Det var aldrig självklart att jag skulle bli en löpare. Hade någon frågat mig eller föreslagit mig att bli löpare innan maj i år, hade det blivit tvärnej. Ska jag springa långa sträckor, många gånger och det i rätt så snabb fart? Absolut inte. Men någonstans längs vägen så har grunden lagts. Jag har joggat i ett antal år jämte min innebandyträning (som ändock är på låg nivå), men betoning på joggat. Det handlar om kanske 4:45-5.00/km på 5 km, detta var utan löparklocka och en uppskattning av läget. Jag började jogga under våren 2007 tror jag, som ett svar på att jag hade i stort sett ingen kondition under innebandyn och jag ville börja bygga upp något, då min spelstil i mångt och mycket ut på att kämpa, slita och springa.
Våren 2010 tränade jag ett ungdomslag i innebandy, en tränare i det laget pratade med mig och berömde mitt löpsteg. Han föreslog att jag skulle börja löpträna med han, det här var en person som springer marathon. Jag tackade så mycket för berömmet, men skrattade bort att jag någonsin skulle satsa seriöst på löpträning.
15 september 2012, 2,5 år senare efter att någon föreslagit att jag kanske borde löpträna mera seriöst. Passerar denna herre mig vid 4 km på Stockholm Halvmarathon, hälsar på mig och säger att jag ska "hänga på". Jag känner mig rätt trött, redan då och försöker. Men förgäves försvinner han långt fram i den människotäta klungan framför. Även om han hamnar ett par minuter före mig, slår jag till med 1:24:58. En drömtid för en debutant på en halvmara. Jag tror att när han passerade mig, så förstod att han att han inte var fel ute när han föreslog mig att börja löpträna. Idag, skulle jag aldrig kunna tänka mig att inte löpträna. Jag är glad, att jag kan ta med hans berömmande ord den där pojklagsträningen våren 2010 i mig och förstår, att så peppande ord, kan stärka än i nutiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar