Power of the långpass och vi har en födelsedagsgäst!

Igår tackade jag alla som följde min löpning via min Facebook på ett eller annat sätt. Detsamma gäller alla läsare på den här bloggen, era kommentarer och besök betyder mycket för mig och är en del av det maskineri som ger min löpning energi och liv varje dag.

Tack!

---

Igår påbörjades nämligen träningen inför höstsäsongen. Det började med ett inplanerat 12 km pass ute i skogen. Jag hade fortfarande våldsam träningsvärk i låren efter Musköloppet. Tänka sig, det var ju bara 5 kilometer. Det märks verkligen att jag har tappat lite sedan jag blev sjuk och åkte utomlands, på lite mer än en vecka. Så därför gjorde det rätt så ont, med vetskapen att jag skulle springa mitt första långpass sedan Göteborgsvarvet. Inte nog med det, ett otroligt elakt illamående höll i sig från första löpsteg till 5 kilometer, sedan började det släppa och jag älskade varje minut av löppasset helt plötsligt. Det var verkligen en oväntad vändning. De två första kilometrarna gick på under 4:00/snitt. Sen hade jag 8-10 km i följd som också var under 4 minuter per kilometer, så jag körde fartlek för första gången på ett långpass. Väldigt starkt och uppfriskande. Det blev t o m 12.5 km idag, eftersom jag hade fått vilja och energi av att jag gjorde ett bra pass. När passet var över såg jag att klockan visade 3:59/km i snitt för passet. Mycket oväntat, men ack så gött.

Imorgon blir det dags för ett ännu längre pass hade jag tänkt på minst 13 kilometer. För är det något jag behöver bygga upp, så är det mängd och sedan blanda det med både distans, snabbdistans (på både asfalt och terräng) och banintervallpass på detta. Jag vill bli ännu snabbare och uthålligare, så det gäller att fortsätta att utveckla sig själv ännu mer.

---

Jag får ge mig själv en brasklapp för att jag har missat en födelsedag. Nämligen bloggens. Första inlägget skrevs den 9 juni 2012 (här). Tänka sig att tiden redan har passerat ett år, sedan man bestämde sig för att jag skulle ackompanjera min löpning med ord. När jag läser igenom de första inläggen och ser det jag idag skriver, så är det en stor skillnad och det är kul att det inte bara i löpning som jag utvecklas i. Från väldigt få besökare då, till att åtminstone ha en stadig större skara besökare per dag. Otroligt.

Men det tar inte slut där. Jag vill fortsätta utveckla mig själv inom detta förträffliga medium. Något som jag har varit dessvärre lite sämre med, är att jag aldrig korrekturläser något inlägg jag skriver och även om det för det mesta blir rätt, så måste jag absolut vara mer noggrann om jag ska växa ännu mera.

Men nu lämnar vi formaliteten åt sidan och säger hipp hipp hurra!



 

Grus i dojan och fortsatta steg i skogen

Under tisdagen blev det säsongens andra korpmatch. Laget vi skulle möte hade ett grymt bra resultat mot ett annat bra lag tidigare, så vi var såklart lite oroliga inför matchstart. Men den var helt obefogad, då vi hade en fot med i matchen och ledde med 1-0 framåt slutet av första. Mindre än minuten senare kvitterade motståndarna. Inget kul, framförallt inte när pausvisslan ljöd strax därpå. I andra halvlek kände det som att vi blev förvirrade och hade svårt att sätta emot deras crossbollar, vilket sedermera ledde till två baklängesmål. För egen del i målet, känns det som att även om det inte är några målvaktstavlor. Så är det egentligen bara lite marginaler till och ett snäpp till i min nivå, då hade det 1 eller 2 mål inte förekommit. Jag behöver helt enkelt jobba ännu snabbare i mål. Inget konstigt egentligen, då jag har varit där förut. Även om jag gjorde ett par ok räddningar, så måste jag rädda poäng till laget också.

---

Idag gick jag upp 4:30. Det är ohumant egentligen. Men vad gör man inte för att få sluta tidigare. Men jag hade dessutom ett löppass inplanerat, så det var bara att sätta på sig löpskorna. Det skulle bli 9 km i mitt terrängpass. Det är avslappnande att springa i skogen, men samtidigt var jag sliten och jag var så himla trött. Det blev dock ändå fullt godkända 4:11/km i snitt, det är inget att skämmas över. Resten av dagen var jag som en zombie. Inga egna tankar, utan bara sitta och glo egentligen. Skönt att jag för en gångs skull inte har något direkt inplanerat i helgen. Förhoppningsvis får man sova lite också, det vore himla trevligt att göra det.

Mot nya mål & Äntligen möts vi igen, din gamle skog!

Dagen efter Kvarnloppet i Järfälla, så blev det tidig uppgång under söndagen. Det blev 6:15. Ingen rast, ingen ro. Jag åkte ut till Hägersten för att spela SIL, den där snabba innebandyformen. Jag har ju varit borta den senaste månaden då det har spelats (först Premiärmilen, sen Berlin halvmara). Det började hyggligt då jag pangade upp lagets första mål i krysset, sen senare gjorde jag även ett enkelt styrningsmål. Men där tog det stopp. Det blev bara 2 mål i första matchen. I den andra blev jag nollad för första gången. Snopet. Men jag är egentligen ingen målskytt, men trots allt underkänt från min egen sida. Ny klubba dessutom. Nåja.

Med tanke på planens lilla yta och de tre utespelarna på plan, blir det väldigt intensivt och emellanåt rätt ruffigt och fult. Tyvärr trodde jag att idiotiska skogshuggare (jag kan ju själv vara en sådan) var förpassade till Korpen, men när man blir nästan hotad till livet i spelargången efter match, så undrar man vilka dårar som springer lösa där ute. Nåja, jag spelar bäst irriterad och när jag får motståndaren ur spel. Där har jag allt som oftast få övermän, så då är SIL väldigt kul att spela. Men också är det mycket korta och snabba löpningar som suger musten ur en. Nya tag nästa gång med andra ord.

---

Vi är åter förenade. Jag och mitt kära terrängpass. Idag blev det första passet ute i skogen på över 4 månader och som jag har längtat. Det var mitt första pass sedan loppet i lördags, kroppen saknade halvt energi. Men med tanke på att jag skulle springa ute i det fria igen, så fick jag extra krafter av det. Att återse den skogsbeklädda miljöer igen, var faktiskt en fröjd. Det var dags att lyfta mot nästa mål (Danderydsloppet).

Nu när jag har gnuggat så intensivt ute på asfalt, där jag är van med jämnt underlag. Så blev jag närmast lite överrumplad är hur ojämnt, backigt och mindre höjdskillnader kan ta på ens krafter. Särskilt när man uppenbarligen inte spritte i benen. Men på något sätt lyckades jag hålla modet uppe. De 2 kilometrna var under 4:00/km i snitt och även 5:e och 6:e kilometern var under densamma, extra kul att fortfarande ha mera att ge under passet. Sedan tidigare har två jobbiga uppförsbackar i mitt gamla vanliga terrängpass. En som är lite kortare och kommer först, den klarar man hyggligt lätt. Men den andra är åt h-vete seg, den pågår hur länge som helst och verkligen drar ur ens hela livslust i stort sett. Men när man är på toppen av det hela, älskar man sig själv och att man aldrig ger upp.

När passet på 8.94 km var färdigt, så stannade jag klockan och såg att jag hade sprungit 3:58/km i snitt och jag tror nästan att det är terrängpassrekord i snittid. Otroligt. Första passet ute i naturen på mycket länge och jag kände mig inte helt hundra, så gör jag den här tiden. Jag älskar att vara tillbaka i skogen. Dessutom var det tillsammans med min gamla löpskor, som nötte marken idag och som bekantat sig med det här spåret sedan tidigare.

Ibland kan löpningen vara helt underbar. Tack.

Terrängspår - Long time, no see

Det finns en saknad. En saknad efter att få springa ute i mitt vanliga terrängspår. Med mycket snor och en helt energilös kropp, så tog jag mig ut för att springa ändå. Med podcast i ena örat, så följde mina pratade vänner med mig, när jag bestämde mig för att äntligen testa mitt gamla terrängspår. Äntligen hade jag möjligheten att springa, då det inte var alltför mycket snö och det var en sådan frihet att få springa ute i naturen igen. Det är nästan lite terapeutiskt och rofyllt att springa där ute, nu blev det inte hela vägen. Utan det blev "bara" 5.5 km och kroppen orkade verkligen inte mer, jag ville inte utmana den mer än nödvändigt i dessa sjukdomstider.

Jag sprang 8 km i lagom tempo i fredag, under lördagen spelade jag innebandymatch och gjorde 2 mål som forward (jag spelar aldrig forward. Max en gång per säsong, så det är alltid kul att få göra mål. Känns alltid lika overkligt). Jag fick även träffa på "jobbiga backe" nr. 1 också, bara ettan och inte tvåan. Men det kändes att man var sjuk, men det gick ändå att pressa ur sig. Jag trodde att jag helt klart hade sprungit över 5:00/km, men det hade blivit 4:41/km. Alltid något att glädjas av, bara tänka sig när vi närmar oss mars. Då man är lite friskare och snön börjar förhoppningsvis töa bort, hur formen är då? Det blir spännande. Så min saknad är inte helt bortblåst, utan jag hoppas få chansen snart igen att springa i mitt gamla terrängspår. Du finns där ute!

Att vara hänsynslös och bara 4 dagar kvar

Att vara hänsynslös. Mot vem? Sig själv såklart. Är det något jag har varit bra genom de senaste årens lopp är det att dels pressa mig själv, men också vara helt hänsynslös mot mig själv och min kropp, fast de har aviserat annat. Att vara hänsynslös mot sig själv är ett sätt att visa jävlar anamma eller vinnarinstinkt, att ta i så att det kommer en svettdroppe (eller blodsdroppe för den delen) till. Somliga gör det, andra har en spärr för detta.

När jag väl har spelat innebandy genom årens lopp, så har jag två tydliga exempel som speglar mig hur svårt jag har att lyssna på vad min kropp säger. Detta var för c:a 2-3 år sedan.

* Jag hade fallit ner vid den ena sarghörnet i jakt efter boll, när jag ligger där nere, så trampar en motståndare oavsiktligt på min hand. Jag går på byte. Mitt ringfinger svullnar upp och jag tror att det är kanske en stukning, trots smärtan, så spelar jag i nästa byte. Den här gången klarar jag inte att hålla min vänstra hand på innebandyklubban och genomför större delen av den sista perioden med endast en hand tillgängling. Det gick för sakens skull, ändå ganska bra. När jag satt på bänken försökte jag kyla den, då jag trodde att jag hade stukat den. Den här svullnaden gick inte ner och efter flera veckor av oro, så tog jag mig i kragen och gick till en läkare. Efter viss röntgen kunde man konstatera att det hade skett en fraktur på fingret, som sedermera hade läkt fel. Ingen stukning, utan en fraktur alltså. Vem har sagt att innebandyspelare är "hockey for pussies"?

En operation en väääldigt tidig morgon en fredag var det bestämt, men läkaren som skulle genomföra denna, var bestämd över att vi kunde vänta med detta och genomföra detta, när smärtan blev mer intensiv efter årens lopp.

* På en innebandyträning, så är min fot under en spelare, som drar med sig sin fot och därmed hänger min fot ofrivilligt med. Jag springer ut i omklädningsrummet, genom ett försök att skrika bort min smärta. Men det går inget vidare, då jag ser att min fot har svullnat upp riktigt jävla mycket. Med snabba rask, kunde en lagkamrat skjutsa in mig till Södersjukhuset och konsterarar rätt fort att jag råkat på en stukad fotled. Jag skulle absolut inte träna min fot förrän om minst två veckor, vilket skulle betyda att jag skulle precis missa matchen om två veckor. Dagen efter sjukhusbesöket, går jag på kryckor mellan lägenhetens olika rum. Men med lite träning och hänsynslöshet, var jag tillbaka efter en vecka. Lite rädd, över att det skulle gå åt h-vete såklart. Men det gick bra och jag spelade matchen, mot läkarens ordination.

Alla som har stukat fötter och fotleder, vet att sån't håller i sig jävligt länge och jag stukade lätt upp foten gång på gång. Men det var bara att bita ihop och använda ett fotskydd, trots allt.

Så, säger jag nej till smärta och mjölksyra ute i spåret? Nej, det gör jag inte. Innebandy och löpning har varit saker som har sina ljuspunkter, som jag absolut inte haft för avsikten att missa. Så jag har gjort allt för att njuta av varje ögonblick, någon gång i framtiden kanske det inte är självklart att jag har friheten att röra på mig lika bra. Så därför är "frihet är att springa" ett härligt motto.

---

Så hur gick det under måndagens träningspass, det första av två denna vecka? Jodå, det blev 7.6 km den här gången och trots en dålig start, så blev det 4:00 "blankt" i snitt/km. Ingen större del mjölksyra, utan bara ren jävla vilja att varva upp inför lördagens lopp. På onsdag, kommer det att delvis bli terräng. Det är viktigt att få ett terrängpass i sig innan helgens terräng.