Sammanfattning av löpåret 2012 del 1 (2)

Så nu var vi här. Slutet på något. På det här första året av löpning.

Hela det här alltet, den här delen av mitt liv började med en bit lunch som jag och min sambo satt på en restaurang på en liten utflykt till Västerås, när något plingade till i mitt huvud denna torsdag och sa i stil med "Hej, ska vi inte testa på att springa något lopp?". Jag är väldigt snabb på att hänga med mina impulser, om jag upplever dem någonstans vara hyggligt intressanta och det tog kanske ett par sekunder, innan jag fipplade upp min telefon och kikade när nästa lopp skulle gå av stapeln i 08-området. 2 dagar framåt, skulle Skärholmsloppet gå av stapeln. Det vara "bara" 5 km, lagom tycker jag. Dagen efter, på fredagen. Så ringde jag nervöst till tävlingsledningen och undrade om det fanns några platser kvar till detta lopp för efteranmälan. Det skulle inte vara några problem.

Under lördagen kom jag dit, ännu mera nervös och gick in den lilla lokalen. Med en nervpirrande känsla, satte jag på min första nummerlapp på bröstet. Sen började jag söka mig upp till startfältet, joggade fram och tillbaka. Strax innan start, så pumpade mitt hjärta otroligt snabbt och det var inte långt ifrån att jag struntade det hela och klev av innan start. Första startskottet gick av, för första gången var det bland annat menat för mig. Jag sprang loppet, fick tiden 20:05. Resten är som vi brukar säga efter det historia, en väldigt fin och stark historia. Nu kommer den första sammanfattningen som började en impulsiv tanke i Västerås och fortsatte med 21 genomförda lopp på mindre än 5 månader.

Årets sämsta lopp...
...är Paradisloppet på Ingarö. Min besvikelse efter loppet var stor som en planet, jag började starkt detta 5 km-lopp och låg tvåa efter 1 km och det var stort för mig, då jag hade synat startfältet och såg att jag borde ha en bra chans att placera mig bra. Det var även mitt 5:e lopp. När vi tre som låg först missade helt var vi skulle svänga och försvann ut i ett träsk. Det är så ofantligt jävla dåligt snitslat att de tre första missade så katostrofalt. Egentligen borde det ha stått en funktionär också. Det innebär att jag fick en dålig tid, jag slösade hela min energi på att kuta allt vad jag hade från träsket tillbaka till banan.

Givetvis kan man skylla på att jag inte tittade upp bättre, men ändock. Om inte de tre första löparna ser något, måste det vara fel. Efteråt när jag konfronterade funktionärer, så tyckte jag att fick ett nonchalerande till mötes. Men jag hoppas att det är löst till nästa års lopp. På köpet var man tvungen att lämna tillbaka nummerlappen efter loppet, okej, inget konstigt med det. Jag ombads lämna tillbaka den, där jag hade hämtat den. Problemet var bara att det inte fanns en enda jävel i hela den öppna lokalen, att ta emot den. Så jag lämnade den ilsket på bordet och ville bara lämna det hela bakom mig, hela dagen efter loppet var för mig förstörd. Känslomänniska, javisst. Det återstår att se ifall jag tycker upp det kommande års lopp.

Årets bästa överraskning...
...är mig själv, får jag nog säga lite skrytsamt. Att jag på en sådan kort tid kunde anpassa mig till att vara på en väldigt hög nivå på en otroligt kort tid, är för mig helt magiskt. Även om det har medfört, att jag har fått jobba oerhört hårt under den här tiden. Så finns det inget jag någonsin skulle tänkas vilja byta bort mot de känslor jag har när jag har genomfört ett bra lopp, ser vad klockan står på och bara njuter av att ha gjort det förbannat jävla bra. Det finns ingen som kan ta bort den där känslan att vara "King över allt och alla" för en stund. En del löpare, vet nog helt klart vad det är för sorts känsla jag pratar om.

Årets största besvikelse...
...är mitt sista lopp för säsongen. Hässelbyloppet den 14:e oktober. Det är över 2 månader sen, tänk vad tiden går fort. Någonstans hade jag jobbat otroligt hårt för att det här loppet skulle vara den stora finalen på en underbar säsong, det skulle slås rekord med buller och bång. Jag hade 37:55 på milen som rekord och visst fasen, skulle jag krypa under 37 minuter om allt flöt på. Men att slå 37:55 skulle inte vara fy skam det heller. Problemet är att sedan 1 månad tillbaka innan detta lopp, hade börjat slagits mot ett illamående, som än idag får ses som ett mysterium. Ett illamående som hade hämmat en del lopp på slutet.

Jag börjar starkt och ligger på plus de 3-4 km på min beräknade plan. Sen orkar inte kroppen mer, alla lopp och all träning de senaste 5 månaderna har gett kroppen mycket stryk och jag har inte helt anpassat mig till de nya nivåer den träningen kräver. Tiderna de kommande kilometrarna blev sämre och jag började förstå att jag varken skulle komma under 37 minuter eller slå 37:55. Illamåendet dök upp ett par kilometer från mål, när det återstod c:a 500 meter, så kunde jag inte hålla emot. Jag spydde direkt i handsken jag hade på mig, fyfan. Besvikelsen över att glida in på 38:24 var stor då, jag kände att jag hade misslyckats. Men med lite distans såhär i efterhand, att vara besviken på 38:24 är egentligen absurd. Men med tanke på hur långt jag har kommit på min resa, så vet jag inte var jag kommer att hamna. Men jag vet att jag har revansch att utkräva på Hässelbyloppet 2013.

Årets bästa lopp 2012...

5. Mälarenergi Stadslopp | Datum: 9 juni Distans: 5 km Plats: 13 Tid: 19.15 (nytt pers)
På något sätt knöt jag ihop den säck jag hade öppnat tidigare i maj i Västerås, genom att springa i Västerås och mitt första lopp utanför Stockholm. Det var faktiskt bara mitt fjärde lopp hittills. Det var mycket "pepp" kring och loppet, man var riktigt taggad och det skulle bli kul att springa. Målet var från början solklart, det var att springa under 20 minuter. Skulle det vara möjligt? Hur hårt skulle jag få behöva jobba för det?

Banan visade sig vara perfekt, det var hyggligt snabb och jag hann aldrig känna mig trött när jag tog i och det var bra surr kring banan, med mycket människor ute och det var en helt enkelt en bra dag att springa. När jag slog till med en spurt precis i slutet och jag fick höra att speakern noterade detta, så sken jag upp extra. Till slut, när jag fick reda på vilken tid jag fick. Så blev jag överlycklig. Tiden blev rekordstarka 19:15, jag hade slagit mitt tidigare rekord med 50 sekunder. Helt otroligt, hela jag, var i glädjeextas. Det är såhär, det är verkligen så det känns att göra bra idrottsliga prestationer som kommer att bli minnesvärda för resten av mitt liv. För den ljumma sommarkvällen i Västerås skvallrade om att inget längre var omöjligt.

4. Norrköpings Stadslopp | Datum: 18 augusti Distans: 10 km Placering: 27 Tid: 37.55
Det är lika bra att skriva det från början. Men det var egentligen tänkt att jag skulle springa Midnattsloppet den här dagen, men eftersom det inte fanns några platser, så blev det här loppet istället som skulle bli min debut på milen. Givetvis satt det i lite av besvikelsen att behöva missa ett av de största loppen i Sverige, som man också ville springa. Men jag for till Norrköping, för att som sagt se om jag skulle hålla hela vägen för 10 km.

Jag tyckte det var extra kul att se att det var många deltagare och längst fram med startnummer 1, så stod Mustafa "Musse" Mohammed. Inte var han stor, men givetvis var det väldigt kul att springa i samma lopp som en sådan känd löpare. Hur var banan då, när vi väl kom igång? Den var fin och bland de bättre jag har sprungit på och jag klarade att balansera på gränsen mellan att fortfarande kunde springa väldigt snabbt, men ändå ha energi kvar. Det är lätt att ta ut sig, som man gör när man skriver 5 km. Men det här var alldeles lagom får jag säga. När jag var i mål, kostade jag på mig en liten minispurt. Den första tiden för 10 km, blev 37:55, som står sig som rekord ännu idag. Helt jävla otroligt. Det är inte möjligt, men jag gjorde det och jag hade tagit ännu en seger inom mig.

De tre sista placeringarna kommer i nästa sammanfattning.

Årets utan er...
...hade det inte gått. Mina kära löpskor. Adidas Supernova Sequence 4 som jag har haft i 1,5 år, som har lyft mig fram i lopp och träning. För mindre än 2 år sen, så joggade (notera joggade) jag i gamla och trasiga grusfotbollsskor. Tänk vilken förändring det har blivit med dessa lojala följeslagare.

Årets "Jag skulle aldrig"...
...Jag skulle aldrig ha druckit rödbetsjuice om det inte var för att jag tror att det är möjligt att förbättra sig med hjälp av den, eller rättare sagt att jag tror att det är värt att försöka. För smaken, är de vidrigaste jag har varit med om. Läser man på forum, så ska man vänja sig vid smaken. Jag tvivlar, men jag kommer lik förbannat att dricka den, för löpningens skull. Aldrig någonsin hade jag prövat, om jag inte hade, som sagt, sprungit in på löpspåret.

Årets frihetskänsla...
...är min löprunda bland Amsterdams kanaler. Min blogg har en slogan och det är "Frihet är att springa". Det måste väl ändå passa in på detta, när man snörar på sig löpskorna och löpdressen under sin semester och väljer att springa bland turister, prostituerade och pårökta bland Amsterdams otroligt mysiga och charmiga kanaler. Sedan kutar man in en grönskande park. Det måste sett underligt ut, när jag kommer farande och undviker människor, likt en bana på ett TV-spel. Men jag kände en sån stor stolthet att löpa längs gator i ett annat land, som jag bara hade lärt känna en dag innan. En mäktig frihet i denna otroliga sensommarvärme, då är det extra roligt att vara löpare. Sen kommer man tillbaka på hotellrummet, slänger av sig sina kläder och tar en enormt härlig dusch. Slänger på sig "civila" kläder och går ut, äter en härlig fet argentinsk stek. Guld.

Detta var den första sammanfattningen av 2. I nästa, kommer du få reda på mina tre bästa lopp den här säsongen. Du får reda på vilka medaljer jag tycker är finast, hur mina mål från min vårsammanfattning har gått. Jag kommer att bland in ytterligare saker som har varit en del av mitt löpår 2012. Stay tuned!

Jag kan också avslöja att i mitt sista blogginlägg för detta år, kommer jag givetvis att önska er läsare  ett gott nytt år. Men jag kommer att presentera mina tankar för 2013 och vilka mål som kommer att finnas framför mig.