Böcker, rådjursfamilj och 14 km av frusna händer...

Nu är man halvvägs till 50, i helgen fyllde jag 25 år. Men för mig har livet bara börjat, jag har så mycket mer att uppleva och med löpningen fick jag in ännu en sak som jag har att leva för i många år framöver. I present, så blev det bland annat tre böcker om löpning.

Träna löpning - Den kompletta handboken när du vill bli snabbare och starkare
Löpning
42 195 m Berlin av G Å Kegg

Jag har bläddrat igenom alla tre böcker och det känns som att alla kommer att bli kul att bläddra igenom, jag försöker hela tiden lära mig något nytt om löpning och filar på detaljerna, så att jag kan bli ännu vassare ute i löpspåret och på lopp. Helt klart trevliga presenter.

Inte nog med det, jag skulle få ett par nya löpskor sponsrade av storasyster och sambo. Något jag har gått och tänkt på länge, att införskaffa mig ett par nya rackare. Så nu blir det att pinpointa vilka skor som ska bli en del av mitt löpliv. Även utav mina föräldrar sponsras det till, en kanske löpoverall. Känns också välbehövligt, nu mitt i smällkalla vintern.

Så summa summarum, det var en riktigt bra födelsedag. Sen var det ett gäng andra presenter, men eftersom de inte var löpningsrelaterade, så lämnar jag dem godbitarna till mitt alter ego som får snaska i det.

---

Under lördagen så firades min födelsedag, då spelade jag innebandymatch. På förhand en väntad tuff batalj och det blev det också. Jag fick kröna dagen till ära att gör matchens första mål (och jag gör ju inte så ofta mål...) och vi vann den täta och intensiva fajten med 6-5. Riktig kul laginsats. Under matchen ådrog jag mig diverse krämpor och efter en tackling i offensiv zon, stukade jag till min högerfot rejält. Det är antagligen förknippat med den fot som åkte på en rejäl stukning (Att vara hänsynslös), jag trodde att jag behövde avbryta matchen i mitten på andra perioden. Men jag klarade av resten av matchen, men när jag kom hem märkte jag hur ont jag hade i foten och jag hoppades "sova" bort smärtan.

Så nu när jag vaknade idag, så hade jag fortfarande våldsamt ont och jag trodde att jag inte skulle klara av att springa idag. Men jag proppade i mig några tabletter, drog på mig mina vinterkläder och gjorde mig redo. Det blev min längsta träningsrunda någonsin, på 14 km i riktigt isande kyla och vinterlandskap. Det var väldigt mysigt att springa bland snöbeklädda träd i skog med ytterst få besökande, fick mig att känna att det var mysiga Norrland. Jag fick se en hel rådjursfamilj på 4 medlemmar gå precis över vägen framför mig, inte helt ovanligt, men kul att se dem ute på sin eftermiddagspromenad och strosa runt.

Min klocka hann räkna upp till 12,1 km innan batteriet (?) tog slut, men eftersom jag visste hur långt kvar det var av rundan blev det ytterligare 2 km utan klocka. Men snittet var ungefär det jag hade lagt fram idag och det blev runt 4:55/km. Snabbare än så, skulle det säkert inte kunna bli i den pulsande snön.

Nackdelen var väl att trots dubbla handskar var att jag till slut inte kunde stå emot den råa kyla som även bildade istappar i mitt skägg (som brukligt) och att jag ramlade på isen i en nerförsbacke, så att mitt knä började blöda, upptäckte jag efter avslutat pass. Men av foten efter rundan, kände jag ingenting. Vilken härlig känsla, att efter en intensiv innebandyfajt, springa 14 km i isande kyla dagen efter med dessa krämpor och klara av det. Inget stoppar mig nu. Tacka fan för det.