Lidingöloppet 2015 - En gång är ett helvete, två gånger är rena sinnesfriden

Datum: 27 september 2015 Distans: 30 km: Plats: 179 Tid: 2:03:33 (Nytt PB)

Mer bilder kommer under morgondagen!

Det är betydligt lättare att springa än att skriva. Mina blogginlägg har som jag tidigare både skrivits om och säkert har det märkts, de har blivit mindre och kommit mera sällan. Det är en medveten strategi på olika nivåer. En nivå är att det hjälper mig att fokusera på annat i min vardag. Löpningen har tagit en stor plats, men aldrig så pass att det har blivit en stor börda i mitt liv. Det har väl ganska tydligt framgått att jag har haft mina trötta perioder, då jag verkligen inte har varit sugen på att träna löpning. Samtidigt har jag i stort sett aldrig hoppat över ett pass för att jag inte orkar eller har lust. Utan det har enbart handlat om att på något sätt varit så pass skadad eller sjuk att det inte har funnits någon mening med det.

Det kan ha hänt att jag på något sätt har skurit ner pass med några kilometrar om jag verkligen inte varit i form eller varit allmänt småseg i kroppen, men mer än så har det aldrig varit. Blogginlägg är en förlängd i löpandet. Det började som en kul grej i början av min löpkarriär. Jag hade aldrig bloggat i stort sett tidigare. Det blev ett utmärkt tillfälle att göra det, samtidigt som jag främst ville föra dagbok över mitt liv som löpare. Då i början, så visste jag inte vad den här resan skulle ta mig. Men nästan 3,5 år senare, så har jag sprungit många mil och uppnått mycket under min tid som löpare. För att jag ska ha tid att njuta av andra saker i livet och få ett andningshål har jag medvetet alltså dragit ner på bloggandet, däremot kommer jag inte att släppa det helt. Jag vet att det finns en hel del som läser och samtidigt så skulle jag göra mig själv en otjänst ifall jag hade helt plötsligt skulle släcka ner bloggen.

Inför:

Lidingöloppet är en sådant lopp som är ganska klurigt att förbereda sig inför och vad menar jag då med detta? Förra året sprang jag Lidingöloppet för första gången och vi kan väl säga att det var med skräckblandad förtjusning som jag sprang loppet. Dels var jag rätt så trött mentalt och sedan så kändes 3 mil i skogen som något jag hade velat stå över. Samtidigt så är Lidingöloppet ett lopp som du ska springa om du håller på med löpning och då är det inte mycket att göra åt den saken, mer än att testa. Det loppet gick bra och jag sprang på 2:07. Jag var givetvis väldigt nöjd och stolt, samtidigt som jag lovade att stå över Lidingöloppet i år. Så blev det inte och det var bland annat beroende på att jag inte kom med i Berlinmaran, som det blev aktuellt igen och då fick det bli så helt enkelt.

Frukosten slank ner och jag kände mig smått laddad. Jag hade ändå gjort det här förut, så jag hade god koll på vad som väntade mig. På vägen dit, så fanns det inga speciella tankar egentligen. Ungefär som vanligt, jag är aldrig sådär superenergiskt pepp när jag är på väg till ett lopp. Även om jag någonstans i mig, givetvis har satt upp mål och kommer kriga hårt för att nå det i så fall. I år hade jag dessutom fått äran att starta i 1A, istället för 1B. Jag mindes hur hysterisk starten var och att byta upp sig en grupp, kanske skulle göra att jag fick lite mera sinnesfrid? Hoppas kan man alltid. Väl på plats vid IP, så ställer jag mig i kö för att gå på bajamaja. För att "ladda", där jag brukar långsamt bygga upp mitt mentala spel. Även om mycket sitter i ben och kropp när du ska springa, så är mycket av ett sådant här långlopp beroende på hur du hanterar det mentalt. Klarar du inte av det, så finns det risk att du saktar ner eller i värsta fall stannar. Fast det är Andreas vi pratar om, så det ska inte vara aktuellt.

Sedan beger vi oss till startområdet. Det är en marsch, där det verkligen går upp för mig att jag kommer att springa 2 timmar i ett lopp som kräver att du inte väl förberedd. Att du helt enkelt har gjort din läxa. Jag läser ofta att det finns människor på löparforum, som nästan raljerar hur lite träning de har inför längre lopp och genomför (eller försöker genomföra). Idiotiskt. Finns ingen njutning i det hela. Löpningen är förbannat simpel. Du tränar och tiden som du får är mångt och mycket baserat på hur du har tränat. Sen finns det självklart andra faktorer att ta hänsyn till, men det är din träning som avgör. Därför har jag stegvis utökat min träning på alla sätt och vis, utan att nagga på min balans med det övriga livet.

Laddad till tusen.

Sedan när det är ungefär 40 minuter till start, känner jag hur jag blir nödig igen. Det snurrade runt en fekaliekarta tidigare över att det är många som skiter i tävlingsområdet i samband med det här loppet. Jag är skyldig, jag gjorde det, den här gången också. Jag ska dock säga er. Det är helt jäkla omöjligt att få tag i en bajamaja. De är få och kön är hur lång som helst, jag får rännskita av att känna stressen tillta ifall jag står i en långsam kö till fåtal bajamajor. Skogen blev naturligt och jag gjorde mitt för att fekaliekartan skulle bli fulländad. Jag skäms inte, jag är människa och jag tänker inte springa nerbajsad. Så det så.

Jag träffade på lite olika människor innan start, bland annat Josephine Ambjörnsson som knackade på min rygg. Alltid trevligt att få prata med en bloggkollega. Hon var trevlig, ingen anonym näthatare helt enkelt. Sedan gjorde jag mitt bästa för att stänga in mig in min bubbla och förbereda mig för den stora resan.

Nur kör vi!

Under:
Starten är precis som den var förra året. Smått kaotisk. Det är inte som din average-stadslopp, där du springer rakt och sen kör du på ifall du redan är långt framme. Här är det som ett klassiskt vikingaslag, där alla rusar mot allt och alla. Det finns precis som tidigare ingen chans eller tillstymmelse att få en jämn takt från början. Det var bara att göra som alla andra och kötta på så gott det gick. De första kilometrarna är som de är och efter det, då började loppet på riktigt. Håll höger fungerar inte, håll vänster fungerar inte. Move, maddafakkas, funkar på mitt sätt. Tror jag.

Det är bara att köra!

Det som jag är mest glad över att jag kände direkt att kroppen hade en bra dag. Jag körde inte för hårt samtidigt som jag tyckte att kroppen stämde bra överens hur knoppen ville att det skulle vara idag. För är det värsta jag vet, är det att köra ett långlopp som exempelvis en halvmara och sedan känna ganska omgående att du inte har en chans att nå ditt uppsatta mål. Det som är det bästa med Lidingöloppet, är att jag upplever att km-skyltarna kommer ganska tätt. Det är inte så att det står fel, utan jag menar att Lidingöloppet är rätt så trivsamt när du hittar ditt tempo och startfältet har börjat sprida ut sig lite. Det betyder att du inte känner samma typ av stress att hinna från ena km-skylten till nästa. Jag har bara förra årets tid att försöka slå och med stil samt finess så kommer det att ske.

Jag ligger ganska bra till, rent tidsmässigt. Under ett bra tag ligger jag t o m under 4 min/km. Det spricker till slut och det var väl rätt så väntat ändå. För det är det som är rätt mystiskt med det här loppet. Jag vågar inte ta ut mig. Jag vågar alltså inte köra hårt från början och hålla mig till det, för att jag vill spara mig längre fram för att klara av de backar som kommer att uppstå. Det är lite småfegt. Jag gjorde inte så under marorna, men samtidigt vet jag att den här banan kräver sin gubbe och gumma för att det ska bli bra i slutändan. Den dagen jag springer ett Lidingöloppet och jag tar i hela vägen, då kan vi se på ännu större och magiska saker.

Lidingöloppet i sin helhet är en trevlig upplevelse. Jag tycker att det mesta rullar på fint med banan. Ibland blir det småtrångt, även för en löpare som löper ganska fort som mig själv. Framförallt i uppförsbackar, kan det bli svårt att passera. Jag är oftast en bättre löpare i uppförsbackar än många har jag förstått. Däremot så är jag en betydligt sämre löpare i nedförsbackar. Det finns några helt galna nedförsbackar, som folk far fram som uppgraderade Ferraribilar och där känner jag mig snarare som en Volvo 240, som gärna tar det lugnt och vill undvika en krasch rakt in i närmsta stenblock.

Den sista milen är tuff, men det är jag också. Jag har skrivit det så många gånger nu, under många rapporter från de olika loppen. Men jag är verkligen otroligt glad att jag har funnit löpningen och genomför den här typen av lopp. Det går inte att komma ifrån. Även Abborbacken där många går upp, susar jag på, betydligt bättre den här gången än förra. Trots att det suger lite i benen, så går det riktigt bra. De sista kilometrarna som återstår här, är ren njutning. På något sätt. Att inse att man till slut är på raksträckan mot mål och slår sitt rekord. Det är, mina damer och herrar, en del av att omfamna livet.

Jag och "Nino"

Efter:
Målgång. På tiden 2:03:33. Förbättring med 4 minuter ungefär. Det fanns inte riktigt på kartan att det skulle gå så bra, men samtidigt har jag lärt mig att ingenting är möjligt, så länge du tror på det själv. Det gäller att du låser upp den kraften inom den, att du känner att du gör bra ifrån dig på loppen innan samt att du har bra träningspass som du aldrig ställer in. Det finns träningspass jag har hatat så himla mycket, både innan och under. Men efter känner är jag alltid stolt.

När jag till slut stannar och ska gå, inser jag att jag har en enormt värk i benen och det är nästintill omöjligt att gå ordentligt. Även om det är galet, så tycker jag samtidigt att det är skönt. Jag är dock en småsjuk jävel som finner en viss smärta och träningsvärk som någonting skönt. Även om det måste se väldigt konstigt ut, så njuter jag av den sköna känslan med den där vetskapen att jag har gjort något jag har aldrig gjort förut. Slagit rekord i LL. Den där personen, som spelade låg nivå-innebandy och åt chips under helgerna. Inga mål med träning eller visioner. Det där är gammal skåpmat, vi vet alla vad det handlar om. Karaktär. Om du inte har den, får du bygga den och det är nu.

Eftersom det var ett tag sedan som jag sprang loppet, så minns jag inte riktigt vad som hände sen. Jag tror att jag åt en McFlurry. Det måste jag ha gjort, jag måste ha köpt en. Med tanke på min prestation, så var jag banne mig värd en McFlurry. Jag tror att jag tog en med Daim och chokladsås. Jag fick ingen chokladsås, det kan till och med vara så att det var tajt om tid till ett visst tåg skulle komma och jag orkade inte stå och debattera om det. En McFlurry fick jag nog, visst var det så. God som attan var den. Sedan var det så skönt att få komma hem, att få lägga sig i ett varmt bad. Ungefär som en kryotank och njuta. Drömma sig bort till en plats, där jag är kung. Vänta nu, jag är kung här och nu. Då behöver jag inte drömma mig bort. Inte alls. En dag som aldrig fick försvinna.