MälarEnergi Stadslopp 2014 - Där Västerås, magi och Lunny möts i en härlig röra!

Datum: 12 juni 2014 Distans: 5 km Placering: 4 Tid: 16:55 (Nytt PB!)

Har man inte sprungit en mara, så vet man inte vad som väntar en efteråt. Även om jag har tränat och taggat för Stockholm Marathon i över ett halvår egentligen, så var det med skräckblandad förtjusning som jag verkligen närmade mig den tävlingen med stormsteg.  Det var givetvis ingen lätt press som vilade på mina axlar, ett halvårs träning för ett lopp och sedan skulle det vara över. Jag är någon av en surgubbe när jag missar något tilltänkt mål, framförallt när jag vet att det är långt till att jag kan revanschera mig igen. Under 3 timmar var ett givet mål, men skulle jag missa det, så visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Som ni känner till så blev det en hygglig debut med tiden 2:52, jag fick verkligen klart för mig att jag vet vad en mara går ut på och jag fick ett trevligt kvitto att den träning jag har lagt ner på, var en god markör att jag var på väg åt rätt håll. Efter loppet, så var jag totalt slut på energi och motivation i flera dagar efteråt. De två kommande passen som följde, var slitsamma och jag hade ingenting att överhuvudtaget att se fram emot. Jag var helt enkelt färdig, men det som jag har kämpat för under en lång tid. Jag hade sprungit en mara och gjorde det helt okej. Någonstans där så kände jag mig totalt trött på allt som hette löpning. Men steg för steg, så började samla ihop energi och kraft. Det blev ett par hyggliga pass och snart började nästa lopp att nalkas runt hörnet. 

Det började inte särskilt lovande!

 Inför: Det hade varit en ganska intensiv dag på jobbet och jag hade sovit dåligt hela veckan, det var delvis mitt fel att jag inte tillgodosåg ännu mera sömn. Jag visste dessutom att det efterföljande dagarna skulle vara tuffa också. Dagen började inte något vidare, när vi ankom till centralen, så såg vi att de flesta tåg innan tåget mot Västerås var försenade med allt från 10 minuter till 1,5 timme. Nåväl, om vi hade tur så skulle säkert vårt tåg avgå inom en rimlig tid. Inte långt efter dessa tankar, dök en försening på 5 minuter och den fortsatte att växa. Till slut blev det tåget inställt och det var inte alltför stor marginal till att loppet skulle börja. Men vi hade tur att det fanns ett tåg som skulle åka mot Göteborg - via Västerås - som redan stod inne och vi hoppade sonika på det.

Det var inte mycket att göra åt saken inne på tåget, knökfullt var det och när det kom en barnvagn, var det helt enkelt bara att resa på sig och sätta sig på golvet. När vi äntligen började närma oss Västerås, så försökte jag med positivt mod att börja peppa igång mig själv. Jag skulle trots allt ändå till Västerås, staden där magiska saker händer för mig. Väl framme vid tävlingsområdet och införskaffandet av nummerlapp, så blev det återigen samlingsställe nummer ett för mig och det var så klart i biktbåset. Rekordet från 5 km utomhus var från just det här loppet ett år tidigare och jag hade goda möjligheter att göra något åt den saken.

Gör mig redo för att bikta mig!

Färdig i biktbåset, skulle jag snurra på mig tävlingsdräkten och då upptäckte jag att jag inte hade stängt i korken på en vattenflaska ordentligt. Så det var ett jäkla kaos i väskan. På kära böcker, kläder och annat. När jag hade svidit om till tävlingsdräkten, så frös jag eftersom den var helt genomblöt och inte nog med detta så började det dessutom att regna. Jag försökte på mig en uppvärmning, något som var ganska kortvarigt, då jag upplevde en viss smärta i baksida lår. Det var alltså egentligen ingenting som kändes som bra på förhand. Strax innan jag ställde mig vid startlinjen, så gick inte GPS-klockan igång och det var bara att göra sig redo för stoppuret och göra sitt bästa nu.

Mest taggad var nog Lunny som var tillbaka!

Under: Starten går ganska hyggligt, även om jag inte upplever att jag drar på alltför mycket, så hänger jag med ledartrion rätt så bra första kilometern. Låret känns inte alls, även om jag känner mig småsliten, så tycker jag att jag ändå kan göra något vettigt med det här loppet. Första kilometern passeras på 3 blankt. Eftersom det var tredje gången jag körde det här loppet på samma distans, så har jag hygglig koll på miljöerna och hur allt känns. Så det var inga konstigheter.

Regnet avtog och jag startade starkt, synonymt för Västerås!

Någonstans efter den andra kilometern, börjar jag tveka om jag hade kapaciteten för dagen att slå rekord idag. Jag tycker inte alls att jag är lika pigg i steget, eftersom jag inte har en GPS-klocka, så kan inte mina misstankar om att 1 km-skylten kom för tidigt att styrkas heller. Efter den, så kommer den en seg lite uppförsbacke som suger tag i en ett bra tag. Sedan är det egentligen att bara köra, eftersom jag inte exakt koll hur jag ligger till mellan kilometerskyltarna så kör jag bara på.

Efter 3 kilometer, så började jag närma mig den tredje i ledartrion som har sackat efter lite. Jag vill inte släppa han ur sikte, utan jag tar det väldigt varsamt och inte kör sönder mig själv så här i mittskedet i loppet. När det bara är 1 kilometer kvar av loppet, så väljer jag att dra på lite och jag ser hur han tittar nervöst bakom sig och jag närmar mig ytterligare. När vi är på bron, precis i slutet av loppet, så är jag inte helt säker på nytt rekord, men jag har goda chanser inser jag. Jag har inte dagens spurtkänsla i benen trots att jag har laddat med rödbetsjuice och colaremmar, men jag lyckas ändå göra ett hyggligt avslut.

Äntligen, efter nästan två år. Sub-17!

 Efter: Jag sprang i mål på 16:55. Ett nytt rekord, som alltså slipas med 8 sekunder. För första gången utomhus så springer jag in på under 17 minuter. En otroligt skön glädje, något jag har jagat egentligen sedan den där augustilördagen 2012 i Södertälje. Nu är det gjort, nu är det verkligen gjort. Trots att jag inte kände att jag körde på som jag ville i ett 5 km-lopp, så har jag gjort det som krävs utav mig och det med råge.

Alltid skönt efter ett lopp - alltid skönare när man slår rekord på köpet!

Jag har av medvetna val inte valt att springa lika många 5 km-lopp som under de två första säsongerna. Det är en svår distans, samtidigt som jag gärna har haft en längtan att springa på 16.xx, framförallt när jag lyckades göra det inomhus, innan utomhussäsongen drog igång. Jag har gjort det jag lovade. Att bjuda på show i Västerås. Magi sker verkligen här och trots alla nedsliga sändebud om att det skulle gå åt helsike, så lyckas jag skrälla återigen.

Så fantastiskt gött!

Precis som tidigare, satt vi och åt på Jensens. En tradition vi det här lagret i Västerås, framförallt som att det var samma restaurang som jag kläckte idén om att börja springa på riktigt tog fart, just här. Efter en härlig go biff, så avrundade jag med mjukglass. Då fanns det inget godare i hela världen. Från att gå från maraeufori till att slå nytt rekord på den svåra distansen - 5 kilometer - på mindre än 2 veckor, är anmärkingsvärt. Nu är jag äntligen tillbaka på banan och löpningen börjar långsamt att bli roligt igen. Tack för det!