När den feta damen sjunger

Nu är vi framme. Slutet på utesäsongen gällande tävlingar. Jag hade sedan länge velat avsluta den här säsongen med ett bättre lopp än Hässelbyloppet, som alla tre gånger hade slutat med en besvikelse. Förvisso sprang jag Tunnel Run förra året, så det var förra årets avslutning får man väl ändå säga. Jag hade en skadeförföljd höst och det loppet, gjorde att jag fick lite upprättelse och framtidstro. Målet var från början att springa halvmaran i Berlin. Jag kom inte med. Det var nog mest Berlins förlust. Så jag valde mellan Amsterdam och Frankfurt att springa en mara i. Efter att ha hittat möjlighet att flyga in via Düsseldorf, så blev det betydligt billigare och mer lätthanterligt.

Att jag avslutar med en mara, gör mig lite småpirrig. Det är inget lopp som du bara springer, utan det är ett äventyr. Som håller på väldigt länge. Du ger dig ut på en resa, som du inte vet hur den ska sluta. Jag har bara sprungit två maror, Stockholm 2014 och Stockholm 2015. Tiderna har blivit 2:52 och nu senast 2:48. Två fullt godkända tider, med tanke på den träning jag har lagt ner. Jag känner mig ganska lugn, för jag få väl säga att jag har lagt ner så mycket träning som jag har haft möjlighet till. Jag har även haft bra tävlingar innan det här loppet. Jag har varit nära att slå milrekordet, jag har slagit halvmararekordet och jag har slagit mitt eget rekord på Lidingöloppet. Då ska det ändå tilläggas att jag inte har känt mig formtoppad helt än, men jag måste nog ändå ha lyft mig väsentligt.

I helgen avverkade jag två 3-milapass. Under lördagen sprang jag 34 km och på söndagen sprang jag 30 km. Tuffa pass, dessutom med innebandymatcher under söndagen på köpet. Så jag var lagom mör i kroppen och jag kan inte påstå att jag var supertaggad när jag visste att jag skulle ta helg. Samtidigt så ska man göra jobbet och det gjorde jag. Sen har jag haft några ytterligare långpass. En mara är trots allt en mara, vad som helst kan egentligen hända. Vad jag siktar på. Lägsta målet är såklart att passera sub-3-gränsen och sedan jobba mig neråt beroende på hur formen står just då. Frankfurtmaran är snabbare än Stockholm, betydligt snabbare. Så ni förstår säkert vad jag vill. Jag är dock en jävligt ödmjuk jävel, så jag säger inget.

Vi hörs och ses!