Norrköpings Stadslopp 2015 - Vi börjar med en riktig krasch

Datum: 15 augusti 2015 Distans: 10 km Plats: Vem bryr sig? Tid: 37:28

Jag tror alla som håller på med löpning går i cykler. Ibland ligger man på sin topp och tycker att det är världens roligaste aktivitet, i samma veva som kanske ett lopp, där det har gått riktigt bra. Ibland tvivlar man om man orkar på så länge till, kanske i samband med att du har haft några tuffa träningspass eller du har misslyckats på ett lopp. För min del, så får jag egentligen kvitto på hur jag ligger till - hela tiden. Det är för att jag har minst 20 lopp per säsong, jag har hela tiden ett lopp att träna emot och det är faktiskt riktigt trevligt. Det gör att jag faktiskt hela tiden har något att sikta mot, all min planering med träning blir värdefull och jag tänker alltid till ett extra steg. Jag skulle inte kunna jobba mot ett fåtal lopp per säsong, det finns inte i min värld. Jag älskar den där tävlingsnerven, att inte veta hur det ska gå och pressa sig till det yttersta.

Sen finns det stunder som är mer värre än andra. De senaste månaderna är just en sådan period, då det har gått ner i glädje. Framförallt med tanke på att juli månad var en sådan succéfylld månad med fyra riktigt bra lopp. Med 3 rekord (mara, 5 och 10 km) samt ett fantastiskt bra halvmaralopp (Kalmar Malkars). Vi kan väl säga att allt gick in och lite till. Sedan kommer det en semester, samtidigt som jag får problem med foten till och från. En semester som blir ryckig av underbara resor. Jag tappar modet lite och visa träningspass känns riktigt kassa faktiskt, jag är inte nöjd. Det är långt till nästa lopp och jag har svårt att hålla gnistan uppe efter en fin juni månad, där det blev som jag hade tänkt. Därför har jag väl medvetet valt att sänka inläggsgraden på den här bloggen, för att frigöra lite extra mental balans. Att fokusera mer på att komma i rätt löpfas helt enkelt.

Inför:
Jag hade en minst sagt fullspäckad lördag - med först alltså Norrköpings Stadslopp 14.00 och sedan Midnattsloppet 21.20. Så det var alltså inte med några andra ord, en vanlig omstart efter sommarledigheten. Jag valde det på det här sättet av en enkel anledning och det var för att jag vill testa gränserna, samtidigt som jag vill uppleva båda loppen. Norrköpings Stadslopp, eftersom jag var nyfiken hur den här banan var i jämförelse med den som jag sprang 2012. Samtidigt som jag inte vill ta bort Midnattsloppet. Det är en speciell känsla att springa det, även om det är mycket jippobetonat, så var jag trots alls nyfiken i år igen.

Jag behövde inte vakna upp supertidigt, utan jag fick sova hyggligt ordentligt. Vilket var viktigt eftersom jag i två dagar i rad, hade fått gå upp tidigt. Jag kan inte påstå att jag var sådär våldsamt taggad när jag åt min vinnarfrukost. Jag hade inte ens ärligt vågat sätta upp några tidsmål, men jag vet också att det är såhär jag brukar känna mig när det är loppdag. Skillnaden var väl att jag inte skulle vara färdig, när jag hade sprungit Norrköpings 10 kilometer helt enkelt. Åka tåg är dock trevligt, förutom allt stök runt omkring vid påstigning och folk som har svårt för att hålla snattran. Annars är det rätt så rogivande när det väl flyter på.

(O)lustigt att dopinganvändaren Adil Bouafif finns på planschen.

Väl på plats, så går vi hela gatan ner till tävlingsområdet. Hämtar ut nummerlappen. Försöker att tagga igång något som börjar likna någon sorts tävlingshets. Jag tittar på starten av 5 kilometer, samtidigt som jag sedan också ser slutet på. Det är i många lopp jag har möjlighet att se när jag själv springer om man säger, man blir väl lite luttrad kanske. Jag är mest orolig var jag ligger rent formmässigt. Förra året så var inte omstarten så himla kul, då Midnattsloppet, då jag var mitt inne i en period av stora problem med ena foten (samma fot som gäckar mig än idag).

Vinnaren av 5 km-loppet, som också sprang 10 km.

Jag värmer försiktigt upp, försöker att väcka kroppen efter att ha legat och halvsovit på en bänk bortanför tävlingsområdet. Det känns helt okej, när jag ska "filosofera" på bajamajan, så känner jag mig plötsligt ganska varm. Nästan kokhett i ansiktet, inget bra tecken. Det var trots allt ganska varmt i luften. När jag kom ut från filosofrummet, så fläktade en vind skönt i ansiktet. Sedan var det bara att ta sig till tävlingsområdet och se vad hösten 2015 skulle ge mig rent löparmässigt.

Någonstans i den  högen, står jag och lurar.

Under:
Jag hade läst i tidningen Spring om loppet, så omdömet var lite varierande angående loppet. Samtidigt så fanns det något som lockade att springa i Norrköping, en inte alltför avlägsen stad och trevligt att få åka iväg. Däremot hade jag läst på om kullerstenar och spårvagnsspår. Det var just det jag såg nedanför mina fötter och en bra bit längre fram, det var ganska trångt innan vi skulle komma iväg och jag hade mina föraningar hur det skulle gå. Fast det som följde var inte ändå så långt jag hade tänkt mig i tankeprocessen. Jag som försökte undvika spårvagnsspåret i början, fick se en medtävlande ramla och någon till, jag hade inget val. Det fanns inget utrymme på sidorna och bakifrån trycktes det på, så jag hade bara det enda valet ifall jag inte vill trampa på någon som låg ner - jag föll. Vilken kalabalik. Kepsen flyger iväg och går hårt i marken.

Där kommer jag, trött på allt. Löpningen framförallt.

Jag försöker snabbt få kontroll på mig, jag behöver kontrollera att jag är okej, inte blöder någonstans eller värst av allt - pajat foten. Allt verkar bra, bara kepsen som har blivit lite smutsig. För att börja jobba igen på det ledande fältet, så börjar jag nästan rusa ganska snabbt för att komma ifatt. Det börjar likna den där nationaldagen på Ingarö, när jag sprang Paradisloppet, då vi tre som ledde loppet sprang rakt ut i träsket på grund av för dålig skyltning. Då fick jag rusa ikapp, så mycket som det bara gick. Det som händer sen både på Ingarö och nu senast i Norrköping, är att kroppen tappar sin energi och rytm ganska fort. Jag känner själv någonstans att det känns som en dålig plan och ganska misslyckat. Jag försöker göra det bästa av situationen, men jag känner att kroppen inte alls är lika pigg som vanligt och det är otroligt varmt.

Jag får revidera min plan på att springa runt 35 minuter till att springa på 36 minuter. Banan är väl varken kul eller tråkig, den är lite småtuff och det kommer en backe strax innan 4 kilometer som kommer att bli extra jobbigt, eftersom man springer samma lopp två gånger för 10 kilometer. Jag tror att under flertalet minuter att jag hatar löpning så in i helvete, när knoppen vill något och kroppen gör något annat. Livet var inte bäst just då, inte alls. Jag får snart revidera min plan till någonstans mellan 37 och 38 minuter. En otrolig dipp med tanke på vad jag är god för i egentligen.

Jag ser många löpare runt omkring mig och tänker "att jag är i vanliga fall är snabbare än vad du där, men inte idag uppenbarligen". Det här var ett uppvaknade utan dess like, ingen mer än jag kan vara gladare när det återstår 1 kilometer. Känslan när jag springer i mål är att skiten äntligen får sitt slut.

Efter:
Jag har inga speciella känslor, men tiden 37:28 skrämmer ingen. Jag känner mig helt tom på tankar och har ingen energi kvar längre, jag är glad att jag har tagit mig i mål. Det finns dagar som du önskar skippa så fort det bara är möjligt, det här var uppenbarligen en sådan. Samtidigt så verkar Norrköping helt plötsligt var den stad som vänder från en trevlig löparstad till att ge motsatta känslor.

Vad ska jag göra?

Jag gjorde min tävlingsmilsdebut i Norrköping augusti 2012, då sprang jag på finfina 37:55. 2014 sprang jag 3 kilometer i Norrköping, då sprang jag på ett nytt gällande rekord då. I år sprang jag 3 km inomhus, då blev det en dunderflopp. Min klocka slutade fungera och hallens klocka var inte heller verksam. Jag satt kvar i omklädningsrummet efter en kort dusch, funderade på löpningen och hur jag skulle komma igen från det. Två veckor senare sprang jag på riktigt fin tid på 3 km och i mitten av mars sprang jag på nytt inomhusrekord på 5 km. Så Norrköping kanske är till för att jag tackla motgångar och komma igen?

På tåget hem så släpade vi oss till tåget, med besvikna miner. Det värsta eller det bästa av allt, var att det väntade ett nytt lopp senare ikväll. En chans till omgående revansch? Med tanke på vad kroppen ville säga mig nu, så visste jag inte hur det andra loppet skulle gå. Många tankar for genom huvudet och jag vet inte hur jag ska skulle tolka detta, men de får ni reda på i nästa inlägg.