Jag har älskat att springa pass ute i skogen. Med tanke på att man är så van med att det händer mycket hela tiden, det är många intryck varje dag samt att man har ett otroligt stort informationsflöde som man hela tiden ska sålla ur. Att få ynnesten att springa i skogen, att få njuta av att se all natur och bara få vara sig själv. Ingenting som ska störa en, utan jag är alltid ute på ett äventyr. Jag ska inte påstå att det finns så mycket annat som pockar på, som måste göras. Jag har åtminstone slutat ta med jobb hem, i stort sett. Det var jag dålig på tidigare, men det har blivit betydligt bättre. Jag har dock ALDRIG hoppat över ett pass för att jag har för mycket att göra på något annat sätt. Trots att jag har varit svintrött och haft saker på mitt bord som har behövt göras, så har jag alltid sprungit.
Anledningen är att jag mår så bra. Efter passet, blir jag lite piggare och känner mig stark. Oftast blir det lättare för mig att ta tag i uppgifter, med vetskapen att jag har givit mig friheten att få springa ett pass. Det finns anledning till att jag känner mig på bra humör mycket mera ofta nu än innan jag började springa. Att jag dessutom har nya mål och lopp att springa, då går det inte avvika från något pass. Jag vill vara redo, jag vill utvecklas och jag vill känna kraften ånga med mig.
Något som har förstärkt mina träningspass är fåren. Jag har haft turen att se hästar, som ger mig kraft och lugnhet ute på mina pass i sina hagar och i spåret. Något som har dykt upp från ingenstans (?) är fåren. I en hage så står de där, de där fåren. Jag ser inte fåren så bra, eftersom de är på ett långt avstånd. Min syn är inte den bästa, men de står ändå där. De ger mig ännu kraft och lugnhet att se de där fåren. Hur många har den turen att se både hästar och får varenda gång. Nu barkar det snabbt mot vinter och jag misstänker att jag inte kommer se dem på ett tag. Det är tråkigt, men livet går vidare, med eller utan får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar