Andreas Åkesson feat. Staffan Dahlgren

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min tredje intervju ut är en välkänd bloggare bland läsarna, som trots att han närmar sig 50 med stormsteg fortsätter att utvecklas. Som 42-åring slog han rätt så nyligen nytt mararekord, han avslöjar vad som händer ifall han skulle stanna i sin utveckling och han delger sina bästa tips för att få mig att dansa silverdans ute på Lidingö; Staffan Dahlgren!

  

"Under sista halvan omformulerade jag 

målet och siktade på personbästa istället"

Du är 42 år och visar inga tecken på att sluta utvecklas. Vad är drivkraften inom dig? Varför blir du snabbare?

Jag har sprungit i många år men räknar 2007 som det första året när jag började springa regelbundet. De första två åren var mängden väldigt blygsam och jag har sedan dess börjat springa lite mera från 2009-2013. I år har jag t ex sprungit fyra gånger så mycket som säsongen 2007 även om volymen ändå är ganska blygsam, vilket säger en hel del om hur lite jag faktiskt sprang första året. 

Sedan handlar det om kontinuitet och kvalité. Jag har inga långa avbrott p g a skador eller motivationsbrist och jag håller en bra kvalité på mina pass och varierar min träning ganska mycket vilket "stressar" kroppens olika "system" och ger utveckling.  Det som driver mig är att se hur bra jag kan bli genom varierad och smart träning, vilka mål är rimliga på sikt? Jag satte visserligen PB på 5 km och marathon i år men på andra sträckor som 10km och halvmarathon har jag stått stilla ett par säsonger nu.

Låter som att njuter av din löpning, vilket är väldigt kul. Vad händer om du skulle stå stilla på alla distanser, att du inte slår fler rekord? Tröttnar du då helt? 

Ja, det gör jag verkligen, njuter av min löpning och jag försöker att inte ta den för given utan njuter av att jag både kan och vill springa. Ja, vad händer om jag slutar utvecklas? Det vore naturligtvis tråkigt. Att tävla är både roligt, motiverande och också socialt i och med att jag då träffar en massa löpare jag lärt känna via bloggen. Tider har jag som långsiktiga och kortsiktiga mål och under säsong utgör tider och att prestera en stor del av löpningen för mig men det är inte allt. Det handlar också om hälsa/välmående och upplevelse och de bitarna har en betydligt viktigare plats än prestation under höst och vinter. Då springer jag för att det är skönt, för att få egen tid, för att det är avkopplande och ger mig frisk luft och en massa annat och det hoppas jag att jag kommer fortsätta uppskatta den dagen jag stannar i utveckling och inte blir snabbare. Jag hoppas med andra ord kunna och vilja fortsätta springa många år till, så länge kropp och huvud vill. 

Samtidigt tror jag, då jag började springa regelbundet ganska sent, att det går att utvecklas ganska högt upp i åldrarna, åtminstone på de längre distanserna där uthållighet är viktigare än ren snabbhet. Det finns ju många exempel på löpare som börjat sent och ändå gjort fantastiskt fina resultat högt upp i ålder. 

Trots att jag vet du tränar på bra och att du är målmedveten, så slog du nytt rekord på Vintermarathon med 2 minuter. Jag blev lite överraskad, hade du det här på känn? För Vintermarathon känns inte som loppet man slår nya rekord på!

Både ja och nej men mest nej. Det kryptiska svaret kräver väl en förklaring. Årets största mål var att bärga silvermedaljen (2:15) på Lidingö 30km och inför det ändrade jag min träning under sommaren. Jag sprang längre "snabbdistanser" i Lidingöfart i ett mycket tufft och kuperat motionsspår som finns där jag bor. Jag springer ganska sällan där i vanliga fall då jag tycker löpningen blir tuff och orytmiskt och även om backar och kuperad löpning finns i min vanliga löpning gav det här nya fokuset en väldigt bra träningseffekt. Lidingö gick bra (2:11:27) och jag märkte hela hösten att formen var riktigt bra, farten fanns där och pulsen var låg. 

Samtidigt hade jag inte tränat för marathon. Jag brukar förespråka regelbundna långpass och några pass på 30km eller mer innan en mara. I år har jag bara sprungit två sådana långpass varav Lidingö var ett. Men, jag har börjat inse att långa långpass inte är den enda framgångsfaktorn för en marathon, att ligga på ganska hög veckovolym kan kompensera för långpass ganska långt och jag har legat på en bra träningsvolym för att vara jag, hela hösten. 

Jag tog Vintermarathon som en spontan och rolig grej men eftersom jag visste att formen var bra så satte jag också målet att igen gå under tre timmar vilket var ett utmanande mål givet bristen på långpass. Förhållandena var helt perfekt, ca 8 grader varmt och vindstilla och banan var lättsprungen även om den innehöll en längre backe och ett par kortare brantare som alla då fick springas sex gånger på varvbanan. Första halvan gick väldigt lätt och under sista halvan omformulerade jag målet och siktade på PB istället för att gå under tre timmar och det gick vägen tack vare en lång fartökning jag gjorde under de åtta sista kilometrarna, en rakt igenom fantastisk känsla att avsluta så starkt och för första första gången springa en mara med negativ split (dvs en snabbare andra halva). 

Det blir väldigt långa svar märker jag. Jag visst alltså att formen var riktigt god men osäker på min kapacitet på längre distanser när jag ställde mig startlinjen för Vintermarathon. För mig som bara sprungit Stockholm marathon tidigare var det ett väldigt trevligt och gemytligt mindre marathonlopp och ett lopp jag gärna återvänder till.

Riktigt kul att läsa om dina tankar, måste ha varit en riktigt skönt lopp för egot. Finns det något lopp, i Sverige eller i världen, som du verkligen vill springa?

Efter att ha sprungit ett antal Stockholm marathon så visst lockar det att springa lopp utomlands. Allra mest lockar de klassiska marathonloppen i New York och Boston. Även Berlin med sin snabba bana lockar.  Jag fick faktiskt en plats i Berlin 2014 men valde att inte utnyttja den men någon gång ska jag springa Berlin eller marorna i USA. 

Berlin låter med sin snabba bana given att springa. Om vi går från roliga saker till mindre roliga saker, vad är det ditt absolut värsta löparminne som inte många känner till?

Som inte många känner till...Jag har bloggat om mitt värsta löparminne men det var länge sedan och jag kommer inte på något som kan konkurrera så det får bli Rösjö-stafetten 1997, en sträcka på ca 4km terrängspår där jag skulle springa första sträckan av fyra med mina arbetskamrater. Det här var innan min anemi upptäcktes och jag var verkligen inte i bra form men ville ändå, av någon anledning "ställa upp". Jag blev omedelbart ifrånsprungen och hade det extremt tungt hela det "långa" varvet och höll t o m på att bli varvad när jag gick i mål, arbetskamraterna som väntade på sin tur att springa undrade vad f-n jag hållit hus och stämningen var väl något...frostig skulle man väl kunna säga...

Fy bubblan, det låter verkligen inte som något kul att få uppleva. Eftersom detta är ändå är min blogg, ge mig två värdefulla tips till mitt första Lidingölopp i år?

Jag var ju i den situationen själv och det var inte så lätt att lyssna till alla råd som inte sällan var helt motstridiga. Jag lade in riktigt riktigt kuperade "snabbdistanser" i motionsspår i tänkt Lidingöfart och något snabbare mot slutet i min träning och upplevde att det gav en väldigt bra träningseffekt då det liknade tävlingsbanans karaktär mycket. Viktigt att träna på även utförslöpningen, att ta det lugnt uppför och springa fort utför.

Det andra rådet får bli att tro på din kapacitet och inte stressa i trängseln i början. Den släpper efter ett tag om du står i en startgrupp hyggligt långt fram.

Tack Staffan Dahlgren för att jag fick titta in lite extra i din värld. Vill du fortsätta följa Staffan, vilket du säkert vill göra, så hittar du hans blogg här.

Vill du läsa den första intervjun i serien med Tove Langseth finner du den här och den andra intervjun med Carl Wistedt finner du här! 

Var är min lunnefågel?

En satans lunnefågel som första bild. Varför då undrar ni? Jo, jag skrev i min första del av årssammanfattningen att jag skulle till Island och dit åkte jag mellan jul och nyår. Alldeles själv, för att få lite lugn och ro. Jag har en del länder och ställen att besöka för att bocka av, Island var helt klart ett utav dem. När jag förstod att jag skulle ha en del ledigt under den här perioden, så tänkte jag att det var lika bra att göra slag i saken. Det är där lunnefågeln kommer in, sådana härliga små krabater ska finnas på Island och är de inte vackra?

Vilken vacker utsikt från Hallgrímskirkja över Reykjavik

När man är hemma, så är man antingen ledig och tar det lugnt (vilket är väldigt gött det med) eller så är man på jobbet, där det är fullt sjå. I vilket fall, så är alltid löpningen runt hörnet och lurar, man känner en sådan mental press att snart är det dags att springa igen. För det mesta framkallar löpning någonting positivt, men sedan Hässelbyloppet har jag börjat tränat ännu mer, mer än någonsin. Någonstans så slår man bakut och undrar återigen om allt det är värt det. Visst fasen är det värt efter att har sprungit mål i något lopp med en superfin tid. Till Reykjavik hade jag tagit med mig löparskorna, inte för att springa ute, det var totalt omöjligt att göra det. Det var svinkallt ut och riktigt halt, så det var inte att tänka på. Däremot hade jag förhoppning att springa i Laugardalshöll. Tyvärr inte fick allmänheten, däremot gick jag dit ändå, för det fanns annat av intresse där.

Här utspelade sig århundradets match, nämligen mellan Fischer och Spasskij i Schack-VM 1972.

Jag fick kika i en gästbok, där bägge schackmästarna hade skrivit sina autografer. Snitsigt.

Trots att matchen utspelade sig lååångt innan jag var född, så har jag genom den suveräna HBO-dokumentären "Fischer against the World" (se den) ändå fått en viss förståelse hur står matchen var, samt att pappa min var rätt så intresserad av schack en gång i tiden. Jag kan själv identifiera mig i Fischers storhetsvansinne, det är något jag själv applicerar dagligen i mina egoboostar för att bli en bättre löpare varje dag.

Det blev också en tur till blå lagunen, självklart!

Om man inte varit på Island, så har man nog ändå en romantiserad bild av hur vackert det är. Det var inte så, det var ännu bättre än vad jag hade trott. Många fina vyer på de utflykter jag gjorde och härligt laid back staden Reykjavik var, det var mycket som föll på pluskontot. Sen att vinden gjorde att det kändes som -40 typ, var en helt annan sak.

Rogivande vattenfallet Gulfoss var ett annat stopp på vägen!

Det gör inget att min resa till Island inte innehöll ett enda inslag av löpning, ibland behöver man få en mental friresa från allt som har med löpning att göra. Att få sakna det lite, att få fundera över året som har varit och året som komma skulle. Det kändes väldigt tråkig att lämna Island, men jag fick ny energi på köpet. Hur blev det med den där lunnefågeln då? Tyvärr blev det att bara köpa en gosedjursversion, men nästa gång när det är lite varmare, så ska jag köpa en. Det lovar jag. Så länge får min lilla lunnefågel hemma bli min maskot för 2014!

Hur går det med löpningen då?

Har jag sprungit den senaste tiden kan man fråga sig? Jag har skrivit om både det ena och det andra, men inte så mycket om min egen löpning i nuet. Jag har skrivit om något pass sedan den 17:e december, tänka sig vad tiden flyger fort. Är man intresserad på direkten brukar jag uppdatera träningsdagboken på jogg.se på med jämna och ojämna mellanrum, så kan man få se ett hum hur det har gått med löpningen den senaste tiden. För att vara ärlig, så den senaste månaden har jag varit i väldigt bra form och det är vädret som har varit så pass milt som har tillåtit mig att springa både asfalt och ute i skogen helt obehindrat egentligen. Jag har slagit längdrekord efter längdrekord, den här veckan blev det mängdrekord. Nämligen 63,5 km, mycket kul att ha den möjligheten.

Såhär har det sett ut sedan 18 december:

18 dec: 10 km asfalt, 38:58, 3:54/km i snitt

21 dec: 15 km skogen, 1:04:42, 4:19/km i snitt

22 dec: 22 km skogen, 1:31:42, 4:10/km i snitt

23 dec: 10 km asfalt, 39:03, 3:54/km i snitt

25 dec: 10 km asfalt, 41:56, 4:12/km i snitt

26 dec: 25 km skogen, 1:45:07, 4:12/km i snitt (längsta passet hittills!)

30 dec:  10 km asfalt, 39:13, 3:55/km i snitt
31 dec: 20 km skogen, 1:23:10, 4:10/km i snitt
1 jan: 18 km skogen, 1:15:48, 4:14/km i snitt
4 jan: 15.45 km skogen, 1:05:17, 4:14/km i snitt

Varför stapplar jag upp alla pass nu den senaste tiden? Är det för att skryta? Nej då, verkligen inte. Jag är däremot stolt att jag blandar snabb milspass med längre och längre pass, att jag springer så jämnt också på längre distanser bidrar till att jag känner mig väldigt nöjd. Jag är inne i en riktigt bra period och jag hoppas att den kan fortsätta på den inslagna vägen. Ibland får man vara extra stolt över det man gör, för vissa dagar är det långt ifrån självklart att jag orkar pallra mig ut, men när man lägger upp det såhär, så är jag väldigt stolt. Det gör allting värt i slutändan!

Ett paket kommer lastat med...

Jag fick ett paket som jag hämtade ut igår. Vad är då detta? En jukebox, ett hus eller kanske sådan där ismaskin? Svaret kommer att komma snart. Stay tuned!

Förväntningar inför 2014

Någonstans börjar allt. Förberedelserna inför årets säsong började redan så fort jag hade passerat mållinjen på Hässelby IP. Att årets säsong innehåller en hel del intressant får jag nog säga. Min första mara, debuten sker i självklara Stockholm Marathon. Inte nog med det, mitt andra utomhuslopp för säsongen blir nere i Prag, i deras halvmara. Jag har besökt Prag årligen sedan 2008 och vad passar bättre att kombinera det med ett lopp i en av världens härligaste städer? På hösten väntar stentuffa Lidingöloppet. Ingen vettig utmaning ska passera mig förbi, det kommer givetvis att bli väldigt tufft att springa alla träningspass och lopp. Utöver det så är jag även ansvarig för min träning helt, något som eggar mig själv något enormt och än så länge har coach Andreas lyckats göra underverk med löparen Andreas. Det talar väl för ett lyckat samarbete även 2014?

Kvällspress har nämligen försökt vid fler än ett tillfälle försökt med både filminspelning och ljudupptagning att ta reda på vilka punkter Coach Andreas kommer att sikta på inför alla dessa stora lopp tillsammans med sin elev Andreas. Kvällspressen har dock gått bet samtliga gånger och alla hemliga planer för hur Andreas ska springa ännu snabbare sker bakom lyckta dörrar.

Jag har tidigare skrivit om min enorma saknad efter lopp vid exakt samma ögonblick som jag passerade mållinjen på Hässelby IP. Det har jag nu överbryggt med att springa inomhuslopp, då jag sprang det första loppet på mycket starka 9:48. Något som jag kommer att ha chans att slå i några inomhuslopp framöver. En unik chans för mig att fortsätta testa på något nytt, för inomhuslöpning är något helt annat än utomhuslopp. Känslan och pulsen i inomhuslopp är eggande och utmanande, det finns inte några som helst möjligheter till lugna stunder. Inte alls. Om 9 dagar står jag i Tybblelundshallen återigen (som mitt första lopp), men nu inför Örebro Indoor Games och jag ser fram emot att Örebropubliken kommer att vallfärda återigen för att se ifall jag kan bjuda på lika mycket godis som senast.

Jag kommer även att springa i Riga, en annan stad jag har besökt tidigare. Tydligen ska det vara en ganska snabb bana att springa en halvmara på och jag har klokt nog valt att avstå årets Göteborgsvarv helt enkelt. Även om det fanns i mina tankar. Jag har säkert 1000 tankar kring min löpning på olika sätt, vilken tur att jag har bloggen som kanal för detta, annars hade nog huvudet exploderat av allt.

MÅL 2014

1. Jag ska slå 9:48 på 3000 m

Jag sprang mitt första inomhuslopp i november och direkt kunde jag slå till med tiden 9:48, en magisk tid för mig som sikta på drömgränsen under 10 minuter. Jag kommer att ha ett par möjligheter att slipa på den tiden, då krävs den högsta möjliga koncentration i januari för att göra det. Samtidigt som jag tränar för en mara nu under vinter och vår, så måste jag även träna för att vara så sjukt snabb det bara är möjligt. 

Bonusmål: Springa under 9:30! 

2. Jag ska springa under 17 minuter på 5 km

Jag började springa 5 km och det är fortfarande till dags dato, min favoritdistans. Den är snabb, explosiv och jag hinner egentligen aldrig bli himla trött. Det finns inte särskilt mycket taktik bakom den här distansen, utan det är bara att köra. Jag jagade mitt förra rekord för 2012 (17:37) ett tag och lyckades slå det i Västerås i MälarEnergi Stadslopp med tiden 17:03, sedan dess är den så irriterande och ligger så nära under 17 minuter. Jag bara måste in på en 16.xx-tid och då måste jag ha tränat på mitt absoluta sätt och ha det bästa av möjligheter när det väl sker. Jag kommer inte ha alltför många möjligheter till att springa 5 km, så det kommer gälla att ta tillvara på de chanser som ges.

3. Jag ska springa under 36 minuter på 10 km

En distans jag chockerade nog bara sprang 3 gånger under 2012, men desto fler under fjolåret. En distans jag i början hade svårt att bemästra hur jag både skulle lägga upp taktiken för själva loppet, men även hur jag skulle lägga upp ett så bra träningsupplägg som möjligt. Jag lyckades krypa under 38 minuter under mitt första år, sen var jag nere på låga 37 och sedan på låga 36. Ynka 4 sekunder (36:03 i Eskilstunaloppet) i det här fallet också till att krypa under 36 minuter som är nästan drömgräns. Så som jag har tränat på i vinter och förhoppningsvis kommer att tuffa på här framöver, så borde jag ha ypperliga möjligheter att sänka nästa nemesis.

  

4. Jag ska springa under 1:22 på halvmaran

Innerst inne hade jag jättestora förhoppningar på Stockholm Halvmarathon 2013, men det såg inte alls ljust ut med tanke på att jag hade varit sjuk en hel del i små omgångar strax inför halvmaran. Jag hade inombords satt upp ett väldigt högt mål, för att ändå kunna vara nöjd med min prestation oavsett. Så blev det också. 1:22:06 är ett jättefint resultat, men det är inte där jag vill vara. Jag vill under 1:22 till att börja med och min träning nu i vinter, borde kunna ge ett förbättrat resultat på den distansen.

Bonusmål: Springa under 1:20 vore kalas. Då gäller det att ligga i och inte slarva med någonting.

5. Jag ska ta en silvermedalj på Lidingöloppet

Nog har man hört om den mytomspunna silvermedaljen på Lidingöloppet och i år blir det min tur att göra debut på det mytomspunna terrängloppet. Då är målet självklart under 2:15 på 30 km. Får kroppen var någorlunda fräsch och hel tills det åter är dags, så är ingenting omöjligt gällande den saken. Det kommer att bli en upplevelse utan tvekan.

6. Jag ska under 3 timmar på maran

Det är det här som all min träning i stort utgår från nu för tiden. Att ens orka springa en mara just nu är inte riktigt möjligt i den fas jag är nu, men jag jobbar hårt för att så ska bli fallet. Jag vill inte bara "ta mig runt" utan jag vill göra det snabbt också, då är det självklara målet att komma under 3 timmar. Att ens springa så länge, låter sjukligt i min värld. Allt handlar dock om att flytta fram mina mentala gränser för vad som jag anser är möjligt. Hur som helst så kommer jag bara njuta av att göra mitt första lopp på maran. Det kommer att bli magiskt oavsett hur det går.

7. Fortsätta utveckla bloggen

Utan tvekan en utav de mer komplicerade målen. Jag vill fortsätta utveckla och driva min blogg (mina bloggar, då jag har en till) i rätt riktning. Jag kommer att utforska olika möjligheter att få fortsätta göra det som är bra och titta på nya saker som kan vara användbara för bloggen, några idéer finns redan i huvudet och skvalpar. En som redan har kickat igång är att jag har intervjuer, något som jag tycker är en rolig sak som kommer att fortsätta. Jag får hoppas att fler personer och företag finner intresse att följa Sveriges kanske mest intressanta löparbloggare eller kanske den märkligaste? I vilket fall så är jag glad att just DU läser.

---

Nu vet ni vad jag har att arbeta med under 2014. Min resa kommer du att fortsätta följa här på bloggen och förhoppningsvis får jag möjligheten att träffa en hel del utav mina läsare kring och i loppen.

Sammanfattning av löparåret 2013 del 2 (2)

Löpning. Så jäkla enformigt, ack så underbart. Jag har fått så många intryck längs vägen, att jag säkert missat merparten av det när jag skriver min årssammanfattning. Det är en perfekt chans att få skriva av sig lite om alla tankar och så, som har hänt under året som har gått. Att knyta ihop säcken med grisen och ge han till slaktarn. Nu kör vi!

Årets "där fick du"...
...inträffade i Danderydsloppet, ett lopp jag var rätt så otaggad på förhand att springa i, jag var så långt ifrån psykiskt redo för detta att jag var på en annan planet. Ett ganska intetsägande lopp för min egen del. Om det inte vore för en sak. Det är ett kort lopp för min del på 5.2 km och trots att jag inte tar i för kung och fosterland, så lyckas jag passera några löpare längs vägen. När jag är tillbaka vid idrottsplatsen och börjar skönja målet i horisonten. Då har jag någon långt långt framför mig, då tänker jag att den här jäkeln ska jag bara komma förbi och en av mina främsta egenskaper som löpare är att jag har väldigt bra spurtkapacitet (då jag alltid gillat att vara explosiv). Trots att det är en lång bit framför mig, så lyckas jag trycka i och lägga in nitroväxeln, precis vid mållinjen tar jag mig förbi. Välförtjänt och loppet fick trots allt en liten nerv, jag fick en fin mugg som jag har använt 0 (!) gånger sedan jag fick den oxå.
  

Med en kopp i högerhanden, så kan jag inte bli så mycket gladare!

Årets lopp 2013...
4. MälarEnergi Stadslopp | Datum: 11 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:03 (nytt PB)

Förra året när jag gjorde en sammanfattning hade jag med endast 5 lopp, eftersom jag började loppsäsongen lite senare. Med lite mer kött på benen, så tog jag beslutet att ha med mina 8 bästa lopp det här året. Förra året kom MälarEnergi Stadslopp på femte plats, då slog jag för första gången till med att springa under 20 minuter på 5 km (19:15). En milstolpe jag aldrig glömmer, därför blev det en självklarhet att springa i år igen. Jag hade haft rekordet från Telge Stadslopp 2012 i 10 månader på 5 km på tiden 17:36. En tid som uppenbarligen var rätt så svår att slå. Var det någon gång jag skulle ha chans att slå min 5 km-tid så var det verkligen här och nu.

Vädret var precis som förra gången bra och jag kände mig som en veteran i sammanhanget nu i jämförelse med första gången jag var här. Det var t o m här på en restaurang som sådde fröet till det vi ser nu, min löpning. Håret var nyklippt och jag sprang riktigt bra hela loppet igenom, jag lyckades dessutom slå till med en sedvanlig spurt, precis som förra året. Jag spräckte rekordet med 33 sekunder. Otroligt. Bara 4 sekunder från sub-17, den nya gränsen som fortfarande jagas. Det finns ingenting att klaga på, uppenbarligen så funkar jag och Västerås väldigt bra tillsammans när det gäller 5 km. Sötman i munnen när man slår ett nytt rekord på sin favoritdistans är oslagbar, det vet ni alla.

Årets självklarhet...
...är utan tvekan bajamajan. Innan jag började springa lopp, så hade jag väldigt lite erfarenhet av bajamajor. Jag är och kommer aldrig att bli en festivalmänniska, så det där har inte riktigt vara aktuellt för mig. Jag har alltid haft en stor fobi för att gå på bajamajor, det luktar äckligt och det flyter massvis med glada bajskorvar i stora havet. Däremot har jag helt enkelt fått acceptera att det är en del av det jag är nu och min löpning. Det är helt otänkbart att springa ett lopp utan att ha besökt den minst 1 gång, helst fler än så. Har jag tur, så kommer jag in till en bajamaja som har en sådan fräsch doft att jag tror att den är direkt levererad från fabriken.

Det är också på bajamajorna som jag skapar oftast min mentala målsättning inför loppet på riktigt, det är en sak att spekulera på förhand innan man kommer till tävlingsområdet. Det är därinne, i min lilla "frizon" jag gör mig redo för den stora utmaning som väntar mig och då menar jag inte "den stora utmaning" som väntar det jag ska göra på bajamajan. Vi har bildat ett så starkt förhållande, så jag funderar på att ställa in i hemmet för att få mig att fokusera ännu bättre inför mina träningspass. Jag tror att jag kommer få mer än ett mothugg av sambon hemma, antar jag.

Här skapas stora...ba...tankar!

Årets medaljer...
...är viktigt att ta upp. Det har blivit ett antal nu vi det här lagret.  Jag älskar fortfarande att få medaljer, särskilt fina sådana. Det finns några lopp där man inte får alls, ibland kan jag förstå det (om loppet inte kostar så mycket att delta i) och andra väljer bort det utan egentlig anledning. Sen finns det de som delar ut "standardmedaljer" som ser ut som helt vanliga, utan något speciellt .Sen finns det de fina som sagt, här är årets tre finaste medaljer.

3. Premiärmilen (till vänster)
Påminner en del om Hässelbyloppets medalj, som jag också gillar, på ett positivt sätt. Men den har sin egna touch och det känns väldigt gött att få avsluta första årets utomhuslopp med en fin medalj. En härlig bild är ingraverad.

2. DN Stockholm Halvmarathon (till höger)
Den här medaljen kom på förstaplats förra året och den ser exakt likadan ut det här året, förutom att datumet är nytt givetvis. Det är en medalj som är tidlös och behöver ingen uppgradering, det är en ära att ha två i samlingen. Fler ska det bli.

1. Göteborgsvarvet (i mitten)
Jag började på min del 1 av årets sammanfattning att skriva om att GBG-varvet var årets sämsta lopp. Allt var inte som bekant dåligt, men en sak som stack upp från mängden var medaljen. Den ser riktigt snygg ut och den framhäver verkligen att den känns viktig. På baksidan är det ett Göteborgskt motiv, som ändras varje år har jag förstått. Helt klart årets snyggaste medalj.

Årets bästa lopp 2013...

3. DN Stockholm Halvmarathon | Datum: 14 september 2013 Distans: 21.098 km Placering: 114 Tid: 1:22:06 (Nytt PB!)

Förra året var halvmaran i Stockholm det bästa loppet, mycket för att jag sprang en halvmara för första gången i innerstan och sprang på en tid som egentligen var för mycket begärt. Den här gången hade jag otrolig press att leverera. Det fanns däremot ett par hinder som behövde passeras, innan det var möjligt att kunna göra det. Jag hade först slagit rekordet i Berlin i april, sedan hade jag tankar på att göra det igen nere i Göteborg och det gick åt skogen (närmare bestämt Slottsskogen...höhö). Mitt superstora ego blev lite stukat minst sagt där nere och på köpet så hade jag varit sjuk från och till 3 veckor. Förutsättningarna var inte de bästa och jag hade inte tränat jättebra, jag visste att det här skulle bli en kamp mot precis allt.

Jag gick in för att njuta. Jag vet om man siktar mot månen, så kanske man åtminstone kommer ut i rymden och det är inte fel det heller om du är rätt utrustad för det, vore tråkigt att dö ute i rymden. Jag skulle hålla någorlunda kolla på 1:20-ballongen i början på loppet och det gjorde jag, sedan gick det inte längre. Jag var däremot en väldigt glad skit ändå, när jag svischade fram nerför Götgatsbacken och älskade det faktum att jag nästan hade slagit ett nytt rekord med 2 minuter. Det ska inte gå egentligen, men det gjorde det och jag mitt ego blåste var större än alla tidsballonger tillsammans efter loppet.

Min finish var så viktig att man valde att sända det på riks-TV. Lite Stenmarkvibbar på detta...!

Årets hotellrum...
...återfanns i Berlin. Okej, nu sov jag behöver i samband med loppet nere i Berlins halvmara. Genom åren har jag dock varit på många många hotellrum världen över, men det här var väldigt spännande. Ett genomskinligt glas, så när man står i duschen så finns det god chans att visa både det ena och det andra för sin rumskompis. Jag bör tillägga att min rumskamrat inte var min sambo. Jag vet inte vad hotellet ville att man skulle ha få sexuella preferenser med att visa sig offentligt egentligen, skumt var det. I övrigt var hotellet riktigt bra.

Det kanske inte ser ut som att det syns. Men jag lovar det SYNS!

Årets besvikelse...
...hittar vi kanske i den sista veckan av augusti. Jag älskar 5 kilometer, det är full fart och man blir inte trött på loppet mentalt och målet finns alltid inom räckhåll. Så därför blev 8 dagar viktiga. På lördagen Telge Stadslopp, på onsdagen Hälsoloppet och på kommande lördag Solsidan Runt. Samtliga 5 km-lopp. Jag var så fruktansvärt inställd på att springa under 17 minuter, jag hade tre chanser (två riktigt bra på snabba banor i Telge och Hälso). Problemet var att jag dagen efter Midnattsloppet i mitten av augusti blev krasslig, en krasslighet som dröjde sig kvar länge. Jag var så himla dum så att jag tävlade samtliga tre lopp när jag inte var frisk, inte alls bra gjort. Samtliga tre lopp sprangs förvisso under 18 minuter, men jag var aldrig i närheten av att slå rekordet. Jag gillar egentligen inte ordet om, men tänk om jag hade varit frisk. Vad kunde ha hänt då den där veckan?

Årets bästa lopp 2013...

2. Trosa Stadslopp | Datum: 28 juni 2013 Distans: 8.9 km Placering: 41 Tid: 32:10

Det var kanske lite oväntat? Faktum är att jag sprang redan det här loppet förra året och hade det inte med på min topp 5-lista. Jag kände att jag inte alls kunde utesluta den från min lista den här gången och när jag hade funderat ett tag, så kunde jag komma på varför jag gillar det här loppet så mycket. Precis som förra året, så sprang jag loppet samma dag som min semester började, Trosa är väldigt mysigt, det är en hel del folk, det springs på kvällen och jag har känt mig i bra form bägge gångerna. Enda nackdelen är att loppet är en udda distans på 8.9 km. Men det gör inget för mig. Att jag bägge gångerna har haft en superspurt utan dess like gör inte mig något.

Jag är alldeles upprymd innan start, tydligen så pass upprymd så att jag fick vattna buskarna flera gånger i området (Tacka mig, du store trädgårdsmästare av Trosa) och jag var i riktigt bra form. Med 2,5 minuts förbättring, så kunde inte min semester börja på ett bättre sätt. Det här är ett lopp alla måste springa, så är det bara. Dessutom är det förevigat i ett nummer av Runners World som jag figurerar i som läsarprofil att jag gillar loppet, står det i tidningen, så måste det vara sant.

Jag springer från mitt jobb i högsta hugg, fem veckors semester väntar!

Årets räkfest...

...var jobbets avslutningsfest inför sommaren. Att åka den där förbannade räkbåten dagen innan ett lopp var ingen höjdare, men jag kan inte tacka nej till att äntligen få bara ta det lugnt med arbetskollegor. Det blev en hel del räkor och alkohol, men så duktig som jag är avslutade jag starkt med tre starka....vatten! Att jag var sjukt trött dagen efter och skulle jobba, samt åka till Söderköping och springa lopp var egentligen otänkbart. Jag sprang dock loppet på 17:04 (2 sekunder från nytt rekord) och lyckades dessutom slå Kleist (Cecila, inte Anders dock...) kunde ingen räkfrossa störa. 

Ser ni räkan som kommer upp? Det är jag. Inte alls räkor som skvalpade i magen!

Jag gör en fuling och copypastar från förra årets sammanfattning. Men den stämmer såväl som idag. Jag vore ingenting utan alla runt omkring mig.

Årets supporter...
...det är många, familj, vänner, bekanta, flickvän och löpsjälar som har stött mig genom mitt andra år av löpning. Men min pappa har ändå varit på alla lopp förutom det första, trots att det innebär att han kanske får sig mig enbart några få minuter varje lopp och tagit en del bilder också, som används i bloggen.

Årets mål...

Jag hade några mål från vårens sammanfattning som jag skulle följa upp.

1. Jag ska under 17 minuter på 5 km 

Jag lyckades inte slå 17 minuter, trots upprepade chanser. Jag missade även chansen att slå på stora trumman ute i Norrtälje i juli på Roslagsnatta. Jag hade föreställt mig springa in i mål på 16.xx-tid, så blev det inte för att det var det enda loppet jag ställde in den här säsongen pga jag var sjuk. Ironiskt nog var det som fick mig att missa på samtliga tre 5 km-lopp som jag skrev tidigare. 

Inte uppfylld 

2. Jag ska under 36 minuter på 10 km 

Jag var ohyggligt nära att slå det redan i ett av mina första försök, när jag sprang i Eskilstunaloppet och fick tiden 36:03. Mycket mycket nära. Även om jag hade ett par lopp till under 37 minuter, så var jag aldrig riktigt nära att utmana om den saken av olika skäl. Att bara vara sekunder ifrån känns lite frustrerande.

Inte uppfylld

3. Jag ska under 1:23:00 på halvmaran

Jag hade bara ett försök att slå den här tiden och det var under Stockholms halvmara. Trots mycket krasslighet och inte tillräckligt bra tränad, samt ett stukad förtroende efter Göteborgskravall...Varvet, så lyckades jag slå denna målsättning med nästan 1 minut. En distans som känns väldigt outforskad för min del och det finns med att ta av här.

Uppfylld

Årets ABSOLUT bästa lopp 2013...

1. Karlstad Stadslopp | Datum: 15 juni 2013 Distans: 10 km Placering: 28 Tid: 36:22 (nytt PB)

Du kan alltid ha tankar om hur en dag ska bli och hur ett lopp ska gå. Det här blev dock de perfekta loppet. Jag hade läst om att det skulle vara en snabb bana och då ville jag göra ett ärligt försök att springa i Karlstad, jag hade redan i maj visat att jag kunde slå ett milrekord på Kungsholmen och var sugen på mer. Det var perfekta väderförutsättningar och jag kände mig väldigt laddad på förhand. När startskottet gick, så fanns det inga tvivel längre. Det här var mitt absolut jämnaste lopp kilometer för kilometer (3:42 om jag minns rätt) och jag kände under hela loppet att det inte fanns några tankar om att det inte skulle ske ett nytt rekord. Det var också den här dagen då min kärlek för löpning cementerades, det perfekta sommarvädret som värmde dig, folkfesten på gator och torg och den snabba banan gjorde precis allt det här till en fin dag att minnas för evigt.

Jag var så förbannat glad över att slå ett nytt rekord med nästan 1 minut, det fanns ingenting som kunde stoppa mig den här dagen. Som jag log den här dagen. Att jag dessutom fick avnjuta en väldans god schnitzel efteråt, gör Karlstad till en SOLKLAR etta på min lista.

Ser ni? Minuter efter bilden togs, så fick jag uppsöka läkare eftersom käken åkte ur led...

----

Wow! Pjuh! Vad mycket jag fick skriva ikväll. Det slutar inte där, första dagen på nya året kommer mina förväntningar på det löpåret för 2014. Vilka härliga minnen som jag har fått i år, som jag myser när jag skriver om detta och det måste nationen få veta. Det bästa av allt? Sagan är inte färdigskriven...!

Gott nytt löparår!

Sammanfattning av löparåret 2013 del 1 (2)

Wow! Tänka sig att man sitter och skriver här en sammanfattning, då vi är i skarven för att det kommer att övergå från 2013 till 2014.

Jag bläddrar tillbaka när jag skrev min första sammanfattning, för förra året då. Första stycket känns som om det inträffade i en annan tidsålder på en annan planet

"Hela det här alltet, den här delen av mitt liv började med en bit lunch som jag och min sambo satt på en restaurang på en liten utflykt till Västerås, när något plingade till i mitt huvud denna torsdag och sa i stil med "Hej, ska vi inte testa på att springa något lopp?". Jag är väldigt snabb på att hänga med mina impulser, om jag upplever dem någonstans vara hyggligt intressanta och det tog kanske ett par sekunder, innan jag fipplade upp min telefon och kikade när nästa lopp skulle gå av stapeln i 08-området. 2 dagar framåt, skulle Skärholmsloppet gå av stapeln. Det vara "bara" 5 km, lagom tycker jag. Dagen efter, på fredagen. Så ringde jag nervöst till tävlingsledningen och undrade om det fanns några platser kvar till detta lopp för efteranmälan. Det skulle inte vara några problem."

Så började egentligen den här sagan som har gått på i över 1,5 år. Det har bara eskalerat och växt sig större och större. När jag gick till säsongsvila förra året, så hade jag lyckats med att springa sub 18 på 5 km, sub 39 på 10 km och sub 85 på halvmaran. Helt otroligt egentligen, när jag inte hade någon löparbakgrund. Det visar att vem som helst kan lyckas, om man bara vill det. Förra året, var allt helt förutsättningslöst och jag satte förvisso press på mig själv, men inte så pass att jag inte kunde njuta. Alla runtomkring blev imponerade och undrade vad det här skulle sluta, för jag visste inte det. Jag klev in en löparvärld med många entusiaster, där det fanns ett lopp i varje håla nu för tiden.

Jag låg i ganska mild hårdträning under vintern om man kan säga så, jag var fokuserad och det gjorde att löpträningen under det stora uppehållet varierande och utmanande. När jag skulle starta upp årets löpsäsong, så hade jag nästan en hel löpsäsong i ryggen och jag kunde inte hävda att jag var nybörjare utan jag behövde ta nästa steg i mitt löpliv. Jag satsade hårt på att bli bättre på 10 km, där jag slog flera rekord. Även 5 km och halvmaran (däribland mitt första lopp utomlands) fick nya putsningar på rekorden. Inte nog med denna, så gjorde jag debut på 3000 m för en månad sedan inomhus. Jag fick även fyra sponsorer, ärligt talat, så vet jag inte var det här ska sluta. Jag är däremot övertygad om att sagan inte tar slut än och cirkusmaskinen fortsätter att rulla vidare med nya spännande saker.

Årets sämsta lopp...
...är utan tvekan Göteborgsvarvet. Jag börjar med det absolut sämsta först helt enkelt, så har vi det överstökat. Det här var ett drömlopp på förhand, det var ett lopp man bara måste ha sprungit ifall man var löpare utan tvekan. Jag hade två halvmaror (Stockholms halvmara i sep 2012 och Berlins halvmara en månad innan detta på kontot med fina resultat; 1:24:58/1:23:50) i ryggen, när jag ser tillbaka hur jag tränade inför GBG-varvet, så var det egentligen ingenting mot hur jag tränar idag. Det skulle gå bra hursomhelst. Det började inte alls bra, när tåget fick problem ner till Göteborg och tidsmarginalen var mindre än en tangatrosa. Jag som har lätt i dessa tidsfall att känna mig stressad, började bli lätt svettig och med fötterna i Göteborg, så blev det taxi till startområdet. Väl på plats så såg det ut som att det var halva Sverige som skulle in i Frölundaborg och hämta nummerlappen, eftersom jag var i den andra startgruppen, så tiden rann iväg. Väl inne, så gick det snabbt att hämta och ut igen.

Med en hetta som måste ensam ha gett upphov till polarisens försvinnande, så blev det en minimal uppvärmning. Jag hade dessutom bara ett band istället för två som man skulle ha (svårt att förklara) på benet, det kändes inte helt stabilt. Men det fick gå. När startsignalen gick, så var det tonfiskläge i ett par kilometer. Jag var inte tillräckligt bra tränad och värmen var fruktansvärd, det enda positiva är att jag tog mig i mål och duscharna längs banan. GBG-varvet är absolut inget dåligt lopp, men de enorma köerna, olidliga hettan och den inte alls lika inspirerande banan (Stockholms dito är betydligt roligare) så blev det en stor besvikelse den här gången. Det blir ingen revansch nästa år, men GBG-varvet har inte sett det sista av mig. Var så säkra!

Årets revansch...
...var ett lopp som fick förra årets "sämsta lopp" för mig. Nämligen Paradisloppet. Jag hade nog aldrig velat springa igen om det inte vore för att jag var enormt förbannad över att hur Paradisloppet 2012 var. Det var fullständigt orättvist att jag och de två andra i ledartrion sprang rätt ut i ett kärr och tappade allting pga bristande arrangemang, samt det "superviktiga" att lämna igen nummerlappen och chip för annars skulle man betala 100 kr. Att det inte fanns någon som brydde sig, gjorde min irritation ännu värre. Jag åkte ut till Ingarö på nationaldagen för att göra slut på min ångest över ha den här ilskan inombords. Jag gjorde processen kort och sprang på en fullt godkänd tid, jag ledde loppet en större tid, men blev passerad med mindre än 1 kilometer kvar. Väl uppe på löparbanan höll jag i bästa sprinterstil på att vinna loppet, men var sekunden efter. Jag kände mig nöjd över att aldrig mer behöva ha några sömnlösa nätter över Paradisloppet, för dit återvänder jag aldrig.

SVISCH!!!

Årets bästa lopp 2013...

 

8. Midnattsloppet | Datum: 17 augusti 2013 Distans: 10 km Placering: 84 Tid: 36:53
På förhand hade jag klassat detta som ett "jippo", jag hade precis missat att anmäla mig förra året till detta och var djupt besviken över detta. Det är ett lopp likt GBG-varvet, som man måste springa. Väl på plats på Södermalm, så började långsamt att peppa igång mig själv och såg alla möjligheter att njuta så mycket det bara gick. Det kanske skulle bli kul ändå? Jag hade bara några veckor innan sprängt alla möjliga gränser i Eskilstunaloppet, när jag sånär spräckte sub-36 (36:03). Jag var där väldigt tidigt på plats och jag uppskattade alla bajamajor som jag hade tillgång till, jag hade all tid i världen att bekanta mig med en av de förträffliga smurfarna som stod utställda utan att känna mig stressad. Uppvärmningen kändes inte helt klockren.

När starten gick och allt var mörkt samt att det var mycket människor längs banan, så ville jag bara njuta för fullt. Det här var inte bara ett jippo, utan det här var essensen av det goda i löpning. Jag kunde nästan tillåta mig själv att skratta längs gatorna, sedan kom den ökända backen till Sofia Kyrka och den var minst lika illa som det förutspåddes. Alla som någonsin sprungit upp för den är hjältar i mitt hjärta, ingen snack om den saken. När jag bara hade 200 meter kvar och jag såg målet, så var jag helt varm inombords och jag kunde gå mål som den största av alla hjältar. Trots att jag inte vann, kändes det nästan som det när vi flanerade kring en tjusigt mörkklätt Södermalm efter loppet.

Alla är vi vinnare!

 Årets mest oväntade...
...är min första sponsor; Skotska Handelskompaniet som har hand om Beet-It Rödbetsjuice. Den var t o m i förra årets sammanfattning, men då var det absolut ingenting mellan oss. I somras blev det klart att jag hade fått min första sponsor, som dels skulle serva mig med vinnande Beet-It och även sponsra med tävlingskläder i form av tröja (med deras tryck och min bloggadress) och shorts. Tanken var egentligen svindlande att någon vill satsa på mig som har sprungit i ett år, jag kände mig väldigt stolt och glad. Jag har på mig de tävlingskläderna med stort stolthet varje gång. Det här är något som kommer att leva kvar inom mig för resten av mitt liv. Ett mikrosteg för mänskligheten, ett gigantiskt steg för mig.

 Årets bästa lopp 2013...

7. Vinterspelen | Datum: 16 november 2013 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:48 (nytt PB!)
Det var aldrig någon tanke att jag skulle börja springa 3000 meter inomhus, men jag blev deprimerad av tanken av efter Hässelbyloppet att det var en hel evighet till nästa utomhuslopp, så jag började undersöka möjligheten att springa inomhusloppet. Premiären skedde i Örebro, i Vinterspelen efter en mycket om och men. Målet var solklart, att springa under 10 minuter. Då gällde det att ligga i.

Istället för att bry sig om klockan på armen, så satt en stor klocka i den väldigt fina och moderna hallen som jag följde. Den fick inte gå över 40 sekunder på varven (ett varv = 200 meter), en plan som lyckades väldigt bra och det är väldigt små marginaler, så började min "buffert" att långsamt att ätas upp samt att jag hade trean och fyran hack i häl helt plötsligt. Mina oerhört starka sprintben fixade andraplatsen och den magiska tiden 9:48. Jag kunde njuta fullt ut av min tävlingsdebut på 3000 meter inomhus, ännu ett magiskt ögonblick som aldrig kommer att glömmas.

Årets lokalkändis...
...måste med glimten i ögat ha blivit jag. Under hösten blev jag klar som den lokala tidningen Nacka Värmdöpostens nya bloggare. Något som följde med en artikel i webben och i pappersupplagan. Något som en kompis noterade och uttryckte att jag hade blivit en lokalkändis. Nåja, nu ska vi inte ta i så att vi spricker. Däremot så är det en jättekul möjlighet för mig att nå ut till en annan publik och en fjäder i hatten för mig att kunna ingå i ett dylikt samarbete. Det har dessutom automatiskt tvingat mig att springa lite annorlunda och längre för att utforska nya spår i Nackas miljö, något som eggar mig och har givit mig en naturlig drivkraft längs vägen. Min andra blogg finns här.

Årets bästa lopp 2013...

6. Berlin Halvmarathon | Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)
Årets andra lopp och samtidigt ett av de lopp jag såg allra mest framemot, då jag skulle göra min utlandsdebut i min löpning. Ett självklart val eftersom fansen som finns i andra länder hade börjat kräva att jag skulle lämna min avlånga låda och visa mig på de stora arenorna, sagt och gjort, Berlin fick bli mitt förstaval. En stad som jag tidigare besökt två gånger och som jag gillar på grund av den slitna arkitekturen och märkliga kontrasterna.

Jag och åkte ner med min pappa som aldrig hade varit i Berlin, då var jag tvungen att bjuda på en show. Min andra halvmara och målet var egentligen givet på förhand (kanske inte lika uttalat). att slå min första tid (1:24:58) på halvmaran. Med ett hotell som praktiskt låg på startlinjen, så åtnjöt en god frukost och sedan var det bara att försöka sitt bästa att värma upp. Väl inne i startfållan, så ville jag lämna av kläderna hos pappa. Det var däremot försent (det var inga kläder jag ville slänga bort för alltid heller), för jag hade en hel del varma kläder (tjocktröja, byxor och halsduk). Jag fick hoppas att det inte skulle störa mig och det gjorde det inte. Jag njöt av varenda steg, framförallt när jag runt 3 km susade genom Brandenburger Tor och fick min beskärda del av euforiska upprymdhet passera ett sådant välkänt monument i min löpning. Den förbannande krampen dök återigen upp som hade gäckat mig under min debut i Stockholm förra året, nu var jag däremot beredd att den skulle komma och jag vill inte att den skulle stoppa mig överhuvudtaget från att slå nytt rekord. Det gjorde den inte. Fansen som hade tagit sig till Berlin blev inte besvikna när jag passerade mållinjen på rekordstarka 1:23:50, jag lade mig ner på marken för att vila och fick frågan av en funktionär "Are you sick?", jag ville svara "I'm the man", men så blev det inte. Det kändes som att jag var bäst i Berlin helt enkelt.

En ikonisk bild över en ikonisk prestation!

Årets tillbehör...
...är utan tvekan årets pjux Adidas Supernova Sequence 5. Jag som trodde att fyran var bra, men de här var ännu bättre. De här fick vara med och skapa ljuva ögonblick som "Bragden i Berlin", "Kalasträffen i Karlstad" och "Vinnaren i Västerås". De fick även göra en comeback i "Överraskande i Örebro". Otroligt sköna, jag har i all mitt tokiga dravel började fundera på ett vitrinskåp med skor, medaljer och annat som kommit från loppen. Som ett litet museum för min speciella löpkarriär, då kommer dessa skor att ha huvudplatsen. Titta på bilden, de skiner så fint eller hur?

Årets bästa lopp...

5. Kungsholmen Runt | Datum: 4 maj 2013 Distans: 10 km Plats: 48 Tid: 37:15 (Nytt personbästa)
Det var en otroligt fin solig dag i maj på Kungsholmen. Jag lyckades pricka in en bajamaja kort innan köerna blev onormalt långa. Idag kände jag att det var dags att slå ett nytt rekord. Nu kände jag att tiden var inne helt enkelt. Jag startade makalöst bra de två första kilometrarna i makalöst tempo. Jag njöt hela tiden. Att bli solkysst och ha publik längs hela banan som hejar och står på, känns härligt. Det är det som många löppass handlar om, att få springa inför publik och älska det.

När det var bara 1 km kvar till mål insåg att jag kommer att slå ett nytt rekord, ett nytt förbannat fint rekord att lägga till. När jag stormade mot mål, så var det kulmen av ett lopp som inte gick att tycka illa om alls. Det som var bäst var att få en kanelbulle i käften, det var jag värd.

Årets (eller löpkarriärens) fina svit...
38:19 - 38:23 - 37:15 - 36:22 - 36:03 - 36:53 - 37:25 - 36:55. Är det lösenordet till min mobil eller mitt saldo på kontot? Ingetdera, det är alla 8 milslopp som jag sprang i år. Alla under 39 minuter, det är något jag är mycket stolt över. Lägg dessutom till 37:55 - 38:28 - 38:24 som var 2012 års milslopp. Så är jag uppe i 11 raka 10 km-lopp under 39 minuter sedan jag började springa, det är en svit som bara måste förlängas. Sviter är till för att bevaras.

Detta var den första sammanfattningen av 2. I nästa så kommer du att få reda på mina fyra absolut bästa lopp, hur mina mål från min vårsammanfattning har gått. Det finns en hel del till att redovisa i mitt bokslut 2013. Så häng kvar.



---

Imorgon åker jag till Island. Jag tar några dagar "off" från allt. En resa jag kör helt själv. Tveksamt om jag kör något löppass där, men man vet aldrig. Jag tar t o m paus från all autografskrivning och kändisfotografering, ibland kan det vara skönt att bara vars sig själv.

Idag sprang jag också mitt längsta pass någonsin. Det är däremot en annan historia, ett annat blogginlägg. Vi hörs snart igen!