Å-stadsloppet 2015 - När ett litet steg är ett litet steg

 

Datum: 10 oktober 2015 Distans: 10 km Plats: 2 Tid: 35:25

Jag kan tycka att höstsäsongen är lite sorglig. Man tränar och springer hela vintern för att dag för dag se fram emot första utomhusloppet under våren, sedan rullar det på med lopp hela tiden. Även om det dessutom är ett uppehåll under sommaren för en, så kan man springa egentligen när som helst på dygnet. För det är nästan helt ljust och graderna är många (åt rätt håll). Utöver detta, så vet man att man har höstsäsongen som kommer senare. Kort och gott, det en intensiv säsong med många härliga stunder som väntar i och med alla lopp samt träningspass.

När höstsäsongen kommer, är det mindre lopp om man jämför den med våren. Dessutom så är det mindre ljus på dagarna samt så blir det kallare för varje dag. Det går fört fort, så innan jag hinner säga "fekaliekarta", så går vi in i vintern. En årstid jag också gillar, fast inte av löpmässiga skäl. Det är rått ute då och sen kommer snön som blir ett ok att bära, svår att springa i om man som jag, springer i skogen. Förvisso är det småkul med ett par inomhuslopp. Men det är väl allt. Nej du, hösten slår en ganska omedelbart på fingrarna för att fungera som en väckarklocka. Att ännu en säsong lider mot sitt slut.

Inför:Jag vet med mig att jag kan känna mig lite smågnällig de gånger jag har ett lopp, som innebär ett resande av något slag. Framförallt om det innebär tidiga sänggångar och tidiga uppvaknanden på helgen. Jag har offrat så mycket, på så många helger för att springa lopp. Ibland är det bara en mil och det kan jag spendera än större del av dagen med. Jag förstår om många upplever att det är småsjukt, för jag kan känna så själv. När folk nyfiket frågar sig för angående mitt löparintresse, så blir det ibland lite förvånande blickar när jag säger att jag springer uppemot 20-25 lopp per år av olika längder. Jag är dessutom inte elit, hur orkar jag och varför undrar man då?

Den frågan har jag nog ställt mig själv ett antal gånger. Svaret kan inom mig variera, men andemeningen blir ändock densamma. Jag mår så himla bra. Jag är på ständig jakt att uppfylla vissa saker inom mig.

- Jag vill vara hälsosam och känna mig tränad. (Check)
- Jag vill hitta en enkel träningsform som utmanar mig rent fysiskt (Check)
- Jag vill jobba med mål och ständigt bli bättre (Check)
- Jag vill besöka olika platser som en rockstjärna (Check)
- Jag vill fortsätta utveckla min karaktär och mina principer (Check)

Löpningen uppfyller alla dessa mål. Det är därför jag oftast när jag är på arbetet, utöver att det är kul att arbeta, känner mig glad. Jag är full av idéer och jag mår för det mesta väldigt bra. Löpningen har en stor betydelse i detta. Människor kan leta många år innan de "hittar sin grej". Jag har hittat min grej. Jag är helt enkelt en löpare. En som gillar att springa och springa på tid. Så är det bara.

Oavsett hur jag känna mig under dagen för ett lopp, så är det dessa punkter som ständigt finns inom mig. Så, när jag vaknade i en lagom tid, för att påbörja resan mot Örebro. Så undrade jag varför jag hade valt att frivilligt åka till Örebro för att spendera en större del av lördagen där, för att springa bara en mil. Anledningen var simpel. Jag var trött på Hässelbyloppet, då jag under samtliga tre gånger, har gjort dåligt ifrån mig. Sen ville jag få till ett långpass under helgen, så då kunde jag springa det under söndagen. För att springa ett långpass på fredagen vill jag inte, då den är helig för mig och springa på lördagen, dagen innan ett lopp, är en dålig uppladdning.

Här har vi några minnen, det blir ett till idag.

Dessutom gillar jag att som bekant att åka tåg. Så jag åkte till Örebro utan några större tankar. Jag upplevde själv att mina resultat under träningspass var sisådär. Jag hade varit förkyld fram och tillbaka, jag kände inte den där "geisten" i mig heller. Vi var på plats rätt så tidigt, vid en välbekant friidrottshall, nämligen Tybblelundshallen. Där hade jag varit förut och sprungit tre inomhuslopp. Det var faktiskt där jag gjorde min debut. En hall som väcker goda minnen, utan tvekan.

Jag efteranmälde mig och sedan satt vi och tittade på min 5 km-loppet som började tidigare, där fick jag chansen att se Johnny knäcka 17-gränsen och göra ett bra avslut. Vi träffades senare en stund innan jag skulle ut och värma. Kul att få snacka i egen hög person, vi har gått som två katter kring den heta gröten. Även om vi har sprungit samma lopp förut, så vill jag ha en riktigt fajt oss emellan. Trevligt var det dock. Trots att jag hade gått på toa i god tid före "rusningen", så behövde jag återigen gå när det återstod dryga halvtimmen kvar. Problemet var att samtliga dassportaler hade för lång kö. Jag fick helt enkelt ära Örebro med sin egna variant av fekaliekarta. Så kan det gå, när köerna är för långa samt tiden börjar bli knapp. Mer bajamajor helt enkelt. Sedan var det bara att göra sig redo för att springa sitt sista milslopp för säsongen. Ännu en dag på jobbet helt enkelt.

Ännu ett lopp.

Under:Jag var lite småfrusen vid start, sedan försökte jag hitta en bra lucka i startfältet för att ge mig iväg. Det började lite småtufft med en liten backe, sedan var det bara att springa. Vi var en del som skulle springa och det var både löpare för milen och halvmaran som sprang samtidigt. Jag hoppades att jag skulle få en bra skjuts utav någon. Jag kände mig inte trött eller att jag var kraftlös i benen. Men jag kände däremot ganska omgående att jag inte hade den där extra energikicken, som får mig att känna mig oövervinnerlig. Jag pressade ändå på så mycket det gick.

Det var småtrevliga miljöer, som andades höst och en ganska tydligt besked att säsongen barkar mot sitt slut. Inte alls lika mycket folk som i Hässelbyloppet, vilket var ganska skönt. Då jag upplever att det är lite väl hetsigt i början av loppet framförallt. Däremot så blev det alldeles folktomt när jag vek av för "bara" 10 km. Ingen framför mig på långa vägar och det var svårt att avgöra var någonstans jag låg, sen var det någon långt bakom mig. Det som kunde vara värt att ta upp i händelseväg var att några löpare sprang fel. De sprang till vänster och över en mindre bro, vilket skapade osäkerhet för min del också. De kom dock överens om att de hade sprungit fel och en som hängt med dem, tröttnade rejält och jag kunde avlägga distans från han. Tråkigt för han, roligare för mig. Den enes bröd osv.

När jag hade avvikit från halvmaranissarna, så blev det ensamt och jag hade ingen att få draghjälp utav. Så tempot blev utan tvekan lidande, trots att jag hade ganska bra fart. De är när man som är tröttast och har en avsaknad av energi, som det är skönt att ha en piggare rygg lite längre fram i horisonten som du kan skugga och sedan spurta förbi i slutet. Det är min devis helt enkelt. Det finns inget skönare efter en hård och tuff mil, att nå den sista kilometern. Sedan insåg jag att vi började närma oss på riktigt. Det som är lite fränt med det här loppet, är att målgången sker inne i Tybblelundshallen. För att känna publikstödet i hallen, så gjorde jag något helt unikt. Hör och häpna, jag lyfte av hörlurarna strax innan jag sprang in i hallen för att spurta i mål. Bara en sådan sak.

Kameramannen hängde inte med när jag spurtade in i mål.

Efter:När speakern skrek ut att jag var på andraplats vid målgång, så blev jag glad inombords. Förvisso var tiden 35:25 ingenting att skryta med, men en andraplats är en andraplats och det går inte att sudda bort. Jag har kommit tvåa tidigare i Örebro, när jag sprang ett inomhuslopp (Det var även den gången lite oväntat). Tröttheten greppade tag i mig, jag kände mig lite besviken först att jag inte hade en ännu snabbare tid. Samtidigt fick jag vara nöjd över en andraplats och hade jag haft lite mera kraft samt någon att stalka, så hade vi fått utan tvekan, se en tid under 35 minuter.

Ingen medalj dock, vilket jag tycker var lite snålt för 400 i efteranmälansavgift. Eller missade jag den grovt? Jag klagade när jag sprang Sicklaloppet utan att få en medalj, jag fick ett svar från tävlingschefen själv här på bloggen. Till slut blev det en medalj. Jag hoppas att det en liknande effekt av att jag skriver här. Jag. Vill. Ha. Medalj. Så. Sedan satt jag lugnt och försiktigt, åt lite risi-frutti och hämtade andan.

Lunny (till vänster) och Andreas (till höger)...

Efter detta åt vi en sen lunch/tidig middag beroende hur man räknar. Det känns alltid gott att få i sig något mastigt, när man har sprungit ett lopp. På vägen hem i tåget, så fick jag en chans att fundera om det blev som jag ville. Jag ville alltid mera, hela tiden. Samtidigt får jag vara nöjd, att jag under en "normaldag" springer såhär. Förra året, så hade detta var ett nytt rekord på milen, nu var jag inte ens "peakad". Alltid något. Vi rullar vidare, eller rättare sagt springer vidare.