Att vara hänsynslös. Mot vem? Sig själv såklart. Är det något jag har varit bra genom de senaste årens lopp är det att dels pressa mig själv, men också vara helt hänsynslös mot mig själv och min kropp, fast de har aviserat annat. Att vara hänsynslös mot sig själv är ett sätt att visa jävlar anamma eller vinnarinstinkt, att ta i så att det kommer en svettdroppe (eller blodsdroppe för den delen) till. Somliga gör det, andra har en spärr för detta.
När jag väl har spelat innebandy genom årens lopp, så har jag två tydliga exempel som speglar mig hur svårt jag har att lyssna på vad min kropp säger. Detta var för c:a 2-3 år sedan.
* Jag hade fallit ner vid den ena sarghörnet i jakt efter boll, när jag ligger där nere, så trampar en motståndare oavsiktligt på min hand. Jag går på byte. Mitt ringfinger svullnar upp och jag tror att det är kanske en stukning, trots smärtan, så spelar jag i nästa byte. Den här gången klarar jag inte att hålla min vänstra hand på innebandyklubban och genomför större delen av den sista perioden med endast en hand tillgängling. Det gick för sakens skull, ändå ganska bra. När jag satt på bänken försökte jag kyla den, då jag trodde att jag hade stukat den. Den här svullnaden gick inte ner och efter flera veckor av oro, så tog jag mig i kragen och gick till en läkare. Efter viss röntgen kunde man konstatera att det hade skett en fraktur på fingret, som sedermera hade läkt fel. Ingen stukning, utan en fraktur alltså. Vem har sagt att innebandyspelare är "hockey for pussies"?
En operation en väääldigt tidig morgon en fredag var det bestämt, men läkaren som skulle genomföra denna, var bestämd över att vi kunde vänta med detta och genomföra detta, när smärtan blev mer intensiv efter årens lopp.
* På en innebandyträning, så är min fot under en spelare, som drar med sig sin fot och därmed hänger min fot ofrivilligt med. Jag springer ut i omklädningsrummet, genom ett försök att skrika bort min smärta. Men det går inget vidare, då jag ser att min fot har svullnat upp riktigt jävla mycket. Med snabba rask, kunde en lagkamrat skjutsa in mig till Södersjukhuset och konsterarar rätt fort att jag råkat på en stukad fotled. Jag skulle absolut inte träna min fot förrän om minst två veckor, vilket skulle betyda att jag skulle precis missa matchen om två veckor. Dagen efter sjukhusbesöket, går jag på kryckor mellan lägenhetens olika rum. Men med lite träning och hänsynslöshet, var jag tillbaka efter en vecka. Lite rädd, över att det skulle gå åt h-vete såklart. Men det gick bra och jag spelade matchen, mot läkarens ordination.
Alla som har stukat fötter och fotleder, vet att sån't håller i sig jävligt länge och jag stukade lätt upp foten gång på gång. Men det var bara att bita ihop och använda ett fotskydd, trots allt.
Så, säger jag nej till smärta och mjölksyra ute i spåret? Nej, det gör jag inte. Innebandy och löpning har varit saker som har sina ljuspunkter, som jag absolut inte haft för avsikten att missa. Så jag har gjort allt för att njuta av varje ögonblick, någon gång i framtiden kanske det inte är självklart att jag har friheten att röra på mig lika bra. Så därför är "frihet är att springa" ett härligt motto.
---
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar