Fortsätt, berätta om Köpenhamn del 2 av 2

Datum: 13 september 2015 Distans: 21.097 km Placering: 158 Tid: 1:16:35 (Nytt PB!)

"Pappa. Kan du fortsätta berätta om den där Köpenhamn-sagan?"

"Nej, jag vet inte. Jag måste göra annat, min son"

"Det där har du sagt i över en vecka, du har faktiskt lovat att fortsätta"

"Okej då."

Ja, senast jag berättade sagan så somnade du. Men Andreas skulle precis starta loppet. De där magiska minuten innan start. Det känns som att tiden står still, på något vänster. Det finns ingen nervositet i kroppen. Samtidigt flödar många tankar om hur loppet ska gå. Det finns bara ett resultat när det är över. Det är det man kommer att få förhålla sig till, när allt är över. En märklig känsla, som de som springer många lopp känner igen sig i. Dessutom hade han "olyckligtvis" blivit dansk. Kanske skulle det ge honom oväntad kraft från ingenstans? 

Sedan gick starten och det var bara att köra. Det Andreas kände var att det skulle bli ett tufft lopp. Han var kraftigt förkyld, det hade regnat och han kände sig trött i kroppen rent allmänt. Samtidigt kan man inte pumpa sig full med massa negativa tankar strax innan och i inledningen av loppet. Det är totalt förbjudet. Starten kändes fullt godkänt. Andreas hade nekat att ha på sig tidsband för att komma under en viss tid, det räckte att ha koll på var man skulle befinna sig var 5:e kilometer. Loppet löpte på rätt så väl de första femman. Det som kändes bra var att jag på förhöjd visste att banan var riktigt snabb, det gynnades jag av, trots att jag inte stod på min absoluta formtopp. Det gav en viss förhoppning att det skulle kunna sluta väl, med lite tur.

Första 5 gick på 17:25. En smått ofattbar tid, på ett sätt. Med tanke på hur Andreas känslor var innan loppet. Det är en tid som skulle vara fullt godkänd och mer därtill om det bara hade varit ett 5 km-lopp. Sedan skulle mer än 16 km löpas till för att det skulle bli färdigt. Regnet hade sedan strax innan starten helt upphört och det var egentligen ett rätt så bra löparväder, förutom att det var lite småkyligt efter att ha stått mitt i regnets nedslag under en period.

Det fanns egentligen inte alls så mycket att säga om banan, utan den var platt som en pannkaka och det var bara att löpa på. Jag vet att Andreas vid vissa tillfällen kände sig lite småseg i kroppen, men han resonerade som så att han har åkt hela vägen till Malmö och Köpenhamn med flyg samt sovit på hotell, så var det bara att ge allt och lite till. På något sätt, så är det essensen av löpning. Att kriga på, när det som är som allra svårast. För varje steg växer man.

"Pappa. Nu börjar du igen..."

"Med vad?"

"Ja, du får det låta som att det var DU som sprang"

"Nej, eller...jag har sett det på TV. Det har sänts så många gånger, eftersom det anses som ett av de finaste ögonblicken någonsin i svensk löparhistoria"

"På riktigt?

"Ja, det är sant. Jag har sagt att Andreas inspirerade hela löparvärlden till nya stordåd"

"Fast du har ljugit förut, du sa att alla svältande människor blev mätta och att alla krig slutade. Alla blev lyckliga...?"

"Ja, så var det faktiskt. Hela världen stannade upp när Andreas sprang. Som Ingemar Stenmark eller Björn Borg, för Sveriges del ännu längre bak"

"Vem är Bingmar och Jörn Borj?"

"Oj, det var länge sen. De höll på med andra sporter som inte finns längre."

"Jaja, fortsätt"

Andreas går alltid in med ett tydligt mål och sedan får den aktuella dagsformen avgöra för han, hur mycket han ska våga satsa på just det aktuella målet. Trots allt som gick emot han, så var målet rätt tydligt för dagen och det var att slå ett nytt rekord trots allt. När han kom till 10 km låg han på 35:34 och det var fortfarande tillräckligt för att slå ett nytt rekord. Sedan började det gå trögt, mycket trögare. Helt plötsligt kände han hur rekordet långsamt höll på att försvinna. När han passerade 15 km-skylten så var det tydligt: 54:22. Med tanke på att Andreas långsamt blev tröttare och tröttare, energin fanns inte riktigt där längre och han förstod att det inte skulle bli nytt rekord idag.

Samtidigt så kände han långsamt att det bara var 6 kilometer kvar och hur skönt det vore att komma hem till lägenheten utanför Stockholm, för att bada. För att njuta. Oavsett hur det skulle sluta. Det var då det hände, min son, det där magiska. Det som vi fortfarande pratar om, efter många år. Kraften hände. Trots att det inte fanns någon energi, så började han, trots uppkomna illamåendeskänslor, att öka takten. För varje kilometer, så skrattade Andreas till. Nu var målet nära och det fanns faktiskt realistiska möjligheter att slå rekordet. Trots att han hade gett upp det helt mellan 10-15 km. Den passagen, nu var det andra bullar.

När rekordet var inom räckhåll, så fanns det där och då inget som enligt honom slår löpningen överhuvudtaget. Det blev inte mycket till spurt i slutet, även om det hade känts som en spurt hela vägen från 15 och framåt. Ett magiskt lopp, var till ända.

Väl i mål, så kom den där känslan. Som om du har bestigit ett berg. Där står du högst upp och känner dig totalt oslagbar. Det var inte meningen att han skulle slå rekord den dagen. Framförallt inte hur förspelet såg ut. Han gjorde det, för han har kraften.

Nöjd som få...

Efter detta var det snabbt som tusan att skynda sig till tåg, kasta sig mot flygplatsen. Det var inget "stå-och-njuta"-ögonblick, utan hela hemresan fick ägnas åt att faktiskt tänka på hur det kunde bli så här bra. Andreas hade enligt han själv inte tränat, så att han skulle kunna slå ett rekord helt plötsligt. Fast det går, bara man vill. Efter en lång hemresa, så öppnande han dörren till sin lägenhet och tappade upp ett bad. Där och då, var ett varmt bad det bästa han visste. Att han sedan skulle orsaka totalt löparkaos hela världen efter detta, det min son, det tar vi inte nu.

"Zzzzzzz...."

"Ja, just det. Precis så. God natt, min son"