Midnattsloppet 2015 - ...sen så kom revanschen!

Datum: 15 augusti 2015 Distans: 10 km Placering: 80 Tid: 36:34

Egentligen var det ganska tokigt att bestämma att jag skulle springa två 10 km-lopp på en dag. Jag vet att det skulle påverka kroppen ganska kraftigt, efter första loppet redan. Men jag tror att man måste våga och ta tag i utmaningar. Jag har tagit mig an både det ena och det andra i löpväg, gått från ingen till att komma ganska högt inom motionärskretsar på egen hand. Som yngre var jag ganska feg, lite blyg och tillbakadragen. Självförtroendet fanns inte där alls. Dålig självkänsla också för den delen. Det blev självklart inte bättre när jag kom upp i åldrarna, där livet blev ännu drygare. Jag hade vänner, som jag umgicks med och jag hade en trygg familj. Ändå kändes jag som en grå människa. Inga större ambitioner.

När man befinner sig i de senare tonåren, så får man i varje fall min situation, mörka tankar. Egna problem att fajtas med, demoner som alltid är ständigt närvarande oavsett vad du väljer att ta dig för. Jag ska inte säga att jag säga att allt är borta idag, men jag kan med lätthet säga att jag njuter av livet och blivit någon. Direkt efter gymnasiet, så dröjde det inte länge innan jag kom i kontakt med telefonjobb (under själva ansökningen så förstod jag inte det då). Jag skulle per telefon sälja medlemskap åt Svenska Naturskyddsföreningen. Där började den första stenen sätta sig på plats, jag blev någon. Jag blev kungen på stället. 8 veckor i rad, blev jag veckans bästa säljare. En episod som jag minns än idag, är att jag var lyckosam på dagen och ville utmana mig själv ytterligare, jag ville vara med under kvällspasset också. Då var det en helt ny personalgrupp, men det hindrade inte mig från att visa att man var kung även där. Mer om min lilla livsresa senare, men där någonstans började min upprättelse och att acceptera livets alla konster.

Inför:
En generalflopp i Norrköping. Jag var trött både fysiskt och mentalt, jag var inte alls sugen på att springa ett ytterligare lopp på kvällen. Jag hade som ni förstod förstått sedan länge att jag inte alls låg i samma form som innan sommaren, men ändå. Det var ett hårt slag att inse detta. En del av min mentala strategi är att alltid tro lite högre hela tiden, det är ingen slump att jag har slagit så många rekord på kort tid på få inte alltför större träningsförändringar. Samtidigt är det sjukt jobbigt när det kommer dippar med den attityden, det finns flertalet lopp, då det har slagit emot med full kraft (senast hade vi Norrköping Indoor Games, där jag var på rekordjakt och sprang den överlägset sämsta tiden på 3000 meter).

Det blev att ta sig hem, duscha lite och fräscha upp sig igen. Någonstans har jag läst att det hjälper med kallt vatten, så jag satte duschslangen på full kall styrka och lät den spruta på fot, ljumskar och lår. I tron om att den lilla gesten på något sätt skulle skynda på återhämtningen, väcka kroppen till liv igen. Jag är en jäkla tjurskalle, så det finns inte på kartan att jag skulle hoppa över något lopp. Framförallt inte Midnattsloppet, som jag har pyntat en femhundring för och missa det här kvällsjippot. Icke.

Det börjar bli dags.

Väl på plats mot Zinken, så hämtade jag ur sakerna och börja försöka fokusera på kvällens uppgift. Jag kör en kort uppvärmning. Jag känner direkt att kroppen är lite småseg efter att ha sprungit ett lopp tidigare, men jag kan inte börja fokusera på att jag är trött och sliten. Det är trots allt "bara" 10 km. När loppet är över, så är det över. Då är tävlingsdagen slut för den här gången. Sen vilka tider jag ska fokusera på är ganska oväsentligt, det finns t o m en oro över att komma under 40 minuter. Usch, för de där negativa tankarna. De gillas inte. Jag möter syrran, får ett lycka till, kliver in i fållan och värmer upp lite till. Det känns nu lite bättre. Sedan är det dags att köra.

Nu börjar festen!

Under:
Starten känns bra, med tanke på fadäsen tidigare under Norrköping, så känns det härligt att det är ett brett fält och man behöver inte oroa sig för att falla över någon. Någonstans vet jag att mina galna starter eller rättare sagt snabba starter, säkerligen någonstans kanske inte är det smartaste. Det har ändå blivit mitt signum samtidigt som det är viktigt att veta vad kroppen är sugen på idag. Ibland kanske jag kan fortsätta hålla ett väldigt högt tempo, ibland får jag helt enkelt sakta ner lite för att kroppen inte är alls lika sugen. En enkel balansgång helt enkelt.

Innan jag skulle springa Midnattsloppet första gången 2013 - så kände jag att det här var ett "jippolopp". Ett lopp som seriösa löpare inte skulle springa. Efter att ha sprungit loppet, så var jag glad att jag ändå sprang det. Förvisso är det ett "jippolopp" som drar fram de som inte brukar springa lopp samtidigt som det är väldigt mycket spektakel runt omkring, men det är riktigt trevligt att springa i Stockholm under kvällstid. Det är en speciell känsla, det är svårt att slå det. Stockholm är en vacker stad och så även kvällstid.

Jag ligger på i rätt bra tempo, samtidigt som det känns i kroppen att den har varit med tidigare idag. Jag är dock något överraskad, att jag kan trumma på som jag gör. Banan är lite knixig och inte alltför lätt att springa, men jag har gett mig fan på att inte floppa återigen. Jag känner mig lite mera trygg och är rätt övertygad om att jag kommer under 40 minuter, så nu är nästa steg att kanske kliva under 38 minuter. Det hade varit skönt. 2013 sprang jag in på 36:53 under 2014 (då jag led av en fotskada) på 37:20. Jag fasar lite för backen upp mot Sofia kyrka, jag vet att den brukar kännas och den kan vara tungt. När jag väl springer upp för den, så tycker jag inte alls att den är så galen. Jag känner mig ändå ganska stark, trots att jag mentalt är ganska trött. Jag passerar en del i backen och är glad över detta.

Jag passerar 5 km på 18:01 (10 sekunder bättre än samma markering i Norrköping). Det är en indikation på att jag ligger rätt och det bara är att kämpa på. Det som däremot stoppar min frammarsch är att jag har ett starkt illamående och ett återkommande problem med håll, annars tror jag bannemig att jag har vågat dra på ännu mera och legat ännu bättre till. Resten av loppet, så blir det bara att njuta så mycket som möjligt och enligt mina beräkningar så ser det ut som att jag, lite oväntat, kan slå min tid i Norrköping. Det var verkligen inget jag hade planerat på förhand. Det finns bara en uppförsbacke som suger tag i kroppen lite, men det finns nedförsbackar också och det är inte fy skam. När jag hör musiken, börjar se målet och all publik mot slutet. Så tar jag i så mycket det bara det tillåts, den sista sträckan och till slut. Så får jag till en liten känsla av välbehag att faktiskt springa igen.

Varvar ner med en löparbekant.

Efter:
Tiden skrivs till slut till 36:34. Nästan en minut snabbare än i Norrköping. Det var högt överraskat av två olika anledningar. På förhand hade jag planerat att springa ganska snabbt så att säga i Norrköping för att sedermera ladda för att njuta mera i Midnattsloppet, med vetskapen om att jag hade gjort ett gott lopp tidigare. Som ni förstod, så blev det inte så fallet och jag tvingades se Midnattsloppet som en revansch. Den andra anledningen jag blev överraskad över, var att jag faktiskt slog min bästa tid från 2013 på Midnattsloppet med 19 sekunder. Det var inte heller planen innan, men såg fick det bli.

En mycket bättre känsla!

När jag vandrar längs gatorna till tunnelbanan, så är det med otroligt glada känslor. Efter Norrköping, så var jag återigen (som fadäsen under inomhusloppet i januari) beredd att slänga in handduken eller åtminstone temporärt ta en paus. Jag tycker ändå att jag har tränat tillräckligt väl för ännu bättre tider, men ibland skiter det sig och det går inte riktigt att sätta fingret på varför. Fast med tanke att jag fick avsluta med det här loppet, så kan jag med gott samvete somna med vetskapen att hårt arbete lönar sig - även vid motgångar.