Bloggandet har nästan tagit en längre paus. Det är högst medvetet. Förvisso har jag haft en längre semester från mitt själva arbete. Men att jag har valt att ta paus från bloggandet, handlar om att jag har också velat ta en mental paus. Jag vill sällan göra saker halvfärdiga eller halvhjärtade, då får det vara. Jag har nog känt det på den senaste tiden att bloggandet nästan blivit ett måste och inte för att jag vill, då är det inte roligt längre. Ska man vara väldigt cynisk. Så skriver jag om mina vanliga träningspass, har jag tur så kommer jag på knorr, som gör de lite mer spännande. Andra saker jag skriver om kan bara vara rena tomburkar, alltså inget vettigt. Utöver det så har vi egentligen det som är mitt signum, mina lopprapporter. Det viktigaste. Att bokföra och skriva om varenda lopp. Hjärtat helt enkelt. Jag måste helt enkelt, precis som med min löpning, utvecklas och köra ännu hårdare för att bli bättre och göra det vettigt.
Det är många som skriver där ute, om allt möjligt på sina bloggar. Många skriver om träning, hälsa och löpning. De flesta bloggar är riktigt dåliga om jag ska vara ärlig. Jag är helt övertygad om att det kan finnas de som anser det om min också, så är det ibland. Alla har en rö...åsikt om allt. Jag hoppas att de som bloggar finner nöje i det, oavsett om den är bra eller inte. De flesta bloggar har en extremt liten läsekrets eller så är de bara de närmast sörjande som läser. Man har inget val helt enkelt. För min del, så är löpningen i det här sammanhanget viktigast. Sen är bloggen en bonus. En träningsdagbok som från början var bara för min del, som har blivit något mer. Jag har märkt de bland de kommentarer jag har fått på bloggen, per mail eller de bästa, de människor som helt otippat kommer fram till en, oavsett om det är på Kungsholmen och Kalmar, säger att de läser min blogg och inspireras av den. Hatten av för er.
Hur går det med löpningen då? Sisådär. Eller egentligen ganska bra. Det märks att jag har en bra bit till formen som jag hade i juni, där jag slog flertalet rekord på olika distanser och avslutade med ett starkt halvmaralopp i Kalmar. Det blir ryckigt under sommaren, framförallt när alla vanliga rutiner försvinner kombinerat med resor (som jag ska skriva om, jag vet, jag vet). Nu är semestern slut och jag tuffar på igen, tar vid där jag slutade. Nästa lördag är det två lopp - Norrköping stadslopp och Midnattsloppet. Jag vet inte om det är en smart idé. Samtidigt vill jag utmana mig själv att orka, både fysiskt och mentalt. Måste våga helt enkelt.
De senaste träningspassen har simningen givit mig extra energi. Nej, jag har absolut inga simpass och jag har inga tankar på att börja rusta för Ironman. Det är snarare så att jag har lyssnat på Radiosporten, i samband med fotbollsallsvenska matcher, som sim-VM har pågått. Jag fick i stort sett gåshud av rapporteringen när Sarah Sjöström slog världsrekordet i semifinalen (som hon slog igen i finalen) och idag fick jag extra energi av att lyssna på en rörd Jennie Johansson som överraskande tog VM-guld och under samma pass fick jag hör tjejerna ta silver också. De här är väldigt duktiga tjejer som tränar otroligt hårt och jag vill inte vara så mycket sämre, det största hindret är du själv. Antingen springer du eller så gör du det inte, det är bara du som betalar det priset senare oavsett vad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar