligt. Det var absolut inte långt ifrån att jag skulle avstå loppet med bara några få minuter kvar. Men jag bestämde mig att testa en kilometer och då skulle jag ta beslut hur jag skulle göra hädanefter.

Fotjävel!

Under: Det var den jobbigaste minuten i väntan på start, jag var totalt förvirrad över hur min fot skulle reagera när jag skulle köra på som jag brukar vid lopp. När vi väl kom iväg, så fortsatte foten att tycka till. Däremot, efter en kilometer, så var smärtan som bortblåst och jag kunde närmast obehindrat (nåja!), springa på som aldrig förr. Det var rätt så varmt och jag kände mig lite småseg. Jag hade inte särskilt stora mål för dagen, med tanke på hur uppvärmningen kändes. Givetvis hade jag ett osannolikt drömmål att springa under 35 minuter, sedan var nästa steg ner till att slå 35:26 och efter det var det viktigt att slå 36:22 från förra året.

Go!

 Jag tycker ändå att jag sprang på i rätt så hög fart, men blev lite besviken när klockan stod på 17:30 när jag passerade 5 kilometer. Någonstans där kunde jag ta bort de två första målen för dagen och nu var det bara att tuta och köra för det tredje målet. Inte hade jag åkt till Karlstad för att inte ha något att glädjas åt. Det var hyggligt stöd längs banan, som jag minns det och banan var så platt som jag minns det. Ingenstans egentligen påminde kroppen en om att jag hade haft strul med foten.

När 3 kilometer återstod, så var de bara att tuta och köra så gott det gick. Det finns en frihetskänsla i löpning, som är väldigt svår att beskriva. Jag har som ni har förstått haft lite upp och ner med motivationen sedan maran, idag kunde jag försöka njuta som det bara var möjligt. När det återstod 1 kilometer, var det bara att trycka på så gott jag kunde. Att se målet efter ett hyggligt lopp är en fantastisk känsla.

"Jonathan, jag ser ljuset"

Efter: När jag äntligen hade fått mitt sinne på plats, så hade jag fått tiden 35:44. Den näst snabbaste miltiden och jag känner att jag inte hade tagit ut mig fullständigt heller. Det dröjde inte länge förrän glädjen tog slut. Det var då smärtan i foten valde att komma in i mitt liv och inte bara den, utan även höften valde att säga ifrån. Det var riktigt jobbigt att ta sig från tävlingsområdet till stan. Jag gillar träningsvärk, men det här, var det något helt annat.

Som middag för dagen, så var det restaurangen Freden, som precis för ett år sedan som stod för platsen. Jag mindes hur god wienerschnitzeln var, så det var ett självklart val även den här gången. Den här gången åt jag bland annat med Café de Paris-sås, vilket passade överraskande bra. Det var inte våldsamt dyrt och man blev riktigt proppmätt. Det var perfekt att bara få njuta utav mat och inte behöva gå runt och ha ont ständigt.

Förbannat go schnitzel!

 Vi tog det lugnt och försiktigt när vi gick till stationen och vi hoppades att inte tåget skulle vara försenat som det var förra året när vi skulle åka hem. Hemresan var också utan reserverade sittplatser och vi förberedde oss på det värsta. Efter en del osäkerhet kring om vi skulle få behålla de platser vi satte oss på tåget, så blev det till slut som så att vi fick sitta kvar och det var en skön känsla. Framför allt när jag fick tänka bort smärtan i foten. För att göra det ännu mera smidigt, tittade jag på dokumentären om bronshjältarna. Nöjd över tiden, med tanke på hur jag kände mig innan. Men min fot skulle utan tvekan bli en trist följetong från och med nu.