Fotfetisch!

Jag har verkligen kastas fram och tillbaka den senaste tiden. Jag har känt att något har varit på gång i foten, jag trodde helt ärligt att det skulle vara att ställa in Karlstad Stadslopp, bara några minuter före start. Så blev det dock inte, jag testade och sprang in på den näst bästa miltiden trots detta. Sedan uppkom en ny jävlig smärta efteråt och det svårt att gå överhuvudtaget. Jag har, peppar peppar, varit i stort sett förskonad från större skador sedan jag började med löpning för över 2 år sedan. Då har jag ändå sprungit i över 60 lopp, ökat längd och mängd successivt och inlett en maratonsatsning (som blev lyckad) över den här tiden. Nu får jag dock inse att min ena fot inte alls mår bra.

Dagen efter Karlstad, så hade jag inskrivit i min kalender att jag skulle springa ett längre pass. Det kändes väl sisådär hemma och jag hoppades väl att det skulle ge med sig. Det gjorde det inte, det blev 50 meter uppvärmning innan jag förstod att jag skulle få avbryta mitt pass helt enkelt. Ledsen som bara den, så googlade jag på allt möjligt och det vet själva när man ska använda Dr Google för att ställa en diagnos på sig själv. Man ligger helt plötsligt nära döden om man får göra allt det här själv utan vettig diagnos från en riktig doktor. Det kan vara en inflammation och det i sig behöver inte vara fruktansvärt allvarligt, men det kan också vara en stressfraktur. Skulle det vara det, så har jag en jobbig period framför mig.

Det blev även vila under måndagen, förutom att jag tränade lite lätt hemma själv utan att belasta foten allvarligt. Det var en smärtsam uppenbarelse att jag inte kan komma ut och springa som jag är van med att göra. Att bara få njuta av allt, mina två lopp under kommande vecka (Trosa och Hamburg) låg alltså tydligt i farozonen. Till tisdagen så kändes det lite bättre, jag hade sista korpmatchen innan sommaruppehållet och jag hade sikte på den. Jag ville vara utespelare och mycket riktigt, när kvällen väl kom, så spelade jag hela matchen. I slutet av första halvlek så kände jag inte alls den härliga känslan av frihet i foten och jag förstod att det inte hade blivit några större förbättringar alls.

Ni läser säkert texten nu och tänker vilket jävla dumhuvud jag är som inte tar seriöst på kroppens signaler om att vila. Problemet är att jag inte ger upp tanken på Trosa och Hamburg så lätt, så då måste jag göra försök till att göra några pass helt enkelt. Så blev det under onsdagen, jag var ute och sprang. Det blev 10 km i skogen och då fick jag anmärkningsvärda 4:06/km och det kändes som att jag kunde kontrollera tempot som jag ville, det märktes att kroppen hade suktat efter detta. Även om det gjorde lite småont under passet, så kändes det bra. Efteråt blev den stel och det gjorde lite mera ont.

Dagen efter, var det då dags igen. Att jag bara orkar genomlida detta, men jag får tänka på att om 1,5 vecka, så officiellt sommaruppehåll och då kommer jag få all tid i världen att vila (nåja). Det blev 18 km skogen och nu var det riktigt jobbigt, jag kunde inte springa som jag ville och det blev en påfrestning som inte var befogat. Det blev 4:36/km i snitt och med stor besvikelse.

Vila skedde under fredagen, innan det återigen blev dags för ett nytt pass under lördagen. Det blev 24 km i skogen och nu blev det 4:24/km i snitt, inte som jag brukar vara van vid, men helt klart med en bättre känsla och jag hade inte fullt så ont heller. Dagen efter, nu när jag sitter här, så känns det inte alls lika ont som det brukar göra. Jag märker dock att det är där. Som jag skrev längre upp i texten, så är det egentligen idiotiskt att jag gör detta för löpningen och jag kan skada mig för livet. Jag klarar dock inte av abstinensen (hej bokstavsbarn) och inte har några lopp att se fram emot, så därför försöker jag så gott det går med lite sunt förnuft inblandat.

Idag har det blivit vila eller rättare sagt 2 timmars promenad i skogen. Foten signalerar att den finns, men gör inte våldsamt ont och jag hoppas att foten är på väg och rätt håll. Framåt alltså.