Andreas Åkesson feat. Staffan Dahlgren

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min tredje intervju ut är en välkänd bloggare bland läsarna, som trots att han närmar sig 50 med stormsteg fortsätter att utvecklas. Som 42-åring slog han rätt så nyligen nytt mararekord, han avslöjar vad som händer ifall han skulle stanna i sin utveckling och han delger sina bästa tips för att få mig att dansa silverdans ute på Lidingö; Staffan Dahlgren!

  

"Under sista halvan omformulerade jag 

målet och siktade på personbästa istället"

Du är 42 år och visar inga tecken på att sluta utvecklas. Vad är drivkraften inom dig? Varför blir du snabbare?

Jag har sprungit i många år men räknar 2007 som det första året när jag började springa regelbundet. De första två åren var mängden väldigt blygsam och jag har sedan dess börjat springa lite mera från 2009-2013. I år har jag t ex sprungit fyra gånger så mycket som säsongen 2007 även om volymen ändå är ganska blygsam, vilket säger en hel del om hur lite jag faktiskt sprang första året. 

Sedan handlar det om kontinuitet och kvalité. Jag har inga långa avbrott p g a skador eller motivationsbrist och jag håller en bra kvalité på mina pass och varierar min träning ganska mycket vilket "stressar" kroppens olika "system" och ger utveckling.  Det som driver mig är att se hur bra jag kan bli genom varierad och smart träning, vilka mål är rimliga på sikt? Jag satte visserligen PB på 5 km och marathon i år men på andra sträckor som 10km och halvmarathon har jag stått stilla ett par säsonger nu.

Låter som att njuter av din löpning, vilket är väldigt kul. Vad händer om du skulle stå stilla på alla distanser, att du inte slår fler rekord? Tröttnar du då helt? 

Ja, det gör jag verkligen, njuter av min löpning och jag försöker att inte ta den för given utan njuter av att jag både kan och vill springa. Ja, vad händer om jag slutar utvecklas? Det vore naturligtvis tråkigt. Att tävla är både roligt, motiverande och också socialt i och med att jag då träffar en massa löpare jag lärt känna via bloggen. Tider har jag som långsiktiga och kortsiktiga mål och under säsong utgör tider och att prestera en stor del av löpningen för mig men det är inte allt. Det handlar också om hälsa/välmående och upplevelse och de bitarna har en betydligt viktigare plats än prestation under höst och vinter. Då springer jag för att det är skönt, för att få egen tid, för att det är avkopplande och ger mig frisk luft och en massa annat och det hoppas jag att jag kommer fortsätta uppskatta den dagen jag stannar i utveckling och inte blir snabbare. Jag hoppas med andra ord kunna och vilja fortsätta springa många år till, så länge kropp och huvud vill. 

Samtidigt tror jag, då jag började springa regelbundet ganska sent, att det går att utvecklas ganska högt upp i åldrarna, åtminstone på de längre distanserna där uthållighet är viktigare än ren snabbhet. Det finns ju många exempel på löpare som börjat sent och ändå gjort fantastiskt fina resultat högt upp i ålder. 

Trots att jag vet du tränar på bra och att du är målmedveten, så slog du nytt rekord på Vintermarathon med 2 minuter. Jag blev lite överraskad, hade du det här på känn? För Vintermarathon känns inte som loppet man slår nya rekord på!

Både ja och nej men mest nej. Det kryptiska svaret kräver väl en förklaring. Årets största mål var att bärga silvermedaljen (2:15) på Lidingö 30km och inför det ändrade jag min träning under sommaren. Jag sprang längre "snabbdistanser" i Lidingöfart i ett mycket tufft och kuperat motionsspår som finns där jag bor. Jag springer ganska sällan där i vanliga fall då jag tycker löpningen blir tuff och orytmiskt och även om backar och kuperad löpning finns i min vanliga löpning gav det här nya fokuset en väldigt bra träningseffekt. Lidingö gick bra (2:11:27) och jag märkte hela hösten att formen var riktigt bra, farten fanns där och pulsen var låg. 

Samtidigt hade jag inte tränat för marathon. Jag brukar förespråka regelbundna långpass och några pass på 30km eller mer innan en mara. I år har jag bara sprungit två sådana långpass varav Lidingö var ett. Men, jag har börjat inse att långa långpass inte är den enda framgångsfaktorn för en marathon, att ligga på ganska hög veckovolym kan kompensera för långpass ganska långt och jag har legat på en bra träningsvolym för att vara jag, hela hösten. 

Jag tog Vintermarathon som en spontan och rolig grej men eftersom jag visste att formen var bra så satte jag också målet att igen gå under tre timmar vilket var ett utmanande mål givet bristen på långpass. Förhållandena var helt perfekt, ca 8 grader varmt och vindstilla och banan var lättsprungen även om den innehöll en längre backe och ett par kortare brantare som alla då fick springas sex gånger på varvbanan. Första halvan gick väldigt lätt och under sista halvan omformulerade jag målet och siktade på PB istället för att gå under tre timmar och det gick vägen tack vare en lång fartökning jag gjorde under de åtta sista kilometrarna, en rakt igenom fantastisk känsla att avsluta så starkt och för första första gången springa en mara med negativ split (dvs en snabbare andra halva). 

Det blir väldigt långa svar märker jag. Jag visst alltså att formen var riktigt god men osäker på min kapacitet på längre distanser när jag ställde mig startlinjen för Vintermarathon. För mig som bara sprungit Stockholm marathon tidigare var det ett väldigt trevligt och gemytligt mindre marathonlopp och ett lopp jag gärna återvänder till.

Riktigt kul att läsa om dina tankar, måste ha varit en riktigt skönt lopp för egot. Finns det något lopp, i Sverige eller i världen, som du verkligen vill springa?

Efter att ha sprungit ett antal Stockholm marathon så visst lockar det att springa lopp utomlands. Allra mest lockar de klassiska marathonloppen i New York och Boston. Även Berlin med sin snabba bana lockar.  Jag fick faktiskt en plats i Berlin 2014 men valde att inte utnyttja den men någon gång ska jag springa Berlin eller marorna i USA. 

Berlin låter med sin snabba bana given att springa. Om vi går från roliga saker till mindre roliga saker, vad är det ditt absolut värsta löparminne som inte många känner till?

Som inte många känner till...Jag har bloggat om mitt värsta löparminne men det var länge sedan och jag kommer inte på något som kan konkurrera så det får bli Rösjö-stafetten 1997, en sträcka på ca 4km terrängspår där jag skulle springa första sträckan av fyra med mina arbetskamrater. Det här var innan min anemi upptäcktes och jag var verkligen inte i bra form men ville ändå, av någon anledning "ställa upp". Jag blev omedelbart ifrånsprungen och hade det extremt tungt hela det "långa" varvet och höll t o m på att bli varvad när jag gick i mål, arbetskamraterna som väntade på sin tur att springa undrade vad f-n jag hållit hus och stämningen var väl något...frostig skulle man väl kunna säga...

Fy bubblan, det låter verkligen inte som något kul att få uppleva. Eftersom detta är ändå är min blogg, ge mig två värdefulla tips till mitt första Lidingölopp i år?

Jag var ju i den situationen själv och det var inte så lätt att lyssna till alla råd som inte sällan var helt motstridiga. Jag lade in riktigt riktigt kuperade "snabbdistanser" i motionsspår i tänkt Lidingöfart och något snabbare mot slutet i min träning och upplevde att det gav en väldigt bra träningseffekt då det liknade tävlingsbanans karaktär mycket. Viktigt att träna på även utförslöpningen, att ta det lugnt uppför och springa fort utför.

Det andra rådet får bli att tro på din kapacitet och inte stressa i trängseln i början. Den släpper efter ett tag om du står i en startgrupp hyggligt långt fram.

Tack Staffan Dahlgren för att jag fick titta in lite extra i din värld. Vill du fortsätta följa Staffan, vilket du säkert vill göra, så hittar du hans blogg här.

Vill du läsa den första intervjun i serien med Tove Langseth finner du den här och den andra intervjun med Carl Wistedt finner du här!