Skärholmsloppet 2015 - Jag ska bara slå ett rekord.

Datum: 23 maj 2015 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:41 (Nytt PB!)

Allt har sin tid och plats. Tiden går framåt och man blir äldre. Du gör en massa saker i livet, du skaffar dig minnen och du går igenom härliga upplevelser. Ibland så händer det bara saker. Sen efter ett tag, så kommer du veta precis när och hur saker och ting händer. Jag har skrivit om löpningen gång på gång, hur den startade och hur mycket jag uppskattar den. Ville ödet att jag skulle börja springa, var det så det var tänkt? Jag är i varje fall, väldigt glad för att jag i en ganska tidig ålder fick chansen att göra den här resan.

Ni vet alla, att jag kom på den här idén på en resturang i Västerås. Sedan blev det ett lopp ganska omgående, då jag sprang Skärholmsloppet i mitten på maj 2012. Ett lopp som jag sprang på 20:05. Alldeles spyfärdig och ville aldrig mer springa lopp. Men det var något speciellt att ställa sig upp tillsammans med andra människor, för att springa skiten ur sig själv. Att våga. Att tävla mot sig själv. Ingen är som du. Det är du som har din kropp och den är den känslan man måste gå efter. Det dröjde inte särskilt länge innan jag sprang nästa lopp och nästa och nästa...

Inför:
En sak ska man vara tacksam för och det är egentligen när loppen inte går sådär jättetidigt. Det här loppet startade 14:30 och då hinner man gå upp, äta frukost i ett behagligt tempo och stöka runt hemma del innan man gör sig redo. Samtidigt, så vet jag faktiskt inte hur mycket man egentligen kan ladda för ett lopp som är 5 kilometer. För i tiden, var det långt för mig. Idag, gör jag det i en "handvändning". Det var med mystiska känslor som jag egentligen gick och funderade på. Att åka tillbaka där allting startade.

Väl på plats i Skärholmen. Så kändes allting bekant, men ändå inte. När jag gick runt här första gången för ett lopp var jag en nybörjare, idag, 3 år senare och med runt 80 lopp senare, är jag väldigt rutinerad. Jag vet allt hur jag ska ladda och jag får inga speciella nervösa känslor i kroppen innan start. Jag är så säker på att jag ligger rätt i fas, antingen går det eller så går det inte. Mer än så finns, går det inte att göra. Mina uppvärmningar tillhör inte världsnivå direkt, snarare lunkar jag fram, för att se att att kroppen hänger med och att inga speciella krämpor känns.

Jag gör ett obligatorisk toabesök i ett av de omklädningsrum som vi inte skulle använda, inne i sporthallen. Det finns inga särskilda tankegångar. Mer att, antingen går det fort eller så går det inte fort idag. Trots att vi inte hade alltför mycket tid emellan ankomst och start, så får jag nästan lite myror i brallan. Det tar sin tid och det får man väl helt enkelt respektera. Som vanligt står jag lugnt och väntar på start i fållan. Det är alltid lite roligt, att de finns de som gärna ställer sig före en och tror att de ska springa fortare än mig. Jag hade såklart räknat med att några skulle komma före mig idag, men antagligen ser jag väl inte så mycket för världen. Fast jag ska visa dem, att jag kan springa, jag med.

Under:
När starten äntligen går, så är det lite roligt att det finns ett antal "raketharar" som far iväg som pistolskott. De springer som att de vore ett 100 m-lopp. Sedan tröttnar de nästan omgående och de riktiga löparna får möjligheten att presentera sig på riktigt, däribland jag. När det kommer till 5 kilometer och jag är i den form jag har varit i den senaste tiden, så får jag lita på att farten finns med mig hela vägen. Jag vet redan på förhand att det var en ganska tuff bana och att jag var lite osäker på vilken tid jag skulle sikta på. Jag vet att jag hade tänkt på låga 17 i början, men samtidigt vill man alltid gärna lite mer.

Nice and easy!

Vi blir en liten klunga, som hjälps åt att dra varandra. Jag hamnar dock bakom några stycken, men jag hade inte tänkt att ge vika idag. En av de mer trevligas sakerna med loppet, är såklart när vi springer in i gallerian. Det var väl runt 2 kilometer. Jag kände mig fortfarande stark, även om jag kastar några korta blickar på GPS-klockan, så känner jag mig inte särskilt stressad. Utan jag vet vad jag kan och förväntas att göra. Jag fortsätter att hänga på och det är det jag uppskattar med 5 km, även om det är jobbigt, är den nästan omgående slut.

Snart på väg in för att shoppa..

Även om vi fortsätter att växeldra varandra, så lyckas jag till slut passera en av de duktiga Huddingelöparna. En löpare som jag vet, enligt meriter, har bättre rekord än vad jag mäktar med. Det är strålande väder och nästan lite för varmt, men det är okej. Det finns en del tuffa backar, även om det kommer nerför också, så vet jag att jag i varje fall är stark när det kommer uppförsbackar. Jag tror att min erfarenhet bland de backar som finns i mina skogar, ger resultat. Framåt slutet passerar en annan för mig okänd löpare mig. Han ser stark ut och jag är rätt så trött. Innan målet, så kommer det en liten backe. Där och då, gör jag det, jag alltid gör. Tar i för kung och fosterland, då jag spurtar förbi honom. Nice and easy.

En bild före och under spurten. Det är svårt att möta mig en heltaggad Andreas i slutet.

Efter:
I mål. Helt förstörd, precis som för 3 år sedan. Nu hade jag slagit utomhusrekordet på 5 kilometer. Jag hade sänkt det med 13 sekunder, nya rekordet lyder 16:41. Det hade jag verkligen inte trott på förhand. Men samtidigt, är jag inne i en extremt bra period helt enkelt. Jag räds ingenting och då är det bara att tacka och ta emot. Resultat innebär också att jag hade sänkt min tidigare tid på banan med 3 minuter och 24 sekunder. Tänka sig vad man kan göra genom fokuserad träning.

När vi lämnar målområdet, så är med ett leende som finns inombords. Kroppen fylls helt klart med varma känslor. Det går aldrig att komma ifrån hur skönt det faktiskt är att veta om att man har tränat hårt, för att sen slå ett rekord. Jag unnar alla att få uppleva den känslan någon gång i sitt liv. Din kropp kommer helt klart att tacka dig för det.

Väl hemma. Så tar jag det lugnt. Spelar lite TV-spel och bara glider runt. Som vanligt får jag alltid konstiga tankar. Den här gången var det att jag skulle springa ett medelpass på kvällen. Trots att jag precis slagit ett nytt rekord och benen värker, så vet ni vad som händer, jag ger mig på en tur igen, bara ett par timmar efter loppet. Så det kan gå.