Göteborgsvarvet - Mannen med treudd från helvetet på besök

Datum: 18 maj 2013 Distans: 21.095 km Tid: 1:28:33 Placering: 366

Jag hade verkligen bävat för det här loppet på mer än flera sätt. Att växla om från 5- och 10 km:s lopp till att springa en halvmara är skrämmande, framförallt för mig som inte tränar allt för mycket och framför allt inte längre distanser. Men jag hade nästsista veckan sprungit en intensiva 6 och 11 samt 12 kilometer. Den sista veckan innan loppet hade det förutom loppet på 5 km på Vaxholm, blivit en intensiv 13 km och en lite lugnare 13. Bättre uppladdning kunde jag faktiskt inte få, med tanke på hur min uppladdning inför både Stockholm och Berlins halvmaror såg ut. Men jag minns också hur mentalt slitsamt det var att springa i Berlin. Det är knappast så att jag springer med ett leende, men samtidigt finns den ångande drivkraft som tuggar på. Kilometer efter kilometer. Jag är väldigt glad över att jag är av en sådan karaktär att jag klarar av att hantera det hela.

Inför: Upp tidigt som bara den på lördagen, det skulle bli dags att åka till en av mina favoritstäder - Göteborg. En stad jag har besökt en hel del gånger, mest i syfte att se mitt favoritlag; IFK Göteborg spela. Jag gillar att åka SJ Snabbtåg. Det är lagom ljudnivå, fint att titta ut och jag får mycket gjort under en sådan resa (läsa, jobba, lyssna på podcast). Tiden flyter på helt enkelt. Sen att jag är förtjust i tåg rent allmänt, förtar absolut inte upplevelsen. Tåget skulle komma in 1,5 timme innan loppet skulle börja i Göteborg. Det skulle bli rätt så tajt att hämta ut nummerlapp och sen ställa sig i sin startgrupp (min var den andra startgruppen). Tiden blev ännu mindre att "svänga på", när tåget fick start om sig utanför Skövde och det blev en försening. Jag avnjuter dessutom en salladslunch, för att få in mig så pass mycket det bara går inför loppet. Väl framme i Göteborg, så blev det stress att uppsöka en taxi. 

Så här glad var jag, innan helvetet bröt loss!

Taxin tog oss till Frölundaborg, taxametern flög nästan iväg. Trots att man kanske kunde tro att det inte skulle kosta mycket, så kunde man kanske ana, att det inte stod rätt till med taxametern. Nåväl, framme vid Frölundaborg och jag ser hur jävla mycket människor finns överallt. Jag har ändå varit vid Himmelska fridens torg i Peking, Kina. Där var det ooootroligt mycket människor från alla håll och kanter, när man trodde att man hade sett så mycket människor som det bara gick, kom det säkert minst 100 tusen fler människor från nästa avkrok. 

Tiden var knapp och vi ställde oss i ett led, som skulle ta oss in till Frölundaborg, där min nummerlapp väntade på mig. Men det var så mycket folk, så jag började nästan tvivla att jag skulle hinna ställa mig i startledet, innan det var dags att panga iväg. Ett kort snack med en funktionär, lugnade mina nerver lite. Jag skulle hinna. Bra. När vi väl kommit in till Frölundaborg, så tog det absolut inte lång tid, tills nummerlappen var upplockad. Sen kom nästa problem och det var att vi skulle komma ut. Det var så jävla fullsmockat, så man undrar vad som hade hänt ifall det hade börjat brinna. Sen är det lite som i Berlin, lite affärer och allt möjligt som möter en. Men vi vill bara ut och vi passerar utgången, trodde vi. Men vi råkar fortsätta rakt in i det stora mässområdet, där det är all möjliga saker att köpa. Jag är fortfarande inte intresserad, men till slut hittas en utgång och jag kan andas igen.

Tick tack. Tiden rinner på, nu närmar man sig sin egna startfålla. Kuveretet med nummerlapp och chip öppnas. Vi fixar fram ett vitt band med chippet, som sätts på strumpan och tycker att det verkar lite väl optimitiskt att hålla. Men det är bara att gilla läget. Jag värmer upp lite kort. Springer långt upp i tjottaheitiskogen för att slå en piss. För det är människor precis överallt och att ställa sig i ett led för bajamajan finns inte, då skulle man förmodligen missa tåget hem till och med. Jag joggar lätt till min startgrupp, jag springer lite fram och tillbaka. Jag har vilat i två dygn, vilket aldrig händer inför ett lopp. Utan det är max dagen innan som är träningsfri. Jag känner mig riktigt pigg. Jag ställer mig någonstans i ledet, sen tröttnar jag, värmer upp lite till, ställer mig igen, värmer upp och gör så ett par gånger. Jag hatar den här väntan till start. Sen när jag ställer mig för absolut sista gången för att göra mig redo, så stirrar jag på andras vrister. Jag inser att andra har ett svart band som ska dras runt hela vristen och jag har bara ett band, som sitter som kardborre längs strumpan. Det kändes lite risky. Jag känner mig stressad över detta och frågar en funktionär om det håller. Han är osäker, men han tror det. Det finns ändå ingen återvändo, det är bara att gilla läget.

För jäkla varmt är det och jag hoppas att jag fått i mig tillräckligt med vätska. Jag brukar alltid vara dålig att ta in vätska, jag hoppas bara att jag klarar mig. Men svetten rinner ner och andras solkrämsinsmorda kroppar stinker kraftfullt. Tankarna förs till Cypern 08, då jag var där på charter och bara att komma ut genom bungalowen var ett kapitel i sig med typ 40 grader. Jag har hört att det är 26 grader i skuggan, det låter mycket. Men jag tänker inte mer på det.

Under: Sen rullar vi iväg och det är helt hysteriskt trångt, man rör sig om en packad tonfisk. Jag brukar satsa på en ganska snabb start, men idag ska den inte bli för snabb, så att jag håller igen på krafterna lite.  Men det är svårt att få något tryck i steget, när det är människor bakom, framför, till vänster, till höger och typ under mig. Jag hoppas kunna skaffa mig lite utrymme längre fram i loppet, så jag slipper den här trängseln. Men jag börjar hyggligt de 2-3 första kilometrarna. Efter det kommer tröttheten i låren och det känns verkligen som att jag inte har ätit ordentligt. Jag kan inte påstå att jag åt särskilt mycket spagetti med köttfärssås dagen innan. Ajdå, kanske straffar sig. De 5 första kilometerna går under 20 minuter. I stort sett helt enligt plan. Mitt mål är dels att ta sig runt, samt komma i närheten av mitt rekord (1:23:50). Jag svettas dock otroligt mycket och jag lovar mig själv, dyrt och heligt, att dricka vatten vid samtliga vätskestationer. Jag dricker så gott jag kan, även om det mesta hamnar i ansiktet och tröja.

Sen tycker Götaälvsbron upp, den har man läst om. Lutningen till den, samt att solen verkligen gjorde allt för göra mitt lopp till ett levande inferno, tog på krafterna och det var då jag kände att jag verkligen ville avbryta skiten. Men jag känner att jag är en sådan, att jag aldrig vill ge upp och har jag lagt ut anmälningsavgift och resa t o r, så måste jag fullfölja. Men när jag sprang där på Götaälvsbron, där jag ser några som bryter och gå av, då inser jag att det här loppet kommer leva sitt egna liv idag. Det bästa längs loppet, är faktiskt de duschar som finns utställda, samt boendes vattenslangar. Det gav mig den där lite extra knuffen, för att orka att se framåt. Mentalt var jag egentligen på absolut lägsta nivå. Allt jag har lärt mig om löpning var helt bortkastad vid den här tidpunkten. Nu hatade jag löpning. Jag vill hem och spela TV-spel, det är mindre krävande.

Be happy!

Men min ständiga järnvilja att orka lite till, pushade på mig. Sen var det en hel del publik som skrek "Heja blåvitt!" med tanke på min tröja, så jag blev extra glad. Framförallt när det var några killar som skrev "Hoppa blåvitthopp" och jag gjorde ett hopp, mycket uppskattad för bägge parter. Vid 8-9 km, så blev det ännu mera olidligt. Jag började frossa och frysa inombords, mina armar var fullägrade av gåshud. Jag förstod att min kropp fick utstå värsta kvalet idag. Det var sällan skönt att springa. Först varmt, sen kom jobbig bris, sen varmt igen och så höll det på i hela loppet igenom. 

Vid 12-13 kilometer förstod jag att det inte skulle slåss något rekord idag, utan nu var det bara att överleva som gällde och att komma under 90 minuter, var riktigt bra det också. Det kändes som att kroppen gjorde sig redo att stängas av på riktigt, jag såg att sekundrarna började flyga iväg varenda kilometer och det gjorde mig oroad.

Vid 16-17 km, så kom vi till Avenyn och det gick så seeeegt för mig. Men ändå lyckades jag knata på. Där någonstans, så tror jag att hade kopplat bort precis allting. Min tankeverksamhet var död. När det är här är över, så är det över. Sista kilometern, när man springer igenom den absolut största duschen jag har skådat, är som att lämna den absoluta botten på helvetet och förflyttas till himlen. När jag springer in på Slottskogsvallen inför all publik, så ler jag för första gången på hela dagen i stort sett. Jag ser att jag kan komma under 1:29 och ökar takten lite till, sen så är jag över mållinjen. Jag är en kämpe. Jag klarade det!

Efter: Det där ögonblicket då man fryser tiden och är så himla stolt över sig själv infinner sig inte, direkt. Först är jag enormt besviken att jag hamnar efter mitt rekord så mycket. Jag får en riktigt fin medalj, som är en av de finaste jag har fått. Jag lufsar helt slutkörd och besviken från området. Det är fortfarande mycket människor i rörelse, med tanke på att alla startgrupper inte har startat än. Det är groteskt mycket människor. På vägen tillbaka till centrum med spårvagn, börjar det helt plötsligt regna och åska. Tänk att få lite svalkande regn under loppet. Den där jävla solen satt för i helvete fast i ansiktet hela loppet. Loppet hade riktigt mycket publik, vilket var peppande och det kändes välskött. Bit  för bit, började jag njuta över min fina medalj och min prestation.

När vi äntligen slår oss ner på O'Learys för att äta en bit mat och glutta lite på VM-semifinalen mellan Sverige och Finland, så växer förståelsen för hur bra min prestation ändå var. Folk på stan och på forum beskriver ingående hur de har missat sin måltid med minst 5-10 minuter, ibland mer. Göteborgsvarvet 2013 är en unik händelse, som folk kommer minnas länge. Inte för sina tider, utan för att man gav allt under extrema förutsättningar. Det är då den ensamma hjälten inom en reser sig, ger ett finger till mannen i treudd. Du lyckades inte störa mig, inte ett dugg.

Jag äter oxfilé och fingrar på min guldmedalj, jag är ganska bra ändå. Inget kan stoppa mig. Direkt efter loppet, tänker jag att Göteborgsvarvet, blir det aldrig igen. Men med lite eftertanke utesluter jag ingenting nästa år redan. Är man löpargalning så är man. 

Oxfilé, cola och hockey-VM. Kan inte bli bättre efter detta lopp?